Ibland tar man sig lite vatten överhuvudet när man vill se två matcher med lag man följer. Det blir särskilt svettigt när man bestämt sig för att se två matcher med lag som kunde vinna respektive serie vid vinst och det särskilt när de har respektive hemmaplan i absolut varsin ände utav Stockholmsområdet. Först ut var Roslags-Kulla IF mot Dynamo Täby FC på Lötvallen i Roslags-Kulla öster om Åkersberga. Planen och klubbhuset var fint beläget nära vattnet. Lagom på plats satte jag mig för att äta min plocksallad då det också började droppa in folk till vänster om mig, då jag satt mig på en bänk med bord uppe vid en brant på andra sidan plan tvärsöver från klubbhuset sett. Dessa personer som samlades i den hörnan skulle så småningom visa sig vara någon form utav klack för hemmalaget som verkade ha lite roligt i sin hörna. Den här klacken skulle under matchen ropa lite små ramsor samt hålla i lite större varianter utav tomtebloss och utan att för den delen vara några bengaler. Vad gällde för matchen då? Jo, vid seger så skulle Roslags-Kulla IF gå om Ursviks IK och på så sätt vinna Div. 6a. Det skulle också vara så att just för dagen så skulle Dynamo Täby FC, som inför matchen knappast var ett utav topplagen, sälja sig dyrt. Nog för att det var hemmalaget som förde matchen i stor utsträckning så kantades deras spel utav en hel del slarv inledningsvis som gästerna inte var sena med att utnyttja. 0–1 gjorde Victor Edberg i den 7:e minuten efter att bollen kom till honom helt plötsligt från vänster utanför straffområdet nära förlängda mållinjen och han kunde enkelt skjuta in bollen i mål. Repliken kom ganska omgående genom ett lågt skott utanför vänstra överdelen utav straffområdet signerat Björn Fernandois Wallin i den 9:e minuten. Efter detta böljade spelet lite men Roslags-Kulla rullade boll och var kreativa framåt. Även om målen uteblev ett tag så förstod man att det kom allt närmare ett hela tiden. Dynamo Täby jobbade frenetiskt i försvaret men fick till slut ge efter för 2–1 till hemmalaget då Elliot Moberg sköt på distans. Skott skulle visa sig vara Roslags-Kullas grej för dagen. 2–1 stod sig i halvtid.

  Hemmalaget kom ut riktigt starkt i andra halvlek och hade fina varianter på anfallsspel och 3–1 skulle dröja till den 57:e minuten då Ludwig Björklund gjord mål på en frispark. Efter det fixade Olle Hiort en straff. Olle som flyttats upp från sin backplats var en utav Dynamos giganter i denna match. På straffen gjorde Edwin Skullman inget misstag i den 59:e minuten och det var match igen. Matchen som annars såg ut att gå helt åt Roslags-Kullas håll. Det skulle det snart visa sig göra ännu mera. För vem kunde tro att man skulle få se ett riktigt drömmål på Lötvallen? Det var en sådan dag och Elliot Moberg gjorde nästan ett Alexander Isak mål så som han gjorde det mot Kosovo om man bara ändrar om proportionerna på planen osv. Elliot hade lite mer flyt med en innerribbkryss och in men det var ändå en stor behållning. Roslags-Kulla IF:s snabba kombos i anfallet i andra kärnade till slut ut sin rätt och när Simon Hjerpe satte 5–2 då han drivit in i straffområdet med spelare i kring sig i den 69:e minuten så var det spiken i kistan. Här bestämde jag mig för att dra för att hinna till den andra matchen. Jag missade en DT reducering till 5–3 genom Oskar Mogren i den 77:e minuten på frispark. Roslags-Kulla såg ut som värdiga vinnare utav div. 6A Sthlm men de får se upp med att slarva i försvaret vilket var det som ledde till Täbys mål. DT ska ha en eloge för att de verkligen bjöd upp till den kamp man ändå vill se utav ett lag som möter laget som inför matchen kan vinna serien.

