Ska man verkligen betrakta Tarzan and the lost city som en seriös film baserat på Tarzan? Jag är nog ändå inne på att man ska det eftersom filmen, som är regisserad utav Carl Schenkel (Sista Draget 1992, Dolt i djupet 1996), är inspelad i Afrika och att många utav skådisarna vill göra ett bra jobb trots en aningens komiska inslag lite här och var. Jag vill även minnas att jag såg den här filmen när det begav sig och då fann jag den roande och underhållande. På något sätt har jag haft en fascination för Tarzan. Det var ändå något visst med en människounge som uppfostrats bland apor och sedan lärde sig prata (nu vet vi att det skulle vara oerhört svårt att lära sig prata ordentligt i vuxen ålder pga. att de första åren är oerhört viktiga för språkets utveckling etcetera). Jag minns att jag funderade mycket på det som barn och på något sätt har det följt med mig till vuxen ålder. Tarzan är skapad utav Edgar Rice Burroughs och vars förebild sägs komma från Ivar-Thord gray baserad på en story från ett uppdrag i Sydafrika.

  Nu tycker jag väl inte att filmens skådespeleri är så där överdrivet bra men det är inte utstuderat dåligt heller även fast det lämnar en hel del att önska. Det blir en hel del snabba och korta meningar som kastas fram och tillbaka och det nästan helt utan substans. Bäst lyckas nog ändå Ian Roberts (Tsotsi 2005, Jane and the lost city 1987) som kapten Captain Dooley och Winston Ntshona (De vilda gässen 1978, Gandhi 1982, Blood Diamond 2006) som Mugambe vilka mer än väl lyckas få in både hjärta och själ i sina repliker. Steve Weddington (Den siste mohikanen 1992, The Tudors 2007) som Ravens lyckas allt från att vara överspelad med komiska inslag till att vara hänsynslöst fängslande i sin maniska påstridighet. Casper van Dien som Tarzan är inte så spännande. Han gör det han ska göra men uppträder allt som oftast för tråkigt även fast det finns inlevelse. Jane March (Älskaren 1992, Clash of the Titans 2010) som Jane Porter (Tarzans fru) är skönheten själv och kanske filmens egentliga tuffing med tanke på det äventyr hon ger sig på. Hon kommer efter sin blivande make då han plötsligt blivit kallad till djungeln igen och avbrutit bröllopsförberedelser. Anledningen är att Ravens är nära att finna den förlorade staden Opar som enligt vissa är en del utav Atlantis-legenden.

  Ambitionsnivån på den här filmen är ändå ganska god då den spelades in i Afrika med riktiga djur och en relativt bra bearbetad story. Den kunde dock levererats något bättre då den skyndats fram och en del utav scenerna får man inte mera utav en förklaring till men det kanske heller inte behövs eftersom filmen ändå är ganska så effektiv. Det skulle ha varit lite mera intressant med något mera information och bakgrund som till exempel varför Ravens vill hitta Opar och varför han har samlat in en massa djur. Nu får man bara anta att han vill hitta en massa guld och att han i övrigt är en hänsynslös tjuvjägare. Tarzans vänner i stammarna pratar Zulu vilket också är det riktiga Zulu som är ett utav dem officiella språken i bland annat Sydafrika och pratas av över 12 miljoner människor.

  Filmer om Tarzan får mig alltid att fundera kring om det går att växa upp med djur och på så sätt kunna kommunicera med dem. Vidare så är det betydligt svårare att lära sig ett människospråk i vuxen ålder då språket är viktigt att lära sig i början utav sin uppväxt. Språk och kultur är något jag också brukar fundera kring och hur viktigt det ändå är att man kan kommunicera för att råda framgång även om det går att göra sig förstådda det till trots att man inte förstår vad man säger även om det underlättar. Ett utav filmens teman är girighet och makt och när man vill komma åt det på genvägar så är straffen för en närmare än vad man tror. Jag funderar också en hel del kring gamla gudar och deras legender kring gamla ruiner etcetera. Vad vet vi egentligen vad de byggdes för och vad man kan ha trott att man byggde dem för? Magi är något annat jag funderar kring och då särskilt också gammal läkekonst. Det finns mycket att peta på. Vill man få sig en gnutta underhållning med dåliga effekter från sent 90-tal så ska du definitivt kolla på denna film. Den innehåller dessutom en väldigt rolig scen då Tarzan knappt varit i luften och landar på marken när han kommer svingandes i en lian. Mycket dåligt klippt eller bara med för komiken? Välj själv. Jag själv väljer att säga dåligt klippt.

Ära, respekt, heder, tribalism, mysticism, religion, profetior, kärlek, krig och svartsjuka drar igenom denna Roland Emmerich (Independence Day (1996), Stargate (1994), The Patriot (2000)) regisserade film. Man dras direkt in i att en mammutjagande stam, i form utav neandertalare, blir svikna utav sin dåvarande ledare som ger sig av. Hans son D´Leh (Steven Strait; The Covenant (2006), Sky High (2005), After (2012)) får en tuff tillvaro då han har svårt att vinna respekt hos de andra männen i stammen på grund av hans faders svek. Den enda som tycks förstå honom är Evolet som hittades efter att hennes stam hade attackerats utav de fyrfotade demonerna. D´Leh vann Evolet (Camilla Belle; Practical Magic (1998), Push (2009)) vid det stora mandomsprovet vid Mammutjakten men eftersom han ljög om sin modiga sida så kunde han inte bära äran utav vad det vita spjutet innebär. I stället ger han sig nu ut för att rädda tillbaka Evolet efter att även deras stam drabbats utav en attack från de fyrfotade demonerna. Med sig får han Tic-tic (Cliff Curtis; Risen (2016), Sunshine (2007)), stammens vise jägare, Ka´ren (Mo Zinal; Young Alexander the Great (2010), Whitechapel (2013)) stammens kanske starkaste yngling och den nyfikne eftersläntande Baku (Nathanael Baring; Silent witness (2011)).

  Det som gör att den här filmen ändå rycker tag i mig är att den bearbetar mycket ära och respekt och där emellan att man kommer långt genom att samarbeta. Tillit är också en aspekt i det hela och jag gillar att se hur många som till slut ändå vill sluta upp bakom D´Leh även fast de knappt känner varandra. Det visar sig att de ändå har samma fiende. Mycket förklaring till det finns i att spår har såtts sedan tidigare och gamla kontakter har gjort sitt. Den gemensamma fienden är något slags för-egyptiskt folk och ska vara en något senare utvecklad variant utav människa än vad mammutjägarna är. D´Leh och hans följe följer ju som bekant efter de fyrfotade demonerna och sinsemellan två utav dem växer ett svartsjukedrama upp kring slaven Evolet vars skönhet tycks vara skänkt utav gudarna. Detta gör att det ändå finns någon slags ömhet hos skurkarna som på det sättet blir då något mer mänskliga.

  Utöver mammutar så får vi även stöta på ett stycke jättefåglar utav olika slag samt en sabeltandad tiger. Nog så väl tar filmen inte heller någon paus utan befinner sig i relativ snabb takt mot slutet och det även fast filmen är nästan två timmar så märks det inte eftersom det händer något hela tiden. Det är inte något negativt men det är heller inget som jag föredrar och även fast filmen innehåller teman som jag gillar så tycker jag inte att den är vare sig välspelad eller bra. Den är dock inte dålig heller utan befinner sig i ett ständigt ingenmansland. Filmen är stundtals snygg och ibland alldeles för genom ful. Hos stammarna som sluter upp med D´Leh finns det knappt något uns utav tvivel på att han kan utföra uppdraget och bli deras frälsare. Det tycker jag är lite konstigt eftersom man kan tycka att det ändå borde kunna ifrågasättas även fast profetian talade om vem han var. Något tvivel eller motgång borde kunnat placerats in.

