Tarzan and the lost city (1998)

 

Ska man verkligen betrakta Tarzan and the lost city som en seriös film baserat på Tarzan? Jag är nog ändå inne på att man ska det eftersom filmen, som är regisserad utav Carl Schenkel (Sista Draget 1992, Dolt i djupet 1996), är inspelad i Afrika och att många utav skådisarna vill göra ett bra jobb trots en aningens komiska inslag lite här och var. Jag vill även minnas att jag såg den här filmen när det begav sig och då fann jag den roande och underhållande. På något sätt har jag haft en fascination för Tarzan. Det var ändå något visst med en människounge som uppfostrats bland apor och sedan lärde sig prata (nu vet vi att det skulle vara oerhört svårt att lära sig prata ordentligt i vuxen ålder pga. att de första åren är oerhört viktiga för språkets utveckling etcetera). Jag minns att jag funderade mycket på det som barn och på något sätt har det följt med mig till vuxen ålder. Tarzan är skapad utav Edgar Rice Burroughs och vars förebild sägs komma från Ivar-Thord gray baserad på en story från ett uppdrag i Sydafrika.

 

  Nu tycker jag väl inte att filmens skådespeleri är så där överdrivet bra men det är inte utstuderat dåligt heller även fast det lämnar en hel del att önska. Det blir en hel del snabba och korta meningar som kastas fram och tillbaka och det nästan helt utan substans. Bäst lyckas nog ändå Ian Roberts (Tsotsi 2005, Jane and the lost city 1987) som kapten Captain Dooley och Winston Ntshona (De vilda gässen 1978, Gandhi 1982, Blood Diamond 2006) som Mugambe vilka mer än väl lyckas få in både hjärta och själ i sina repliker. Steve Weddington (Den siste mohikanen 1992, The Tudors 2007) som Ravens lyckas allt från att vara överspelad med komiska inslag till att vara hänsynslöst fängslande i sin maniska påstridighet. Casper van Dien som Tarzan är inte så spännande. Han gör det han ska göra men uppträder allt som oftast för tråkigt även fast det finns inlevelse. Jane March (Älskaren 1992, Clash of the Titans 2010) som Jane Porter (Tarzans fru) är skönheten själv och kanske filmens egentliga tuffing med tanke på det äventyr hon ger sig på. Hon kommer efter sin blivande make då han plötsligt blivit kallad till djungeln igen och avbrutit bröllopsförberedelser. Anledningen är att Ravens är nära att finna den förlorade staden Opar som enligt vissa är en del utav Atlantis-legenden.

 

  Ambitionsnivån på den här filmen är ändå ganska god då den spelades in i Afrika med riktiga djur och en relativt bra bearbetad story. Den kunde dock levererats något bättre då den skyndats fram och en del utav scenerna får man inte mera utav en förklaring till men det kanske heller inte behövs eftersom filmen ändå är ganska så effektiv. Det skulle ha varit lite mera intressant med något mera information och bakgrund som till exempel varför Ravens vill hitta Opar och varför han har samlat in en massa djur. Nu får man bara anta att han vill hitta en massa guld och att han i övrigt är en hänsynslös tjuvjägare. Tarzans vänner i stammarna pratar Zulu vilket också är det riktiga Zulu som är ett utav dem officiella språken i bland annat Sydafrika och pratas av över 12 miljoner människor.

 

  Filmer om Tarzan får mig alltid att fundera kring om det går att växa upp med djur och på så sätt kunna kommunicera med dem. Vidare så är det betydligt svårare att lära sig ett människospråk i vuxen ålder då språket är viktigt att lära sig i början utav sin uppväxt. Språk och kultur är något jag också brukar fundera kring och hur viktigt det ändå är att man kan kommunicera för att råda framgång även om det går att göra sig förstådda det till trots att man inte förstår vad man säger även om det underlättar. Ett utav filmens teman är girighet och makt och när man vill komma åt det på genvägar så är straffen för en närmare än vad man tror. Jag funderar också en hel del kring gamla gudar och deras legender kring gamla ruiner etcetera. Vad vet vi egentligen vad de byggdes för och vad man kan ha trott att man byggde dem för? Magi är något annat jag funderar kring och då särskilt också gammal läkekonst. Det finns mycket att peta på. Vill man få sig en gnutta underhållning med dåliga effekter från sent 90-tal så ska du definitivt kolla på denna film. Den innehåller dessutom en väldigt rolig scen då Tarzan knappt varit i luften och landar på marken när han kommer svingandes i en lian. Mycket dåligt klippt eller bara med för komiken? Välj själv. Jag själv väljer att säga dåligt klippt.


Kämpande kungar

  Ibland tar man sig lite vatten överhuvudet när man vill se två matcher med lag man följer. Det blir särskilt svettigt när man bestämt sig för att se två matcher med lag som kunde vinna respektive serie vid vinst och det särskilt när de har respektive hemmaplan i absolut varsin ände utav Stockholmsområdet. Först ut var Roslags-Kulla IF mot Dynamo Täby FC på Lötvallen i Roslags-Kulla öster om Åkersberga. Planen och klubbhuset var fint beläget nära vattnet. Lagom på plats satte jag mig för att äta min plocksallad då det också började droppa in folk till vänster om mig, då jag satt mig på en bänk med bord uppe vid en brant på andra sidan plan tvärsöver från klubbhuset sett. Dessa personer som samlades i den hörnan skulle så småningom visa sig vara någon form utav klack för hemmalaget som verkade ha lite roligt i sin hörna. Den här klacken skulle under matchen ropa lite små ramsor samt hålla i lite större varianter utav tomtebloss och utan att för den delen vara några bengaler. Vad gällde för matchen då? Jo, vid seger så skulle Roslags-Kulla IF gå om Ursviks IK och på så sätt vinna Div. 6a. Det skulle också vara så att just för dagen så skulle Dynamo Täby FC, som inför matchen knappast var ett utav topplagen, sälja sig dyrt. Nog för att det var hemmalaget som förde matchen i stor utsträckning så kantades deras spel utav en hel del slarv inledningsvis som gästerna inte var sena med att utnyttja. 0–1 gjorde Victor Edberg i den 7:e minuten efter att bollen kom till honom helt plötsligt från vänster utanför straffområdet nära förlängda mållinjen och han kunde enkelt skjuta in bollen i mål. Repliken kom ganska omgående genom ett lågt skott utanför vänstra överdelen utav straffområdet signerat Björn Fernandois Wallin i den 9:e minuten. Efter detta böljade spelet lite men Roslags-Kulla rullade boll och var kreativa framåt. Även om målen uteblev ett tag så förstod man att det kom allt närmare ett hela tiden. Dynamo Täby jobbade frenetiskt i försvaret men fick till slut ge efter för 2–1 till hemmalaget då Elliot Moberg sköt på distans. Skott skulle visa sig vara Roslags-Kullas grej för dagen. 2–1 stod sig i halvtid.

 

  Hemmalaget kom ut riktigt starkt i andra halvlek och hade fina varianter på anfallsspel och 3–1 skulle dröja till den 57:e minuten då Ludwig Björklund gjord mål på en frispark. Efter det fixade Olle Hiort en straff. Olle som flyttats upp från sin backplats var en utav Dynamos giganter i denna match. På straffen gjorde Edwin Skullman inget misstag i den 59:e minuten och det var match igen. Matchen som annars såg ut att gå helt åt Roslags-Kullas håll. Det skulle det snart visa sig göra ännu mera. För vem kunde tro att man skulle få se ett riktigt drömmål på Lötvallen? Det var en sådan dag och Elliot Moberg gjorde nästan ett Alexander Isak mål så som han gjorde det mot Kosovo om man bara ändrar om proportionerna på planen osv. Elliot hade lite mer flyt med en innerribbkryss och in men det var ändå en stor behållning. Roslags-Kulla IF:s snabba kombos i anfallet i andra kärnade till slut ut sin rätt och när Simon Hjerpe satte 5–2 då han drivit in i straffområdet med spelare i kring sig i den 69:e minuten så var det spiken i kistan. Här bestämde jag mig för att dra för att hinna till den andra matchen. Jag missade en DT reducering till 5–3 genom Oskar Mogren i den 77:e minuten på frispark. Roslags-Kulla såg ut som värdiga vinnare utav div. 6A Sthlm men de får se upp med att slarva i försvaret vilket var det som ledde till Täbys mål. DT ska ha en eloge för att de verkligen bjöd upp till den kamp man ändå vill se utav ett lag som möter laget som inför matchen kan vinna serien.

