Outside the law; Hors la loi (2010)

 

De tre bröderna Saïd, Massoud och Abdelkader hamnar, efter ett självständighetsuppror för Algeriet, i olika öden i Frankrike men efter en tid så sammansluts dem igen. Nu börjar ett liv där vägen att nå självständighet för Algeriet tar nya vägar. Brödernas olika egenskaper kan komma väl till pass men twister uppstår då det visar sig att bara en utav dem enbart vill försörja sig.

 

  Denna Rachid Bouchareb regisserade film berör så många ämnen på ett mycket bra sätt och den blandar in dem så att allt får plats under samma tak utan att det inte blir tradigt och en får tänka till och bli berörd utav det i nästan lika stora delar. Ämnena som berörs är bl.a. nationalism, hur en kamp för självständighet ska föras, krig och terrorism, drömjobbet (hur försörjer man sig i ett nytt land), brödraskap, svek, kärlek och lite religion. Den lämnar en med rätt mycket att tänka kring och om man är som jag som bokstavligt älskar att tänka mycket så är det en fest för hjärnan. När filmen är levererad på ett oerhört bra sätt också som gör att men sitter och följs med utav handlingen gör det inte saken sämre. Vi bjuds på snygga miljöer och kameravinklar med bra ljussättningar. Hängningsscenen är ett bra exempel på detta och många av miljöer från tunnelbanan till landskapen i Algeriet lika så. Vi bjuds på bra skådespeleri utav i stort sätt samtliga skådisar. Jamel Debbouze (Saïd), Roschdy Zem (Massoud), Sami Bouajila (Abdelkader) leverar sina roller övertygande. Sami som den övertygande och smarte strategen Abdelkader, Roschdy som den mer familjetänkande och varma och socialsmarte Massoud samt Jamel som den lite mer hale men ändå trogne Saïd. Bernard Blancan och Sabrina Seyvecou som underrättelse chefen Faivre samt Hélène. Det som nog berör mig mest i filmen utöver dem brutala morden i början så är det nog den växande stämningen mellan Abdelkader och Hélène men även Massouds uppläxning utav Abdelkader vid ett tillfälle är starkt och gripande. Något som filmen fått mig att tänka på är om kampen verkligen var så rå som det skildras men det kan det säkerligen ha varit med tanke på att om man ser det som att man är i krig så finns det direkt inga regler eftersom dem sätt utav aktörerna. Det blir ju i sig också tolkningar fram och tillbaka.

 

  Vad vill jag då ge denna film för betyg? Jag tror att betyget blir: 4,5/5.

 

Immortals (2011)

 

Theseus bor fridfullt med sin mor någonstans i Grekland. Krig står dock i faggorna då Hyperion och hans legioner närmar sig med stormsteg. Theseus sägs vara den utnämnde utav att för en gång stoppa Hyperion och återigen sprida frid bland Atenarna. Samtidigt råder en tvist bland gudarna om hur mycket inflytande dem ska ha på människornas liv. Hyperion är dessutom ute efter Epirusbåge för att kunna frigöra Titanerna och vara säker på att en gång för alla få ett slut på allt motstånd för gott.

 

  Vet ej vad jag egentligen ska tycka om denna mytologiska äventyrsfilm? Har insätt att den har sin charm på något sätt trots att den innehåller dåliga effekter på rätt så många ställen. Ett exempel på det är den svarta vattenoljan som rymningsgruppen får på sig vid ett tillfälle och ett annat är dem animerade miljöerna som inte alls ser verkliga ut samt när pilbågen används blir det ett konstigt grönt sken. Skådespelarna blandar och ger men bäst är John Hunt som en gammal gubbe som är som en slags rådgivare åt Theseus som spelas utav Henry Cavill och är helt ok i den rollen. Dessutom övertygande när han ska övertyga soldaterna att slåss. Freida Pinto är också bra som Phaedra och ger ett lugnt och klokt intryck som det känns som om oraklet ska ha. Mickey Rourke är brutalt ond som King Hyperion och visar nog tecken på att spela sjukt övertygande brutal i den rollen. Många andra roller är tyvärr överspelade och det speciellt bland dem som spelar gudarna. Godkänt får nog bara Luke Evans som spelar Zeus annars lämnar resten mer att önska. I övrigt så kommer man garanterat att bjudas på en hel del underhållning samt en relativt schysst story som jag gissar att Tarsem Singh försökt att göra så gott han kunnat med. Det är heller inte någon brist på action i denna film om man vill ha det?

 

 Summa summarum ger jag denna film dock bara 2,5/5 i betyg. Den räcker inte för mer. 

 

Kenny Starfighter; Kenny Begins (2009)

 

  Kenny Starfighter (Johan Rheborg) är ”Galax-elev” (-hjälte) som aldrig lyckas ta sin examen fullt ut. I rädslan av att bli frisör som sin bror Lenny (Björn Gustafsson) så försöker han år efter år utan att lyckas. Kanske kommer lyckan detta år då kejsare Zings (Per Ragnar) kraftkristall har hittats av en tonåring vid namn Pontus (Bill Skarsgård) på planeten jorden. Kraftkristallen är Clown-glass företagets ägare Rutger Oversmart (Jan Mybrand) ute efter för att få en hel och fin kropp igen så att han kan bli en stark ledare och kandidat i valet till Borgmästare. Kenny hamnar av en slump på Jorden och blir på så vis hoppet för att föra kristallen till säkerhet.

