Det närmar sig jul och Pietaris (Onni Tommila) far Rauno (Jorma Tommila) är ute och jagar med sitt jaktlag som vanligt. Men de upptäcker att många av renarna och de andra djuren blivit rivna av andra djur. Samtidigt så görs konstiga utgrävningar och sprängningar vid en bergstopp i närheten. Den leds av Brian Greene (Jonathan Hutchings) som tror sig hittat den riktiga Tomten. Dessutom är det juletider och man ska vara snäll som barn men Pietari har bråkat med sin far. Barn har börjat försvinna i området och Pietari tar reda på vad Tomten egentligen är för filur och vad som verkligen händer med barn som inte varit snälla. Var Tomten verkligen en så snäll varelse som man trott?

  Denna finska film av Jalmari Helander är först och främst oerhört snyggt filmad. Man kan knappt tro att han fått till så otroligt bra ljus filmen igenom. Allt är skarpt och tydligt. Dessutom är det oerhört bra och vackra fjällandskap som bidrar till det snygga intrycket. Filmen har en väldigt originell story vilket definitivt inte alls är fel. Man blir oerhört sugen på att dränka sig i mytologin kring Tomten. Detta helt oavsett om det finns texter som säger att det skulle vara så här eller inte. Det känns inte så troligt. Man bjuds också på spänning och underhållning samt en del humor filmen igenom. Skådisarna är dessutom bra och har egentligen alldeles för liten koll på de finska skådisarna över lag. Den ända som är oerhört överspelande är Jonathan Hutchings. Han låter ju som en som inte kan engelska fast han ska kunna engelska och dessutom vara amerikan. Eloger bör ges till Onni och Jorma Tommila för sina oerhörda bra far och son jobb. Dessutom bör Peeter Jakobi nämnas som känns oerhört obehaglig som Pietaris alv.

  Eftersom denna film har en stor förmåga att fängsla en, skapa stämning, bjuda på underhållning samt humor. Så tycker jag den är mer än sevärd. Dessutom med en så originell story kan det inte bli fel. Men den blir dock också filmens akilleshäl. Hur bra den nog må vara för den typen av film och hur bra den är för att vara finsk så kan den inte få mer i betyg. Även om det här är det bästa som går att göra med det här konceptet. Den får betyget: 3,5/5

Den nye kejsaren av Rom, Romulus Augustus Ceasar (Thomas Brodie-Sangster), trivs inte med sin nya uppgift utan hänger hellre kring på gatorna. Men då Rom attackeras och besegras av goterna och hans föräldrar mördas så ändras allt. Han fängslas med sin nyvunne mystiska rådgivare och vän Ambrosinus (Ben Kingsley) av goternas ledare Odoacer (Peter Mullan). Några krigare som lyckades gömma sig medans Rom attackerades beslutar sig för att rädda kejsaren. Det blir den romerska kommendanten Aurelius (Colin Firth) uppgift att komma på en räddningsplan. Oväntad hjälp står att få i Mira (Aishwarya Rai Bachchan) som visar sig vara en mycket skicklig indisk krigarinna. Samtidigt ryktas det om ett magiskt svärd som ska ge oväntad kraft till den som bär det och att det tillhört självaste Julius Ceasar.