  Filmen behandlar dock spelet mellan människa och gud och vad krävs för att utnämnas som gud? En gud kan vara något som vi utnämner och som lyckas skaffa sig tillräckligt med auktoritet för ändamålet. Samtidigt kan människan som uträttar stordåd bli en gud om man samtidigt ger efter för att tolka in profetior i allt denne gör. Det är mycket som kan bli en gud om vi tillåter det och om då alla som finns i anslutning till denne alternativt i dess närhet så är det lätt att kunna börja tro på det om man tillåter sig själv att underkasta sig det hela. Personligen så tycker jag att vi som människor behöver säga adjö till gudar eller åtminstone försöka se det som att de inte kommer med den ultimata sanningen. Religioner kommer människan fortsätta skapa och till viss del är de lagar som du sätter upp för dit egna liv, just, din religion. Därför är det viktigt att ha inställningen att den inte är helig eftersom i det sitter en hel rad med begränsningar.

  Jag vet egentligen inte om den här filmen försöker vara seriös eller inte? En sak är säker och det är att den innehåller båda elementen. Dels så har den en seriös handling baserat på en frakt utav diamanter som emellertid hamnar på villovägar och samtidigt har en bekant skurk till Modesty (Monica Vitti; Äventyret 1960, Den röda öknen 1964) kommit tillbaka och det lagom till att hon blir anlitad utav den brittiska underrättelsetjänsten som leder diamantförflyttningen. På detta ligger en oerhört bisarr och rolig humor som dyker upp i tid och otid. Det hela ger effekten utav att den är totalt inbakad i handlingen på ett sätt som gör att det är mycket svårt att först förstå om det är ett skämt eller inte. Ta bara vinglaset med en fisk i. Enligt mig är det genialiskt inbakat eftersom fisken till en början är svår att upptäcka.

  Den kvinnliga agenten Modesty Blaise samarbetar med agenten Willy Garvin (Terence Stamp; Superman – the Movie 1978, Superman II 1980) som även hjälpte henne när hon var en juveltjuv. Modesty Blaise-serien kunde förekomma i Fantomen-tidningen som jag prenumererade på under 90-talet och vad jag vet så ges den tidningen fortfarande ut. Modesty Blaise förekom också en hel del i tidningen Agnet X9 (började ges ut som X9 1969 men bytte namn till Agent X9 1971) som gavs ut innehållandes Agentserier. Det står rätt klart att filmen direkt riktar sig till de som känner till Modesty Blaise sen tidigare, vilket också är kul i sig då filmen kom ut enbart 3 år efter seriens skapelse. I och med det så blir det något svårare att begripa vad det är som händer och vilka en del personer är. Filmen går emellertid ut på att Modesty ska lista ut vem som är fienden. För att göra det får hon koppla på sin sensuella charm bland diverse agenter som hon, vad man kan förstå, har stött på några av dem tidigare.

 Jag tänker mig att filmen, och även serietidningen, är inspirerad utav kalla krigets samt 50-70-talets spioner som bland annat härjade i Europa och staterna. Mycket står på spel när det ska smygas i det fördolda. Åtrån utav diamanter och girighet kan göra så mycket med människor att man försöker det mesta för att komma över dem. Det får mig att tänka på scenen med knivslagsmålet och undrar om det verkligen går till så? I filmen så hoppar vederbörande fram och tillbaka och swagar lite på benen samtidigt som de rör sig framåt och bakåt för att försöka hugga den andre. Det hela ser stört ineffektivt ut men det funkade i alla fall i filmen. Scenografi deluxe. Agenttemat får mig att tänka på hur mycket som vi missar egentligen utav allt som pågår i samhället. Världens elände är nog betydligt större än vad som rapporteras vilket i sig bara är en fråga som växt i mitt huvud när man kommer i kontakt med spioneri. För om diamanter kan fraktas dolt för människor. Vad mer finns det inte att hämta?

  Filmens absoluta behållningar är, om inte det duger med Modesty, så varför inte araben Sheikh Abu Tahir (Clive Revill; Robin Hood – Men in tights 1993, Empire Strikes Back 1980) eller Gabriel (Dirk Bogarde; The Servent 1963, A bridge too far 1977)? Modesty är som en son/dotter till Sheikh som en tacksamhetsskuld från långt tillbaka. Sheikh är om inte ett otåligt charmtroll så åtminstone ingen som tvekar att komma till undsättning om så självaste Buckingham Palace står i vägen för en kanonkula. Gabriel äger en egen ö och på den bor mer eller mindre hans underhuggare. Denne charmante, nonchalante, sarkastiske och emellertid helt obrydda karaktär går på något sätt inte låta bli att ta till sig. Blir maten inte som han vill ha den äter han den inte. En helt suveränt kass spionmimare som stumt inte kan förklara vad som hänt får sätta livet till. Vad sker inte på Gabriels ö där humorn och världsherravälde verkar vara prioritet? En riktigt manhaftig kvinna som gorilla är det du får passa dig mest för om du sätter din fot på denna ö. Kommer sen allt till sin rätta eller är slutet bara en diffus början till något annat? Titta själv så får du se.

  Den här Jason Reitman regisserade filmens två huvudlåtar till soundtracket fastnar som en smäck. The Kingston Trio med Greenback Dollar och Tex Williams med Smoke! Smoke! Smoke! That Cigarette är mycket passande till filmen och man sjunger mer än gärna med i den sist nämnda då den har ett bra tempo och ett skönt gung. Låtarna passar filmen då det är en komedi som handlar om en person som är konsult åt rökningsbolagen och förhandlar om varför man ska röka även fast det är dåligt för en. Nick Naylor heter denna konsult och han är just det bra på att prata för sig och tobaksbolagen. Undertiden så har han ett barn att fostra som han dock bara får träffa varannan helg. Samtidigt som tobaksbolaget ska lansera en ny rökkampanj med en ny film så skrivs också ett långt djupgående reportage om Nick och detta får givetvis konsekvenser.

  För att vara komedi så är den nästan endast rolig i det absurda då Nick med snabbarepliker vinner debatterna mot sina motståndare. Filmen har några fler roliga aspekter men de får en inte att haja till nämnvärt mycket. Det är dock en väldigt bra skådespelad film och Aaron Eckhart som Nick Taylor själ i princip showen ihop med Cameron Bright (Joey Naylor) och Katie Holmes (Heather Holloway) plus Sam Elliot (Marlboro Man).

  Jag är helt och hållet med på filmens budskap om att även fast alla vet att rökning är skadligt för en så ska man få göra det dumma valet själv om man så väl vill röka. Det är varken upp till myndigheter eller stat att styra över utan det som kan göras är att rekommenderas vad man tycker att människor borde göra och inte förbjuda dem att göra det.

  Det finns filmer som har en förmåga att slänga in karaktärer att spelas utav en viss person så blir det automatiskt roligt. Precis den upplevelsen får jag gällande Rob Lowe som Jeff Megall fast det direkt roliga uteblir något och det även fast han gör rollen som cool Hollywood-regissör med knäppa vanor bra så faller det något. Tänker mig att det hade räckt med att han var något mer jordnära så hade det gjort det hela lite bättre.