 

  Kenny Begins är filmen baserad på tv-serien Kenny Starfighter som kom 1997 så det skiljer alltså hela 12 år mellan serie och film. Det långa spannet mellan serie och film märks väldigt mycket. Då jag tycker att serien är genial och känns genuin och sammanhängande bra samt ärlig så är filmen mycket mera ansträngd. Det märks om inte på hela handlingen och en viss form utav stämning som smittar av sig bland skådisarna. Jag vill nog säga att den känns uppgiven på förhand och i det så är det bara vissa utav skådisarna som håller upp den. Bland dem är det emellanåt Johan Rheborg, Björn Gustafsson, Jan Mybrand, Carla Abrahamsen och Johan Glans som fixar det. De andra skådisarna känns antingen uppgivna eller bara trötta som om de har tvingats att göra en film som dem inte trodde skulle bli av. Detta märks mest på Brasse Brännström som verkar vara övertrött. Vidare så är skämten och handlingen svagare än i tv-serien. Tanken är nog att man ska se filmen helt fristående från serien men det hela blir svårt då det är Rheborg som spelar i båda. Storyn funkar varken som föregångare som efterföljare utav serien och det hela grundar sig i att Kenny redan är riktig galax-hjälte i tv-serien men inte i filmen. Det ligger dock mest logiskt i att den skulle vara en föregångare eftersom det går att använda delar av det som händer i slutet att han kan ha blivit smartare senare. I det jag nyss skrev ligger en riktigt stor skillnad från serien till filmen och det är att jag tycker att Kenny är betydligt smartare i serien än i filmen och kan då säga att han knappast är jätte smart i serien men han är några nivåer mer korkad i filmen. Angående skämten så är mobbarna inte ett dugg roliga i filmen men i serien så är det ett gäng hårdrockare som råkar ut för diverse saker som bara blir mer skruvade under seriens gång. Underhållning på hög nivå bjuds det på där. Effekter och dylika saker får anses vara bra för sin tid med svenskfilms ögons mätt. Överlag så tycker jag att du ändå ska se filmen om du är nyfiken eftersom den ändå innehåller en del tillfällen till skratt. Det är dock längt ifrån ett mästerverk. Den får betyget: 2/5

 

Öppna dörrar och gästfrihet - Jag vill stagediva del. 43

  Det finns tider och det finns tillfällen i livet då det känns som om allt bara existerar för att bevisa att människan är ond alternativt bara existerar för att göra mindre goda saker. Ändå agerar dem flesta utefter att dem tror dem gör något gott. Jag tror ju inte direkt på att man agerar ont eller gott med flit utan att en agerar utöver vad en tycker verkar rimligt och efter dem erfarenheter en har. Det som då verkar svårt att förstå i mina ögon är att man tycks ha en förkärlek till att hellre bara bry sig om sig själv istället för att försöka hjälpa någon med problem. Ändå vet jag med säkerhet att när det väl kommer till krisläge så vill människan för det mesta hjälpa. Detta blir dock svårare och svårare att se eftersom samhällsklimatet på något sätt är hårdare och små samt stora saker som sker av dålig karaktär blir till bränsle för dem som vill sprida propaganda och fördomar över det dem inte gillar. Rasister och nazister är experter på att utnyttja dessa tillfällen. Dessa tankar far över mig en dag som denna då det är nationaldag och man ska fira nationen man är uppväxt i och råkat ha fötts i. Detta sker i en tid då människor har börjat sluta sig ännu mer till att identifiera sig med sin nationalitet och det sker för att tiderna är ännu mer oroliga och man behöver något att luta sig till och känna gemenskap i. För mig förstår jag det samtidigt som jag inte gör det. Jag menar att det allt som oftast skapar segregation och det är ännu mer tydligt i osäkra tider. Vi gör skillnad på oss istället för att se oss enbart som människor. Vet ej om det gör det rörigt för människor? Något sådant måste det vara. Men jag tycker det är tämligen enkelt att bara identifiera sig med att vara människa. Det borde kunna vara det. När det dock föds fördomar hela tiden och att dem sprids för att stärkas blir jag orolig. Alla har fördomar men en behöver inte ge efter för att bejaka dem utan jobba för det andra och det är precis som med ”ha begäret”. Det andra som göder fördomarna är egoismen och ”ha begäret” som ger oss rädslan att förlora något. Trots att vi skapar naturliga band emellan oss så borde det väl ändå vara mest tragiskt att förlora en potentiell vän. Detta oavsett vetskapen att alla inte kan älska alla åtminstone i förhållande till den värld vi har skapat hittills. Vi behöver ju i alla fall inte gå runt och hata varandra oavsett identifikation och identitet. Hoppas du har firat nationaldagen som du vill. Jag själv har avstått eftersom jag vill vara en människa med öppna armar.


