Johnny (spelad som ung av Matt Long och som äldre av Nicolas Cage) och Barton Blaze (Brett Cullen) jobbar med att göra stunttrick på motorcyklar åt en kringåkande cirkus och festival. Barton Blaze är svårt sjuk i cancer vilken bara tycks bli värre och värre med åren. Men en lösning tycks finnas i ett ofrivilligt kontrakt med djävulen själv, Mephisto (Peter Fonda), som Johnny råkar teckna. Det innebär att när det väl kommer behövas ska han jobba för honom. Hans far blir frisk men samma dag som Johnny ska rymma med sin älskade ungdomskärlek Roxanne Simpson (spelad som ung av (Raquel Alessi och som vuxen av Eva Mendes) så dör hans far i en tragisk olycka. Nu drar Johnny från allt och i flykten av sin fars död gör han vansinnesstunt allt i hedern av sin far och för att glömma vad som hänt. Men det förflutna ska snart bli varse då Mephistos ställning på jorden hotas av den genom onde Blackheart (Wes Bentley) och Ghost Rider behövs i striden mot detta.

Denna film bygger på serietidningen Ghost Rider som ges ut av Marvel Comics eller Marvel Universe är mer korrekt. Jag har läst en del av serien och gillar den skarpt. Faktiskt en av mina favorit bland hjältar eller anti-hjältar dock oerhört svårt att definiera Ghost Rider i något av dem facken. Det är dessutom en annan diskussion. Nu till filmen. Tycker att filmen har anpassats bra efter serien och att de förvaltat storyn bra. Den har tagit med dem viktigaste elementen så som bakgrundsstoryn och bördan som det innebär att vara ett fenomen man knappt begriper sig på. Tycker Nicolas Cage gör rollen som Johnny Blaze utmärkt. Han fångar verkligen en vuxen människa som fortfarande är barn som hamnat i ett läge då han måste tampas med saker han inte begriper sig på och måste leva med det. Bäst tycker jag dock att Peter Fonda är som Mephisto som bara är helgjuten för rollen. Älskar öppningsscenen med honom då han promenerar till tältet där Johnny meckar med sin hoj och medans han går dit sprängs en massa lampor och han stannar upp och utbrister: “Par out” klockrent. Mästerligt klurig och listig. Oerhört bra är också Sam Elliot som den mystiske dödgrävaren som Johnny kommer till första gången han förvandlas tillbaka från Ghost Rider till människa. Don Lague är stabil som Johnnys trogne och lojale vän Mack som stöttar honom i hans flesta företeelser. Wes Bentley funkar men känns ändå rätt vilsen emellanåt som Blackheart. Men det är inget mot de som spelar hans hejdukar. De känns inte alls för bra och kunde kanske skippas men vad gör man inte för mer film. De besegras också allt för lätt av Ghost Rider. David Roberts och Arthur Angel bör också nämnas som de vresiga och tjuriga snutarna Dolan och Edwards som utreder de omständiga händelserna kring en persons död. Dessa spelar dem mycket bra. Eva Mendes insatts är okej. Inget överdrivet bra och inget utomordentligt dåligt. Funkar helt enkelt.

Kan tycka att effekterna kring när Johnny förvandlas till Ghost Rider kunde göras bättre och det även 2007 så det blir lite minus på det men det känns ändå rätt coolt att få se det skildras i en film. Ghost Riders röst är dock störtgrym och låter ihålig, raspig, iskall och dömande på samma gång. Bara plus på den. Kan tycka att kärlekshistorien är något fånig men vem vill inte att det ska vara så där på riktigt så för den delens skull så tycker jag att den ändå att den funkar.

Vad räcker då allt detta till för betyg? Ja med överseende för en del av skådisarna och några av effekterna så kan jag ändå höja betyget upp till en 4/5. Det är ju Ghost Rider för fasiken. En av mina favoriter och man ska klanta sig totalt om man ska sabba det. Tycker du annorlunda så säger jag bara. “Your blood is stained by the blood of the innocent! Feel their pain!”