 

  Från Roslags-Kulla bar det sedan i väg mot Nynäshamn och Kvarnängens IP. Jag lyckades ta mig dit så jag bara hade missat 10 minuter utav första halvleken mellan Landsort Football Club och High Valley FC. Det som jag först tyckte såg ut som en jämn match där Landsort som hade chans att vinna serien (div. 6e) vid seger, skulle väga över för att bli en bra genomförd match utav gästerna som succesivt hela tiden tog över matchen. Grunden för det var ett mycket bra försvarsspel och dessutom att de var riktigt farliga framåt. Det såg det verkligen inte ut som att Landsort kunde vara. Landsort hade ju dessutom på förhand ett svårare motstånd än vad Roslags-Kulla hade då LFC mötte trean och de själva innehade andra platsen. Med kvarten kvar utav den första halvleken tog gästerna ledningen genom matchens anfallsgigant tillika lagkapten i High Valley FC, Bashar Wahid. Detta stod sig till paus. Jag vet inget om de första tiominuterna men vad jag såg så skapade Landsort max någon farlig målchans. I andra skulle de bara komma upp i någon halvchans. Landsort var i stort sett utmanövrerade i andra halvlek och hade svårt att komma till avslut. Samtidigt så spelade HVFC alldeles för lätt igenom Landsorts mittfält. Bashar Wahid gjorde 0–2 en kvart in i andra halvlek och strax efter det blev han skadad. Jag såg för lite utav situationen för att riktigt begripa vad som hände men det såg ut som han på något sätt landade helt fel. Efter detta så försvarade High Valley sig riktigt bra och styrde ut Landsort riktigt bra så att hemmalaget hade svårt att komma till lägen. HVFC var dessutom väldigt snabba på att ställa om och det speciellt genom den oerhört snabbe nummer 13 Mouhamed Oumeraci som fått komma in i andra halvleken och var en friskfläkt. Andra utmärkande spelare i matchen var den duktige mittbacken Aram Salman i High Valley FC samt målvakten Daniel Andersson som också fick agera vårdare när Bashir blev skadad. Annars var det en oerhört duktig laginsats mot ett Landsort som man kunde om något begära en hel del mera utav från ett topplag med chansen att gå upp. High Valley hade någon ledare som pratade med engelsk accent och verkade vara en skön person. Det kan säkert ha att göra med att han just hade accenten som gjorde det hela lite exklusivt.

 

  I den första matchen var det kul att se kreativitet bland spelare som Elliot Moberg, Ludwig Björklund, Björn Fernandois Wallin och Simon Hjerpe i anfallsspelet. Sedan har jag nog sätt en av de kortaste målvakterna i Niclas Nyberg Reinegart och som dessutom verkade ha en skön karaktär. I bortalaget utmärkte sig främst Olle Hiort, Victor Edberg, Oskar Mogren och lagkaptenen Marcus Beckford. Beckford som kom mer och mer in i matchen vart efter för att från början inte riktigt vara med på noterna. Markant för dagen var dock att motståndarna skulle sälja sig dyrt i båda matcherna. Dynamo Täby hade nog ingen chans men de vek inte ned sig för det och det är det man vill se i en sista avgörande match. Det samma gällde High Valley fast de å andra sidan var ett topplag så gjorde de matchen sur för Landsort. Bortalagen agerade som kämpande kungar och i den ena matchen bara för att hålla nere siffrorna och den andra för att totalt utmanövrera laget som kunde vunnit serien. Det är detta som är charmen med fotboll. Du vet inte riktigt vad som ska ske på förhand och det särskilt när du inte kan något om lagen. Det är alltid kul att bli överraskad. Nu när alla säsonger börjar ta slut så kämpar vi vidare och så satsar jag på att denna kategori fortsätter i vår och det kämpande som en kung.

 

Att byta plastkomplex mot naturidylliskt läge

Den 11 september så gav jag mig ut på ännu ett fotbollsäventyr. Denna gång för att se fotboll i Sthlm:s regionen. Jag hade valt ut två matcher som skulle äga rum i Värmdötrakten. Den första matchen var mellan Värmdö IF-FK Ekipa och den andra skulle bli mellan Djurö-Vindö IF mot Stockholm Streetsoccer FF. Det skulle dock vara rätt kärvt med tid emellan då den första började 13:00 och den andra 15:00. Jag fick dra 20 minuter in i andra halvleken från den första matchen för att hinna till den andra.

  Värmdö IF hade ett rätt så ungt lag som på något sätt också vägde lite för lätt mot Ekipas stora lag. Men det var en jämn tillställning där Värmdös fart hade ett stort inflytande i början vilket gjorde att Ekipa hamnade lite efter ibland utan att för den delen bjuda Värmdö på allt för många lägen. Det skulle dock leda till en straff en kvart in i matchen som Andreas Larsson Soldati inte gjorde något misstag på. Ekipa tog sig mer och mer in i matchen och var nära att komma till lägen. 1–0 som även blev slutresultatet var ständigt hotat och så även en del i andra halvlek när jag väl behövde dra efter 20 minuter utav den. Om hemmalaget hade alldeles för anonyma spelare så var det några i bortalaget som gav intryck på mig. Den karismatiske målvakten Sylvester Lapadant som ständigt hade nått att säga. Osman Hamed Idris som bidrog med fart och teknik på högerkanten. Den stabile mittbacken Tommie Ehn som var tung att möta. Bajram Jukovic med sin fart i anfallet och om jag fattade rätt med smeknamnet ”Kobbe” så även denna gång får det bli en referens till gamla Runtunaanfallaren med samma smeknamn.

 

  I dagens andra match blev det betydligt mycket mer underhållande då det hände betydligt mer i den och det bör sägas att då den första matchen var betydligt mera tillknäppt och tight. Djurö-Vindö IF hade också ett ungt lag likt Värmdö men här hade spelarna betydligt mer karaktärsdrag och en vilja på ett annat sätt än det jag såg i den första matchen. Det syntes också i den här matchen att Stockholm Streetsoccer FF hade betydligt mycket mera fotboll i sig. Jag tyckte ändå att lagen kom till nästan lika många lägen även om SSSFF tryckte på lite mer i vissa perioder så var nog spelet och bollinnehavet som sådant väldigt jämnt. Matchens absolut snyggaste mål var helt klart det första i matchen signerat Christofer Berrette vars avslut upp i bortre krysset från att drivit in från högerkanten var klart en behållning i sig. 0–1 var ett faktum. Det blev 0–2 bara 6 minuter senare på ett klart offsidemål men avslutet från Adam Tarek El Mallah var det inget fel på. 0–2 stod sig länge och Djurö-Vindö spelade stundtals mycket bra och man trodde de skulle reducera tidigare än de gjorde. Det var en snygg upphämtning de stod för med först mål av Anton Karlsson i den 75:e minuten och sedan Robin Larsson i den 80:e minuten. Här trodde jag att Djurö skulle gå för segern men en olycklig frispark och en tilltrasslad situation gjorde att Joshua Shantha Nathanael Weil kunde göra 2–3 och Djurö hade nog behövt ha 2–2 i någon minut till för att känna på momentum. Snabbe Edward Owusu kunde öka på med 2 mål till för att fastställa slutresultatet. Jag ser det som att rutinen avgjorde denna match även fast Djurö-Vindö gjorde det bra så räckte det inte. De skulle behövt vara med en stund till efter kvitteringen för att dra nytta utav den. Utöver nämnda spelare i SSSFF så lämnade även store forwarden Sander Eefting ett intryck och såg inte allt för kul ut att möta i närkamper. I hemma laget vill jag se mer utav backarna Alexander Lundgren och Robin Palrak som jobbade frenetiskt och gör dem det i fortsättningen så kan det bli poäng. Även bröderna (en gissning men tänker ändå åtminstone släkt) Dawrin som verkade ha mest fotboll i sig i hemmalaget var kul att se. Martin gick dock av i andra med en skada vad det såg ut som. Emilio Levin och Felix Schierman var också två som man vill se mer utav. Den korta mittfältaren Alexander Holmström Janeld var planens tuffing och gav allt i alla närkamper. Djurö-Vindö IF är klart ett lag jag vill fortsätta följa och det särskilt om så många utav deras spelare fortsätter. De kan ha ett bra lag på gång för framtiden.