  Från Roslags-Kulla bar det sedan i väg mot Nynäshamn och Kvarnängens IP. Jag lyckades ta mig dit så jag bara hade missat 10 minuter utav första halvleken mellan Landsort Football Club och High Valley FC. Det som jag först tyckte såg ut som en jämn match där Landsort som hade chans att vinna serien (div. 6e) vid seger, skulle väga över för att bli en bra genomförd match utav gästerna som succesivt hela tiden tog över matchen. Grunden för det var ett mycket bra försvarsspel och dessutom att de var riktigt farliga framåt. Det såg det verkligen inte ut som att Landsort kunde vara. Landsort hade ju dessutom på förhand ett svårare motstånd än vad Roslags-Kulla hade då LFC mötte trean och de själva innehade andra platsen. Med kvarten kvar utav den första halvleken tog gästerna ledningen genom matchens anfallsgigant tillika lagkapten i High Valley FC, Bashar Wahid. Detta stod sig till paus. Jag vet inget om de första tiominuterna men vad jag såg så skapade Landsort max någon farlig målchans. I andra skulle de bara komma upp i någon halvchans. Landsort var i stort sett utmanövrerade i andra halvlek och hade svårt att komma till avslut. Samtidigt så spelade HVFC alldeles för lätt igenom Landsorts mittfält. Bashar Wahid gjorde 0–2 en kvart in i andra halvlek och strax efter det blev han skadad. Jag såg för lite utav situationen för att riktigt begripa vad som hände men det såg ut som han på något sätt landade helt fel. Efter detta så försvarade High Valley sig riktigt bra och styrde ut Landsort riktigt bra så att hemmalaget hade svårt att komma till lägen. HVFC var dessutom väldigt snabba på att ställa om och det speciellt genom den oerhört snabbe nummer 13 Mouhamed Oumeraci som fått komma in i andra halvleken och var en friskfläkt. Andra utmärkande spelare i matchen var den duktige mittbacken Aram Salman i High Valley FC samt målvakten Daniel Andersson som också fick agera vårdare när Bashir blev skadad. Annars var det en oerhört duktig laginsats mot ett Landsort som man kunde om något begära en hel del mera utav från ett topplag med chansen att gå upp. High Valley hade någon ledare som pratade med engelsk accent och verkade vara en skön person. Det kan säkert ha att göra med att han just hade accenten som gjorde det hela lite exklusivt.

  I den första matchen var det kul att se kreativitet bland spelare som Elliot Moberg, Ludwig Björklund, Björn Fernandois Wallin och Simon Hjerpe i anfallsspelet. Sedan har jag nog sätt en av de kortaste målvakterna i Niclas Nyberg Reinegart och som dessutom verkade ha en skön karaktär. I bortalaget utmärkte sig främst Olle Hiort, Victor Edberg, Oskar Mogren och lagkaptenen Marcus Beckford. Beckford som kom mer och mer in i matchen vart efter för att från början inte riktigt vara med på noterna. Markant för dagen var dock att motståndarna skulle sälja sig dyrt i båda matcherna. Dynamo Täby hade nog ingen chans men de vek inte ned sig för det och det är det man vill se i en sista avgörande match. Det samma gällde High Valley fast de å andra sidan var ett topplag så gjorde de matchen sur för Landsort. Bortalagen agerade som kämpande kungar och i den ena matchen bara för att hålla nere siffrorna och den andra för att totalt utmanövrera laget som kunde vunnit serien. Det är detta som är charmen med fotboll. Du vet inte riktigt vad som ska ske på förhand och det särskilt när du inte kan något om lagen. Det är alltid kul att bli överraskad. Nu när alla säsonger börjar ta slut så kämpar vi vidare och så satsar jag på att denna kategori fortsätter i vår och det kämpande som en kung.

Den 11 september så gav jag mig ut på ännu ett fotbollsäventyr. Denna gång för att se fotboll i Sthlm:s regionen. Jag hade valt ut två matcher som skulle äga rum i Värmdötrakten. Den första matchen var mellan Värmdö IF-FK Ekipa och den andra skulle bli mellan Djurö-Vindö IF mot Stockholm Streetsoccer FF. Det skulle dock vara rätt kärvt med tid emellan då den första började 13:00 och den andra 15:00. Jag fick dra 20 minuter in i andra halvleken från den första matchen för att hinna till den andra.

  Värmdö IF hade ett rätt så ungt lag som på något sätt också vägde lite för lätt mot Ekipas stora lag. Men det var en jämn tillställning där Värmdös fart hade ett stort inflytande i början vilket gjorde att Ekipa hamnade lite efter ibland utan att för den delen bjuda Värmdö på allt för många lägen. Det skulle dock leda till en straff en kvart in i matchen som Andreas Larsson Soldati inte gjorde något misstag på. Ekipa tog sig mer och mer in i matchen och var nära att komma till lägen. 1–0 som även blev slutresultatet var ständigt hotat och så även en del i andra halvlek när jag väl behövde dra efter 20 minuter utav den. Om hemmalaget hade alldeles för anonyma spelare så var det några i bortalaget som gav intryck på mig. Den karismatiske målvakten Sylvester Lapadant som ständigt hade nått att säga. Osman Hamed Idris som bidrog med fart och teknik på högerkanten. Den stabile mittbacken Tommie Ehn som var tung att möta. Bajram Jukovic med sin fart i anfallet och om jag fattade rätt med smeknamnet ”Kobbe” så även denna gång får det bli en referens till gamla Runtunaanfallaren med samma smeknamn.

