Ett kompis gäng bestående av college ungdomarna Harvey (Jay Baker), Clara (Pat Barlow), Nikki (Deborah Goodrich), Buk (Mike Nomad) , Skip (Griffin O´Neal), Nan (Leah Pinset), Chaz (Clayton Rohner), Kit (Amy Steel), Asch (Thomas F. Wilson) och Rob (Ken Olandt) ska besöka deras gemensamma kompis Muffy (Deborah Foreman) som nyligen ärvt ett stort hus. Men innan dem lagom har kommit ut till huset som ligger på en ö börjar det hända konstiga saker. Där ibland en oförutsedd olycka på en av kamraterna. Men när Muffy i den relativt goda stämningen kör det ena skämtet efter det andra för att skapa en vänskap som ska vara för evigt så försvinner folk också successivt. Vad är det egentligen som pågår?
Denna Fred Walton regisserade film lämnar en del att önska. Även fast den är rätt snygg och har snygga miljöer som ingjuter stämningen i filmen så håller det inte så mycket då det knappt blir särskilt spännande. Även fast Deborah Foreman är bra och rätt läskig som Muffy och att Lloyd Berry som spelar den skumma färjköraren är skapligt bra höjer inte det resten. Dessutom så kan man med en föraning lista ut hur det slutar och det även fast jag gillar filmens slut så lyfter inte det den heller.
Men filmen är god nog en underhållande film trots allt. Om man ser det på det sättet kan man faktiskt klara av att stå ut med att titta på den emellanåt. Men ja man kan ju undra egentligen om man ändå skulle göra det. Finns inte så mycket mer att säga. Betyget är lite svårt men ja det får nog bli en 2/5.

Ett TV-team som är ett gäng ungdomar från en klass på jakt efter ett examensarbete. De börjar undersöka omständigheterna kring konstigt dräpta björnar och en mycket mystisk jägare, vid namn Hans (Otto Jespersen), som sätts i byn Volda och som alla misstänker skjutit björnarna. TV-teamet bestående av kamraterna Thomas (Glenn Erland Tosterud), Johanna (Johanna Mörck) och Kalle (Thomas Alf Larsen) blir varse om att det kanske inte är björn trots allt och då de får följa med och filma det han jagar, efter en dramatisk händelse i skogen då de följt efter honom, kan de inte tro sina ögon.

Denna film av André Övredal är filmad i direktkamera perspektiv så att det hela känns som det är på riktigt. Måste säga att det nog är den film som jag sätt där det här stuket funkat allra bäst. Det känns verkligen som man får vara med och ta del av att upptäcka dessa monster till troll. Det kan väll kännas billigt och futtigt ibland att man får se scener då det är filmat med mörker kamera så allt ser grönt ut men det är så få stunder så allt annat väger upp det med råge. Alla effekter är bra och trollen är otroligt snygga och ser utseende messigt sagotrogna ut fast säkert med en liten tvist här och där. Tycker hela historien om hur troll egentligen fungerar och vad de är för något har anpassats mycket verklighetstroget efter om det var så att de skulle finnas på riktigt. Man kan köpa det hela helt enkelt till och med myndigheternas inblandning. Skådisarna gör också bra insatser överlag och ingen känns heller medioker. Till och med Hans Morten Hansen som spelar myndigheternas man, Finn Haugen, gör en bra insats som en obekväm person som inte riktigt vet hur han vill hantera filmandet men tillslut slickar röv uppåt. En rolig scen är när de blandat in associationer till Bockarna Bruse samt när det ska köpas björn.

Denna film ska du mer än gärna se. Den har bra handling, är spännande och du känner spänningen stiga sporadiskt samt är snygg och har bra skådisar. Den inte blir hysterisk som andra filmer i detta stuk med “skräck tema” har en tendens att bli utan känns mer verklig på det sättet. Betyget blir: 4/5

Tecknade figurer(Toons) och riktiga människor kan agera i varderas världar. Det är inget konstigt med det. Dessutom är det någon som vill sätta dit skådisen Roger Rabbit (Charles Fleischer röst) för mord. Detta också då det inte går helt spikrakt upp i karriären direkt. Den som ska utreda det hela är ingen mindre än detektiven Eddie Valiant (Bob Hoskins) vars bror blev dödad av en toon för länge sen vilket gjort att han i sin tur avskyr dessa varelser. En hel del frågor finns att besvara. Vad håller Rogers mystiska och attraktiva fru, Jessica Rabbit (Kathleen Turner röst), på med och ska Roger kunna undvika det omöjliga? Det vill säga att ställas inför Judge Doom (Christopher Lloyd) som håller lag och ordning bland alla Toons.
Denna spektakulära film regisserad av Robert Zemeckis höll inte på att bli av. Både Disney och Warner Bros fick pumpa in mera pengar till detta oerhört otroliga samarbete. Den är inte bara unik och spektakulär i detta anseende utan också med att den blandar verklig miljö och verkliga människor med tecknat respektive. Dessutom får dem det att fungera enastående tillsammans. De synkar som om de inte gjort annat än att levt tillsammans. Ett väldigt bra exempel på detta är scenen när Roger och Eddie sitter ihopfängslade i handklovar och rörelserna då synkar varandra perfekt. Att miljöerna känns väldigt noire och 40-tals deckare är ju inte heller fel dessutom är de snygga. Det finns många roliga scener bl.a. nämnda handfängselscen men värt att nämna i övrigt är dels piano duellen mellan Duffy Duck (Mel Blanc röst) och Kalle Anka (Tony Anselmo röst) samt då Doom upptäcker Roger i baren och scenen då Eddie ramlar ner för ett hus i toon-världen. Storyn fungerar också bra och synkar också med de tecknade figurerna och sammansvetsar filmen ännu mer då den känns trovärdiga att följa. Samtliga skådisinsatser är suveräna med tanke på att de i princip inte spelar mot någonting då de spelar in dem då det tecknade läggs på efter och vise versa. Helt suveränt med andra ord.
Det jag kan tycka är att filmen blir något överdriven i slutet men så är det ju med tecknat fast här tycker jag det funkar sämre och detta bidrar tyvärr att filmen sjunker en del i betyg så jag nöjer mig med betyget: 3,5/5

Dett är ju en intressant grej som jag hittat. Tydligen så har jag någon gång under 2006 eller 2007 suttit och skrivit upp exakt alla namnen på avsnitten i TV-serien Seinfeld fram till säsong 7. Varför? Ja det kan man fråga sig? Jag hade väll någon idé med det då. Nog för att det vore värt att göra något med en av världensbästa komediserier genom tiderna t.ex. kommentarer under avsnitten eller något sådant men det får ligga inför framtiden i sådant fall. Nu ville jag bara dela med mig av denna lilla udda och konstiga grej att göra. Hoppas det var skoj.