Henrik Berggren 24/5 Gröna Lund

Jag har länge varit förbryllad över att man försöker skriva konsertrecensioner. Mitt förbryllande bero på att jag anser att det inte går eftersom en konsert är så mycket där och då och det är så mycket som kan påverka konserten i sig och att det är så oerhört mycket som gör det själva tillfället unikt i sig så som publik, lokal, ljud, belysning, form etc.. Listan kan bli oerhört lång. Den ända gången det har en chans att lyckas är jämförelsen med konserterna för ett band eller artist sinsemellan. Det är med anledning till detta jag tänker börja skriva något som heter konsertreflektioner. Först ut blir Henrik Berggren på Gröna Lund 24/5 2017.

 

  Vi kommer till Gröna Lund i mitt tycke försent för att få bra platser. Det blir ofta så när man jobbar och slutar sent men det ska visa sig att 18:30 var en oerhört bra tid att komma till Gröna Lund på och ändå få en mycket bra plats om man ville. Detta får mig att tro att man nästan alltid kan hoppa in och få en bra plats en kvart innan konserterna börjar på Gröna Lund. Även fast Henrik Berggren är ett stort namn i sin krets utav musik så kanske hann inte i huvudsak är den som lockar den genomsnittlige Gröna Lund besökaren. Det blev dock fullt på konsertområdet och en bra bit ifrån det hela men det tror jag det alltid blir när det är konserter på stora scen eftersom att det händer något lockar folk. Vidare reflektion utav publiken är att den inte riktigt verkade leva sig in i musiken. Det var en del av den som levde sig in och var i det hela men någonstans flög det inte alls. Kan tänkas mycket troligt att det berodde på att den inte tilltalade majoriteten av besökarna men ändå så borde man känna av en viss fanskara utav dem som är närmast scen och en bit bakåt. Själv har jag inte heller så stor relation till Henrik Berggren men jag har börjat uppskatta en del Broder Daniel-låtar som dyker upp i mp3-spelaren (uråldrig), då jag lagt in några skivor som jag fått utav en polare. Gillar att dem höll på att fresta med öppningsackordet till Shorline under dem fyra första låtarna. Shorline som i sig nog är Broder Daniels mest kända låt. Hade velat höra mer av publiken då. Konsertens bästa del var helt klart andra halvan som var mer tight och sammanhängande med fler låtar som man kände igen. Det är dock aldrig fel att spela nytt men ibland brukar det ha en tendens att inte flyga lika mycket. Henrik Berggrens kroniska trötthets syndrom syntes klart och tydligt då han satt och vilade mellan låtarna och när det kom ett långt solo i slutet av ”första akten” så gick han av scen. Känns självklart att man tar sina tillfällen att vila. Kanske detta var en anledning till att det inte flög helt och hållet men det tror jag inte eftersom det kändes som han gav järnet och hälsade sina barn välkomna. Upptäckte också att Broder Daniels låtar gör sig bäst live. Så är det dock med mycket musik men det blev mycket tydligt här. Tror jag mest tar med mig energin och glädjen i andra halvan av konserten men fram för allt från mina två vänner som gjorde sällskap under konserten. De är två inbitna fans och verkade klart upprymda. Det unnar jag dem och det gillar jag mycket. Klart värt att uppleva ofta.

 

PS Saknade en massa pandor DS.


Zootropolis; Zootopia (2016)

 

Judy Hopps (Jennifer Goodwin) vill följa sina drömmar och bli det hon alltid velat nämligen polis. Möjligheterna finns i staden Zootropolis där bara en själv sätter sina egna gränser. När hon väl har nått sin dröm sätts hon på trafikkontroll och samtidigt så försvinner en massa djur av mystiska omständigheter. När Hopps stöter ihop med räven Nick Wilde (Jason Bateman) uppdagas nya möjligheter.

 

  Denna Disney-film handlar i undertonerna bl.a. om rasism och om hur man kan lära sig att inte behöva äta t.ex. kött. Det är en oerhört rolig animerad film och höjdpunkterna är Nick och sengångarna på trafikverket. Filmen kantas av mycket goda animationer och man fängslas av dem olika miljöerna runt omkring Zootropolis i allt från ministaden i staden till dem tropiska områdena i utkanterna av staden. Röstsättningarna är också klockrena. Det är så att man tror att dem nästan är karaktärerna på riktigt. Parodin på Gudfadern är också mycket fint inlindad. Karaktärerna är roligt trovärdiga och skönt framförda allt från Buffel-polischefen, lejonborgmästaren till tigern i receptionen. Filmen har en bra handling och hela storyn knyts ihop utan att bli ansträngd. Du bjuds dessutom på en spännande deckar-historia som inte är helt given hur den ska sluta. Mycket trevlig underhållning väntas. Om det är något man kan klaga på så är det väl att det nog inte tilltalar dem allra minsta barnen men det är ju ett faktum att allt inte kan vara för alla och det kan ju vara lite fräscht att Disney vänder sig till dem något äldre barnen.

 

  Jag vill ge denna film betyget 4/5

 

 

Att älska kärleken, Online - Jag vill stagediva! del. 42

Det finns många sidor utav kärlek. Vissa är så desperata att dem gör vad som helst för att bli älskade eller hitta den rätta. Andra letar och letar men hittar inget. Många gör det till en matematisk grej. Det dem gör då är att dem försöker räkna ut eller försöker föreställa sig hur deras partner ska se ut och vad den ska göra för något. Det hela blir utstuderat och utifrån kan en bara tänka och undra om det verkligen handlar om kärlek på riktigt eller om det handlar om att stå ut för att det kunde vara värre. Detta ska dock inte handla om dem utan det ska handla om dem desperata som gör vad som helst nästan när som helst för att bara bli lite älskad och baksidorna om vad som kan hända i sådana situationer eller livsscenarion.