Den här filmen som är regisserad av Dough Leffler (Oz and the great Powerful, Army of Darkness; Evil Dead III, The little Mermaid) är inte så mycket att ha. Det ända som väcker intresse är en del av humorn som infinner sig. I övrigt har den mycket att lära. Storyn är tafflig även om den skulle kunna göras bättre med annan regissör och budget. Här lyckas dem inte trots dålig budget och små medel. Bakgrunder och ljusbilder är emellanåt animerade och ser oerhört dumt ut. Ett exempel på detta är när Romulus sitter upp på en staty i början av filmen. Det hela ser ut som kulisser och det genomskär bilden lätt. Skådespeleriet är inte att räkna med i denna film. De som kommer undan med hyfsat sådant är Ben Kingsley (Schindler´s List, Shutter Island, Ghandi) som den oerhört charmige och mystiske Ambrosinus samt Aishwarya Rai Bachchan (Kärlek & Fördom) som den karismatiske och oerhört skicklige krigarinnan Mira. Men hon är nästan för löjligt överlägsen ibland. Peter Mullan (War Horse, Trainspotting, Tyrannosaur) är bedrövlig som Odoacer. Levererar repliker utan känsla och det är många utöver honom som heller inte kan skådespela. Thomas Brodie-Sangster är as jobbig som Romulus Augustus och gnäller mest. Kärlekshistorien som knappt finns och byggs upp av ingenting mellan Mira och Aurelius är ju hur löjlig som helst. Ungefär så här: “Bara för att hon är kvinna och kan slåss så ska jag bli kär i henne.” Att filmens handling ska vara som någon slags förhistoria till varför Kung Arthurs svärd satt i en sten känns också långsökt och blir där med larvig. Filmens behållningar blir bristen på bra repliker som gör det hela komiskt samt några scener med Ambrosinus då han läxar upp lite personer här och var.

I sin helhet så kan man helst undvika denna film då den egentligen inte ger något av värde. Men om du ändå är nyfiken så kanske du får några bra idéer på hur du inte ska göra eller lite konstig underhållning. Vill du dock inte se en dålig film så ska du inte se denna film. Dessutom blir det inte ett dugg spännande för att filmen är helt värdelös på att bygga upp en spänning. Den har hela tiden den där “det var det de”-känslan vilket förstör det mesta. Denna film får p.g.a. allt detta betyget: 2/5

När Krister (Olle Sarri) vaknar upp hemma känner han att något är på tok. Han kan inte riktigt komma på vad det är men något är förbannat fel. Han fräschar upp sig snabbt och eftersom tiden är knapp skyndar han till jobbet och under dagen märker han att han verkligen inte mår bra. Varför var han blodig när han vaknade? Vad har hänt?

Denna psykologiska thriller av Jesper Ganslandt (Farväl Falkenberg och Blondie) griper tag i en på direkten. Man kastas in i handlingen och successivt får man följa med den oerhört nedbrutne Krister i sina samvetskval. Den får en att bli oerhört meddragen i Kristers dilemma. Fylld av ångest tvingar den en att fundera över vad man skulle göra i samma situation som Krister. Olle Sarri gör ett oerhört bra jobb som skådis och får en att fundera över varför han inte fått fler stora jobb istället för att vara med i småproduktioner som denna. Tågscenen är tillsammans med utbrottsscenerna är dem starkaste. Gillar att filmen har en svart och grå ton vilket fram ger filmen dess oerhörda mörker ännu mer karaktär. Mycket bra ljus och ljud. Miljöerna känns också bra för ända målet. Villaområde i förorterna till storstaden kan ju inte bli fel. Att filmen talar om att vad som helst kan drabba vem som helst gör den bara mer trovärdig men samtidigt mycket läskigare.

Oavsett om jag kanske tycker att det här är det bästa en film i den här stilen kan bli så blir det svårt att betygsätta den. För jag har svårt att tänka mig att det går att skildra detta bättre. Men det går säkert? Det är ingen film man bara sätter på för att ha en mysig filmstund. Den ses mer som någon sorts mellanting mellan psykologisk thriller och dokumentär. På grund av detta så tror jag att den inte kan få mer än betyget 3,5/5

Den halvt medelmottiga skådisen Andrew Largeman (Zach Braff) återvänder till sin hemstad för sin mors begravning. Han upptäcker att det inte är så mycket som hänt sedan han flyttade för att han ansågs farlig för att det sades att han var anledningen till att hans mor hamnade i rullstol. Bland sina vänner är han dock den stora hjälten p.g.a. sin skådespelar karriär och blir genast meddragen på en fest där det inte hymlas med något. Han blir också påmind om sitt dåliga förhållande med sin far. Men saker börjar hända då han träffar den nyfikne tjejen Sam (Natalie Portman) i väntrummet till psyket. De börjar sakteliga fatta tycke för varandra och Andrew börjar upptäcka fler sidor av sig själv då han slutar med sin medicin.