  Filmen är i alla fall rolig och fyller sina funktioner här och där. Jag kände inte till den innan jag såg den men medan jag tittade så fick jag en stark känsla utav att jag kan ha sett den tidigare. Det är en bra film att se om du tycker att rökning är något som borde förbjudas. Vem har egentligen rätt att bestämma det? Eller för den delen att bestämma över ditt liv?

Plötsligt hände det. Jag blev tagen utav den här filmens sjuka humor och väldigt överdrivna lek med språket för både palestinier och judar. You Don´t mess with the Zohan 2008 måste vara en utav de bästa filmer jag sett med Adam Sandler. Några utav hans riktigt seriösa är också helt ok som till exempel The Wedding Singer 1998 samt en utav hans tidigare komedier i Happy Gilmore 1996.

  I den Dennis Dugan (Happy Gilmore 1996, Big Daddy 1999) regisserade filmen följer vi Zohan som är en agent med superkrafter som jobbar åt Israel. Han slåss ständigt mot sin ärkefiende, palestiniern The Phantom, som spelas utav John Turturro (Barton Fink 1991, O Brothers, where art thou 2000). Zohan har länge drömt om att sluta som agent och flytta till USA för att bli hårfrisör. En vacker dag försvinner han och The Phantom tror att han har kirrat segern åt Palestina för all framtid. Under det nya namnet Scrapy Cocco försöker nu Zohan söka lyckan i staterna. Det jag gillar med filmen är att den bara kör på med sin dumma och sjuka humor som driver med allt och alla och ibland är det rätt mycket men det funkar ändå för det finns ändå små tillfällen för att hämta andan. Även om man emellanåt skulle kunna se det som ett gäng sammansatta sketcher så flyter filmen på och det passar allt som oftast in i handlingen. En sak som är säker är att det definitivt aldrig blir tråkigt och när du väl trodde du skulle få vila så bedrog du dig ganska omgående. En utav mina favoritscener är när Scrapy ska försöka muntra upp ett gråtande barn som inte är så förtjust i att klippa sig. Han är inte så bra på det hela och pratar ganska visuellt om vad som kan hända om man inte sitter still i stolen. Nattvaktarscenen är också en utav mina favoriter. Då ska han som är med på passet med Zohan både lotsas vara modig men samtidigt inte är det när skurkarna ligger ned vilket är oerhört kul pga. hans rörelser och minspel.

  Vad vore filmen utan en kärlekshistoria och visst finns den även här. Zohan blir förälskad i den palestinska frisörskan Dalia (Emmanuelle Chriqui; Wrong Turn: 2003, 100 Girls: 2000. Det indikeras utav att han inte längre kan få stånd förutom för en tjej. Men som ganska så ofta tror han att han varit för tidigt ute och gjort bort sig. Det hela innehåller en rolig tvist på slutet. Mer än så säger jag inte om det.

  Jag gillar verkligen att filmen vågar behandla Israel- och Palestinakonflikten och driver ganska fritt med den. Jag är verkligen av åsikten att man kan skoja om vad som helst på vilket sätt som helst. För gör man tvärtom och inte kan skoja och skämta om vissa saker men om andra så är det då man diskriminerar. Att filmen använder ett överdrivet språk för att skoja om hur man låter från Israel och Palestina skulle säkert en massa woke-människor och andra dylika nyliberaler och identitetspolitiska människor ha nått att säga om. Den här filmen skämtar dock med allt mer utav kärlek till det än att det skulle vara att håna någon. Gör i sig det faktiskt en oerhört stor skillnad. Hela filmen är paketerad med värme utav karikatyrer och stereotyper med stor omsorg så väl från getmannen som kör taxi till Michael (Nick Swardson; The benchwarmers: 2006, Jack and Jill: 2011) som Zohan får bo hos. Den oerhört varma och stört sköna Oori (Ido Mosseri; Born To be a Star: 2011) är också värd att nämna.

  Vart jag står i konflikten mellan Israel och Palestina får vi ta en annan gång. Jag kan dock säga att jag vänt mer och mer åt det blå-vita hållet då Sveriges generella rapporterade bild om konflikten inte är så sann som man kan tro. Med det sagt vill jag heller inte att det ska vara någon konflikt men det vet vi ju hur det är med det. Se filmen istället.

 Zoologistudenten Jane erbjuder sig jobbet som assistent åt föreläsaren och professorn Steven Phillip. Då Steven experimenterar med apor (två schimpanser och en orangutang) för att se vart gränsen går till skillnaden mellan människa och apa. När Jane kommer till det stora avlägsna huset vid kusten blir det en ny utmaning för aporna. Vem står egentligen högst i hierarkin?

  Den här filmen är regisserad utav Richard Franklin på manus från Lee David Zlotoff (MacGyver 1985-92, 2016-2020) och Tom Ackermann. Det hela är en obehaglig thriller där spänningen byggs upp succesivt där den gamle orangutangen Link inte riktigt är nöjd med tillvaron emellanåt. Filmen är väldigt bra på att få mig att inte riktigt veta om man kan lita på Link eller schimpansen Imp. Dubbelspelet dem emellan samt övertygelsen i hur dem fått aporna att agera i filmen ser naturlig ut. Link vill verkligen att Jane ska lita på honom då han också blivit smått förtjust i henne då närvaro av just hona har gjort sitt. Både Elisabeth Shue (Helgonet 1997, the Karate kid 1984, Death Wish 2018) och Terence Stamp (Superman the Movie 1978, Superman 2 1980, The adjustment Bureau 2011) gör trovärdiga roller som Jane och Steven. Jane är nyfiken och naiv medan Steven är sträng, misstänksam men ändå snäll och det levereras bra utav dem båda.

  Några favorit scener är när Link röker cigarr och är med på första middagskvällen då Jane kom till huset, när han tittar oskuldsfullt på Jane när han hittat på något samt när han vill mikra telefonen i mikrovågsugnen och när han kommer till undsättning vid hundjakten. Obehagligast i filmen är när Link kollar längtansfullt efter Jane när hon tänkt sig att bada i badkaret.

  Filmen vill som ämne säkerligen ta upp riskerna med att experimentera med djur och att det då kan gå riktigt illa om man inte är på sin vakt. Det är dock bra att forskning finns i alla möjliga slag för annars skulle vi inte veta så mycket om oss och vår existens och om vad våra samt djurens kroppar innehåller och vad dem tål etcetera. I den här filmen behandlas djuren dessutom med respekt och får gå och röra sig tämligen fritt vilket i sig är grunden för en human forskning. Man får inte heller ge vilka djur som helst för stora tyglar för då kan det sluta illa. Det beror också på vilken makt man ger djuren samt vem som tar kommandot. Vem står egentligen högst i utvecklingen under rätt sorts förhållanden?

  Link är en mycket bra film med bra skådespelarinsatser i så väl människor och djur. Den har en bra handling och är spännande från start till mål med bra val utav scener. Se den du lär älska den. Betyg: 4/5

 Mr. Fox (George Clooney) livnär sig på att stjäla sitt levebröd i form av bland annat höns och kycklingar. Han och Mrs. Fox (Meryl Streep) flyttar in i ett större hus och han lovar att inte stjäla igen. Grannarna till det nya boendet i trädet är dock alldeles för lockande att låta bli även om man är en komfortabel tidningsskribent.