 

  Det kan verka oerhört naivt men hur vet man hur man själv skulle göra i en liknande situation eller med samma livsöde som denna person? Tänk er en person som vars ända relation tidigare var ett chattförhållande med en person i en annan stad som ansåg att dem var ihop fast dem träffades typ max en gång per år. En troligtvis oskuld som inget annat gjort än suttit vid datorn och längtat. Växlat mellan det, käka skräp mat och jobba. Inser att den där 3-4 års relation mindre och mindre känns på riktigt så personen börjar chatta och maila med personer utomlands som han aldrig får träffa förrän det väl blir dags att komma till Sverige och till resan hit behövs det pengar. Föreställ er då att denna desperata person eller naiva med sitt någon tragiska eller rättare sagt sorgliga liv börjar skicka pengar. Ingen kommer och mer och mer pengar skickas och vilken människa som helst borde genomskådat det hela redan. Dock ringer inte klockan förrän över 400000 kronor är slösade. (Kan vara mer också). Nu vill en ju bara tänka att personen som lurat denna person på en massa pengar bara är ett as och dem flesta vet ju att det långt ifrån alltid är så lätt. Särskilt när det gäller en sådan grej som kärlek då jag unnar alla människor i världen att hitta sin lyckliga kärlekar. Dock är det ju få förhållanden som byggs på genuin långvarig kärlek. I vilket fall som helst så kan det ju vara så att denna person som lurar andra på detta sätt kommer från ett så fattigt land så att för att överleva så är det att suga pengar ur kärlekstorskar och längtande människor. Jag är dock utav åsikten att människor inte ska ge sig på varandra men livet är svårt för alla så det är ju inte så lätt. Dessvärre är ju detta ett stort arv utav västvärldens historia utav att sko sig på andra istället för att dela med sig. Förvärvshistora när den är som bäst. De små människorna tar utav varandra och för att dem välställda ska komma ihåg att kärlek finns så firar man ”Alla hjärtans dag”. Det hela är oavsett en oerhört tragisk historia på många olika sätt. Även bilden av den som måste luras för att överleva är smutsig och tragisk. Den oerhörda längtan att man nu äntligen ska få det man väntat på hela livet. Träffa den rätta som man insätt att det är efter långvarig kontakt över nätet gör att man inte kan begripa besvikelsen personen måste känna. Samhället är ju så fixerat i bilden att man ska hitta en partner och att kärleken ska finnas runt hörnet. Den rätta? Det kapitaliseras mer och mer runt det via dejtingsidor osv. Riktiga kärleken finns där om du bara letar fast den blir mer och mer uträknad, kalkylerad och ytlig. Tänker bara på hur många par som det finns och som är det bara för att det bara kunde vara lite sämre och inte vågar sikta på bättre eller ja genuin äkta kärlek. Oavsett vad så lyser hela vår demokratiska och kapitalbaserade västvärlds förmåga att bygga skydd och att inte lösa problem igenom. Särskilt i historien ovan. Men kom så möts vi på nätet så kan någon bli rik inom en snar framtid. Allt i kärlekens namn. Det ända jag vet säkert att riktig kärlek existerar men att få och hitta den är långt borta. När man hittar den måste man försöka fånga den. För det kan vara underbart. Låt dig dock inte luras.