Denna film regisserad och producerad av huvudrollsinnehavaren själv är en riktig “Feel Good”-film som man mår lite extra bra av att titta på. Det är nästan bara mysstämning i den. Kan det ha med det avskalade tempot eller dialogen som emellanåt är på halvfart. I vilket fall som helst är den oerhört snygg med bra ljus som funkar utmärkt till handlingen. Skådespelarinsatserna är bra och Natalie Portman är en sådan där härlig mystjej som man bara inte kan motstå att bli nyfiken utav. Zach Braff gör inga misstag han heller som halvparalyserad och frånvarande återvändare. Alla andra insatser är stabila. Det filmen vill säga är att om man lämnar ett ställe och lyckas få ett något så när bra liv så behöver inte det betyda att man är lycklig ändå och man kanske inte får reda på vad man egentligen saknar förrän man återvänder hem. Den väcker också tanken om allt verkligen blir bättre om man har ett förhållande. Men vem vill vara själv?

Nå vad ska det då bli för betyg på denna film då. Jag tror att avsaknaden av att man knappt blir negativt berörd av denna film förutom litegrann och att hela filmen genomsyrar mys bidrar till att jag inte kan ge den max även fast det är en mycket bra film. Har många bra dialoger med många små frågeställningar som dyker upp. Trots så mycket bra blir betyget bara: 4/5

Joel Barish (Jim Carrey) och Clementine Kruczynski (Kate Winslet) träffas på en fest men inget händer. Senare lyckas dem åter igen träffa varandra då de som av en händelse råkar vara på väg till samma plats. Den introverte och själv upptagna Joel och den spralliga och äventyrslystna, hårfärgande Clementine faller på något konstig vis för varandra och inleder ett förhållande. Kärleken sprudlar. Men en dag tar det slut på grund av ett gräl om bagatellartade saker och Clementine bestämmer sig för att radera hela sitt minne av Joel på en specialklinik. När Joel får reda på detta så bestämmer han sig för att göra likadant om henne. Men det kanske trots allt inte är en så bra idé?

Denna romantiska komedi regisserad av Michael Gondry (Be Kind Rewind, The Science of Sleep, Green Hornet) bjuder på en resa av fantastiskt fina och tråkiga minnen ett förhållande innehåller. Man grips av hur värdelöst det skulle vara att radera sina egna minnen och vad skräckslagen man skulle bli om man gjorde det. Det bjuds på middagar, fina säng minnen och värdelös tristess men ändå står man ut för att man är driven av kärlek. Dessutom bjuds vi på det bästa skådespeleriet som Jim Carrey lyckats med och han visar här som i Truman Show att han kan betydligt mer än bara komedier. Kate Winslet gör också en strålande insats och man slår sig av att vem skulle inte vilja ha en tjej som Clementine? En film driven av kärleken då dessa två individer är så olika men ändå älskar varandra och det är den kraften som Joel vill ska segra när han börjar ångra sitt val. Övrigt skådespeleri är också bra men sticker inte nämnvärt ut. Nämnas bör att Elijah Wood (Patrick) och Kirsten Dust (Mary) är med. Det är oerhört gripande och rörande hur bra minnen han successivt raderar och eftersom man blir mer sentimentalare med åren så kommer tårarna emellanåt. Givetvis så innehåller filmen en tvist också och den funkar verkligen. Snygga ljus och bilder samt miljöer existerar också. När man får se Joels gamla hus där han växta upp når väll filmen sin snyggaste stund. Effekterna fungerar också bra och illustrerar snyggt hur något försvinner ur ens skalle.

Detta är verkligen en film för dig som tror på kärleken och jag är ju en av dem. Fast även om du inte är det tycker jag att detta är en film du inte får missa. Om inte för att du kanske vill se en av Jim Carreys absolut bästa filmer. Den förtjänar lätt betyget 4,5/5.