Flatfoot

Filmerna om och med kommissarie Rizzo Flatfoot är samtliga regisserade av Stefano “Steno” Vanzina och allt som oftast så bjuder dem på snygga miljöer och bra handling och sköna karaktärer. Vad vill då filmerna säga? Jo en hel del ska det nog visa sig. Har titta närmare på lite saker kring det hela osv..

Filmerna utgår alltid från en bas i Neapel där Rizzo i varje film rensar upp bland några brottslingar som sedan leder till huvudstoryn och i de tre första filmerna så är det knarket som är det dåliga och filmerna vill där klargöra att handel med droger eller att knark överlag inte är bra att syssla med. Men vill även här bryta in med att Rizzo är en man av heder som framför allt är ute efter de stora brottslingarna och inte de små. Då han gång på gång har överseende med damen som säljer smuggelcigaretter och sedan länge jagade Gennarino som bl.a. sysslar med tiggeri och eftersom han bor hos honom så kan han ju inte gärna haffa honom. Att Flatfoot också föraktar män som slår kvinnor och att han enbart använder sig av nävarna när han ska försvara sig så gör det honom respektfull då det visar att man får inte behandla människor hur som helst och att alla kan få en chans att tänka efter sina brott efter att de fått ett kokt stryk. Överlag genomsyrar filmerna att man ska ha respekt för människor och det märks bl.a. i det tålamodet Rizzo har med den rädde och nervöse Caputo som klantar sig om vartannat eller varför inte ta ficktjuven Goldhand i Bangkok som försöker sno hans klocka och pengar några gånger som han överlistar och påvisar att han egentligen inte är så mycket att bry sig om men kan ha användning utav senare. Den ömsesidiga samarbetet med Frank Barella i film nr.2 och Omars bror i film nr.4 är också något som tyder på lojalitet och respekt. Man ska hjälpa och ta hand om de utsatta och de som förlorar sina nära och kära så de också kan få ett värdigt liv vilket omhändertagandet av Bodo i tredje filmen och av pojken i Hong Kong i andra visar.

Caputo

Det är mycket av detta som gör att jag gillar filmerna men karaktärerna är ju många som gör att jag definitivt tycker filmerna har stor charm. Man kan ju börja med Rizzo själv. Skönare, omtänksammare och ärligare samt lojal och hedersam polis får man leta efter. Dessutom så bekämpar han enbart brott med talets förmåga eller nävarna och med gott sinne för humor. Då kan det ju inte gå fel. Caputo då? Denne fega och rädda samt nervöse polis som Rizzo tvingas stå ut med hela tiden verkar inte kunna annat än att ställa till det för sig. Skulle säkert gjort sig bra i miniserier med sig själv i huvudrollen. Gennarino som på olika sätt försöker få ihop pengar via tiggeri och är så liten och tafatt att ingen borde bry sig om att han tigger till sig en slant lite då och då. Fast hur dåligt han har det tycks han kunna hålla humöret uppe. Den jobbige ungen Bodo som Rizzo och Caputo tvingas ta hand om som tycks vilja vara mer än självständig även i hans väldigt unga ålder och dessutom lyssnar han inte allt för mycket på vad Caputo och Rizzo säger utan går sina egna vägar. CIA-agenten Frank Barella som Rizzo tvingas ha ett ömsesidigt samarbete med är också en sevärd person. Denne yrkesskicklige agent med en gnutta sinne för humor tvingas lura alla att han är skurk så väl Rizzo som tvivlar på detta men måste på något sätt spela med. Värd att nämnas ytterligare är dvärgen Rizzo slåss mot i film nr.4. Knäppare och mer underhållande karaktär får man nog leta efter i alla filmerna. Med sin gälla röst och udda sätt att slåss på kan det inte bli annat än komiskt. Eller varför inte The Swed från samma film? En iskall lönnmördare från ja Sverige. Varför just Sverige? Ungefär som om det vimlade med sådana här. Han känns mer som tysk. Den glade sjömannen Jho och hans polare är alltid härliga att se i de två första filmerna då de deltar i några spektakulära slagsmål.

Bodo

Alla filmerna har välskrivna manus men då den tredje då de är i Afrika känns mest ansträngd i mitt tycke. Känns som en ursäkt för att kunna blanda in en massa djur samt en jobbig unge i storyn. Har inte så mycket att tillägga just nu men hoppas det varit lite underhållande etc. att ha tagit del utav.


The Swed


Al Lattieri (Frank Barella)


Gennarino


Jho

Rizzo Flatfoot (Bud Spencer) blir kontaktad av en mystisk man vid namn Omar som vill att han ska inspektera en båt i hamnen. Väl där så visar sig båten innehålla en kidnappad dotter, Connie (Cinzia Monreale), till amerikanske oljeföretagaren Barns (Robert Loggia) som blir mer än glad att åter få henne. Om inte det vore nog så enkelt så kidnappas en professor som gjort en fantastisk upptäckt gällande skalbaggar åt företaget. Spåren leder till Kairo i Egypten om nu Rizzo kan tänka sig att åka dit och jobba åt Barns det vill säga?
Denna film som åter igen är regisserad av Steno Stefano Vanzina har fortfarande samma sköna stämning som de tidigare filmerna och innehåller fina och snygga miljöer. Är häftigt att se hur dem filmat och vinklat Egypten  och atmosfären kan kännas från landet. Nu har handlingen förbättras igen och här finns tydliga inskrivna roller och utveckling för samtliga karaktärer. Inskrivningen för återanvändande karaktärer som Bodo (Baldwyn Dakile) och Caputo (Enzo Cannavale) fungerar betydligt bättre i denna film än föregående. Men skönast är ändå Bud Spencer förstås med sin blotta närvaro och iskalla framtoning som gör att man inte annat än kan gilla en sådan karaktär. De övriga skådisarna gör också bra insatser. Intressantast från svensk synvinkel är skurken som kallas för The Swed (Karl-Otto Alberty) och är en hänsynslös hantlangare och lönnmördare med diverse jobb här och där. Men han låter mer som om han skulle vara en tysk och kallas för The German. Varför egentligen en svensk? Man kan inte annat en garva till litegrann varje gång han nämns. En annan intressant filur är dvärgen som Bud får slåss mot och det blir en spektakulär och underhållande scen då det dels används roliga ljudeffekter när dvärgen rör sig.