Master of Puppets; Tro på mig - Jag vill stagediva del. 41

Jag har nog aldrig lyssnat på Metallica enbart för trummornas skull och nu när jag lyssnat på albumet Ride the Lightning från 1984 så kan jag konstatera att trummorna är precis lika tråkiga som Lars Ulrich görs tillkänna som en dålig trummis. (Dock tror jag inte det är så enkelt utan tycker nog snarare att han är lat om det nu är så också. Tänker han gör det som krävs för låten). Det är nog snarare helheten som har lockat mig i anseende av Metallica. Öset, drivet och James Hetfields röst som av vissa anses vara själlös men som jag finner ett djup i och någon slags skörhet i det som till ytan ska låta hårt. Känslan är i alla fall så i förhållande till hur den låter nuförtiden till den unga lite mer ihåligt skrikiga som han hade på 80-talet. Många tror att hans röst är tillgjord men min känsla är att han verkligen låter så när han sjunger. Det låter säkert tillgjort också och troligtvis när han tar i mer och lägger till med något extra ”yeaheea” här och var men har svårt att tänka mig att James skulle orka vara en person som ägnar sig åt scenteater. Nog för att det finns akter som mer eller mindre bygger sin scenkonst och sitt framträdande på teater men det är ju en annan sak. Dessutom tror jag det är svårt att inte drabbas av att få någon form av ändrad personlighet på scen eller snarare en av sina personligheter kommer fram. Det drabbas vi nog alla utav. Nu skulle ju detta inte handla direkt om Metallica som band utan snarare om vad synpunkter och dylikt kan ha för effekter vidare kontra elitism etc.. Vi människor uppfattar ju så mycket saker så olika men en sak är säker att om någon kommenterar din favorit musik eller musik som du har en speciell relation till så finns det inget som en tar så personligt som just det eftersom det säkert har betytt så mycket för en i sitt liv osv.. Nu kommer vi in på vad detta ska handla om och det är att istället för att känna ett begär att klanka ner på andras musik eller vad det nu kan vara försöka att ha en förståelse för att andra tycker annorlunda och känner helt annorlunda inför det. Vi vill alla vara gudar ibland men faller rätt ofta platt ner i bassängen utan vatten. Många vill dessutom ha en åsikt om saker utan, vad det känns som och förmodligen är det så, att dem inte satt sig in i det tillräckligt mycket. När jag får sådana här hugg emot mig om något så hugger jag per automatik tillbaka eftersom man vill förvara sin sak men oftast leder det till att man tar det på ytan och så blir det ingen diskussion. Det är ungefär som att se en debatt nuförtiden då man skriker om att detta är bättre än det andra och ingen politiker vill diskutera och försöka lösa problemen tillsammans eftersom man istället för det har en politisk programidé som man ska stå bakom snarare än att istället försöka tänka rimligt kring sakerna. Vi vill skrapa på ytan och klassificera istället för att gå in på djupet. Varför? Jo ett svar är enkelt och det är för att vi vill ha det enkelt. Vi vill gå och slippa gå in på djupet för att livet kräver så mycket av oss i övrigt med relationer till andra människor etc. att vi inte orkar reflektera djupare på andra saker och kanske förstå att saker och ting hör ihop på ett djupare plan. Vi vill ju hellre rätta oss i ett led snarare än att sticka ut. Det är bl.a. därför det är lättare att klassificera en person som Quentin Tarantino eller personen/erna som gör Saw-filmerna som psykopater eller oerhört störda istället för att sätta sig in i varför dessa filmer görs. Man vill rätta till människor för att man tycker dessa människor är störda. Istället kan man undra om det är sunt att följa en massa. Med det tänket kan man ju kuva under nazism om det skulle bli norm. Bara en själv inte åker dit liksom. På tal om nazism så finns det många som tror att blackmetal har mycket med sådant att göra och det pga att de glorifierar ”ondska”. Jag är snarare mer genuint rädd för dem som måste påpeka för alla hur goda dem är. Där har vi något som inte stämmer. Vad nu riktig godhet är? Jag tänker att alla tror dem agerar gott utefter sina erfarenheter men att det sedan finns saker som är mer rimligt och humant än andra är en annan sak. Dessvärre har vi lättare för att påpeka att någon är dum i huvudet när personen sticker ut och är udda istället för att försöka förstå och lära känna personen. Så blir det dock när samhället är oerhört exkluderande och man vill kategorisera men sedan exkludera och ändå snacka om jämställdhet. Vi blir offer av kapitalismen som växer och på det sättet är det kapitalistiska samhällets gunstling demokratin som vi så mycket vill försvara. Inget fel i det men vi tror så ofta att den är så bra som möjligt fast den kan förbättras avsevärt och däribland ligger samhällsklyftorna och att alla borde respektera varandra men dessvärre blir det tvärtom om den blinda kapitalismen ökar. Ska det fortsätta så här så måste vi åtminstone börja sätta oss in i saker och försöka förstå vad saker beror på. Om vi inte gör det så kan jag garantera att vi är på väg in i en oerhört äcklig elitism som har vaggats in av kapitalet och ”demokratin”. Rätta dig in i det normala ledet där ingen tänker själv. Stick för fan inte ut i samhällets armé. 


Mitt namn är Nobody; My name is Nobody (1973)

 

  Jack Beauregard (Henry Fonda, 12 edsvurna män) är en legendarisk revolverman som gjort mycket för rättvisan i Western. Nu har han dock tänkt att dra sig tillbaka då det p.g.a. hans ryckte har gjort så att många skurkar vill hämnas honom. Det är dock inte bara skurkar som är efter honom utan han stalkas också av den äventyrslystne snabba revolvermannen Nobody (Terence Hill). Nobody menar att om Jack vill bli legendarisk så måste han sluta med stil och ta hand om något oövervinnerligt som t.ex. The Wild Bunch. Innan Jack kan dra sig tillbaka finns det några som mer en gärna ser att Jack får sitt ”rättmätige” öde i form utav en gravsten.

 