Mentalpatienten Erkki (Kristoffer Joner) rymmer och strax därefter sker ett mord på en gammal kvinna vid sin stuga. Dagen efter rånas också en bank av Morgan (Stig Henrik Hoff) som planerat detta noga. Missen verkar bli att den gisslan han råkat ta med sig är ingen mindre än Erkki. Det blir upp till den opopuläre och bryske danske polisen Karten Skov (Lars Blom) att lösa mordet och det bara några dagar innan han ska sluta och flytta hem till Danmark. Det visar sig bara finnas ett vittne till mordet i form av ungen Kannick (Harald William Borg Weedon) som säger sig sätt Erkki på platsen. Men Erkkis psykolog Sara Rask (Laila Goody) hävdar tvärsäkert att det inte kan vara han som begått mordet. Allt kör ihop sig. Något stämmer inte.

Denna norska kriminalthriller regisserad av Erich Hörtnagl (Pegas o Tartort) är baserad på en roman av Karin Fossum som jag dock inte har läst. Det behövs dock inte då filmen är oerhört bra ändå och har väldigt bra skådespeleri. Handlingen är oerhört bra och spänningen stiger ju mer den går. Gillar bandet som blir mellan rånaren och gisslan. Miljöerna är snygga och skogen är väldigt bra fångad med bra ljus och bild. Skådisarna är proffsiga. Stig Henrik är oerhört trovärdig som människan som givit upp vanligt liv och enbart ser en lösningen i ett bankrån och vars humör är oerhört svängande. Kristoffer Joner sköter jobbet oerhört skickligt som den emellanåt mentalt starke och emellanåt oerhört mentalt svage Erkki vars anfall kan få en att undra vad som ska hända här näst. Lars Blom sköter jobbet som hård och oerhört känslofull polis på ett utmärkt sätt. Laila Goody gör också ett bra jobb som den känslosamma och omtänksamma psykologen Sara Rask. Resten gör också ett stabilt jobb. Handlingen styrs upp av oerhört bra scener och ingen känns överflödig och spänning garanteras in i det sista. Denna film slår också många svenska kriminalfilmer på fingrarna.

En mycket bra film som bjuder på mycket spänning och underhållning. Rekommenderas starkt även till folk som inte gillar kriminalfilmer. Jag är inget fan av genren och därför når filmen inte till högsta betyg. För det krävs ett snäpp till. Men den är väl värd betyget: 4/5

Jack Wilder (Shane West) är på jakt efter att hitta den legendariska guldstaden Eldorado och han sköter sökandet ihop med sin partner Maria Martinez (Natalie Martinez) som har en hel del kontakter i Peru som underlättar sökandet. Men det finns andra som behöver hitta staden bl.a. Sam Grimsson (Luke Gross) som jobbar för den amerikanska staten, den undre världens boss Quinteros (Giovanni Ciccia) och General Mata (Julio Oscar Mechoso) som jobbar för den peruanska armen. Ju närmre spåret Jack kommer så blir läget mer kritiskt.

Denna “film” är egentligen ett miniserie avsnitt som är som en film. Den ingår i en serie av två avsnitt som är relativt fristående från varandra men ändå har en sammanvävd handling. Det var dock inga problem att hänga med i denna del som då är det andra avsnittet. Det ska dem ha en eloge för. Den är regisserad av Terry Cunningham som regisserat några filmer och serier bl.a. Desirée (2006) och Wicked Wicked Games (2006). Den största behållningen i denna historia är ljuset dem fångat i miljöerna i Peru vilka är oerhört snygga. Bra ljus och bild helt enkelt. Skådespeleriet är inget överdrivet bra men det fungerar ändå på sina ställen. Shane West, Natalie Martinez och Giovanni Ciccie funkar i sina roller däremot är Julio Oscar Mecheso samt Luke Gross något överdrivna och överspelade på sina håll. Handlingen funkar till en del men ibland känns det som den hoppar konstigt. Det är sjukt mycket action som får ta överhand när en del av sökningsarbetet får ta stryk av att det hoppas över lite för snabbt. Vi ska också komma till de effekter som används i denna miniseriefilm vilka är bedrövliga för sin tid. Jag menar den gjordes 2010 men ändå använda askassa animationer. Man kan ha fått bättre sådana om man nu skulle använda sig av det för samma summa som dessa. Det tror jag inte alls skulle varit en omöjlighet.