 

  Jag var ändå rätt nöjd med äventyret trots att jag definitivt inte gillar sådana där konstgräskomplex som de byggt vid Värmdövallen. Det ser för plastigt och ansträngt ut nästan som kulisser. Då var det betydligt mera kul att komma ut till Sjösalavallen med naturgräs och idylliskt lagd plan. Trevligt läge. Dit kommer jag att åka igen för att se på fotboll. Helst vill man ju mingla lite men mina fotbollsäventyr tenderar att bli något tighta tidsmässigt. Nå väl man behöver väl inte ha så bråttom alltid?

 

15 mål på två matcher utav bara slumpen?

I helgen som var hade jag bestämt mig för att åka på en fotbollsutflykt. Tanken var först att jag skulle ha åkt och kollat första matchen i Söderköping och sett IK Österviking mot Grytgöls IK. Den matchen hade tyvärr flyttats från denna dag till en annan vilket jag fick reda på dagen innan. Jag kollade då upp en annan match som började klockan 11:00. Hittade en annan match i samma serie i div. 6 östra Östergötland med samma starttid. Då den andra matchen jag också skulle se hade matchstart 14:00 så var det viktigt att också hinna åka emellan. Utflykten hade sin start från Södermanland där jag bor och den match jag hittade var Norsholms IF mot Azech Oldboys BK. Jag kom ändå relativt tidigt till Norsholm som är en liten kanalort i östra delen utav sjön Roxen. Vädret var perfekt tidig vår och sensommar med sol och väl bänkad efter att ha passerat det fina gamla klubbhuset på Munkdalsvallen så var det rätt så kul att drickandes kaffe höra uppladdningssnacket från lagen. När matchen väl var i gång så rådde inget tvivel om vilket lag som skulle vinna den om de bara ställde in skärpan lite och Azechs så kallade målvakt skulle sluta rädda några bollar. Azech kom undan med 1–1 i paus då de kvitterade på sin enda riktiga målchans i halvleken. Målet gjordes utav Mikael Külen. En kvart tidigare i den 14:e minuten hade matchens anfallsgigant Eldin Spikar gjort 1–0. Det kunde ha varit 5–1 till Norsholm i paus men eftersom chanserna inte satt blev det så här.

 

  I andra halvlek hade gästerna ryckt upp sig lite men med mer risker blev det också sårbart. 2–1 kom redan efter 5 minuter men det skulle dröja till en kvart kvar då 4–1 gjordes (alla målen utav Eldin Spikar) att jag skulle börja tro att matchen skulle sluta 7 el. 8–1 men direkt efter målet reducerade Azech genom Mikael Külen då Norsholm försvaret somnat till. Det började bli lite darrigt och ett fortsatt sovande Norsholms försvar bjöd på 4–3 i den 85:e minuten som blev signerat George Tekmen. Eldin Spikar spikade sedan slutresultatet 5–3. Det var en del spelare som lämnade en del intryck från matchen och främst från hemmalaget Norsholm. Dels 5 målskytten Eldin Spikar som låg allt som oftast rätt för att undvika offside, dels var han snabb och kvick och påminde om Kobbe från Runtuna IK när han var som bäst. Mittfältsmotorn Joel Storm var bra men den unge ytterbacken Gustav Dahlström imponerade. Intryck lämnade också Michael Jakobssons bollvinnande och förarbete till 3–1 målet. Mycket vilja och styrka. Oscar Högbergs sätt att lämna bra feedback till sina lagkamrater är också värt att nämna. Från Azech var det nog kaptenen Mikael Külen som lämnade mest intryck samt målvakten Mattias Tongur som räddade en hel del fast jag inte tror ett dugg på att han var en riktig målvakt. Det hela var en klar positiv överraskning och klart värt att se som första match en sådan vacker dag. Plocksallad intogs i pausen så man skulle stå sig åtminstone till efter nästa match.

 

  Väl från Norsholm så var det bara att ta bilen och åka till nästa match i Valdemarsvik. I Nils Liedholm land så skulle det, utav slumpen för min del, vankas toppmöte i div. 5 mellersta Östergötland mellan Valdemarsviks IF och Tallboda IF. Här kunde jag inte riktigt heller ana vad jag skulle komma att få se. Det var ett väldigt väl organiserat spelande hemmalag som tog kommandot direkt på Grännäs IP. Borta laget kom upp i några farligheter ibland men över lag var det hemmalaget som ägde det mesta utav matchen. VIF tog också ledningen i första halvlek genom Aras Khalaf i den 24:e minuten. Jag trodde där att jag skulle få se en ganska mål snål historia. Ack vad jag skulle bedra mig. Tallboda kvitterade genom Hugo Alrick i den 51: a minuten. VIF gjorde 2–1 i den 53:e genom Ehsan Mobarez. TIF kvitterade i 54:e på ett snyggt skott men i anfallet efter kom matchens raket utav Walther Tholander i den 55:e minuten. 4 mål på 4 minuter. Jag hann tänka innan 3–2 att Tallboda fick vara med i matchen lite på nåder men i och med 3–2 så kontrollerade VIF matchen väldigt bra och Tallboda kom inte direkt någonstans och det gick undan när VIF hade bollen. Philip Kettle gjorde 4–2 i 71: a minuten och Lucas Törnborg fixade 5–2 i 76:e vilket till slut blev slutresultatet. Minns Tallboda hade något mer farligt inlägg med spelare som kom nära för nick men det var just också bara nära. Spelare som imponerade på mig i den här matchen kommer enbart från hemmalaget då de lyckades få motståndarna så anonyma så jag får svårt att nämna ens någon. Det var först och främst mittfältaren Aras Khalaf som vann i princip allt han var inblandad i. Walther Tholander var en skön fartkula med bra teknik så även Ehsan Mobarez. Philip Kettle gjorde en bra match och målvakten Markus Westrén var tydlig och bra och styrde sina medspelare på ett bra sätt.

 

  Hela dagen var mycket bra och en positiv överraskning. Vem kunde ana att man skulle få se 15 mål på två matcher och då ena matchen skulle vara ett toppmöte i div. 5. Nä det kunde man inte riktigt tro då Tallboda blev överkörda. Jag har blivit mer varse om att VIF skulle nog vinna div. 5 Södermanland om de alltid spelar med den farten som de gjorde mot Tallboda. Det är en sak som är säker. Nu laddar jag för nytt fotbollsäventyr i STHLM:s regionen. Fotboll är underbart.


On wings of pestilence - Jag vill stagediva! del. 53

Om människan inte får bestämma över sig själv och sin kropp kan man ju likaväl sälja sig själv till staten. Frihet är bland annat att vara så fri som möjligt från statligt inflytande och om det är något som borde vara heligt så är det vad man gör med sig själv om det så väl handlar om vaccin, dryck, medicin etcetera. Ger man efter för staten så kommer de bara vilja kontrollera mer och mer utav ens liv och det utöver vad de redan gör. Det är långt ifrån att det enbart leder till bra grejer när staten ska bestämma. Som vaccinerad kan man ju också resonera som så här att man just är vaccinerad. De få som inte är vaccinerade kanske antingen får covid och dör (något bisarrt men ändå) eller så får de det och överlever samt får lite naturligt motstånd till det hela i sitt immunförsvar. Vidare så är man ju själv vaccinerad så risken att bli smittad utav de som inte är det är ju betydligt mindre. I alla fall och oavsett vad så lär smittan gå ned på sikt men dock aldrig försvinna helt från samhället. Men så är det ju med alla former utav pandemier, influenser etcetera. Vidare så har väl var människa rätten att vara skeptisk till vaccin i sig. Det finns ju fall då det gått rätt så dåligt och om det gör människor oroliga eller rädda så får det väl vara så? Men andras rädsla får man bara bestämma om åt rätt håll och inte när det gäller fel människor.