  Det här är en sådan där film som man njuter utav från början till slut. Om det inte är för den underhållande och välskrivna handlingen eller stämningen så är det också utav soundtracket som är fenomenalt och bidrar absolut till att det blir en bra upplevelse. Filmen är regisserad utav Tonino Valerii och skriven utav Fulvio Morsella och Ernesto Gastaldi på en idé från Sergio Leone. Det finns nästan ingenting att klaga på i denna film. Skådespeleriet är bra. Henry Fonda känns oerhört självklar som den blygsamt tröttsamma och rättfärdige Jack. Terence är som vanligt bra på att spela nyckfull och ivrig till gränsen på arrogant men fullt sprallig vilket Nobody är. Jean Martin och R.G. Armstrong som Sullivan respektive Honest John är också dem trovärdiga med respekt då den lite mer hale och förhandlingsbenägne Sullivan är rädd för den mer raka Honest John. Soundtracket består egentligen bara utav två låtar och dem har en positiv uppåt anda som sätter sig på huvudet. Den ena är ledmotivet med visslingar och den andra låten används lite mer när det blir skarpt läge och vi får tacka Ennio Morricone för dem känslorna i skapandet. Filmen har överlag en väldigt positiv ton även fast den handlar om rätt så allvarliga saker. Symbolen för Nobody skulle kunna tolkas som att när en gjorts sig redo för att duellera med någon så reduceras den man står inför till en intet. Eftersom den troligtvis kommer att sluta existera. Filmen handlar också om att skapandet utav legender och fanatism. Blir man verkligen först en legend när man dör? Vad ska man se upp till? Utöver detta bjuder denna film på mycket underhållning och en hel del roliga scener. Hela följetongen med korgen samt en av dem bästa comebackerna på ren rasism jag sätt tillhör dem roligare. Barduellen och filmens episka stund är också sköna scener.

 

  Det är överlag en mycket snygg, trevlig, rolig och underhållande film med bra musik och handling. Den tåls att ses om och om igen. Den får betyget: 4,5/5.

 
 

Meningen med Hugo (2012)

 

  Hugo är en väldigt grubblig person och för att lindra sina tankar så gör han alla knäppa saker han kommer på att göra. Det hela sätts ännu mera på sin spets när kärleken kommer in i Hugos liv och det finns mycket mer än bara livet i sig att fly ifrån. Vad ska han nu ta sig till?

 

  Denna komedi, som är regisserad utav Björn Engström och skriven utav Henrik Elmér som spelar Hugo, handlar om att fly från vardagen och vad det egentligen är som klassas som normalt. Det är t.ex. roligare att tänka sig en betydligt mer skruvad tillvaro än vad den verkligen ger känna till. Vem sätter reglerna och vem har rätt att döma vad som är normalt? Detta skildras väldigt bra i filmen som får en sammansatt historia ihop med delar utav Henrik Elmérs stand-up material i filmsketch-form. Henrik spelar rollen som Hugo bra och Nathalie Söderqvist som Helén är också mycket bra. Dem känns naturligt trovärdiga i rollerna och en gissning ligger i att Hugo är väldigt nära Henrik själv som karaktär. Alla andra roller görs kompetent. En av favoritscenerna är när Hugo leker önskefisk och en annan är simpel med sång på buss. Tycker filmen har mycket att säga och det finns en hel del saker som vi kanske inte borde ta så allvarligt som vi gör och framför allt akta oss för att stöta ut människor. Filmen har fått ett snyggt djup och ljussättningen funkar allt som ofta. Ibland får en känslan av sent 90-tal eller tidigt in på 2000. Min gissning är dock att det bara är en känsla en ett riktigt faktum. Det kan dock ha varit något som medvetet eftersträvades.

 

  Det är en trevlig film med mycket skratt och allvar och med en fin kärlekshistoria inbakad i det hela. Betyget blir: 4/5

 

1.3 Volcano

  Vad ska man då säga av avsnitt tre utav South Park säsong 1? Vi får följa våra vänner på jakt med farbror Jimbo och hans vän Ned som har en voicebox. Detta avsnitt driver med jakt, krigsveteraner, vapen- och skjutgalna amerikaner i stort, status i att jaga, att kringgå lagar, konstiga skräckhistorier, filmen Vulcano och dumma instruktionsfilmer osv. Det finns att ta på med andra ord. Ta bara att det förväntas från Jimbo och Ned att Stan ska kunna skjuta djur för att det är det som förväntas av en kille eftersom man annars inte är en man enligt dem. Det är en stor drift med macho-kulturen där det per definition ska vara häftigt att jaga. Det visas att man också kringgår lagar genom att skrika en fras om att de blir attackerade av ett djur så kan dem skjuta det. Illustreras bra när helt ofarliga djur dödas genom detta trick. Överdrivna skjutvapen som raket gevär och bazooka är också ett sätt att påvisa vapengalna och en macho-kultur kring vapen och vapenlagar. Riktiga män ska också dricka alkohol vilket påvisas i att Jimbo och Ned inte fattar att smågrabbar troligtvis inte dricker. Scuzzlebutt illustrerar det knäppa med spökhistorier eller mer riktigt historier om sådana som bigfoot osv. Det blir tydligt när han faktiskt tycks existera. Skyddsvideon för lava illustrerar dumma amerikaner som går på att om man visar något dumt så gör man likadant utan att tänka om det funkar. Påvisar nog snarare dumma människor men i alla fall ett rätt roligt sätt att påvisa det på. Staten läxar upp och så gör man så och det skiter sig. ”Duck and cover”. Förvirringen som det inger att skjuta ofarliga djur tar sig tillslut känna i slutet men så går det när man vill skjuta på precis allt. ”it’s coming right for us”