Filmen innehåller som vanligt actionscener i form av spektakulära slagsmål, billig humor som passar i sammanhanget samt bra handling och skådespeleri och snyggt filmade miljöer. Den sköna stämningen bidrar också till att filmen ska få betyget: 4/5

När kommissarie Rizzo; Flatfoot(Bud Spencer) efter att ha spöat upp ett gäng bussrånare som har knark på sig och burat in dem vill han spåra hur knarket kommer till Neapel. Som lägligt är kommer han i kontakt med en afrikansk polisman som sökt upp honom och bestämmer ett möte med honom vid en pir i hamnen. De hinner lagom träffas i hamnen så blir den afrikanska polismannen mördad. Rizzo hittar i alla fall brevet som polismannen skulle leverera till honom och han hinner lämna meddelandet diamanter och knark. Han får också tag i en bild på polismannens son Bodo(Baldwyn Dakile) som han ber Rizzo att ta hand om innan han dör. Brevet i sig är från Rizzos gamla pensionerade kollega Caputo(Enzo Cannavale) som påstår sig blivit framgångsrik restaurang ägare nere i Sydafrika. Restaurangen ägs egentligen av Smollet (Joe Stewardson). Flatfoot beger sig nu ner dit för att leta reda till grunden för knarket och hitta Bodo. Väl här nere blir Rizzo utsatt för en hel del mord och andra diverse försök i jakten på skurkarna. Han tvingas till och med samarbeta med en av dem Spiros(Werner Pochat) i jakten på sanningen.

Denna film regisserad av Steno är mycket charmig. Men det är många filmer med Bud Spencer. Det är god och skön stämning. Men mycket beror på hur iskall Bud Spencer allt som oftast är i rollen som Rizzo; Flatfoot. Sen är det alltid underhållande att se honom spöa upp de elaka grabbarna på detta slapstick sätt som så ofta dessa filmer handlar om. Handlingen håller också och blandat med humor så ja då kan det väl inte gå fel. Blir inte heller allt överdrivet utan det mesta funkar. Bodo tycks försvinna emellanåt. Caputo är tokigt nervös. Skurkarna är lagom tuffa. Den ända som tycks ha en utfyllnads roll är Dagmar Lassander som Margy, Smollets fru. Tycks bara vara med för att det ska finnas nån liten romans eller flirt i filmen och sedan känns hon lite överspelad.
Med i stort sätt väldigt goda skådespelar insatser, bra handling med innehållande god humor och snyggt filmad som vanligt så når denna film nästan upp till samma resultat som de två första. Kan vara att den nästan följer samma mönster fast med en del onödiga inlägg som t.ex. Bodo ungen och den ansträngda halvromansen. Men ändå är filmen god nog för betyget: 3,5/5

Flatfoot Rizzo (Bud Spencer) blir i samband med jakten på droger anklagad för att vara ansvarig för att ett tillslag på en last går åt pipan. Samtidigt har en ny mystisk undergroundhöjdare i form av Frank Barella (Al Lettieri) dykt upp från staterna. Om nu inte det vore nog så läcker polisen som aldrig förr då smugglarna verkar veta varenda steg dem gör i Neapel. Avstängd från utredningen beger sig då Flatfoot öster ut för att söka upp källan i smugglingshärvan.
Denna film är som den första Flatfoot-filmen regisserad av Stefano “Steno” Vanzina och den lyckas framföra samma goda kvalité på underhållning som den första filmen. Här bjuds på humor, slagsmålsaction med glimten i ögat samt bra skådespeleri. Det känns som det hela har höjt sig ett snäpp från första filmen och alla kan sin roll utmärkt. De nya tillskotten som Al Lettieri sköter sin roll perfekt och scenerna då han spelar mot Bud kompletterar dem varandra bra. Åter igen gillar man variationen på karaktärerna. Ta bara Goldhand ( Francesco De Rosa) som exempel. Han är en mästerlig ficktjuv men inte bara det står man honom på rätt sida kan han hjälpa en med diverse saker. Eller varför inte den rädda och lydige Caputo (Enzo Cannavale) som man bara vill veta mer och mer om. Det är dessutom kul att få åter se Jho (Jho Jhenkins) och hans sjömanspolare igen som mer än gärna ställer upp och hjälper Rizzo att slåss. Filmen mår inte heller dåligt av att byta miljöer till andra länder och städer. Där ibland Hong Kong. Filmen är också mycket bra filmad och har snygg i bild. Innehåller dessutom starka scener då en unge blir av med sina föräldrar.
Med bättre handling än den första filmen och minst lika bra skådespeleri plus lika god underhållning borde inte betyget kunna bli så mycket annorlunda än samma. Betyg: 4/5

Rizzo “Flatfoot” (Bud Spencer) är ärofylld polis i Neapel som löser brotten på sina egna sätt bland annat genom att bygga respekt och om det krävs använda nävarna som sitt vapen.  Men den nye polischefen Tabassi (Adalberto Maria Merli) är inte så förtjust i Flatfoots metoder. När dessutom maffians nya inkomstkälla knark börjar sprida sig i staden leder en incident med den nye höjdaren Baronen (Angelo Infanti) till att han blir avstängd från sin tjänst. Men kan verkligen en avstängning hindra honom från att städa upp i sin stad?

Denna film regisserad av Stefano “Steno” Vanzina och med Bud Spencer i huvudrollen är hur skön som helst. Bara ta den sköna mixen mellan vanliga små komiska rallarslagsmål och detektivarbete samt att det hela utspelar sig i Italien. Det är inte dåligt. Alla skådisinsatser är bra ända från Enzo Maggio som spelar Gennarino till Mario Pillar som spelar Antonio Percuoco Manomozza. Tongivande för filmen är en av de första scenerna då Jho Jhenkins spelande Jho som galen, påtänd, mörkhyad matros som står på ett tak och skriker att alla vita ska dö och skjuter hejvilt. Flatfoot går givetvis upp där och löser det hela på sitt eget sätt och får en vän för livet. Denna scen visar också bara hur störtcool Bud Spencer är i rollen som Flatfoot och man känner att man bara vill veta mer vad som ska hända här efter. Tycker dessutom att filmen är snygg för sin tid. Fångar ett snyggt ljus på något sätt och får en att vilja se mer av Neapel. Filmen innehåller många sköna karaktärer som man skulle vilja veta mera om där ibland Tjallaren, hela Rizzos lotsats familj, hela maffiahöjdarna osv..
En skön, snygg, rolig och actionladdad film som du ska se för att den slår många andra nyare filmer på fingrarna. Den får betyget 4/5.

