Maleficent (2014)


 

Älvan Maleficent vakar över det fridfulla skogskungadömet. En dag i unga dagar stöter hon på människan Stefan som är nära att stjäla med sig något från kungadömet. De finner snart varandra men åren går och Stefans besök försvinner. Det blir krig mellan människorna och Skogskungadömmet då kung Henry har förstått hotet det innebär med ”onaturliga varelser”. Människorna flyr snart då Skogskungadömet lätt utav Maleficent visar sig allt för starkt. En svårt skadad kung erbjuder tronen till någon som kan hämnas honom. En makthungrig Stefan tar sig an uppgiften men följden skulle bli en allt för jobbig förbannelse.

 

  Den här filmen är regisserad utav Robert Stromberg och är baserad på klassikern Törnrosa. Maleficent var Strombergs första film som regissör men har annars jobbat en del med film bland annat som produktions designer på Avatar (2009) och Alice i Underlandet (2010) samt med dem Visuella effekterna på Master and Commander (2003). Visst har dem fått denna film att se bra ut på sina håll och Skogskungadömet är ibland en drömsk upplevelse. Det finns dock en hel del ställen jag tycker att det laggar på och inte ser bra ut. Bland annat när Stefan får sig en flygtur på slutet. Något i kontrasterna och bakgrunderna i stridsscenerna från slagfältet är inte heller som det borde. Inomhusscenerna med draken kunde önska något bättre ljus. Jag kan tycka att hornen på Maleficent ser något dåligt gjorda ut men det kanske skulle vara meningen? De inger i alla fall inte någon större respekt.

 

  De enda bra skådisarna i denna film kan man räkna på tummen och pekfingret. Det är bara Angelina Jolie (Girl, Interrupted 1999, Salt 2010, Lora Croft: Tomb Raider 2001) som Maleficent och Kenneth Granham (Layer Cake 2004, Valkyria 2008, Oliver 1968) som Kung Henry samt Sam Riley (Control 2007, On the Road 2012) som kommer undan väl med sina insatser. Sharlto Copley (District-9 2009, The A-Team 2010) är oerhört överdriven som Stefan. Jag vet inte riktigt vad det är med honom men han har någon slags paus samt att han tar sats innan det han ska säga eller förmedla i scenen kommer ut. Nästan som att man tror att han är skitnödig. Angelina gör sin roll övertygande och visar galant hur mycket hon har som register i sitt skådespeleri när hon svänger från glad, arg och ledsen samt uppgiven i nästan samma ögonblick. Det kräver skills. Sam gör en sarkastisk men lojal och rättvis Diaval. Filmens jobbigaste karaktärer spelas utav Juno Temple (Atonement 2007, Mr. Nobody 2009, Horns 2013), Imelda Satunton (Harry Potter: And The order of the Phoenix 2007, Shakespeare in Love 1998, Pride 2014) och Lesley Manville (Phantom Thread 2017, Another Year 2010) som dem otroligt störiga Flittle, Knotgrass och Thistlewit. Allt dem gör är oerhört överdrivet och förvirrande och verkar emellanåt inte ett dugg genuint utan mera överspelat.

 

  Den här filmens styrka är att det nog är en utav Disneys bästa på att på ett ganska så pedagogiskt sätt förklara att det här med gott och ont inte bara är så lätt att avgöra genom att bara säga eller handlingar osv. Det är nämligen så att goda kan vara onda och onda kan vara goda eller varken eller. Att måla upp en svartvit värld då det bara finns det ena eller det andra är det bara barn eller naiva människor som gör. Lättast är oftast om man kör så rent spel som möjligt från början och så får man senare se om personen ifråga förtjänar det eller inte. Det är oftast till en början bättre att försöka agera som om man skulle vara vänner än tvärtom. Nu är det ingen tvekan om vad jag tycker är filmens tema och stora ämne. Dock hjälper inte det här upp filmens betyg för att den hade behövt lite mera sting.

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0