  Denna film är regisserade utav Wes Andersson (Isle of Dogs 2018, The Royal Tenenbaums 2001, Moonrise Kingdom 2012) och är baserad på en bok, med samma titel, utav Roald Dahl som kom ut 1970. Filmens styrka ligger definitivt i stop-motion effekterna och hur fantastiskt vacker den är att titta på. Det är riktigt imponerande att se hur skickligt synkroniseringen i allt är. Mycket är en fröjd för ögonen och jag blir lite drömsk emellanåt under filmens gång. Det hela går särskilt bra ihop med dem vackra landskapen som skildras. En annan behållning utav filmen är utan tvekan Mr. Fox (som röstas utav George Clooney; From dusk till dawn 1996, Maktens Män 2011) som med sin charm och list verkligen lägger en stolthet i sitt kriminella yrke och motiverar det ut i fingerspetsarna. Hans kompanjon Badger (Bill Murray; Zombieland 2009, Ghostbusters 1&2 1984,89) är också en liten behållning. Badger är allt som oftast halvtrög och när han inte förstår något syns det tydligt på hans ögon.

  Handlingen i filmen tycker jag är svag och alldeles för förutsägbar och det blir inte alls riktigt spännande eftersom jag tycker att utgången verkar självklar. Dock innehåller den en hel del humor på vägen som lyfter upp det något. Sidostoryn med Mr. Fox:s son Ash (Jason Schwartzman; Rushmore 1998, Scott Pilgrim vs. The World 2010) och brorsonen Kristofferson (Eric Anderson) är då något betydligt intressantare på sitt sätt och personutvecklingen där emellan. I filmen kan jag se paralleller till bombningarna utav London under Andra Världskriget med att djuren i filmen behöver gräva sig och ta skydd under jord undan grannarnas vrede efter Mr. Fox:s framgångar. I filmen finns utöver det också ämnen som berörs så som beundran, avundsjuka, uppfostran, utanförskap, hämnd samt begär.

  En annan behållning i filmen är soundtracket som näst intill är perfekt. Det blandar modernare varianter utav tivolimusik med någon mystiskt elektro och sedan spelas några låtar som klingar 50-tal.

  Jag behöver inte säga till någon att se denna film eftersom jag tycker att man ska se alla filmer när man får chansen. Det kommer bara att gynna dig som människa. Det jag undrar mest över när jag sett denna film är varför det är så populärt att göra filmer utav Roald Dahls berättelser? Enligt mig så är dem inget märkbart speciella i sig mer än att jag tror att hans kritiska skildrande utav samhället halvt inbakade i allegorier med snygga fantasilandskapsskildringar kan ha med saken att göra. För storyn i den här berättelsen som andra är rätt så tafatt i sig och där också förutsägbar. Nå väl filmen får ändå betyget 3/5.

Älvan Maleficent vakar över det fridfulla skogskungadömet. En dag i unga dagar stöter hon på människan Stefan som är nära att stjäla med sig något från kungadömet. De finner snart varandra men åren går och Stefans besök försvinner. Det blir krig mellan människorna och Skogskungadömmet då kung Henry har förstått hotet det innebär med ”onaturliga varelser”. Människorna flyr snart då Skogskungadömet lätt utav Maleficent visar sig allt för starkt. En svårt skadad kung erbjuder tronen till någon som kan hämnas honom. En makthungrig Stefan tar sig an uppgiften men följden skulle bli en allt för jobbig förbannelse.

  Den här filmen är regisserad utav Robert Stromberg och är baserad på klassikern Törnrosa. Maleficent var Strombergs första film som regissör men har annars jobbat en del med film bland annat som produktions designer på Avatar (2009) och Alice i Underlandet (2010) samt med dem Visuella effekterna på Master and Commander (2003). Visst har dem fått denna film att se bra ut på sina håll och Skogskungadömet är ibland en drömsk upplevelse. Det finns dock en hel del ställen jag tycker att det laggar på och inte ser bra ut. Bland annat när Stefan får sig en flygtur på slutet. Något i kontrasterna och bakgrunderna i stridsscenerna från slagfältet är inte heller som det borde. Inomhusscenerna med draken kunde önska något bättre ljus. Jag kan tycka att hornen på Maleficent ser något dåligt gjorda ut men det kanske skulle vara meningen? De inger i alla fall inte någon större respekt.

  De enda bra skådisarna i denna film kan man räkna på tummen och pekfingret. Det är bara Angelina Jolie (Girl, Interrupted 1999, Salt 2010, Lora Croft: Tomb Raider 2001) som Maleficent och Kenneth Granham (Layer Cake 2004, Valkyria 2008, Oliver 1968) som Kung Henry samt Sam Riley (Control 2007, On the Road 2012) som kommer undan väl med sina insatser. Sharlto Copley (District-9 2009, The A-Team 2010) är oerhört överdriven som Stefan. Jag vet inte riktigt vad det är med honom men han har någon slags paus samt att han tar sats innan det han ska säga eller förmedla i scenen kommer ut. Nästan som att man tror att han är skitnödig. Angelina gör sin roll övertygande och visar galant hur mycket hon har som register i sitt skådespeleri när hon svänger från glad, arg och ledsen samt uppgiven i nästan samma ögonblick. Det kräver skills. Sam gör en sarkastisk men lojal och rättvis Diaval. Filmens jobbigaste karaktärer spelas utav Juno Temple (Atonement 2007, Mr. Nobody 2009, Horns 2013), Imelda Satunton (Harry Potter: And The order of the Phoenix 2007, Shakespeare in Love 1998, Pride 2014) och Lesley Manville (Phantom Thread 2017, Another Year 2010) som dem otroligt störiga Flittle, Knotgrass och Thistlewit. Allt dem gör är oerhört överdrivet och förvirrande och verkar emellanåt inte ett dugg genuint utan mera överspelat.

  Den här filmens styrka är att det nog är en utav Disneys bästa på att på ett ganska så pedagogiskt sätt förklara att det här med gott och ont inte bara är så lätt att avgöra genom att bara säga eller handlingar osv. Det är nämligen så att goda kan vara onda och onda kan vara goda eller varken eller. Att måla upp en svartvit värld då det bara finns det ena eller det andra är det bara barn eller naiva människor som gör. Lättast är oftast om man kör så rent spel som möjligt från början och så får man senare se om personen ifråga förtjänar det eller inte. Det är oftast till en början bättre att försöka agera som om man skulle vara vänner än tvärtom. Nu är det ingen tvekan om vad jag tycker är filmens tema och stora ämne. Dock hjälper inte det här upp filmens betyg för att den hade behövt lite mera sting.

Charlie är en trooper för Rhode Island State Police och som nyförälskad så gifte han sig och fick tvillingar med sin livskärlek men strax efter födseln lämnade hon honom för en annan. Charlie fick uppfostra ungarna så bäst han kunde men efter skilsmässan började Charlie stänga inne all aggression. En dag då det är väldigt mycket som inte går som det ska dyker Charlies inte allt för goa alter ego Hank upp. Vad kan nu hända när han får i uppdrag att skjutsa nyligen arresterade Irene till granndelstaten och samtidigt ta semester?

  Den här filmen är regisserad utav Peter och Bobby Farrelly som är kända för att ha jobbat ihop med sina filmer som bland annat There is something about Mary (1998), Kingpin (1996) och Dumb and Dumber (1994). Den är till synes väldigt väl redigerad och det är inte så många scener som verkar överflödiga. Det är också kul hur dem lyckats få med människor dem känner i filmen och använt autentiska miljöer och fått till en bra känsla i filmen med berättarrösten och tempot i handlingen. Eftersom den är från 2000 så ser man lätt att vissa saker inte verkar verkliga som till exempel kon och inte heller bakgrunden som rör sig utanför fönstren på tågen.