Michael Mayers (Daeg Faerch vid 10år och Tyler Mane som vuxen) växer upp i en riktig skit-familj. White-Thrash är milt sagt. Mamman, Deborah Mayers (Sheri Moon Zombie), jobbar som strippa, styvpappan, Ronnie White (William Forsythe), är alkoholist och sjukskriven och den 17-åriga systern, Judith Mayers (Hanna Hall), klär sig som en hora. Hoppet ligger till lillsyrran (blivande Lourie Strode (Scout Taylor-Compton)) och mamman om det ska bli ordning på familjen. Den till synes så harmlöse Michael Mayers som inte verkar göra en fluga för när men likväl mobbad i skolan och behandlad som skit hemma. Tillslut växer ett hat som blir övermäktigt att hantera så han mördar halva familjen och hamnar i evig psykvård. 15 år senare rymmer han och hans doktor Samuel Loomis (Malcom McDowell) inser faran och Michael måste stoppas till varje pris.
Denna re-make gjord och regisserad av Rob Zombie är en rätt intressant tolkning. Man får dels en idé till en förklaring till hur Michael Mayers har blivit som han är. Den är morbidare än originalet då det läggs krut på skumma ljudeffekter som förekommer vid överdrivet absurda avrättningar och visar i övrigt upp en väldigt sjuk värld vilket skulle kunna vara medvetet för att påvisa att i våran värld vi lever i är det inte alls omöjligt att tänka sig att något sådant här kan uppstå. När ca 45 minuter av filmen har gått börjar ett parti med en massa återskapningar av scener från första filmen vilket är intressant i sig men ändå rätt tråkigt för tittaren om man sätt originalet (tycker Iofs att man inte ska se denna utan att ha sätt originalet) men ändringarna i slutet av jakten är bra omgjorda. En sak som är rätt konstig är hur Michael under sina år i fångenskap blivit så gigantisk och vrålstark då han från rätt klen unge till muskulös jätte bara genom att sitta i ett rum och göra masker då han som karaktär inte heller visat några tendenser på att träna något.
Hur är det nu då med skådisarna? Jo de sköter sig rätt bra vill jag lova. Scout Taylor-Compton gillar jag faktiskt mycket bättre som Lourie Strode än Jamie Lee Curtis då hon både är roligare och betydligt sötare. Malcom McDowell gör också en bra insatts som Samuel Loomis och ger denna karaktär ännu mera karaktär och är minst lika bra som Donald Pleasence. Samtidigt som Malcom har en iver i sin karaktär att stoppa Michael till varje pris så känns han mer behärskad än den maniske Donald. Det Donald vinner på är dock besattheten i replikerna som Malcom saknar. Övriga sköter sig och gör ett godkänt jobb. Kan tycka att skriken från barnen är alldeles för hysteriskt överdrivna.
Då är det dags för betyg snart då. Eftersom filmen är skapligt snygg men kan då ändå störa mig på den där realitykameran ibland som gör att man ska få en känsla av att det inte är en film utan verklighet (tänk dokumentär). Skådisarna är helt ok samt att filmen har en del själ och hjärta i arbetet men ändå så stör jag mig på sista scenen som känns som “att här måste vi hitta på något annorlunda” då man återskapat en hel del scener innan. Det och att tolkningen är betydligt morbidare än originalet sänker ner betyget. Men det är i alla fall en ok film. Den får betyget: 2,5/3

Det finns rätt mycket att säga om Halloween-filmerna egentligen. Man kan diskutera allt från ordning, uteslutning av film, utseende på maskerna, tillvägagångssätt etc.. Får se vad jag hinner gå igenom i denna sammanfattning och funderingar kring filmerna.
Konceptet var enkelt: Psykiskbesatt person med beslutsamhet att ha ihjäl sin syster och allt som kommer i hans väg. Det hela ledde till 8:a filmer samt Rob Zombies tolkningar. Man kan lätt komma fram till att det blev för många filmer egentligen. Rent krasst kan man säga att för den egentliga handlingen så är film 3-6 plus allt efter första kvarten av Resurrection helt onödiga eller vissa ser också att det bara är 1:an och 2:an räknas. Fast jag väljer ändå att räkna filmerna 1-2, 4-5 och H20 samt första kvarten av Resurrection som den egentliga historien. Man får helt enkelt förbise den otroligt larviga Thorn-grejen som verkligen förstörde allt totalt med den riktiga mystiken kring Michael Mayers. Så den delen existerar inte enligt mig. Eftersom Micael inte är medveten om att Lori lever så kan man förbise det när han dödar släktingar till henne i 4:an och 5:an. 3:an var ett roligt avbrott från själva huvudserien men gjordes ju också för att man inte trodde att det fanns något mer att hämta i Michael Mayers följetången men man visade sig ha fel med råge. Första filmen satte ju fart på slash-filmerna som bara den även fast dem hade existerat innan men med sin stämning och enkla historia och att mördaren bar en vit mask hände något. Det gjorde att han kunde gå runt bland vanligt folk på självaste Halloween eller annat maskeradjippo för den delen och då också kunna vara vart som helst och vem som helst. Hans tillvägagångssätt varierade dock för mycket för min smak tillslut och bäst var alltid när han använde sig av kniven. Det förstördes ju särskilt när han redan i andra filmen började använda sig av olika sätt att ha ihjäl sina offer. Men variationen fungerar ju ändå lite bättre i filmerna efter den i alla fall i 4:an och 5:an. Bäst var ändock stämningen i de första två filmerna som byggdes upp av genial musik bestående av en ända låt som gick om och om igen och verkligen trängde sig in i märgen på en och skapade rysningar och gör det än i dag. Masken är bäst i första filmen samt Resurrection vilket var mycket förvånande som slutsats. Den ser väll ganska okej ut i femman också. Tycker de fångar att den är lite små skitig vilket gör att det blir en aningen läskigare om man skulle se den i mörkret. Bäst är den ju i första och kontrasterna mellan hur den ser ut i första filmen samt tvåan är ju markant. Det är ju som om man tror att han har tvättat den direkt efter han fallit ner från övervåningen vilket han säkert inte skulle ha gjort. Man bjuds ju på en hel del karaktärer genom filmerna mest intryck gör ju Sam Loomis (Donald Pleasence), Pastor Jackson P. Sayer (Carmen Filpi) och skurken i Halloween 3 Conal Cochran (Dan O´Herlihy). Sam Loomis är så skön för han är så besatt i sitt maniska jagande av Michael och med sina klockrena citat som oftast handlar om hur ond och vilket monster Michael egentligen är. Pastor Jackson P. Sayer är underbar för att han är religiös, kör bil och dricker och verkar allmänt galen i flykt från domedagen. En helt fantastisk karaktär. Conal Cochran är en väldigt ond karaktär som har sin charm i just det att han har sina nervösa skratt och svängningar i dialogen samt att han arbetar med en oerhört slug plan som han tänkt fram för att få sin samhällsrevange. Mycket bra spelade är dessa tre. Övriga bi-karaktärer lämnar betydligt mer att önska och känns bara som random karaktärer för att handlingarna inte ska bli enbart ett skal med huvudkaraktärer och dylikt. Påtagligt nu att jag inte pratar om en del huvudkaraktärer men nämner inte dessa här för det värt att veta är nämnt i recensionerna på respektive film.
Hur kan man då tänka sig att Michael Mayers blev den han blev? Tänka sig kan man ju att han hade en mycket dålig uppväxt den tid han levde med sina föräldrar och att dottern alltid kom i första hand. Han kan ju blivit utsatt för en hel del tortyr eller misshandel t.ex. på Halloween där av han valt den dagen som mördar dag. Man kan ju också tänka sig att hans föräldrar varit skumt religiösa på något sätt och gjort några övertolkningar av texter osv.. Kan säkert finnas hur mycket som helst att fundera kring där men det är lite av mina funderingar. Ska nu bli kul att sätta tänderna i Robs Halloween-films tolkningar. Han ska ju ha gjort några mer förklarande vinklingar på det hela. Tills då hoppas jag att detta var intressant nog.


