Michael Mayers (Daeg Faerch vid 10år och Tyler Mane som vuxen) växer upp i en riktig skit-familj. White-Thrash är milt sagt. Mamman, Deborah Mayers (Sheri Moon Zombie), jobbar som strippa, styvpappan, Ronnie White (William Forsythe), är alkoholist och sjukskriven och den 17-åriga systern, Judith Mayers (Hanna Hall), klär sig som en hora. Hoppet ligger till lillsyrran (blivande Lourie Strode (Scout Taylor-Compton)) och mamman om det ska bli ordning på familjen. Den till synes så harmlöse Michael Mayers som inte verkar göra en fluga för när men likväl mobbad i skolan och behandlad som skit hemma. Tillslut växer ett hat som blir övermäktigt att hantera så han mördar halva familjen och hamnar i evig psykvård. 15 år senare rymmer han och hans doktor Samuel Loomis (Malcom McDowell) inser faran och Michael måste stoppas till varje pris.
Denna re-make gjord och regisserad av Rob Zombie är en rätt intressant tolkning. Man får dels en idé till en förklaring till hur Michael Mayers har blivit som han är. Den är morbidare än originalet då det läggs krut på skumma ljudeffekter som förekommer vid överdrivet absurda avrättningar och visar i övrigt upp en väldigt sjuk värld vilket skulle kunna vara medvetet för att påvisa att i våran värld vi lever i är det inte alls omöjligt att tänka sig att något sådant här kan uppstå. När ca 45 minuter av filmen har gått börjar ett parti med en massa återskapningar av scener från första filmen vilket är intressant i sig men ändå rätt tråkigt för tittaren om man sätt originalet (tycker Iofs att man inte ska se denna utan att ha sätt originalet) men ändringarna i slutet av jakten är bra omgjorda. En sak som är rätt konstig är hur Michael under sina år i fångenskap blivit så gigantisk och vrålstark då han från rätt klen unge till muskulös jätte bara genom att sitta i ett rum och göra masker då han som karaktär inte heller visat några tendenser på att träna något.
Hur är det nu då med skådisarna? Jo de sköter sig rätt bra vill jag lova. Scout Taylor-Compton gillar jag faktiskt mycket bättre som Lourie Strode än Jamie Lee Curtis då hon både är roligare och betydligt sötare. Malcom McDowell gör också en bra insatts som Samuel Loomis och ger denna karaktär ännu mera karaktär och är minst lika bra som Donald Pleasence. Samtidigt som Malcom har en iver i sin karaktär att stoppa Michael till varje pris så känns han mer behärskad än den maniske Donald. Det Donald vinner på är dock besattheten i replikerna som Malcom saknar. Övriga sköter sig och gör ett godkänt jobb. Kan tycka att skriken från barnen är alldeles för hysteriskt överdrivna.
Då är det dags för betyg snart då. Eftersom filmen är skapligt snygg men kan då ändå störa mig på den där realitykameran ibland som gör att man ska få en känsla av att det inte är en film utan verklighet (tänk dokumentär). Skådisarna är helt ok samt att filmen har en del själ och hjärta i arbetet men ändå så stör jag mig på sista scenen som känns som “att här måste vi hitta på något annorlunda” då man återskapat en hel del scener innan. Det och att tolkningen är betydligt morbidare än originalet sänker ner betyget. Men det är i alla fall en ok film. Den får betyget: 2,5/3