Vad ska man då sammanfatta det hela med. Dags för något betyg. Eftersom den lider av ovanstående krämpor det vill säga inget märkvärdigt skådespeleri, kassa effekter, hoppande och springande handling är det bara ljuset och bilden samt att den funkar som en fristående historia som väger upp det hela till betyget: 2/5

Johnny Blaze (Nicolas Cage) har flytt USA för Frankrike för att försöka skydda sig själv och andra från sin förbannelse som Ghost Rider. Väl i Frankrike så finns ett eftersökt barn vid namn Danny (Fergus Riordan) som många är efter där ibland Roarke (Ciarán Hinds) vars underhuggare Ray Cardigan (Johnny Whitworth) är hack i hälarna. Danny skyddas av sin mor Nadya (Violante Placido) och där emellan Moreau (Idris Elba) som anar det värsta om Danny hamnar i händerna på Roarke. Därför vänder han sig till Johnny för att se om Ridern kan hjälpa till med att skydda ungen.

Denna film är regisserad av Mark Neveldine och Brain Taylor som givit oss filmer som Crank och Crank 2 samt Gamer kan ses som en uppföljare på första filmen som var regisserad av Mark Steven Johnson som även gjorde Daredevil och senast regisserat Killing Season (2013). Denna film kommer dock inte helt upp i samma klass som första filmen och det är inte för att skådespeleriet är dåligt eller att handlingen inte är bra. För så är inte fallet. Tycker Nicolas Cage levererar minst lika bra som i första filmen. Idris Elba är bara störtskön som den vinälskande, naive men ändå pådrivande Moreau. Levereras med finnes och jag skulle vilja ha egna filmer med den karaktären. Ciarán Hinds är stabil men känns ändå som en rätt trött skurk. Inte lika bra som Fonda i första filmen. Resten gör okej insatser men extra plus till Fergus Riordan och Violante Placido som sticker ut lite mer. Nu till dem saker som inte funkar i den här filmen som för övrigt bjuder på snyggt foto och bild samt snygga miljöer. Det är en del saker som har med effekter och scener som jag inte är så förtjust i. För det första känns seriestripssekvenserna helt onödiga nog för att det är ett coolt grepp att använda för att snabba på lite storytelling. En anna grej är de där slowmotionscenerna då kameran också stannar så att det blir någon form av stillbildseffekt. Ett exempel på det är när Moreau flyger ut över ett stup men fortsätter att skjuta och där ingriper denna metod just för den eventuella coola effekten det ska ha. Men ja det funkar inte riktigt. Känns bara larvigt. Ett annat exempel är när Johnny ligger i ett rum och ska behandlas så försvinner bara all bakgrund och detta händer också en gång som Ridern att allt bara försvinner i bakgrunden. Känns oerhört störigt. Ett plus i denna film är dock att Ghost Rider ser oerhört coolare ut än i första filmen. Nog för att han såg cool ut i första så är det snäppet vassare här. Mer äkta benighet har en del i det hela att göra samt att det ser ut som han brinner på riktigt. Det negativa är att det hela tiden kommer något konstigt ljud då han är på väg att dyka upp och det är inte motorljudet jag menar. Förstår mig inte på det. Låter mer som ljuden som kommer från robotarna i Transformersfilmerna och han är ju ingen robot direkt. Dessutom pratar Ghost Rider för lite i denna film och när han väl gör det låter han inte ens hälften så nära till så grymt som han gjorde i första filmen. När han sedan gör den stirrande blicken för att straffa dem som spillt oskyldigt blod så ska han ju säga frasen han har och inte bara stirra och låta. Stör mig också på att nästan alla han slåss med löses upp i beståndsdelar av den brinnande kedjan. Jag vill mer se att han slåss lite mer med den utan att den brinner. Annars tycker jag det är coolt att han gör ett annat fordon till sitt och låter det få sin lilla Ghost Rider touch. I övrigt gillar jag storyn med de olika religiösa samfunden. Det funkar mycket bra.