 

  En annan sak som gör detta till en oskön mänsklig fråga är att Sverige är ett kollektivistiskt land. I ett sådant land måste alla göra likadant (även fast invånarna inte kanske tänker på det) och när människor blir osäkra på sin egen position i kollektivet så måste de prompt visa hur bra de är när de gjort som alla andra. Detta i sig gör att de också visar att de tycker att de är så mycket bättre än andra som i detta fall inte vaccinerat sig. Det ännu mera störda med denna positionering är att de känner att de måste visa och stoltsera med det utan att någon människa ens har frågat om det. Detta visar sig särskilt i form utav att människor i tid och otid på sociala medier prompt måste sätta någon font på sin profilbild eller skriva en nedlåtande status om de andra som inte vaccinerat sig för att tala om vart dem står. Det är som om de skulle gå runt och tro att det är det människor går runt och funderar på angående sig själva. I stället för att bara göra det och skita i vad andra gör för det är ingen annans ensak och definitivt inte statens. Detta tycker jag dessutom trots det faktum att jag vaccinerat mig.

 

  En del vill påvisa vad pandemin har kostat i och med lockdowns och företag som fått lägga ned sin verksamhet eller stänga igen. Resonemanget är då att det skulle vara solidariskt för dem att vaccinera sig så att de då kan starta upp igen. Detta tycker jag åter igen är ett konstigt resonemang. För det är inte vi folket som har bestämt att det ska vara lockdowns och restriktioner. Det är det klandervärda politiker som har gjort. Visst det går att prata om den korrekta pandemistrategin i evigheter men som jag ser det så skulle Sverige ha kört strategin som de började med och skydda alla äldre samt övriga riskgrupper och bantat ned fysiskaktivitet och publik på evenemang samt infört in- och utrese förbud etcetera Det blev sedan fel när man började alldeles för tidigt att öppna upp redan vid sommaren 2020 och efter det höll på och bytte strategi hela tiden som i någon slags fars visa att man brydde sig men inte hade en enda aning om vad man gjorde. Nej man skulle ha kört som man gjorde från början och låta det pågått fram till jul. Nå väl så är vi nu här och vaccineringarna har kommit långt och en stor majoritet verkar vaccinera sig utav olika anledningar och många säkerligen utav att de bara litar blint på staten utan att ha några egna stora resonemang kring det. Med även det i tanken att det kommer att vara en sjukt stor rådande majoritet som har vaccinerat sig så finns det inte någonstans på kartan en anledning att behöva visa för de som inte har det hur jävla bättre man är. För om det är samhällslinjen så finns det en jävla massa fonter jag tycker man borde skryta med men nej. Jag är inte sådan och ingen borde vara.


10.000 B.C. (2008)

 

Ära, respekt, heder, tribalism, mysticism, religion, profetior, kärlek, krig och svartsjuka drar igenom denna Roland Emmerich (Independence Day (1996), Stargate (1994), The Patriot (2000)) regisserade film. Man dras direkt in i att en mammutjagande stam, i form utav neandertalare, blir svikna utav sin dåvarande ledare som ger sig av. Hans son D´Leh (Steven Strait; The Covenant (2006), Sky High (2005), After (2012)) får en tuff tillvaro då han har svårt att vinna respekt hos de andra männen i stammen på grund av hans faders svek. Den enda som tycks förstå honom är Evolet som hittades efter att hennes stam hade attackerats utav de fyrfotade demonerna. D´Leh vann Evolet (Camilla Belle; Practical Magic (1998), Push (2009)) vid det stora mandomsprovet vid Mammutjakten men eftersom han ljög om sin modiga sida så kunde han inte bära äran utav vad det vita spjutet innebär. I stället ger han sig nu ut för att rädda tillbaka Evolet efter att även deras stam drabbats utav en attack från de fyrfotade demonerna. Med sig får han Tic-tic (Cliff Curtis; Risen (2016), Sunshine (2007)), stammens vise jägare, Ka´ren (Mo Zinal; Young Alexander the Great (2010), Whitechapel (2013)) stammens kanske starkaste yngling och den nyfikne eftersläntande Baku (Nathanael Baring; Silent witness (2011)).

 

  Det som gör att den här filmen ändå rycker tag i mig är att den bearbetar mycket ära och respekt och där emellan att man kommer långt genom att samarbeta. Tillit är också en aspekt i det hela och jag gillar att se hur många som till slut ändå vill sluta upp bakom D´Leh även fast de knappt känner varandra. Det visar sig att de ändå har samma fiende. Mycket förklaring till det finns i att spår har såtts sedan tidigare och gamla kontakter har gjort sitt. Den gemensamma fienden är något slags för-egyptiskt folk och ska vara en något senare utvecklad variant utav människa än vad mammutjägarna är. D´Leh och hans följe följer ju som bekant efter de fyrfotade demonerna och sinsemellan två utav dem växer ett svartsjukedrama upp kring slaven Evolet vars skönhet tycks vara skänkt utav gudarna. Detta gör att det ändå finns någon slags ömhet hos skurkarna som på det sättet blir då något mer mänskliga.

 

  Utöver mammutar så får vi även stöta på ett stycke jättefåglar utav olika slag samt en sabeltandad tiger. Nog så väl tar filmen inte heller någon paus utan befinner sig i relativ snabb takt mot slutet och det även fast filmen är nästan två timmar så märks det inte eftersom det händer något hela tiden. Det är inte något negativt men det är heller inget som jag föredrar och även fast filmen innehåller teman som jag gillar så tycker jag inte att den är vare sig välspelad eller bra. Den är dock inte dålig heller utan befinner sig i ett ständigt ingenmansland. Filmen är stundtals snygg och ibland alldeles för genom ful. Hos stammarna som sluter upp med D´Leh finns det knappt något uns utav tvivel på att han kan utföra uppdraget och bli deras frälsare. Det tycker jag är lite konstigt eftersom man kan tycka att det ändå borde kunna ifrågasättas även fast profetian talade om vem han var. Något tvivel eller motgång borde kunnat placerats in.

 

  Filmen behandlar dock spelet mellan människa och gud och vad krävs för att utnämnas som gud? En gud kan vara något som vi utnämner och som lyckas skaffa sig tillräckligt med auktoritet för ändamålet. Samtidigt kan människan som uträttar stordåd bli en gud om man samtidigt ger efter för att tolka in profetior i allt denne gör. Det är mycket som kan bli en gud om vi tillåter det och om då alla som finns i anslutning till denne alternativt i dess närhet så är det lätt att kunna börja tro på det om man tillåter sig själv att underkasta sig det hela. Personligen så tycker jag att vi som människor behöver säga adjö till gudar eller åtminstone försöka se det som att de inte kommer med den ultimata sanningen. Religioner kommer människan fortsätta skapa och till viss del är de lagar som du sätter upp för dit egna liv, just, din religion. Därför är det viktigt att ha inställningen att den inte är helig eftersom i det sitter en hel rad med begränsningar.


Modesty Blaise (1966)

 

  Jag vet egentligen inte om den här filmen försöker vara seriös eller inte? En sak är säker och det är att den innehåller båda elementen. Dels så har den en seriös handling baserat på en frakt utav diamanter som emellertid hamnar på villovägar och samtidigt har en bekant skurk till Modesty (Monica Vitti; Äventyret 1960, Den röda öknen 1964) kommit tillbaka och det lagom till att hon blir anlitad utav den brittiska underrättelsetjänsten som leder diamantförflyttningen. På detta ligger en oerhört bisarr och rolig humor som dyker upp i tid och otid. Det hela ger effekten utav att den är totalt inbakad i handlingen på ett sätt som gör att det är mycket svårt att först förstå om det är ett skämt eller inte. Ta bara vinglaset med en fisk i. Enligt mig är det genialiskt inbakat eftersom fisken till en början är svår att upptäcka.