  Skådespelarna gör ett bra jobb. Jim Carrey (The Mask 1994, Liar Liar1997, True man show 1998, Dumb and Dumber 1994) är nästan alltid en fröjd att se med sitt minspel och grimaser och annat dylikt han kan hitta på med sitt kroppsspråk. I den här filmen så växlar han stadigt mellan den oerhört osympatiska och klumpigt kaxiga Hank till den mer nere på jorden och mesigt mjäkiga men vänliga Charlie. Renée Zellweger (Bridget Jones 2001, Chicago 2002, Cold Mountain 2003) gör den något försynta men väldigt snälla och omtänksamma Irene som har det jobbigt att hålla reda på Hank och Charlie. Tony Cox (Spaceballs 1987 Bad Santa 1 och 2 2003, 2016) gör också en bra roll som arg limochaufför och det är kvalitétstid den lilla tiden han är med. Chris Cooper som den bestämde men hårdnackade polisen Gerke är också bra i sin roll. Han känns naturlig för den och sedan är han bra på att se lite störig ut. Anthony Anderson, Mongo Brownlee och Jerod Mixon är stört sköna i sitt tugg med varandra och andra i rollerna som Charlies uppväxta söner Jamaal, Lee Harvey och Shonté Jr. Värt att nämna är att ex tennisproffset Anna Kournikova och ex NHL-proffset Brendan Shanahan är med i varsin mer eller mindre statistroll vilket var roliga kuriosa även för mig.

  Filmen handlar en hel del om psykisksjukdom och där bland annat en hel del om schizofreni. Den handlar också om man får skämta om vad som helst. Det tycker i alla fall jag att man ska få göra. Varför? Jo det är rätt så enkelt. Humor handlar för det mesta om bearbetning och hantering men hur man finner saker roliga handlar om inlevelse och sympati samt i det fallet hur man känner med en annan och kan skratta med dem. Skoja om saker är och förblir något man måste få göra om saker och ting annars är allt alldeles för allvarligt och det är väl för trist. Filmen handlar också om kärlek och familj men det finns inslag utav det i nästan varenda film. I denna film kommer den dock fram i form utav hur varmhjärtade ändå Charlie, Irene och dem tre bröderna är under allt annat som vi får ta del utav. Det verkar äkta och autentiskt.

  Den här filmen är bra men det finns något som gör att den inte riktigt kommer upp i toppbetyg. Det kan vara att det ändå till slut blir för mycket och att man mättas en aning. När man lärs sig mönstret på något så blir det inte lika kul helt enkelt.

 

 

  Daniel Plainview hittar guld i slutet på 1800-talet. Det investerar han i att börja leta efter olja. När han väl hittat det och affärerna går bra så åker han runt och letar efter nya ställen att utvinna olja på. Han reser tillsammans med sin adopterade son H.W. och en dag kommer missionären Paul Sunday som har information om land där det bör finnas olja men i sig också information som kostar. Daniel är intresserad och snart sätts det igång med letandet efter olja på detta outforskade område.

  Denna film är regisserad utav Paul Thomas Anderson (Punsch-Drunk Love 2002, Boogie Nights 1997, Inherent Vice 2014) och är baserad på novellen Olja; Oil (1927) utav Upton Sinclair. Upton Sinclair är annars mest känd för sin novell Vildmarken; The Jungle (1906) som är en samhällskritisk roman som utspelar sig bland arbetarna i köttindustrin i Chicago. Det här är en film som jobbar med soundtracket och skapar stor stämning med det. Det är oftast långa dramatiska ljud med stor effekt vilket får tittaren att vakna upp och emellanåt så är det inte så mycket som händer men man ska ändå känna stämningen som utspelar sig i scenen vilket man allt som oftast gör. Soundtracket jobbar också en del med upprepande ljud som i princip skulle kunna vara inspelade oljepumpar i modell samma som för tiden då filmen utspelar sig. Det har i alla fall en stor effekt på filmen och man hänger med på dramat, som utspelar sig, på ett vaket sätt. Filmen är också mycket vacker och det torra western-landskapet har nog inte sett vackrare ut även fast det emellanåt inte finns så mycket att se utav det. Uttorkade miljöer har också sin estetiska charm och emellanåt betydligt mer färger och nyanser än vad man tror.

  I rollen som Daniel Plainview ser vi Daniel Day-Lewis (Den siste Mohikanen 1992, Lincoln 2012, Gangs of New York 2002) och han gör den hårdnackade, rättvise, noga men vaksamme oljemannen med mycket rak övertygelse. I rollerna som både Eli och Paul Sunday ser vi Paul Dano (Little Miss Sunshine 2006, Prisoners 2013) som på ett religiöst naivt sätt tar sig igenom filmen med sina tomma blickar men samtidigt lurar en sadistisk och lömsk baksida i honom. Han gör rollen levande och nästan äckligt obehagligt näsvist slugt. Värd att nämna utöver Dillon Fraiser, som spelar HW, så bör även Kevin J. O´Connor (Mumien 1999, Deep Rising 1998, Van Helsing 2004) som gör rollen som den desperat uppgivne Henry som vill pröva lyckan att på ett annat sätt försöka överleva. Skådespelet utförs i Kevins fall med en deppig ton.

  Filmens stora tema är helt klart överlevnad och det till vilket pris som helst. Människans desperata behov att dra nytta av andra som har pengar och kan investera i framgång. Vidare handlar den också om tillit och då om det går att lita på någons intentioner när man har en massa pengar. Det jobbiga med att ha en unge i början i slutet av 1800- talet och början utav 1900-talet. Filmen behandlar uppfostran på olika sätt. Religion och framför allt kristen sådan är också en viktig del utav filmen och vad girighet kan driva människor till och då även om man må vara troende eller inte.

  Filmen håller en på helspänn hela tiden trots det emellanåt låga tempot. Den gör dig alert så att du måste hänge med på vad som händer och sägs och det är egentligen både sjukt men samtidigt helt klart varför man håller på den till slut helt osympatiske Daniel Plainview. Du ska definitiv se filmen.

 

 

  Sällskapsresan-filmerna är ett gäng filmer där Stig-Helmer Olsson och Ole Bramserud åker eller hamnar på olika resor alternativt tillställningar. Personligen så klassar jag bara dem tre första filmerna som dem ”riktiga” Sällskapsresan-filmerna men det finns utöver dem tre till. De tre utöver dem första är Den ofrivillige golfaren (1991), Hälsoresan – En smal film av stor vikt (1999) och The Stig-Helmer Story (2011). Jag tänkte här enbart fokusera på dem tre första och på något sätt göra någon form utav recension på vardera filmen och sedan helheten som sådan.

  Sällskapsresan – eller finns det svenskt kaffe på grisfesten (1980) handlar om Stig-Helmer Olsson som längtar bort från snöslasket i Sverige för att få det lite lugnt och skönt. Han är dock flygrädd och i och med det testar han lite terapi och får då i uppdrag att ta med sig ett paket, innehållandes pengar, ned för att lämnas på en bar på Grand Canaria. På flygplatsen blir han bekant med prylfantasten och samba älskaren Ole Bramserud även tjejerna Majsan och Siv skall ta resan ned med Sun Trip.

  I Snowroller (1985) tar Ole Bramserud med Stig-Helmer på en skidresa till Kirschberg i Schweiz. På samma resa finner Stig-Helmer en like i Lotta, som åkt upp för att överraska Snowrollern Nalle, som är lika dålig på att åka skidor som han själv. Hur ska det gå när även andra förhållanden sätts på spel och dessutom en svensk folkskida skall lanseras?