Sam Loomis


Jackson P. Sayer


Conal Cochran

Ett gäng tonåringar vinner en uttagning till att vara med i en dokusåpa som går ut på att utforska Mayers-huset på Halloween. Såpan filmas av Dangertainment lätt utav Freddie Harris (Busta Ryhms) som är producent. Kamerorna övervakas av Nora (Tyra Banks) men slocknas om vartefter. Så är de verkligen ensamma i huset och är inte Michael Mayers död som sedan länge befarats? Det dröjer inte länge förrän tonåringarna börjar försvinna en efter en då de upptäcker fler bisarra ting i huset.
Ja vad ska man då säga om denna film regisserad av Rick Rosenthal? En sak man kan säga att det är en film som innehåller två filmer. Dels som jag vill tolka det och det är det riktiga slutet på H20 som lagts på de 15 första minuterarna  av denna film. Det är här det är bra för Michael Mayers (Brad Loree), som undkom genom en skenmanöver i slutet av H20 och bytte plats med en ambulansförare, söker upp Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) som lagts in på mentalsjukhus eftersom hon råkat döda fel snubbe. Denna del är bra för även om handlingen till den är lite larvig så kan man förbise den för den håller god Halloween handling. För det känns ju ändå lite otroligt att han skulle kunna undvikit slutet på H20 men ändå. Efter dessa 15 minuter har gått det är då filmen blir fruktansvärd. Dålig handling, dåligt skådespeleri och ja allmänt tråk. Det känns som de mest vill driva med hela Halloweenkonceptet och förvandla det till någon dålig halv skrattfest. För ingen tycks vilja ta filmen seriöst längre med tanke på den dåliga känslan som ligger i karaktärerna. Ingen av vare sig Bianca Kajlich, Daisy McCrackin, Kate Stackhoff, Luke Kirby, Sean Patrick Thomas eller Thomas Ian Nicholas som alla spelar de i huset lämnar något minnes väg i prestationerna. Fast sämst i filmen är dock Busta Ryhms som man undrar vad han fått i skallen för något. All hans dialog leveras med så dålig känsla att man bara skrattar åt det. Man bara hoppas att Michael Mayers ska ha ihjäl allihopa. Mayers förövrigt har en av de bästa maskerna i serien och hans insatts är bra samt Curtis insatts från första 15. Filmen ger p.g.a. allt dåligt många skrattillfällen och de roligaste är dessa tre som följer: 1. Då Michael halshugger Jen i direktsändnig så tittarna verkligen får se vad som för si går. Dock är responsen noll då de tror att det är på lotsas. 2. När Freddie klätt ut sig till Michael Mayers och står och pratar med Mayers själv. Den är så larvig att man kan inte låta bli att småle litegrann. 3. De utplanterade fejkskeletten som dyker upp när två av ungdomarna ska ha sex i Mayers skamhål. 4. Mentalpatienten på sjukhuset i början som kan rabbla mördare på tumanhand är också rätt underhållande.
Som helhet känns det som att när de gjorde H20 så hade dem ett riktigt slut till Halloweensagan men slutet var inte vad den riktiga publiken ville ha så de skrev om det. Efter det så ger dem publiken det riktiga slutet på sagan i  början i denna film men när dem gjorde så kom dem på att de behövde en hel film i övrigt och det är då vi får denna film. Det känns som ett hån och drivande med hela Halloweenfantastkåren eftersom de bara slängt ihop ett manus efter de första 15 minuterna. Hånet blir då dubbelt i att först får man det riktiga slutet och sedan en skräpfilm som driver med sig själv. Början och skratten den bjuder på väger dock upp betyget till: 2/5

Sex år har gått sedan det sist begav sig då Michael Mayers (George P. Wilbur) blev ner slagen av en genom trött Dr. Loomis (Donald Pleasence). Michael och Jamie Lloyd (J.C. Brandy) har försvunnit och det visar sig att en sekt fört bort dem. Då Jamie blivit gravid och föder ett nytt barn till sekten lyckas hon fly med barnet och samtidigt får hon Michael skickad efter sig för att fånga in henne. Då hon flyr till Haddonsfield så har familjen som adopterade Laurie Strode flyttat in i Mayers hus. Familjens sexårige pojke Tim Strode (Keith Bogart) hör röster som uppmanar honom att mörda sin syster och samtidigt hemsöker Michael Mayers huset. Det är samtidigt upp till Dr. Sam Loomis och Tommy Doyle (Paul Rudd)  att stoppa Michael.
Denna Halloween-film som är nummer sex i ordningen och regisserad av Joe Chappelle är ansträngd i princip allt utom kanske skådespeleriet som håller ganska hög klass. Men däremot är det föga för att hålla mig nöjd. Handlingen som den forsätter på från förra filmen med den mystiske svartklädda mannen som nu visar sig tillhöra en sekt som lagt en förbannelse vid namn Thorn över Michael Mayers är så ansträngd och mer förvirrande än förklarande. Då jag anser att det vore mer läskigt om Michael bara varit störd av sig själv p.g.a. en dålig uppfostran eller nått liknande. Filmen hinner heller inte bygga upp någon mystik då den börjar direkt med förklaringarna och mördandet blir “pang på rödbetan” direkt vilket är synd för att den då förstör det som de tidigare filmerna var så bra på nämligen stämning. Denna film blir därför inte ett dugg läskig för man saknar liksom supstans i mystiken kring Michael Mayers helt plötsligt. Man tar dessutom bort det där med att han agerar på egenhand med förbannelse tjafset. Att familjen Strode helt plötsligt skulle bo i Mayers hus känns inte heller så troligt då jag kan garantera att nog ingen skulle vilja bo där om de visste historien kring det. Många scener blir riktigt tråkiga och våldet är överdrivet så de blir tråkigt då de verkar velat förvandla Michael till någon som skrattar åt sina avrättningar. Filmen lider mest utav det dem skapade i filmen innan med den mystiske snubben i svart vilket känns som en helt onödig grej i serien. Det är som om de som gjorde femman drogade lite så vart dem som gjorde sexan tvungna att använda ännu mera droger vilket i sin tur gav resultatet en kass film helt enkelt. Filmens ända riktiga behållning är som vanligt Donald Pleasence men eftersom han är gammal så har hans insatser avtagit en hel del. Dessutom dör han under återtagningarna vilket är väldigt synd då han då fick avsluta sin karriär med detta skräp.
Nja detta är en väldigt dålig film som förvaltar ett bra koncept oerhört kast. De var dock tvungna att jobba med en oerhört dåligt skapande av en mystisk snubbe från filmen innan men ändå. Även fast skådisarna inte är kassa så kan det inte rädda denna film. Den får betyget: 1,5/5