 

  Den kvinnliga agenten Modesty Blaise samarbetar med agenten Willy Garvin (Terence Stamp; Superman – the Movie 1978, Superman II 1980) som även hjälpte henne när hon var en juveltjuv. Modesty Blaise-serien kunde förekomma i Fantomen-tidningen som jag prenumererade på under 90-talet och vad jag vet så ges den tidningen fortfarande ut. Modesty Blaise förekom också en hel del i tidningen Agnet X9 (började ges ut som X9 1969 men bytte namn till Agent X9 1971) som gavs ut innehållandes Agentserier. Det står rätt klart att filmen direkt riktar sig till de som känner till Modesty Blaise sen tidigare, vilket också är kul i sig då filmen kom ut enbart 3 år efter seriens skapelse. I och med det så blir det något svårare att begripa vad det är som händer och vilka en del personer är. Filmen går emellertid ut på att Modesty ska lista ut vem som är fienden. För att göra det får hon koppla på sin sensuella charm bland diverse agenter som hon, vad man kan förstå, har stött på några av dem tidigare.

 

 

 

 Jag tänker mig att filmen, och även serietidningen, är inspirerad utav kalla krigets samt 50-70-talets spioner som bland annat härjade i Europa och staterna. Mycket står på spel när det ska smygas i det fördolda. Åtrån utav diamanter och girighet kan göra så mycket med människor att man försöker det mesta för att komma över dem. Det får mig att tänka på scenen med knivslagsmålet och undrar om det verkligen går till så? I filmen så hoppar vederbörande fram och tillbaka och swagar lite på benen samtidigt som de rör sig framåt och bakåt för att försöka hugga den andre. Det hela ser stört ineffektivt ut men det funkade i alla fall i filmen. Scenografi deluxe. Agenttemat får mig att tänka på hur mycket som vi missar egentligen utav allt som pågår i samhället. Världens elände är nog betydligt större än vad som rapporteras vilket i sig bara är en fråga som växt i mitt huvud när man kommer i kontakt med spioneri. För om diamanter kan fraktas dolt för människor. Vad mer finns det inte att hämta?

 

  Filmens absoluta behållningar är, om inte det duger med Modesty, så varför inte araben Sheikh Abu Tahir (Clive Revill; Robin Hood – Men in tights 1993, Empire Strikes Back 1980) eller Gabriel (Dirk Bogarde; The Servent 1963, A bridge too far 1977)? Modesty är som en son/dotter till Sheikh som en tacksamhetsskuld från långt tillbaka. Sheikh är om inte ett otåligt charmtroll så åtminstone ingen som tvekar att komma till undsättning om så självaste Buckingham Palace står i vägen för en kanonkula. Gabriel äger en egen ö och på den bor mer eller mindre hans underhuggare. Denne charmante, nonchalante, sarkastiske och emellertid helt obrydda karaktär går på något sätt inte låta bli att ta till sig. Blir maten inte som han vill ha den äter han den inte. En helt suveränt kass spionmimare som stumt inte kan förklara vad som hänt får sätta livet till. Vad sker inte på Gabriels ö där humorn och världsherravälde verkar vara prioritet? En riktigt manhaftig kvinna som gorilla är det du får passa dig mest för om du sätter din fot på denna ö. Kommer sen allt till sin rätta eller är slutet bara en diffus början till något annat? Titta själv så får du se.

 

 

Emergency Squad; Squadra volante (1974)

 

 

Hur skulle dina reaktioner vara om din fru alternativt partner blev ihjälskjuten utav några rånare? Om du samtidigt hade befattningen utav att du är polis och då på sätt och vis kan ta tag i det hela. Hur skulle du då agera och samtidigt reagera om du 5 år senare stöter på samma rånare igen? Det kan man säga är några utav frågorna som filmen Emergency Squad från 1974 ställer till tittaren. Svaren på dessa frågor är inte lätta och man har på något sätt ändå svårt att relatera till situationen men en sak är säker och det är att man skulle vara väldigt ledsen och förbannad. Vi får i filmen följa polisen Ravelli (Tomas Milian) som med sina något rättframma metoder ändå är framgångsrik. Han är inte typen som ger sig förrän buset är inburat eller frihetsberövade. Har man de egenskaperna så slutar det ofta i att buset ändå tillslut slipper fängelse men mister livet istället. Resultatet blir då att det resulterar i färre brott så på något sätt är problemet i och med det också löst

 

  Ifrån rånarnas perspektiv finns att fråga sig om man kan lita på varandra när spåren börjar samlas in så kommer polisen allt närmare och paranoian trycker på något mer utöver att alla i gruppen lär se på varandra som rivaler (vilket också delvis gäller för polisen men eftersom tilliten är större där så bygger den också på en bättre och större respekt för varandra)? Kunde de då lita på varandra från början? Jag menar spänningen och adrenalinet utav bara idén och planeringen utav ett rån måste ha en förmåga att sudda ut omdömesnivåerna en aning. Det är här man borde komma till hur jordnära samt vilket lugn man ändå kan ha när man ska göra en sådan grej. I vilket fall som helst så styr Marsigliese (Gaston Moschin) sin rånargrupp med auktoritet men att hålla koll på de andras viljor kan vara nog så svårt emellanåt. För inte nog med att det blir tjafs om rätt andel pengar utan Micheli (Ray Lovelock)  vill dra så fort det hettat till lite.

 

  Filmens regissör Stelvio Massi (För en handfull dollar, 1964) var med om att ge ut en hel del italienska polisfilmer i Italien och någonstans märks det att han faktiskt gillade det hela eftersom det verkar finnas någon slags passion för det lite skitiga och smutsiga hantverket han ändå bjuder på i denna film. Handlingen är rå. Karaktärerna är råa. Miljöerna är råa och enkla med en hel del smuts. Ravelli och Lavagni (Mario Carotenuto) har ett bra samarbete. Trots att Lavagni har svårt med Ravellis metoder så har han full tillit till hans polisarbete. Lavagni skulle nog vilja att rättvisan blev större i slutet men någonstans måst det också finnas någon form utav sinnesro.

 

  Människans natur förelägger sig så att har jag redan gjort ett brott så kan jag i situationens utgång ändå begå flera och där utav annorlunda slag än det första. Man kan undra vad som rör sig i den stackars familjens huvuden då rånarna kommer till deras gård efter en biljakt. Primitiva upptåg leder till att Marsigliese sticker och hans tjej ska hämtas för den riktiga flykten. Men han kan dock inte ha räknat med att ryktet gått och finns det chans att få stolars så finns det folk för att försöka komma över dem.

 

  Marsigliese har också ett dilemma. Kan han lite på att hans tjej Marta (Stefania Casini) inte kommer att bedra honom och sticka med alla pengar själv eller ska han själv satsa på att fixa alla pengar åt sig själv? Marta verkar vara av karaktären att viljan att få en massa pengar överväger dilemmat om att människor runt omkring henne dör för sakens skull. Fantasierna om vad man narcissistiskt kan göra för sig själv överstiger om några har fått sätta livet till. Jobbig överraskning hon då tillslut får då Ravelli kan få sin sinnesro. Men hur länge varar en sådan? En hämnd är något men varar inte den enbart tills en annan sådan situation dyker upp då man känner dig förorättad. Livets skeenden bjuder ständigt på nya ting.