  SOS – En segelsällskapsresa (1988) handlar om att Ole och Stig-Helmer efter en maskeradfest och en olyckshändelse med en soppåse innehållandes personliga prylar hamnar på en societetsfest i skärgården runt midsommar. Där splittras dem upp efter en vindsurfing incident. Mitt i allt detta ska en segeltävling anordnas mellan män och kvinnor samt ett Östermanland byggas. Det händer saker i skärgården.

  De här tre filmerna ses i dag som tre svenska humorklassiker och de två första är väl mest erkända som det. Varför jag inte tror att SOS är det är nog mest för att den inte refereras och citeras lika mycket som de två första även om den är minst lika bra och framför allt också innehåller minst lika många citatställen i min mening. Samtliga filmer är regisserade utav Lasse Åberg som också innehar rollen som Stig-Helmer i filmerna. Manusen för filmerna har han skrivit ihop med Bo Jonsson som också varit med på Lasse Åbergs andra filmer och där inkluderat Repmånad (1979), som kom innan dem här filmerna, och har även varit producent på bland annat filmen Jack (1977). Samtliga tre filmer innehåller bra skådespeleri och Jon Skolmen som spelar Ole i samtliga filmer är en skön belåtenhet och blir någon slags kompetent kontrast till den stela och bortkomne Stig-Helmer. I den första filmen får vi även se roller med Magnus Härenstam, Sven Melander, Ted Åström, Gösta Ekman och Kim Anderzon. I Snowroller är rollistan inte lika stjärnspäckad som i första filmen men bekantingar som Staffan Ling och Klasse Möllberg är väl värda att nämna. Från SOS finns det däremot fler namn att nämna då Peter Carlsson som spelar mannen som försöker dra igång båten bara är en. Anders Ahlbom, Birgitte Söndergaard, Johan Rabaeus, Ulla Skoog och Stellan Sundahl är några utav dem övriga.

  Sällskapsresan-filmerna fångar och gör avtryck i svenskhet på flera olika sätt. I första filmen så är det små enkla saker som att vi vill resa bort från Sverige men vi vill ändå ha det så svenskt som möjligt när vi kommer dit och helst utav allt bara umgås med svenskar. Stig-Helmer själv representerar också någon form utav stel och blyg svensk som inte säger så mycket men till slut vågar ta för sig, åtminstone litegrann. Åka på skidsemester är också typiskt svenskt på något sätt. Det är väldigt många svenskar som åker på det inom Sverige upp till Sälen och andra orter alternativt ned till Alperna. Den passiva aggressiviteten är också representerad och det framförallt Snowroller och SOS. Den ger utlopp i att personerna Göte i Snowroller och Arne i SOS får utlopp för den genom att lägga ut den på sina respektive fruar men också i Götes fall hela skidresan. Gästvänligheten ute till sjöss är också en annan sak som jag tycker dem tagit vara på i SOS i och med att alla ändå tycks bemöta varandra med någon slags ömsesidig respekt även om man har det bättre ställt än andra. Vidare så behandlar filmerna Chartersemesterns flummiga bit, stelhet, korruption, drömmar, kärlek, familjeliv och fest.

  Humorn i filmerna håller fortfarande och som för det mesta gällande humor så handlar mycket om inlevelse och fantasi trots att många tycker att humor är en daterad grej. Visst finns det humor som är daterad men då handlar det allt som oftast om vad det är för referenser som används. I dessa filmer finns det även sådan humor som har sina referenser men allt som oftast så är det situations- och slapstickkomik som används och på så vis är det inte så svårt att leva sig in och förstå det roliga. Det går även att hitta passningar från tidigare filmer till senare. En sådan passning är att Stig-Helmer får en t-shirt i skärgården som det står ”Sailing is a blow job” på och det är ett skämt på att det återigen ska vara en fräck t-shirt med som det var i första filmen då Sven Melander hade en t-shirt med trycket: ”Ikväll får 107 svenskar gonorré”. I första filmen är han kontrollant G17 medan han i SOS är kontrollant G9. En del utav referenshumorn är U-Båtsskämten eftersom många påstod sig se U-båtar i skärgården på 80-talet och ett annat referensskämt som gått mig förbi många gånger men jag nu snappat upp är skämtet om att Hulans Hörna går på radion i början utav SOS. Det är ett skämt för dem som kommer ihåg eller vet om att det fanns ett gammalt TV-program med namn Hylands Hörna. Det finns mycket i filmerna som är kul och det skämtas bland annat om tillägg på resor och innebörden utav bränsletillägg. Ett utav mina favoritscenarior är i SOS när Arne vill att dem ska luta båten för att komma under bron. Det är en fastetsad klassiker hos mig ihop med att när hans fru ska lära sig tända gasolköket i hammocken. En annan sak jag lagt märke till är att ihop med att Stig och Ole bara blir äldre för varje film så tycker jag det verkar som att tjejerna dem paras ihop med bara blir yngre för vardera filmen. Det är rätt så intressant men det skulle kunna vara en spegling till att när det kommer till kärlek och förälskelse så spelar ålder inte så stor roll.

  Betygen då? Jag har alltid sett första filmen som det svagaste kortet utav dessa tre filmer och jag har faktiskt ganska svårt att sätta finger på varför det är så. Men på något sätt är den något kladdigare och stelare än dem andra två. Kanske för att rollerna är mer inarbetade i dem andra två filmerna men humorn och handlingen i sig är det inget fel på. Ingen utav filmerna brister i tempo och det är något jag alltid gillat med dessa filmer att dem alltid går vidare till nästa scen som innehåller något nytt matnyttigt. Sällskapsresan får 3,5 och sedan blir det dött lopp mellan Snowroller och SOS som båda får 4,5 och på det blir det ett helhetsbetyg på 4/5

Jerry Savage är en lösdrivande student som söker efter förändring under rådande Vietnam-krig. Han går med i en terror-grupp i USA som via bombdåd vill göra skillnad och få ett stopp på kriget hemifrån. Han möter en dag den fridfulla Laurie som bor i ett kollektiv på landet. Hans tankar sätts på sin spets. Finns det verkligen nått sätt att finna frid på?

  Denna film är regisserad utav Robert Allan Schnitzer (The Prominition 1976, Kandyland 1988) och ställer djupa filosofiska frågor på sin spets. Vi får se Sylvester Stallone (lång lista men Rambo-filmerna, Rocky-filmerna och Expendables-filmerna bl.a.) i en utav sina första filmroller. Han gör det bra som en ganska släpig tillintetsägande Jerry Savage som mest vill hitta någonstans att rota sig men inte riktigt fäster någonstans. Lite som att han har svårt att slå sig till ro och söker spänning och förändring. Kan tänka mig att dem fann Sylvesters släpande röst som klippt och skuren för rollen och han levererar den med bravur. Dennis Tate (Shaft 1971, Coriolanus 1979) gör rollen som den misstänksamme och paranoida samt näst intill rasistiske Ray Brown och gör även han ett bra jobb. Rebecca Grimes (Winter Kills 1979) gör en bra roll som den drömska och fridfulla samt verklighetsfrånvända och naiva Laurie Fisher och också hon gör det bra med nästan drömsk precision. Vickie Lancaster (A man called…Rainbo 1990) är helt ok som den trötta, bestämda och närvarotörstande Estelle Ferguson. Filmens nästbästa roll görs utav Tony Page som den framfusigt planerande och försiktigt coole Tommy Trafler (Prince of the city 1981, Family Honor 1973) som lyckas leverera sin roll i hur han för sig och rör sig samt i minspel och dialog. Värt att nämna är att gamla baseboll-spelaren Roy White (The Premonition 1976) gör en ok roll som F.B.I. agenten William Decker.