20 år efter att Michael Mayers brann har han då äntligen lyckats söka upp Lauri Strode (Jamie Lee Curtis) som efter den händelsen fejkade sin död samt flyttade till California och bytte namn till Keri Tate. Där jobbar hon på en privatskola som hennes son John Tate (Josh Hartnett) går på. Hon har med andra ord lyckats skaffa sig ett nytt liv och livet tycks också vara på väg  att ordna sig ännu mer då hon också börjat bli förälskad i Will Brennan (Adam Arkin) som också jobbar på skolan. Då det är Halloween så förbereder sig skolan för den årliga Campen och eftersom Lauris son ska åka blir läget extra oroligt då det också visar sig att hon inte lyckats bli kvitt spökena från förr.
Denna film regisserad av Steve Miner tycks ignorera alla filmer efter tvåan även om man inte behöver se det så. Då man kan se dem filmerna som att Michael håller på med sökande efter Lauri. Är den då något att ha? Jo det kan man väll tänka sig att det är. Gillar första delen av filmen då stämningen successivt byggs upp då man dels bjuds på små skrämsel upplevelser delvis då Lauri ser i syne och sedan blir skrämd eller då Michael är i blotta närvaron bland folk och en del ser honom men vet inte vem det är. Men sen när det väl börjar hända en massa ja då försvinner allt helt plötsligt. Inget är spännande längre förutom några scener innan upplösningen då de jagas in i huset. Sedan går det tyvärr alldeles för lätt. Filmen är snyggt filmad och gillar det lite halvhöstaktiga som ger visa saker en lite gråröd ton. De som spelar tonåringarna lämnar mycket att önska i framträdande oerhört ytliga karaktärer förutom kanske John Tate men det märks inte så mycket ändå. Alla andra skådisar lämnar också mycket att önska förutom Adam Arkin och Jamie Lee Curtis vars roller känns som de ända välskrivna i filmen. Förvisso är LL Cool J halvrolig som grindvakten Ronald “Rony” Jones men tyvärr tillför han inget egentligen. Själva Michael Mayers känns ena stunden snabb, ena stunden slö och kanske ibland aningen för smart men man kan nog förbi se det. Skulle fortfarande vilja se honom lite mer desperat, besatt och manisk och att det då ska avspegla sig i hans rörelser. Det är heller inte så många dödanden och heller inte så mycket blod. Känns nästan som man struntat i det och bara satsat på för vad som komma skall i slutet. Ser dock filmen som ett halvvärdigt slut på historien men ja om något överdrivet ändå.
Är faktiskt inte överrens med mig själv om betyget. Igår var jag mer på det klara att det skulle vara en 3:a men när jag suttit här och skrivit och tänkt och analyserat lite känns det mer som 2,5 så det blir svårt detta. Nej skulle velat haft mer karaktärsutveckling i form av en eventuell förklaring från Michael Mayers särskilt när det känns som de bygger upp för det. Här skulle filmerna ha slutat. (Mer utvecklande i hur jag ser på allt kommer i en sammanfattning och analysering efter jag sätt alla filmer). Betyget får bli: 2,5/5

Tänkte passa på att ursäkta mig för uppehållet med Halloween filmerna men det kanske var bra för alla med en liten paus. Nästa ursäkt handlar om att upptäckte också att jag inte hade Halloween 6: The Curse of Michael Mayers hemma. Det är ju den som kommer efter ja logiskt sätt då 5:an. Efter den kommer Halloween: H20 och den kommer det en recension på om några dagar. Lovar dock att det kommer en recension så småningom på 6:an för har fixat så jag ska få hem det. Ursäktar mig för detta åter en gång. Det kommer sedan bli en ressumé och tankar kring samtliga filmer innan jag och David W kollar på Rob Zombies re-makes. Ha det gött så länge och lev sunt!

Vi lever för att svära och att dricka tjära!