1.2 Weight gain 4000

  I det andra avsnittet så bearbetas ämnen som hur hysterin kan vara över att det kommer en kändis till en liten stad. Kathie Lee Gifford kommer nämligen till South Park p.g.a. att Eric Cartman vunnit en uppsatstävling där man skulle skriva om hur man skulle rädda världen. Hela staden blir i alla fall uppspelt över detta och borgmästaren ser sin chans till att fixa något mycket bra för sin framtid. Cartman blir beordrad att komma i form till prisutdelningen eftersom han är lite överviktig. Prisutdelningen ska ju skötas utav Kathie och sändas i TV så det är ju bra om det ser bra ut. Eric Cartman äter sedan Weight gain 4000 för att komma i form och som en hel del andra människor så tror då Cartman att det räcker med att bara äta det utan att träna. Det hela speglar på en hel del människors oförstående och emellanåt lathet till att komma i form och tror att det hjälper med enkla medel då det i själva verket gäller att jobba för det. Andrahands handlingen i detta avsnitt då Mr. Garrison har en hämnd att utkräva på Kathie Lee som tillslut handlar om att han vill döda henne är ett utmärkt sätt att introducera Garrisons schizofrena förhållande med Mr. Hat (han själv). Det är så smart gjort emellanåt att man blir stum av beundran. Det dyker även upp en massa små filmreferenser och citat här och var som jag egentligen inte kan sätta finger på vilka filmer det är men ändå funkar det. Drivandet med att borgmästaren bara vill att Chef ska sjunga för Kathie är att det kan vara bra att en mörkhyad sjunger det så får hon pluspoäng för det. I övrigt är handlingen rasistisk men driver ju med sådana företeelser och att det är så många toppar tänker att det ska se bra ut utåt sätt. Poliser som är tröga och har dåligt minne drivs det också med rätt kraftigt då officer Barbrady är en sådan. Han kan inte själv komma ihåg vad han tipsar om. Att Mr. Garrison får beröm samt testar olika utseenden på ett gevär är i sig en drift kring Amerikas fixering vid vapen och att det gäller inte bara att ha ett utan det ska se coolt ut också. Detta var lite om avsnitt nummer två. Det finns säkert betydligt mer att fragmentera och eventuellt diskutera i alla avsnitt. Kan ju vara bra om jag låter er slippa att läsa långa uppsatser utav detta. 


1.1 Cartman gets an anal probe

Detta är en ny kategori jag startat på min blogg för att skriva en del om South Park som är en animerad komediserie som är smartare än vad säkert många tänker. Den är dessutom oerhört rolig och i min mening en av de absolut roligaste och behövda serierna som kommit och sedan stannat från 90-talet och hittills. Jag tänker mig att formen att skriva om ett avsnitt som jag nyss tittat på kan vara ett bra koncept och på så vis börja från början. Kategorin kommer att få heta Dagens South Park men kommer dock inte läggas ut varje dag. Men tänkte försöka hinna med några i veckan. För er som inte är bekanta med South Park får en kortversion av handlingen här eller får helt enkelt Googla upp det. Dock borde dt tillhöra allmänbildningen vid det här laget.

 

  South Park handlar om pojkarna Stanley, Kylie, Cartman och Kenny som går i skolan i South Park och i den staden kan precis vad som helst hända. Hela serien utvecklas och man får mer och mer följa bifigurer osv. och mer händer. Mycket kretsar kring dessa barn och deras vänner i den lilla staden South Park. Det finns många väldigt speciella sidokaraktärer som Mr Garrison, Mr McKee, Chef och det drivs med allt mellan himmel och jord och där emellan en hel del Amerikanska kändisar eftersom det hela utspelar sig där. Det bästa med varje avsnitt är att det alltid slutar med någon form utav sensmoral som mycket ofta har nått vettigt att säga. Nu får ni kolla upp resten själva.

 

  Avsnitt ett som då heter ”Cartman get an anal probe” handlar rätt och slätt om allt snack om bortförande utav utomjordingar och i detta avsnitt så har Cartman just blivit det. Det är också en drift med vad utomjordingar skulle kunna tänkas göra med oss om dem förde bort oss och vilka dem anser vara smartast på jorden osv.. Det är också en drift med barns sjuka lekar med sina syskon samt dumma poliser som inte förstår eller ser någonting. Vidare kan man se en koppling till Arkiv-X som var en populär kriminalserie på det okända temat vad vi då ska anta att tröjan med ”Believe” på ryggen är en antydan på. Som vanligt när det gäller South Park så är det fyllt med en massa små detaljer hela tiden t.ex. så är många av dem symptomen som Cartman har efter bortförandet ett sådant som innehåller rätt många fragment. Överlag sätt så är första avsnittet inte lika roligt som jag minns att det var när det kom men god nog så är det mycket kul ändå och klart värt att se. Är man nybörjare ska man dock ha tålamod. Det tar ett tag att komma in i humorn och förhoppningsvis kommer South Parks genialitet visa sig även för dig. Ha tålamod! "Kick the Baby"


The King Maker; The Rebellion of Queen Sudachan (2005)

 

Året är 1547 och portugisen Fernando Da Gamma (Gary Stretch; Alexander och The Heavy) spolas i land i Siam (Thailand) då skeppet han färdats med sjunkit. Han blir snabbt tagen till fånga av arabiska slavhandlare som efter ett litet turbulent flyktförsök säljer honom till den förtjusande portugisiska kvinnan Maria (Cindy Burbridge; A house of mad souls och Clueless) som är dotter till den portugisiske godsherren Phillippe (John Rhys-Davies; Sagan om ringen, Jakten på den försvunna skatten och det sista korståget). I Siam råder det dessutom krig och Phillippes soldater allierar sig med kungen (Nirut Sirichanya; Baksmällan 2 och Ong Bak 2 o 3). Samtidigt smids det en plan inom hovet för att kunna ta över makten.