  I dagens andra match blev det betydligt mycket mer underhållande då det hände betydligt mer i den och det bör sägas att då den första matchen var betydligt mera tillknäppt och tight. Djurö-Vindö IF hade också ett ungt lag likt Värmdö men här hade spelarna betydligt mer karaktärsdrag och en vilja på ett annat sätt än det jag såg i den första matchen. Det syntes också i den här matchen att Stockholm Streetsoccer FF hade betydligt mycket mera fotboll i sig. Jag tyckte ändå att lagen kom till nästan lika många lägen även om SSSFF tryckte på lite mer i vissa perioder så var nog spelet och bollinnehavet som sådant väldigt jämnt. Matchens absolut snyggaste mål var helt klart det första i matchen signerat Christofer Berrette vars avslut upp i bortre krysset från att drivit in från högerkanten var klart en behållning i sig. 0–1 var ett faktum. Det blev 0–2 bara 6 minuter senare på ett klart offsidemål men avslutet från Adam Tarek El Mallah var det inget fel på. 0–2 stod sig länge och Djurö-Vindö spelade stundtals mycket bra och man trodde de skulle reducera tidigare än de gjorde. Det var en snygg upphämtning de stod för med först mål av Anton Karlsson i den 75:e minuten och sedan Robin Larsson i den 80:e minuten. Här trodde jag att Djurö skulle gå för segern men en olycklig frispark och en tilltrasslad situation gjorde att Joshua Shantha Nathanael Weil kunde göra 2–3 och Djurö hade nog behövt ha 2–2 i någon minut till för att känna på momentum. Snabbe Edward Owusu kunde öka på med 2 mål till för att fastställa slutresultatet. Jag ser det som att rutinen avgjorde denna match även fast Djurö-Vindö gjorde det bra så räckte det inte. De skulle behövt vara med en stund till efter kvitteringen för att dra nytta utav den. Utöver nämnda spelare i SSSFF så lämnade även store forwarden Sander Eefting ett intryck och såg inte allt för kul ut att möta i närkamper. I hemma laget vill jag se mer utav backarna Alexander Lundgren och Robin Palrak som jobbade frenetiskt och gör dem det i fortsättningen så kan det bli poäng. Även bröderna (en gissning men tänker ändå åtminstone släkt) Dawrin som verkade ha mest fotboll i sig i hemmalaget var kul att se. Martin gick dock av i andra med en skada vad det såg ut som. Emilio Levin och Felix Schierman var också två som man vill se mer utav. Den korta mittfältaren Alexander Holmström Janeld var planens tuffing och gav allt i alla närkamper. Djurö-Vindö IF är klart ett lag jag vill fortsätta följa och det särskilt om så många utav deras spelare fortsätter. De kan ha ett bra lag på gång för framtiden.

  Jag var ändå rätt nöjd med äventyret trots att jag definitivt inte gillar sådana där konstgräskomplex som de byggt vid Värmdövallen. Det ser för plastigt och ansträngt ut nästan som kulisser. Då var det betydligt mera kul att komma ut till Sjösalavallen med naturgräs och idylliskt lagd plan. Trevligt läge. Dit kommer jag att åka igen för att se på fotboll. Helst vill man ju mingla lite men mina fotbollsäventyr tenderar att bli något tighta tidsmässigt. Nå väl man behöver väl inte ha så bråttom alltid?

I helgen som var hade jag bestämt mig för att åka på en fotbollsutflykt. Tanken var först att jag skulle ha åkt och kollat första matchen i Söderköping och sett IK Österviking mot Grytgöls IK. Den matchen hade tyvärr flyttats från denna dag till en annan vilket jag fick reda på dagen innan. Jag kollade då upp en annan match som började klockan 11:00. Hittade en annan match i samma serie i div. 6 östra Östergötland med samma starttid. Då den andra matchen jag också skulle se hade matchstart 14:00 så var det viktigt att också hinna åka emellan. Utflykten hade sin start från Södermanland där jag bor och den match jag hittade var Norsholms IF mot Azech Oldboys BK. Jag kom ändå relativt tidigt till Norsholm som är en liten kanalort i östra delen utav sjön Roxen. Vädret var perfekt tidig vår och sensommar med sol och väl bänkad efter att ha passerat det fina gamla klubbhuset på Munkdalsvallen så var det rätt så kul att drickandes kaffe höra uppladdningssnacket från lagen. När matchen väl var i gång så rådde inget tvivel om vilket lag som skulle vinna den om de bara ställde in skärpan lite och Azechs så kallade målvakt skulle sluta rädda några bollar. Azech kom undan med 1–1 i paus då de kvitterade på sin enda riktiga målchans i halvleken. Målet gjordes utav Mikael Külen. En kvart tidigare i den 14:e minuten hade matchens anfallsgigant Eldin Spikar gjort 1–0. Det kunde ha varit 5–1 till Norsholm i paus men eftersom chanserna inte satt blev det så här.

