Den halvt medelmottiga skådisen Andrew Largeman (Zach Braff) återvänder till sin hemstad för sin mors begravning. Han upptäcker att det inte är så mycket som hänt sedan han flyttade för att han ansågs farlig för att det sades att han var anledningen till att hans mor hamnade i rullstol. Bland sina vänner är han dock den stora hjälten p.g.a. sin skådespelar karriär och blir genast meddragen på en fest där det inte hymlas med något. Han blir också påmind om sitt dåliga förhållande med sin far. Men saker börjar hända då han träffar den nyfikne tjejen Sam (Natalie Portman) i väntrummet till psyket. De börjar sakteliga fatta tycke för varandra och Andrew börjar upptäcka fler sidor av sig själv då han slutar med sin medicin.

Denna film regisserad och producerad av huvudrollsinnehavaren själv är en riktig “Feel Good”-film som man mår lite extra bra av att titta på. Det är nästan bara mysstämning i den. Kan det ha med det avskalade tempot eller dialogen som emellanåt är på halvfart. I vilket fall som helst är den oerhört snygg med bra ljus som funkar utmärkt till handlingen. Skådespelarinsatserna är bra och Natalie Portman är en sådan där härlig mystjej som man bara inte kan motstå att bli nyfiken utav. Zach Braff gör inga misstag han heller som halvparalyserad och frånvarande återvändare. Alla andra insatser är stabila. Det filmen vill säga är att om man lämnar ett ställe och lyckas få ett något så när bra liv så behöver inte det betyda att man är lycklig ändå och man kanske inte får reda på vad man egentligen saknar förrän man återvänder hem. Den väcker också tanken om allt verkligen blir bättre om man har ett förhållande. Men vem vill vara själv?

Nå vad ska det då bli för betyg på denna film då. Jag tror att avsaknaden av att man knappt blir negativt berörd av denna film förutom litegrann och att hela filmen genomsyrar mys bidrar till att jag inte kan ge den max även fast det är en mycket bra film. Har många bra dialoger med många små frågeställningar som dyker upp. Trots så mycket bra blir betyget bara: 4/5