Vad ska det då bli för dom på denna film. Eftersom den ändå saknar än del av de element som gjorde den första bra. De störda stillbildseffekterna drar också ner betyget. Men eftersom handlingen är bra och det handlar om Ghost Rider och det är god underhållning dessutom med en del humor så får filmen betyget: 3,5/5

Johnny (spelad som ung av Matt Long och som äldre av Nicolas Cage) och Barton Blaze (Brett Cullen) jobbar med att göra stunttrick på motorcyklar åt en kringåkande cirkus och festival. Barton Blaze är svårt sjuk i cancer vilken bara tycks bli värre och värre med åren. Men en lösning tycks finnas i ett ofrivilligt kontrakt med djävulen själv, Mephisto (Peter Fonda), som Johnny råkar teckna. Det innebär att när det väl kommer behövas ska han jobba för honom. Hans far blir frisk men samma dag som Johnny ska rymma med sin älskade ungdomskärlek Roxanne Simpson (spelad som ung av (Raquel Alessi och som vuxen av Eva Mendes) så dör hans far i en tragisk olycka. Nu drar Johnny från allt och i flykten av sin fars död gör han vansinnesstunt allt i hedern av sin far och för att glömma vad som hänt. Men det förflutna ska snart bli varse då Mephistos ställning på jorden hotas av den genom onde Blackheart (Wes Bentley) och Ghost Rider behövs i striden mot detta.

Denna film bygger på serietidningen Ghost Rider som ges ut av Marvel Comics eller Marvel Universe är mer korrekt. Jag har läst en del av serien och gillar den skarpt. Faktiskt en av mina favorit bland hjältar eller anti-hjältar dock oerhört svårt att definiera Ghost Rider i något av dem facken. Det är dessutom en annan diskussion. Nu till filmen. Tycker att filmen har anpassats bra efter serien och att de förvaltat storyn bra. Den har tagit med dem viktigaste elementen så som bakgrundsstoryn och bördan som det innebär att vara ett fenomen man knappt begriper sig på. Tycker Nicolas Cage gör rollen som Johnny Blaze utmärkt. Han fångar verkligen en vuxen människa som fortfarande är barn som hamnat i ett läge då han måste tampas med saker han inte begriper sig på och måste leva med det. Bäst tycker jag dock att Peter Fonda är som Mephisto som bara är helgjuten för rollen. Älskar öppningsscenen med honom då han promenerar till tältet där Johnny meckar med sin hoj och medans han går dit sprängs en massa lampor och han stannar upp och utbrister: “Par out” klockrent. Mästerligt klurig och listig. Oerhört bra är också Sam Elliot som den mystiske dödgrävaren som Johnny kommer till första gången han förvandlas tillbaka från Ghost Rider till människa. Don Lague är stabil som Johnnys trogne och lojale vän Mack som stöttar honom i hans flesta företeelser. Wes Bentley funkar men känns ändå rätt vilsen emellanåt som Blackheart. Men det är inget mot de som spelar hans hejdukar. De känns inte alls för bra och kunde kanske skippas men vad gör man inte för mer film. De besegras också allt för lätt av Ghost Rider. David Roberts och Arthur Angel bör också nämnas som de vresiga och tjuriga snutarna Dolan och Edwards som utreder de omständiga händelserna kring en persons död. Dessa spelar dem mycket bra. Eva Mendes insatts är okej. Inget överdrivet bra och inget utomordentligt dåligt. Funkar helt enkelt.

Kan tycka att effekterna kring när Johnny förvandlas till Ghost Rider kunde göras bättre och det även 2007 så det blir lite minus på det men det känns ändå rätt coolt att få se det skildras i en film. Ghost Riders röst är dock störtgrym och låter ihålig, raspig, iskall och dömande på samma gång. Bara plus på den. Kan tycka att kärlekshistorien är något fånig men vem vill inte att det ska vara så där på riktigt så för den delens skull så tycker jag att den ändå att den funkar.

Vad räcker då allt detta till för betyg? Ja med överseende för en del av skådisarna och några av effekterna så kan jag ändå höja betyget upp till en 4/5. Det är ju Ghost Rider för fasiken. En av mina favoriter och man ska klanta sig totalt om man ska sabba det. Tycker du annorlunda så säger jag bara. “Your blood is stained by the blood of the innocent! Feel their pain!”