  Filmen bjuder på en del snygga scener men framför allt är den som snyggast när det filmas runt byggarbetsplatser och på landet. Det finns dock en grumlig och mörk samt skitig ton över hela filmen vilket gör att den trots det tunga temat känns lättsam och närvarande. Gillar att det är bilder på demonstranter och från Vietnam-kriget för att vidare förmedla allvaret men också för att egentligen inte visa något mer än vad krig gör med människor åt alla håll. Parkscenerna med journalisten och Decker är också snyggt filmade med en mystisk nivå. Dock ser oftast sådana här scener genomskådliga ut och denna inte ett undantag. Sättningen är snygg men utförandet ser misstänksamt ut.

  Filmens originaltitel ”No Place to hide” syftar på att det inte går att gömma sig från konflikt och vill man något så måste man strida för det varje sekund. Du kan helt enkelt inte fly från livet eftersom livet innebär konflikt. Även i dem lugnaste vatten kommer livet och konflikten ifatt en och ställer till det. Därför är det viktigt att lära sig ta sådana var evigaste dag. Tycker det gestaltas bra så väl i Estelle som har egna bekymmer och öden hon varit med om som kan ifrågasätta om hon ska klassificeras som en så kallad ”God”- människa. Eller slutets öde och Jerrys. Mål och motiv och slump sätt mot varandra och vissa skulle väl säga att ibland handlar det enbart vart man är förtillfället som räknas men det är inte alltid sant då vi människor har allt i oss. Dock måste vi handla i nuet och om vi då har ett sätt att vara på så bör vi inte dömas utav vårt förflutna även om det delvis alltid kommer att vara så också eftersom det tillhör det mänskliga i vår natur.

  Jag tycker att filmen är klart sevärd och det inte bara för att det är en utav Sylvester Stallones först utan också för temat och att den dessutom är rätt så spännande. Den får en också att tänka en del vilket aldrig är fel. Den får betyget 3,5/5

Monica (Morran) Gunnarsson (Johan Rheborg) och Tobias (Robert Gustafsson) bor i ett tillfälligt gammalt hus som dem fick bo i utav kommunen då Monica skilde sig från sin man. När en jetmotor olycka inträffar så brinner huset ned och dem får ett annat hus utav kommunen att bo i. Här känns dock någonting oerhört bekant.

  Denna film är regisserad utav Mats Lindberg som också regisserade serien som filmen är gjord utefter. Mats Lindberg har även regisserat serien och filmen om Kenny Starfighter och det märks litegrann då filmen kan delas upp i små följande serieavsnitt som märks framför allt i hur det är klippt i övergångarna till någon större ingripande sak i handlingen. Kenny Starfighter är gjord på ungefär samma sätt och man märker klart vart det kommer ifrån. I denna film funkar den metoden mycket bättre än vad den gjorde i Kenny Starfighter där serien var mycket bättre än filmen. I den här filmen fungerar den övergången mycket bättre eftersom den här filmen är mer filmad som om det vore en dokumentär då många scener går ut på direkt prat in i kameran. Jag gillar filmens sunkiga miljöer då Morran och Tobias ska vara rester utav en dålig White-thrash-familj, kantad utav vilda fester, som försöker lappa ihop livet och leva vidare. Tobias beställer saker på nätet och har ett oerhört kort temperament och Morran är drömsk och vill ha ett familjeliv utan att kunna något om det och överbeskyddar Tobias men samtidigt kan lacka ur fullständigt. Johan Rheborg som Morran är lysande läskig och levererar rollen med lysande humoristisk briljans. Robert plockar fram sin bästa tonårs optimism kontra en medelålders man som aldrig växt upp och vill helst utav allt att Morran inte ska skaffa sig en ny karl trots saknaden utav fadersgestalt. Genialiska dumheter blandas friskt med allvar och snygga dumma repliker som man får tänka till lite vad dem sa egentligen. Ungefär som detta citat: ”Den går från 0-100 på (siffra), fast mer noll än 100 då”.  Det är tragikomiskt att följa dem i vardagen då det på sina konstiga små sätt försöker ta han om varandra och då också smålyckas på en konstig väg framåt. Älskar scenen som inkluderar parodin med bra budfirmor. Dessa karikatyrer utav riktiga människor är underbara och man skrattar hela tiden med dem än åt dem. Filmen är sevärd och har definitivt sin charm och poäng blandad med humor. Har du svårt att skratta åt idiotism så kanske detta inte är något för dig men jag tycker helt klart den är värd betyget 4/5.

Den kinesiska flickan Chun-Li får se sin far bli kidnappad, för sina datakunskaper, som barn. I vuxen ålder tvingas nu världspianisten Chun-Li (Kristin Kreuk) välja ett annat spår i livet. Samtidigt har ett kriminellt imperium rest sig i Bangkok styrt utav Bison (Neal McDonough) och han i sin tur inväntar den ”Vita Rosen”. Bison har nu börjat utveckla en plan för att ta över hela Bangkok. Kommer samtidigt Chun-Li hitta sin försvunne far?

  Denna Andrzej Bartkowiak (Doom, Romeo Must Die) regisserade film är baserad på karaktärer från Street Fighter-spelen och om man har det i sina tankar när man tittar på filmen så är den i det anseendet rätt dålig eftersom ingen, förutom Balrog och Vega, kommer i närheten karaktärerna i spelen (möjligtvis Chun-Li litegrann). Om man bortser från det så är det ändå en ganska kompetent och bra actionfilm. Skådisarna gör stabila insatser utan att sticka ut nämnvärt. Bäst insatser gör Kristin Kreuk (Eurotrip, Smalville) som Chun-Li och Robin Shou (Mortal Kombat och Death Race) som den harmoniske läromästaren Gen. Jag tampas ständigt med att tycka att Neal McDonoughs (Minority Report, Captain America: The First Avenger) roll som Bison är bra eller dålig eftersom det hela tiden växlar väldigt mycket. Ena stunden är han näst intill briljant som t.ex. i informationsscenen med dem resterande delägarna till företaget sedan bjuder han på överdrivet dåliga repliker när han säger hej då till lilla Chun-Li. Tror det får landa i att den är helt ok. Absolut sämst tycker jag att Michael Clarke Duncan (Green Mile, Armageddon, Sin City) är som Balrog. Även fast man inte kan begära stort skådespeleri för den rollen så kan det ju vara att det är bra för ändamålet men jag tycker att han känns onödigt stel. Michaels medverkan i denna film kan ju dock tänkas vara rätt udda men han hade ju också en förmåga att dyka upp i en del mindre självklara filmproduktioner. Chris Klein (American Pie, We were Soldiers) och Moon Bloodgood (Terminator: Salvation, Faster) gör bra insatser som Charlie Nash och Maya Sunee och det är kul att följa den rätt så retsamma sensuella stämningen dem emellan. Miljöerna är varierande och snygga och det är kul att man får se det utspelas på lite olika ställen med en del snygga kameravinklar och en del mindre lyckade. Handlingen funkar om man tänker att det ska vara en ren actionfilm och inte en Street Fighter-film eftersom det blir lite konstigt att det just ska vara streetfight det går ut på som i sig ska vara en turnering och det handlar ju inte filmen om. Det är i sig en ursprungshistoria för Chun-Li och då funkar det lite mer även om man kunde ha önskat lite mer. Nash i spelen är väl inte en Interpol-agent om jag minns rätt?