 

  Blev det då sen att Tomas fick ett lugnt och skönt liv med Fede (Ilaria Guerrini) och sin son? Det går det bara att spekulera i men förhoppningsvis så är det skönare än det var innan även fast minnena om hans förra tjej kommer att hemsöka honom eftersom allt vi är med om tar vi med oss. Allt handlar om hur vi hanterar det. Med en bra chans för att ha en ny familj hos den varma och omtänksamme Fede så finns åtminstone förutsättningarna för det. Polisjobbet kommer nog ändå ropa på honom då och då. Det är då Ravelli står redo för ännu en dust med buset.


Thank you for smoking (2005)

 

  Den här Jason Reitman regisserade filmens två huvudlåtar till soundtracket fastnar som en smäck. The Kingston Trio med Greenback Dollar och Tex Williams med Smoke! Smoke! Smoke! That Cigarette är mycket passande till filmen och man sjunger mer än gärna med i den sist nämnda då den har ett bra tempo och ett skönt gung. Låtarna passar filmen då det är en komedi som handlar om en person som är konsult åt rökningsbolagen och förhandlar om varför man ska röka även fast det är dåligt för en. Nick Naylor heter denna konsult och han är just det bra på att prata för sig och tobaksbolagen. Undertiden så har han ett barn att fostra som han dock bara får träffa varannan helg. Samtidigt som tobaksbolaget ska lansera en ny rökkampanj med en ny film så skrivs också ett långt djupgående reportage om Nick och detta får givetvis konsekvenser.

 

  För att vara komedi så är den nästan endast rolig i det absurda då Nick med snabbarepliker vinner debatterna mot sina motståndare. Filmen har några fler roliga aspekter men de får en inte att haja till nämnvärt mycket. Det är dock en väldigt bra skådespelad film och Aaron Eckhart som Nick Taylor själ i princip showen ihop med Cameron Bright (Joey Naylor) och Katie Holmes (Heather Holloway) plus Sam Elliot (Marlboro Man).

 

  Jag är helt och hållet med på filmens budskap om att även fast alla vet att rökning är skadligt för en så ska man få göra det dumma valet själv om man så väl vill röka. Det är varken upp till myndigheter eller stat att styra över utan det som kan göras är att rekommenderas vad man tycker att människor borde göra och inte förbjuda dem att göra det.

 

  Det finns filmer som har en förmåga att slänga in karaktärer att spelas utav en viss person så blir det automatiskt roligt. Precis den upplevelsen får jag gällande Rob Lowe som Jeff Megall fast det direkt roliga uteblir något och det även fast han gör rollen som cool Hollywood-regissör med knäppa vanor bra så faller det något. Tänker mig att det hade räckt med att han var något mer jordnära så hade det gjort det hela lite bättre.

 

  Filmen är i alla fall rolig och fyller sina funktioner här och där. Jag kände inte till den innan jag såg den men medan jag tittade så fick jag en stark känsla utav att jag kan ha sett den tidigare. Det är en bra film att se om du tycker att rökning är något som borde förbjudas. Vem har egentligen rätt att bestämma det? Eller för den delen att bestämma över ditt liv?


You Don´t mess with the Zohan; Jiddra inte med Zohan (2008)

 

Plötsligt hände det. Jag blev tagen utav den här filmens sjuka humor och väldigt överdrivna lek med språket för både palestinier och judar. You Don´t mess with the Zohan 2008 måste vara en utav de bästa filmer jag sett med Adam Sandler. Några utav hans riktigt seriösa är också helt ok som till exempel The Wedding Singer 1998 samt en utav hans tidigare komedier i Happy Gilmore 1996.

 

  I den Dennis Dugan (Happy Gilmore 1996, Big Daddy 1999) regisserade filmen följer vi Zohan som är en agent med superkrafter som jobbar åt Israel. Han slåss ständigt mot sin ärkefiende, palestiniern The Phantom, som spelas utav John Turturro (Barton Fink 1991, O Brothers, where art thou 2000). Zohan har länge drömt om att sluta som agent och flytta till USA för att bli hårfrisör. En vacker dag försvinner han och The Phantom tror att han har kirrat segern åt Palestina för all framtid. Under det nya namnet Scrapy Cocco försöker nu Zohan söka lyckan i staterna. Det jag gillar med filmen är att den bara kör på med sin dumma och sjuka humor som driver med allt och alla och ibland är det rätt mycket men det funkar ändå för det finns ändå små tillfällen för att hämta andan. Även om man emellanåt skulle kunna se det som ett gäng sammansatta sketcher så flyter filmen på och det passar allt som oftast in i handlingen. En sak som är säker är att det definitivt aldrig blir tråkigt och när du väl trodde du skulle få vila så bedrog du dig ganska omgående. En utav mina favoritscener är när Scrapy ska försöka muntra upp ett gråtande barn som inte är så förtjust i att klippa sig. Han är inte så bra på det hela och pratar ganska visuellt om vad som kan hända om man inte sitter still i stolen. Nattvaktarscenen är också en utav mina favoriter. Då ska han som är med på passet med Zohan både lotsas vara modig men samtidigt inte är det när skurkarna ligger ned vilket är oerhört kul pga. hans rörelser och minspel.

 

  Vad vore filmen utan en kärlekshistoria och visst finns den även här. Zohan blir förälskad i den palestinska frisörskan Dalia (Emmanuelle Chriqui; Wrong Turn: 2003, 100 Girls: 2000. Det indikeras utav att han inte längre kan få stånd förutom för en tjej. Men som ganska så ofta tror han att han varit för tidigt ute och gjort bort sig. Det hela innehåller en rolig tvist på slutet. Mer än så säger jag inte om det.

 

  Jag gillar verkligen att filmen vågar behandla Israel- och Palestinakonflikten och driver ganska fritt med den. Jag är verkligen av åsikten att man kan skoja om vad som helst på vilket sätt som helst. För gör man tvärtom och inte kan skoja och skämta om vissa saker men om andra så är det då man diskriminerar. Att filmen använder ett överdrivet språk för att skoja om hur man låter från Israel och Palestina skulle säkert en massa woke-människor och andra dylika nyliberaler och identitetspolitiska människor ha nått att säga om. Den här filmen skämtar dock med allt mer utav kärlek till det än att det skulle vara att håna någon. Gör i sig det faktiskt en oerhört stor skillnad. Hela filmen är paketerad med värme utav karikatyrer och stereotyper med stor omsorg så väl från getmannen som kör taxi till Michael (Nick Swardson; The benchwarmers: 2006, Jack and Jill: 2011) som Zohan får bo hos. Den oerhört varma och stört sköna Oori (Ido Mosseri; Born To be a Star: 2011) är också värd att nämna.

 

  Vart jag står i konflikten mellan Israel och Palestina får vi ta en annan gång. Jag kan dock säga att jag vänt mer och mer åt det blå-vita hållet då Sveriges generella rapporterade bild om konflikten inte är så sann som man kan tro. Med det sagt vill jag heller inte att det ska vara någon konflikt men det vet vi ju hur det är med det. Se filmen istället.


Link (1986)

 

 Zoologistudenten Jane erbjuder sig jobbet som assistent åt föreläsaren och professorn Steven Phillip. Då Steven experimenterar med apor (två schimpanser och en orangutang) för att se vart gränsen går till skillnaden mellan människa och apa. När Jane kommer till det stora avlägsna huset vid kusten blir det en ny utmaning för aporna. Vem står egentligen högst i hierarkin?

 

 

  Den här filmen är regisserad utav Richard Franklin på manus från Lee David Zlotoff (MacGyver 1985-92, 2016-2020) och Tom Ackermann. Det hela är en obehaglig thriller där spänningen byggs upp succesivt där den gamle orangutangen Link inte riktigt är nöjd med tillvaron emellanåt. Filmen är väldigt bra på att få mig att inte riktigt veta om man kan lita på Link eller schimpansen Imp. Dubbelspelet dem emellan samt övertygelsen i hur dem fått aporna att agera i filmen ser naturlig ut. Link vill verkligen att Jane ska lita på honom då han också blivit smått förtjust i henne då närvaro av just hona har gjort sitt. Både Elisabeth Shue (Helgonet 1997, the Karate kid 1984, Death Wish 2018) och Terence Stamp (Superman the Movie 1978, Superman 2 1980, The adjustment Bureau 2011) gör trovärdiga roller som Jane och Steven. Jane är nyfiken och naiv medan Steven är sträng, misstänksam men ändå snäll och det levereras bra utav dem båda.