Michael Mayers överlever skotten och fallet ner i gruvschaktet men är mycket sårad. Då han flytigt med en flodström kommer han till en blind gubbe som tar hand om honom i ett år. Då det blivit Halloween igen dödar han den blinda gubben och ger sig ut för att leta efter Jamie Lloyd (Danielle Harris) igen. Jamie som hamnat på vårdhem då hon blivit stum och får anfall efter mordet på sin styvmor. Hon får sporadiska besök av Dr. Sam Loomis (Donald Pleasence) som tror hon har en förbindelse med Michael Mayers. Hon får också en massa besök av Rachel Carruthers (Ellie Cornell) som fortfarande ser efter henne. Det dröjer inte länge förrän de anar Michaels närvaro p.g.a. Jamies konstiga beteende.
Denna film då? Nu regisserad av Dominique Othenin-Girard och med och skriver är nu återigen John Carpenter. Denna film är uppdelad i två delar känns det som. Enligt mig är allt som har med Jamie och hennes samband med Michael bra sammansvetsat och löst på ett bra sätt. Gillar hur och var Michael börjar leta osv. samt att han och Loomis får sina scener. Men sedan börjar man undra över en hel del annat som t.ex. en hel del andra karaktärer som t.ex. de två tjejerna, Samantha Thomas (Tamara Glynn) och Tina Williams (Wendy Foxworth),som får Rachels hus för sig själva. Båda är hysteriskt jobbiga särskilt den mörkhåriga Wendy Foxworth som är grymt överspelad. Den delen av handlingen med att de ska på Halloweenfest osv. känns som en stor nödlösning för att det måste hända något mer. Finns några scener med de båda tjejerna och en karaktär som heter Spitz (Matthew Walker) som är utklädd till Michael Mayers. Då de går in i en lada för att först kolla på kattungar utför han flera dödsskämt som går ut på att de ska bli rädda och tro att det är den riktiga Michael som är på väg att döda dem. Det är oerhört ansträngt och mycket tråkigt i längden. Man bara längtar efter då Michael faktiskt tar bort dem ur filmen. Annars är de bästa scenerna då Loomis försöker prata vätt med Michael. Den ena med skogen är mycket mystiskt och snyggt gjord. I övrigt tycker jag inte den är så snygg som förra filmen.  Slutet känns en aningens malplacerat då Sam helt plötsligt ska ha blivit onaturlig men ja han har ju också blivit bränd en gång så varför inte? Förstår mig inte heller på skiten med den mystiske mannen i svart med cape, hat och stålklackar som låter extra när han går. Mycket onödig grej och larvigt. Jeffrey Landman som spelar Jamies kompis Bill Hill är rätt bra utöver de karaktärer som varit med tidigare. Men som vanligt dominerar Donald Pleasence även fast han inte övertyger lika mycket som i de två första men som sagt tidigare så har det nog med åldern att göra.
Betyg då? Ja eftersom denna film känns halvskriven fast inte på dem ställen som det är många andra som klagar på (Har nämnt de sakerna). Samt att det finns ett gäng överspelade karaktärer och den definitivt inte är lika snygg som tidigare filmer. Dock ett halvt pluspoäng för det nedfallna Mayershuset för det är toksnyggt. Betyget blir ändå: 2,5/5.

Efter att man trodde att Michael Mayers brunnit upp i tvåan så har han förvarats inlåst i koma. Då det gått tio år sedan han brann får dem för sig att flytta Michael i närheten av Halloween. När en i ambulans personalen kläcker ur sig att Michael har en systerdotter, Jamie Lloyd (Danielle Harris), så är det tillräckligt för att han ska vakna till liv och bege sig till Haddonfield och samtidigt döda allt som kommer i hans väg. Jamie som tycks ha nån skum förbindelse med Michael bor hos Rachel Carruthers (Ellie Cornell) då Llori Strode fortfarande är på sjukhus.
Halloween 4 är regisserad av Dwight H. Little och känns som en helt okej uppföljare till 2:an om man bort ser från vissa övernaturliga faktorer men det är ju trots allt film. Dr. Sam Loomis (Donald Pleasence) är också tillbaka och när han vet att Michael har rymt så ska han givetvis göra allt för att stoppa honom. Tycker dock inte han är lika klockren som i de tidigare två filmerna. (Två? Ja den tredje handlade ju om något annat).  Men jag tror att det har med åldern att göra. Han levererar ändå sköna repliker. Tycker skådespelar insatserna i övrigt är rätt hyfsade men sticker ut lite gör allt Ellie Cornell samt Carmen Filpi som galne pastor Jackson P. Sayer som Loomis får lifta med när hans bil sprängts. Körande och Whiskey drickande pastor det kan aldrig gå fel. Handlingen känns också föregångarna trogen då lokalbefolkningen börjar hjälpa polisen att få tag på Michael. Tycker också att variationen i hur Michael dödar sina offer i denna film fungerar bättre än i tvåan då han i denna inte har något tillhygge från början i tvåan börjar han ju helt plötsligt variera sig även fast det första han får tag på där är en kniv och att den direkt följer ettan från punkt ett. Slutet i denna film är också bra förutom en scen som kommer lite innan som känns oerhört fjantig. Finns också några scener som känns onödiga. Annars vill jag nog påstå att denna nog är snyggast filmad i serien vilket inte är så tokigt.
Betyg då? Ja då den helt klart håller klassen med de andra två och är dessa filmer trogen fast den vinner på andra saker jämte dem så kan betyget inte annat än bli jämbördigt. Nämligen: 3,5/5

En uppjagad, förskräckt och skadad man kommer till en bensinmack i en liten stad i USA. Förd till sjukhus och väl inlagd där blir han mördad av en mystisk person som direkt efter detta tänder eld på sig själv i en bil. Nyskilde doktorn Daniel Challis (Tom Atkins) kan knappt tro det han just sätt. Då han blir uppsökt av den döde mannens dotter Ellie Grimbridge (Stacey Nelkin) som berättar att hennes far bara skulle hämta en ny beställning Halloweenmasker vid Silver Shamrocks huvudfabrik. Maskerna som är det nya storsäljande maskerna i hela landet tack vare en super lyckosam reklam. När de väl bestämt sig för att ta sig dit för att undersöka saken upptäcker dem att i Shamrock verkar allt annat än att stå rätt till. Vem är egentligen den mystiske företags ägaren Conal Cochran (Dan O´Herlihy)? Och vad döljer Halloween maskerna för hemlighet?
Denna film regisserad av Tommy Lee Wallace skiljer sig rejält från de två första filmerna. Det är också med flit för att dessa filmer var från början tänkta att ha olika handlingar men sedan vart filmerna förknippade med Michael Mayers i och med ettan och tvåan så denna film vart oerhört förvånande för många. Det är också därför många inte gillar denna film för att det inte är en uppföljare till den serien. Kan förstå också om många blir lurade på innehållet i filmen då det finns en version som har Michael Mayers på omslaget. Varför har dem då det? Ja kanske för att det är de filmerna som går på tv-apparaterna då inte reklamfilmen visas i filmen? Reklamfilmen som är i filmen älskar jag. Väldigt bra inpräntande för att få barn att sätta sig framför tv:n. “Two more days to Halloween, Halloween, Halloween. Two more days to Halloween, Silver Shamrock”.  Tycker de människor som hatar den p.g.a. att Michael Mayers inte är med i den gör det på grund av fel anledning. Faktum är att om man bortser från det så är det en helt okej film. Inget mästerverk och heller ingen genom syrad dålig film. Den har ok skådespeleri från samtliga skådespelare. Från bensinmack ägaren till Dan O´Herlihy vars nervösa skratt och ibland halv disträ och frånvarande berättande är underbara och ger honom en läskig framtoning. Tom Atkins är helt okej som nyfiken men samtidigt halvhjärtad doktor men ändå beredd att göra det rätta i situationer då det krävs även fast det ibland ser ut som han knappt bryr sig. Det finns några grymma scener och en del konstiga scener som t.ex. tecknad film uppsmygningen med att dra en vagn framför sig eller sexscenen då Daniel söker sig till att suga på bröstet det första han gör. Varför visa just det? Det finns en sak till som är rätt skum och det sker väldigt nära slutet. Jag undrar bara över varför det blir så stelt i Ellies rörelser från att röra sig så smidigt i nått moment innan? Känns som det inte var genom tänkt där. Annars gillar jag slutet mycket.
Dags för betyg då. Filmen bjuder på en hel del underhållning och en del kusliga moment. Men är långt ifrån genom läskig och skådespelarna är bara okej men tycker storyn är bra. Miljöerna är det inte heller något fel på. Men det är bara en medel film varken bra eller dålig. Betyg blir då 2,5/5.