  Oavsett denna fråga så kan man sammanfatta denna film som rätt underhållande och god nog för en actionfilm. Det sägs att det skulle komma en uppföljare men dem kom inte så långt med den. Vad ska jag då ge den för betyg? Jag tycker den får betyget: 2,5/5

 

 

The Mystery Gang ska besöka deras vän Eric som har skapat ett spel baserat på dem. Väl där har det skett en olycka med en partikelomvändarmaskin som man kan stråla saker in och ut ifrån en dator och tvärtom. Ett Fantom-virus har släppts lös och det blir Mysteriegängets uppgift att fånga in det. Det ska visa sig vara betydligt svårare än vad man kan tro.

  För er som är bekanta med Scooby-Doo sedan tidigare så vet ni i princip vad ni kan vänta er att få i denna animerade film. Det finns en del slapstick-skämt och en del andra skämt och emellanåt baserade på att Shaggy är mesig eller att Scooby-Doo larvar sig. Jag tycker definitivt att det funkar när man är på humör för det och jag tittar nog hellre på någon utav dem animerade filmerna än spelfilmerna som kommit på 2000-talet. Storyn håller för vad det är och man vet vad man får. Ett mysterium som ska lösas från början till slut och det är ändå smått underhållande på vägen samt att det är animerat och mycket utav det som händer kan man köpa pga. det. Jag har bara tittat på den engelskspråkiga versionen och där tycker jag att röstskådisarna sköter sig bra. Rösten till Shaggy och Scooby sköts utav Scott Innes och det är väl det han här mest känd för från slutet utav 90-talet och framåt. Andra röstskådisar som är med är Joe Alaskey (Wembley), Bob Bergen (Eric Staufner), Grey Griffin (Daphne), Tom Kane (Robert Kaufman, Mikey Kelly (Bill McLemore), Gary Anthony Stugis (Fantomviruset), B.J.Ward (Velma) och Frank Welker (Fred). Av dem måste ju Frank Welker vara mest känd som rösterna till Megatron och Galvatron samt Soundwave och Shockwave så som i dem nya transformersfilmerna som den gamla från 1986 samt serien innan. De andra är med i lite andra animerade filmer samt tv-spel och tv-serier och framför allt då som röstskådespelare. Den svenska röstlistan är rätt ambitiös med bl.a. Anders Nilsson, Anna Book, Linus och Hans Wahlgren. Mark Turosz som skrivit storyn har bara skrivit till två Scooby-filmer till samt ett avsnitt till en serie och ett Tom & Jerry avsnitt till en serie från 2007. Det finns tre partier i filmen som enbart är tråkig utfyllnad och det är när montagen dyker upp och saker som dem gör upprepas fast i olika små variationer och funktionen är enkel eftersom syftet borde vara att generera skratt hos barn. Det tänker jag mig att man lätt får också bara det är lite tokiga grejer som händer.

  En rolig grej jag själv tycker om med denna film är vad fasligt nära 3D-skrivaren dem är i handlingen. Mycket kul att det nu går att skriva ut saker i 3d men här kan dem få ut levande ting samt stråla in levande ting i cyberspace. Rätt så intressant. Om det skulle gå så skulle det vara rätt nära en teleport som strålar en från ett ställe till ett annat. Mycket intressant att fundera kring.

  Överlag tycker jag den här filmen är godtyckligt underhållande och man vet vad man får utav den här typen utav film och man kollar ju bara på den för att man är sugen på just det. Den får betyget 2,5/5

Terry Leather (Jason Statham) äger en bilfirma som det går ganska knackigt för. En dag blir han erbjuden en bombsäker bankstöt på Baker Street utav sin fördetta kärlek Martine Lowe (Saffron Burrows). Han samlar ihop ett team av gamla vänner för att utföra den. Det han inte vet är att det i sin tur är för att komma åt innehållet i ett speciellt bankfack. Vad mer döljer sig i denna högt använda bank bland så väl politiker som skurkar?

  Denna Roger Donaldson regisserade film är baserad på verkliga händelser i England på 1970-talet med korrumperade poliser, sexskandaler bland politiker och kungahus samt frihetskämpande terrorister. Det här är en av Jason Stathams bästa filmer skådespelarmässigt då han inte känns överdriven, malplacerad eller att dialogen känns onaturlig. Han kommer lätt till sin rätta i en, som det känns för honom, naturlig miljö. Saffron Burrows känns också väldigt naturlig i sin roll och med sitt dubbelspel och hennes och Jasons karaktärs förflutna så blir det inte konfliktlöst vilket vävs bra in i handlingen. Övriga roller görs också med väldigt bra insatser fast med skådisar som jag bara känner till lite så där. James Faulkner är nog den jag känner till mest utav dessa och som dem andra så gör även han en stabil insats. Storyn är noga ihop vävd och som sagt tidigare så bygger den på värkliga händelser. Vet inte hur mycket som är gjort för att fungera som en film men det är ju möjligt att en del utav utspelet efter stöten och hur dem fick jobbet och vilka som utförde det kan ha varit något annorlunda. Miljöerna känns trovärdiga och en annan får en känsla i kroppen att jag skulle vilja varit med på 70-talet. Snygga kamerasättningar med fina vinklar och ljus får den där lite skitiga stämningen som det oftast målas upp i brittiska filmer. En del får en viss Snatch och Lock Stock-känsla över denna film och även fast det inte är en renodlad sådan film så kan jag verkligen förstå att man kan få det utav den. De filmerna bygger ju på att det är många som är inblandade och att handlingarna får oväntade och tragikomiska vändningar. Vilket kan kännas igen även i denna film fast långt ifrån så skruvade och halvt överdrivna som i nämnda filmer. Är det då värt att se denna film? Ja det tycker jag absolut att det är. Den bjuder på spänning, humor bra skådespeleri och lite action. Klart sevärd och den får betyget. 4/5

10-åriga Sophie (Ruby Barnhill) bor på ett barnhem i London. Hon är ofta uppe på nätterna då hon inte kan sova. En sådan natt råkar hon upptäcka en jätte som smyger runt i staden. Jätten har inget val mer än att ta med henne till Jättarnas land. Väl där uppenbarar det sig ett stort problem då det visar sig att Den stora vänliga jätten (Mark Rylance) är den ända utav dem som inte äter människor och dem andra har fått upp en vittrande doft.

  Denna Steven Spielberg regisserade film bygger på Roald Dahls bok med samma namn. Filmen är oerhört välanimerad och en tror emellanåt att det är värkligt men så kommer det scener då en påminns om att det faktiskt är animerat. Jag gillar hur dem har fått till jättarnas utseenden och lyckats få det hela att passa in och verka halvt trovärdigt. Skönaste stämningen i filmen är när SVJ smyger runt i London i början samt att man får se hans hems uppbyggnad invändigt. Röstskådespeleriet är bra men trots detta så tröttnar jag ganska snart på SVJ:s snubblande med orden. Visst är det charmigt ibland men i längden så blir det bara rätt tröttande. Filmen känns som en riktig feelgood-film rakt igenom fast utan den där extra kryddan som gör att man bryr sig lite extra. Det känns hela tiden som att det är gjort för att det ska sluta bra. Slutet känns också så oerhört ansträngt för storyns skull men det kanske också var en nödvändig lösning. Denna film är dock inte så bra som en kan tro. Den får betyget 2/5.