 

  Några favorit scener är när Link röker cigarr och är med på första middagskvällen då Jane kom till huset, när han tittar oskuldsfullt på Jane när han hittat på något samt när han vill mikra telefonen i mikrovågsugnen och när han kommer till undsättning vid hundjakten. Obehagligast i filmen är när Link kollar längtansfullt efter Jane när hon tänkt sig att bada i badkaret.

 

 

  Filmen vill som ämne säkerligen ta upp riskerna med att experimentera med djur och att det då kan gå riktigt illa om man inte är på sin vakt. Det är dock bra att forskning finns i alla möjliga slag för annars skulle vi inte veta så mycket om oss och vår existens och om vad våra samt djurens kroppar innehåller och vad dem tål etcetera. I den här filmen behandlas djuren dessutom med respekt och får gå och röra sig tämligen fritt vilket i sig är grunden för en human forskning. Man får inte heller ge vilka djur som helst för stora tyglar för då kan det sluta illa. Det beror också på vilken makt man ger djuren samt vem som tar kommandot. Vem står egentligen högst i utvecklingen under rätt sorts förhållanden?

 

  Link är en mycket bra film med bra skådespelarinsatser i så väl människor och djur. Den har en bra handling och är spännande från start till mål med bra val utav scener. Se den du lär älska den. Betyg: 4/5

 

Fantastic Mr. Fox; Den fantastiska räven (2009)

 

 Mr. Fox (George Clooney) livnär sig på att stjäla sitt levebröd i form av bland annat höns och kycklingar. Han och Mrs. Fox (Meryl Streep) flyttar in i ett större hus och han lovar att inte stjäla igen. Grannarna till det nya boendet i trädet är dock alldeles för lockande att låta bli även om man är en komfortabel tidningsskribent.

 

  Denna film är regisserade utav Wes Andersson (Isle of Dogs 2018, The Royal Tenenbaums 2001, Moonrise Kingdom 2012) och är baserad på en bok, med samma titel, utav Roald Dahl som kom ut 1970. Filmens styrka ligger definitivt i stop-motion effekterna och hur fantastiskt vacker den är att titta på. Det är riktigt imponerande att se hur skickligt synkroniseringen i allt är. Mycket är en fröjd för ögonen och jag blir lite drömsk emellanåt under filmens gång. Det hela går särskilt bra ihop med dem vackra landskapen som skildras. En annan behållning utav filmen är utan tvekan Mr. Fox (som röstas utav George Clooney; From dusk till dawn 1996, Maktens Män 2011) som med sin charm och list verkligen lägger en stolthet i sitt kriminella yrke och motiverar det ut i fingerspetsarna. Hans kompanjon Badger (Bill Murray; Zombieland 2009, Ghostbusters 1&2 1984,89) är också en liten behållning. Badger är allt som oftast halvtrög och när han inte förstår något syns det tydligt på hans ögon.

 

  Handlingen i filmen tycker jag är svag och alldeles för förutsägbar och det blir inte alls riktigt spännande eftersom jag tycker att utgången verkar självklar. Dock innehåller den en hel del humor på vägen som lyfter upp det något. Sidostoryn med Mr. Fox:s son Ash (Jason Schwartzman; Rushmore 1998, Scott Pilgrim vs. The World 2010) och brorsonen Kristofferson (Eric Anderson) är då något betydligt intressantare på sitt sätt och personutvecklingen där emellan. I filmen kan jag se paralleller till bombningarna utav London under Andra Världskriget med att djuren i filmen behöver gräva sig och ta skydd under jord undan grannarnas vrede efter Mr. Fox:s framgångar. I filmen finns utöver det också ämnen som berörs så som beundran, avundsjuka, uppfostran, utanförskap, hämnd samt begär.

 

 

  En annan behållning i filmen är soundtracket som näst intill är perfekt. Det blandar modernare varianter utav tivolimusik med någon mystiskt elektro och sedan spelas några låtar som klingar 50-tal.

 

  Jag behöver inte säga till någon att se denna film eftersom jag tycker att man ska se alla filmer när man får chansen. Det kommer bara att gynna dig som människa. Det jag undrar mest över när jag sett denna film är varför det är så populärt att göra filmer utav Roald Dahls berättelser? Enligt mig så är dem inget märkbart speciella i sig mer än att jag tror att hans kritiska skildrande utav samhället halvt inbakade i allegorier med snygga fantasilandskapsskildringar kan ha med saken att göra. För storyn i den här berättelsen som andra är rätt så tafatt i sig och där också förutsägbar. Nå väl filmen får ändå betyget 3/5.

 

 

Maleficent (2014)

 

Älvan Maleficent vakar över det fridfulla skogskungadömet. En dag i unga dagar stöter hon på människan Stefan som är nära att stjäla med sig något från kungadömet. De finner snart varandra men åren går och Stefans besök försvinner. Det blir krig mellan människorna och Skogskungadömmet då kung Henry har förstått hotet det innebär med ”onaturliga varelser”. Människorna flyr snart då Skogskungadömet lätt utav Maleficent visar sig allt för starkt. En svårt skadad kung erbjuder tronen till någon som kan hämnas honom. En makthungrig Stefan tar sig an uppgiften men följden skulle bli en allt för jobbig förbannelse.

 

  Den här filmen är regisserad utav Robert Stromberg och är baserad på klassikern Törnrosa. Maleficent var Strombergs första film som regissör men har annars jobbat en del med film bland annat som produktions designer på Avatar (2009) och Alice i Underlandet (2010) samt med dem Visuella effekterna på Master and Commander (2003). Visst har dem fått denna film att se bra ut på sina håll och Skogskungadömet är ibland en drömsk upplevelse. Det finns dock en hel del ställen jag tycker att det laggar på och inte ser bra ut. Bland annat när Stefan får sig en flygtur på slutet. Något i kontrasterna och bakgrunderna i stridsscenerna från slagfältet är inte heller som det borde. Inomhusscenerna med draken kunde önska något bättre ljus. Jag kan tycka att hornen på Maleficent ser något dåligt gjorda ut men det kanske skulle vara meningen? De inger i alla fall inte någon större respekt.

 

  De enda bra skådisarna i denna film kan man räkna på tummen och pekfingret. Det är bara Angelina Jolie (Girl, Interrupted 1999, Salt 2010, Lora Croft: Tomb Raider 2001) som Maleficent och Kenneth Granham (Layer Cake 2004, Valkyria 2008, Oliver 1968) som Kung Henry samt Sam Riley (Control 2007, On the Road 2012) som kommer undan väl med sina insatser. Sharlto Copley (District-9 2009, The A-Team 2010) är oerhört överdriven som Stefan. Jag vet inte riktigt vad det är med honom men han har någon slags paus samt att han tar sats innan det han ska säga eller förmedla i scenen kommer ut. Nästan som att man tror att han är skitnödig. Angelina gör sin roll övertygande och visar galant hur mycket hon har som register i sitt skådespeleri när hon svänger från glad, arg och ledsen samt uppgiven i nästan samma ögonblick. Det kräver skills. Sam gör en sarkastisk men lojal och rättvis Diaval. Filmens jobbigaste karaktärer spelas utav Juno Temple (Atonement 2007, Mr. Nobody 2009, Horns 2013), Imelda Satunton (Harry Potter: And The order of the Phoenix 2007, Shakespeare in Love 1998, Pride 2014) och Lesley Manville (Phantom Thread 2017, Another Year 2010) som dem otroligt störiga Flittle, Knotgrass och Thistlewit. Allt dem gör är oerhört överdrivet och förvirrande och verkar emellanåt inte ett dugg genuint utan mera överspelat.