  I andra halvlek hade gästerna ryckt upp sig lite men med mer risker blev det också sårbart. 2–1 kom redan efter 5 minuter men det skulle dröja till en kvart kvar då 4–1 gjordes (alla målen utav Eldin Spikar) att jag skulle börja tro att matchen skulle sluta 7 el. 8–1 men direkt efter målet reducerade Azech genom Mikael Külen då Norsholm försvaret somnat till. Det började bli lite darrigt och ett fortsatt sovande Norsholms försvar bjöd på 4–3 i den 85:e minuten som blev signerat George Tekmen. Eldin Spikar spikade sedan slutresultatet 5–3. Det var en del spelare som lämnade en del intryck från matchen och främst från hemmalaget Norsholm. Dels 5 målskytten Eldin Spikar som låg allt som oftast rätt för att undvika offside, dels var han snabb och kvick och påminde om Kobbe från Runtuna IK när han var som bäst. Mittfältsmotorn Joel Storm var bra men den unge ytterbacken Gustav Dahlström imponerade. Intryck lämnade också Michael Jakobssons bollvinnande och förarbete till 3–1 målet. Mycket vilja och styrka. Oscar Högbergs sätt att lämna bra feedback till sina lagkamrater är också värt att nämna. Från Azech var det nog kaptenen Mikael Külen som lämnade mest intryck samt målvakten Mattias Tongur som räddade en hel del fast jag inte tror ett dugg på att han var en riktig målvakt. Det hela var en klar positiv överraskning och klart värt att se som första match en sådan vacker dag. Plocksallad intogs i pausen så man skulle stå sig åtminstone till efter nästa match.

  Väl från Norsholm så var det bara att ta bilen och åka till nästa match i Valdemarsvik. I Nils Liedholm land så skulle det, utav slumpen för min del, vankas toppmöte i div. 5 mellersta Östergötland mellan Valdemarsviks IF och Tallboda IF. Här kunde jag inte riktigt heller ana vad jag skulle komma att få se. Det var ett väldigt väl organiserat spelande hemmalag som tog kommandot direkt på Grännäs IP. Borta laget kom upp i några farligheter ibland men över lag var det hemmalaget som ägde det mesta utav matchen. VIF tog också ledningen i första halvlek genom Aras Khalaf i den 24:e minuten. Jag trodde där att jag skulle få se en ganska mål snål historia. Ack vad jag skulle bedra mig. Tallboda kvitterade genom Hugo Alrick i den 51: a minuten. VIF gjorde 2–1 i den 53:e genom Ehsan Mobarez. TIF kvitterade i 54:e på ett snyggt skott men i anfallet efter kom matchens raket utav Walther Tholander i den 55:e minuten. 4 mål på 4 minuter. Jag hann tänka innan 3–2 att Tallboda fick vara med i matchen lite på nåder men i och med 3–2 så kontrollerade VIF matchen väldigt bra och Tallboda kom inte direkt någonstans och det gick undan när VIF hade bollen. Philip Kettle gjorde 4–2 i 71: a minuten och Lucas Törnborg fixade 5–2 i 76:e vilket till slut blev slutresultatet. Minns Tallboda hade något mer farligt inlägg med spelare som kom nära för nick men det var just också bara nära. Spelare som imponerade på mig i den här matchen kommer enbart från hemmalaget då de lyckades få motståndarna så anonyma så jag får svårt att nämna ens någon. Det var först och främst mittfältaren Aras Khalaf som vann i princip allt han var inblandad i. Walther Tholander var en skön fartkula med bra teknik så även Ehsan Mobarez. Philip Kettle gjorde en bra match och målvakten Markus Westrén var tydlig och bra och styrde sina medspelare på ett bra sätt.

  Hela dagen var mycket bra och en positiv överraskning. Vem kunde ana att man skulle få se 15 mål på två matcher och då ena matchen skulle vara ett toppmöte i div. 5. Nä det kunde man inte riktigt tro då Tallboda blev överkörda. Jag har blivit mer varse om att VIF skulle nog vinna div. 5 Södermanland om de alltid spelar med den farten som de gjorde mot Tallboda. Det är en sak som är säker. Nu laddar jag för nytt fotbollsäventyr i STHLM:s regionen. Fotboll är underbart.