Det riktiga omslaget

Denna film tar vid exakt där den första slutar. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) förs till sjukhus efter attacken av Michael Mayers som åter är spårlöst försvunnen men ändock fortfarande på jakt efter att döda Lauri på 15 års dagen efter att han dödade sin syster och ingen får stå i hans väg. Samtidigt forsätter Sam Loomis (Donald Pleasence) sin jakt i att få tag på Michael och sätta stopp för den rena ondskan.
Denna film började regisseras av Rick Rosenthal och regissören till den första, John Carpenter, fick nöja sig med att skriva men först då han kallades in att hjälpa till för han ville först inte göra en tvåa. Men samarbetet verkade gå bra då denna film är precis lika bra som den första. Spänningen från första filmen ligger kvar som en hinna även fast den har vissa nya utsvävningar i denna så funkar dem mycket bra. Skådisarna insatser är liknande de i den första och de nya som Lance Guest (Jimmy) och Leo Rossi (Budd) gör mycket okej jobb i sina rollförvaltningar. Åter igen så som i första filmen är det Donald Pleasence som snor showen som Sam Loomis som med sin besatthet och skarpa repliker blir mer en härlig att beskåda. Det är klockrent när han svarar en förälder som säger: ”How long is this going on I´ve been Trick or treat to death” med “You don´t know what death is”. Min favorit scen i filmen är helt klart den fantastiskt konstiga då en 17 åring är på väg hem från en Halloween-fest utklädd i overall och exakt samma sorts mask som Michael Mayers. Då poliserna ber honom stanna fortsätter han att gå och går ut i gatan där det kommer en polisbil i full karriär och kör på honom och rätt in i en skåpbil och brinner där av upp. Oerhört tragikomiskt. Scenen är också sjuk i den aspekten att om hann inte hade gått där så hade polisbilen kört in i skåpbilen i hög fart ändå och då återstår bara att undra varför? Annars finns det två saker jag stör mig en aning på. En är att Michaels mask helt plötsligt är ljusare vit än i den första filmen. Nästan som om han hunnit stanna någonstans och tvätta masken direkt efter att han fallit ner för huset. Den andra saken att han varierar sätten han dödar sina offer på. Jag hade hellre sätt att han fortsatte att bara använda kniven som i första filmen. Han ska liksom vara lite manisk och är man det så tänker man inte så mycket på hur man gör. Annars så skapas det fortfarande bra stämning och att känna sig jagad i trånga sjukhus miljöer ger en höjning av detta. Gillar också att man får se Michael röra sig fritt bland utklätt folk vilket ger rysningar att en mördare kan faktiskt gå runt bland alla människor.
Betyg då? Ja som jag skrev om den första så är ju inte slasher den bästa av genrer men då detta är bland de bästa i genren och har väldigt bra spänningsvärde så står båda filmerna som sagt på: 4/5. Ensam får denna liksom den första betyget: 3,5/5.

Den 6 årige pojken Michael Mayers (flera) mördar sin syster på Halloween och efter detta sätts han på mentalsjukhus på obestämd tid. Inget tycks gå att få ut i förståelse till hans handlingar då hans blick är så tom och elak. 15 år efter mordet på sin syster lyckas han rymma då det är Halloween igen. Dr. Sam Loomis (Donald Pleasence) ser det som sin uppgift att fånga in Michael då det dels var han som analyserade honom på psyket och dels för att han befarar det värsta att han mördar igen. Samtidigt gör några tonåringar på High-School i Haddonsfield sig redo för att dels vara barnvakter och andra ska parta på Halloween natten. Där får vi möta Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) och hennes kompiskrets som förbereder sig inför kvällen. Mycket otrevliga saker börja hända när Michael har tagit sig hem till Haddonsfield. Men vad är han egentligen ute efter?
Denna film banade vägen för slasher-filmerna då den var som magnifikt enkel gjord. Men där många missar idag lyckas denna film betydligt mycket bättre och det är nämligen att bygga upp stämning. Det görs i denna film inte bara av Sam Loomis perfekt levererade repliker som beskriver Michael på ett utmärkt sätt utan även också utav kameravinkels valen så som musiken och att man får se Michaels blotta närvaro utan att karaktärerna vet vad som komma skall fast man själv bara väntar på att få hoppa till lite härnäst. Musiken ska ha väldigt stor beröm då det är samma oroande och inpräntade slinga som sätter sig som en ilning som säger: “att snart tar det fart och händer någonting ha bara tålamod men det är inte behagligt medans du väntar därför är jag igång hela tiden“. Dessutom finns det irrationella ljud ibland som talar om att något är i närheten men man vet inte riktigt var. Den är också mycket snyggt enkelt filmad vilket ger den ännu mera äkthet och ännu ett bidrag i närvaro känsla. En annan bidragande sak till stämningen är att Michael aldrig ger upp och ser så iskallt oberörd i sin mask över allt som händer även om det känns oerhört overkligt emellanåt. Skådespelarna lämnar väll en hel del att önska förutom Donald Pleasence som själ hela showen i filmen med alla de bästa replikerna så som “the dark evil eyes, The devil eyes” t.ex.. Dessutom klockren som besatt jagande psykolog. Jamie Lee Curtis är väll rätt hyfsad men inte genom bra heller. Charles Cyphers som den cyniske sheriffen Leigh Brackett gör också sin roll med bravur och är mer än trovärdig.
Då har vi så kommit till betygsättar stadiet. Detta är ju inte helt lätt då denna typ av filmer inte tillhör mina favoritfilmer men då denna dock är oerhört bra för att vara en sådan. Dessutom även fast den är bra på att bygga uppstämning osv. så är mina krav på skräcken oerhört stor. Det är ju trots allt det den ska frambringa. Där brister den ändå men mest för att mina krav är så stora. Ihop med tvåan får de två ihop en solklar 4/5. Själv står den med 3,5/5. Fast enbart för att mina krav är så stora på sådana här filmer.  Den är ju ändock i en klass för sig i sin genre.