 

  Den här filmens styrka är att det nog är en utav Disneys bästa på att på ett ganska så pedagogiskt sätt förklara att det här med gott och ont inte bara är så lätt att avgöra genom att bara säga eller handlingar osv. Det är nämligen så att goda kan vara onda och onda kan vara goda eller varken eller. Att måla upp en svartvit värld då det bara finns det ena eller det andra är det bara barn eller naiva människor som gör. Lättast är oftast om man kör så rent spel som möjligt från början och så får man senare se om personen ifråga förtjänar det eller inte. Det är oftast till en början bättre att försöka agera som om man skulle vara vänner än tvärtom. Nu är det ingen tvekan om vad jag tycker är filmens tema och stora ämne. Dock hjälper inte det här upp filmens betyg för att den hade behövt lite mera sting.

 

 

Me, myself and Irene; Mina jag och Irene (2000)

 

Charlie är en trooper för Rhode Island State Police och som nyförälskad så gifte han sig och fick tvillingar med sin livskärlek men strax efter födseln lämnade hon honom för en annan. Charlie fick uppfostra ungarna så bäst han kunde men efter skilsmässan började Charlie stänga inne all aggression. En dag då det är väldigt mycket som inte går som det ska dyker Charlies inte allt för goa alter ego Hank upp. Vad kan nu hända när han får i uppdrag att skjutsa nyligen arresterade Irene till granndelstaten och samtidigt ta semester?

 

  Den här filmen är regisserad utav Peter och Bobby Farrelly som är kända för att ha jobbat ihop med sina filmer som bland annat There is something about Mary (1998), Kingpin (1996) och Dumb and Dumber (1994). Den är till synes väldigt väl redigerad och det är inte så många scener som verkar överflödiga. Det är också kul hur dem lyckats få med människor dem känner i filmen och använt autentiska miljöer och fått till en bra känsla i filmen med berättarrösten och tempot i handlingen. Eftersom den är från 2000 så ser man lätt att vissa saker inte verkar verkliga som till exempel kon och inte heller bakgrunden som rör sig utanför fönstren på tågen.

 

  Skådespelarna gör ett bra jobb. Jim Carrey (The Mask 1994, Liar Liar1997, True man show 1998, Dumb and Dumber 1994) är nästan alltid en fröjd att se med sitt minspel och grimaser och annat dylikt han kan hitta på med sitt kroppsspråk. I den här filmen så växlar han stadigt mellan den oerhört osympatiska och klumpigt kaxiga Hank till den mer nere på jorden och mesigt mjäkiga men vänliga Charlie. Renée Zellweger (Bridget Jones 2001, Chicago 2002, Cold Mountain 2003) gör den något försynta men väldigt snälla och omtänksamma Irene som har det jobbigt att hålla reda på Hank och Charlie. Tony Cox (Spaceballs 1987 Bad Santa 1 och 2 2003, 2016) gör också en bra roll som arg limochaufför och det är kvalitétstid den lilla tiden han är med. Chris Cooper som den bestämde men hårdnackade polisen Gerke är också bra i sin roll. Han känns naturlig för den och sedan är han bra på att se lite störig ut. Anthony Anderson, Mongo Brownlee och Jerod Mixon är stört sköna i sitt tugg med varandra och andra i rollerna som Charlies uppväxta söner Jamaal, Lee Harvey och Shonté Jr. Värt att nämna är att ex tennisproffset Anna Kournikova och ex NHL-proffset Brendan Shanahan är med i varsin mer eller mindre statistroll vilket var roliga kuriosa även för mig.

 

  Filmen handlar en hel del om psykisksjukdom och där bland annat en hel del om schizofreni. Den handlar också om man får skämta om vad som helst. Det tycker i alla fall jag att man ska få göra. Varför? Jo det är rätt så enkelt. Humor handlar för det mesta om bearbetning och hantering men hur man finner saker roliga handlar om inlevelse och sympati samt i det fallet hur man känner med en annan och kan skratta med dem. Skoja om saker är och förblir något man måste få göra om saker och ting annars är allt alldeles för allvarligt och det är väl för trist. Filmen handlar också om kärlek och familj men det finns inslag utav det i nästan varenda film. I denna film kommer den dock fram i form utav hur varmhjärtade ändå Charlie, Irene och dem tre bröderna är under allt annat som vi får ta del utav. Det verkar äkta och autentiskt.

 

  Den här filmen är bra men det finns något som gör att den inte riktigt kommer upp i toppbetyg. Det kan vara att det ändå till slut blir för mycket och att man mättas en aning. När man lärs sig mönstret på något så blir det inte lika kul helt enkelt.

 
 

There will be Blood (2007)

 

  Daniel Plainview hittar guld i slutet på 1800-talet. Det investerar han i att börja leta efter olja. När han väl hittat det och affärerna går bra så åker han runt och letar efter nya ställen att utvinna olja på. Han reser tillsammans med sin adopterade son H.W. och en dag kommer missionären Paul Sunday som har information om land där det bör finnas olja men i sig också information som kostar. Daniel är intresserad och snart sätts det igång med letandet efter olja på detta outforskade område.

 

  Denna film är regisserad utav Paul Thomas Anderson (Punsch-Drunk Love 2002, Boogie Nights 1997, Inherent Vice 2014) och är baserad på novellen Olja; Oil (1927) utav Upton Sinclair. Upton Sinclair är annars mest känd för sin novell Vildmarken; The Jungle (1906) som är en samhällskritisk roman som utspelar sig bland arbetarna i köttindustrin i Chicago. Det här är en film som jobbar med soundtracket och skapar stor stämning med det. Det är oftast långa dramatiska ljud med stor effekt vilket får tittaren att vakna upp och emellanåt så är det inte så mycket som händer men man ska ändå känna stämningen som utspelar sig i scenen vilket man allt som oftast gör. Soundtracket jobbar också en del med upprepande ljud som i princip skulle kunna vara inspelade oljepumpar i modell samma som för tiden då filmen utspelar sig. Det har i alla fall en stor effekt på filmen och man hänger med på dramat, som utspelar sig, på ett vaket sätt. Filmen är också mycket vacker och det torra western-landskapet har nog inte sett vackrare ut även fast det emellanåt inte finns så mycket att se utav det. Uttorkade miljöer har också sin estetiska charm och emellanåt betydligt mer färger och nyanser än vad man tror.

 

  I rollen som Daniel Plainview ser vi Daniel Day-Lewis (Den siste Mohikanen 1992, Lincoln 2012, Gangs of New York 2002) och han gör den hårdnackade, rättvise, noga men vaksamme oljemannen med mycket rak övertygelse. I rollerna som både Eli och Paul Sunday ser vi Paul Dano (Little Miss Sunshine 2006, Prisoners 2013) som på ett religiöst naivt sätt tar sig igenom filmen med sina tomma blickar men samtidigt lurar en sadistisk och lömsk baksida i honom. Han gör rollen levande och nästan äckligt obehagligt näsvist slugt. Värd att nämna utöver Dillon Fraiser, som spelar HW, så bör även Kevin J. O´Connor (Mumien 1999, Deep Rising 1998, Van Helsing 2004) som gör rollen som den desperat uppgivne Henry som vill pröva lyckan att på ett annat sätt försöka överleva. Skådespelet utförs i Kevins fall med en deppig ton.

 

  Filmens stora tema är helt klart överlevnad och det till vilket pris som helst. Människans desperata behov att dra nytta av andra som har pengar och kan investera i framgång. Vidare handlar den också om tillit och då om det går att lita på någons intentioner när man har en massa pengar. Det jobbiga med att ha en unge i början i slutet av 1800- talet och början utav 1900-talet. Filmen behandlar uppfostran på olika sätt. Religion och framför allt kristen sådan är också en viktig del utav filmen och vad girighet kan driva människor till och då även om man må vara troende eller inte.

 

  Filmen håller en på helspänn hela tiden trots det emellanåt låga tempot. Den gör dig alert så att du måste hänge med på vad som händer och sägs och det är egentligen både sjukt men samtidigt helt klart varför man håller på den till slut helt osympatiske Daniel Plainview. Du ska definitiv se filmen.

 
 

RSS 2.0