 

  Denna Lek Kitaparaporn regisserade film är den första engelskspråkiga Thailändska filmen sedan 1941 då King of the white elephant var den senaste. I denna film får vi se oerhört dåliga animationseffekter som läggs in lite här och var. Sämst är nog krokodilen som ska överraska Fernando när han ska ta sig lite vatten. Vid ett tillfälle så ser det snyggt ut trots förutsättningarna och det är när det blir en vy in mot staden och dess hamn då man ändå klart och tydligt ser att det är effekter men att dem ändå gjort en snygg vy utav det. När vi ändå är inne på miljöer så måste jag ändå säga att filmen bitvis är filmad i snygga miljöer som dem dock också förstört med dåliga bakgrunder emellanåt. En hel del av actionscenerna lämnar mycket att önska men ibland kan dem faktiskt se lite coola ut. Den komiska aspekten som allt som oftast infinner sig i dem är på något vis ett plus även fast dem inte är menade överhuvudtaget. De har en tendens att se Jackie Chan-klumpiga ut fast när han gör det med stil ser det ut som att här blev lösningen så p.g.a. aktörernas begränsningar. Roligast är dock när dem ska få en att tro att John Rhys-Davies skulle kunna hoppa så högt och snabbt i en actionscen. Om han skulle kunna det överhuvudtaget? Det jag stör mig mest på med skådespeleriet är nog att rösterna verkar vara ditlagda i efterhand så att det inte ser så synkat ut med hur dem pratar. Sen att nästan ingen av skådisarna gör en bra insats är en annan sak. Kan ha att göra med att dialogen inte är bra skriven och inte känns helt naturlig. En annan sak jag undrar är varför både Fernando och Maria har skolade tillgjorda teaterröster. Känns nästan som om man tror att det är så dem skulle prata på 1500-talet om man var av finare börd. Den ända skådis som får godkänt är John Rhys-Davies som ändå gör en insats som sig själv och det funkar i alla fall mer än väl i denna film. En annan som kommer undan är nog Dom Hetrakul som Tong men det är bara med nöd och näppe. Den sämsta och mest överdrivna skådisen i denna film är Yoe Hassadeevichit som spelar drottningen. Hon tycks inte förstå vad det här med skådespeleri innebär och är grovt överdriven i sin roll. Vissa av dem dåliga kulisserna tycker jag finner sin roll i denna film för det ger det ändå en viss charm och man kanske ändå försökte och ändå inte ville ha det för bra. Gillar också en del av rekvisitan delvis med soldaterna och deras utrustning osv.. Storyn funkar men skulle behövts mer förklaringar på vissa ställen t.ex. varför det är krig eller varför drottningen vill ta makten m.m.. Det är alldeles för få förklaringar helt enkelt.

 

  Denna film ska enbart ses om man vill se väldigt många B insatser med en viss charm och hur man kan försöka göra en film. Underhållning bjuder den definitivt på men stora delen utav den bygger på att det inte är välgjort och konstigt dåliga insatser. Dock får den betyget 2/5. 

 

Bad Biology (2008)

 

Jennifer (Charlee Danielson) är ingen vanlig tjej. Hon har fötts med sju stycken klitoris och en oemotståndlig sex drift. Varje samlag slutar ofta med att partner blir dödad och två timmar efter akten så föder hon en missbildad bäbis. Sökandes som hon är jobbar hon som pornografiskfotograf för att försöka hitta någon eller något som kan leva upp till den ultimata orgasmen. Hon anar inte att det kan vara närmre än hon tror efter ett jobb i en villa hos den oerhört steroidiserde Batz (Anthony Sneed).

 

  Alltså detta är en film som är regisserad av Frank Henenlotter (Basket Case och Frankenhooker) borde egentligen tilltala mig men så blir det helt tvärt om. Jag gillar mycket som är oerhört stört men detta är nog för stört för mig. Det är mycket mer enbart en komedi med oerhört bisarr humor än en skräckfilm som den också tituleras som då den definitivt har avsaknad utav skräckinslag. Det ända som jag tycker är bra i filmen är dialogen i första halvtimmen som har ett visst djup samt ljussättningen på många ställen som faktiskt gör den snygg i många stunder. Efter den första halvtimmen så spårar filmen ur totalt och det som ska vara roligt faller ganska platt rakt ner. Kan inte i min värld begripa att man kan tycka detta är roligt mer än i några sekunder. Utförandet är dessutom halvbra då mannens kön ser ut som någon form av förlängd lerklump. Huvudrollsinnehavarna är ok ibland men i övrigt inte allt för ofta. Skulle nog mycket hellre ha sätt en film med dealern som ger alla skumma medicinska preparat till Batz. Kunde på många vägar varit en bättre film än det här. Vet faktiskt inte om det är värt att säga något mer om det här?

 

  Håller er borta om ni inte har betydligt mer super störd humor än jag och som varar hur länge som helst och som tål att ett skämt tjatas ut. Betyg: 1/5

 

RSS 2.0