Outside the law; Hors la loi (2010)
De tre bröderna Saïd, Massoud och Abdelkader hamnar, efter ett självständighetsuppror för Algeriet, i olika öden i Frankrike men efter en tid så sammansluts dem igen. Nu börjar ett liv där vägen att nå självständighet för Algeriet tar nya vägar. Brödernas olika egenskaper kan komma väl till pass men twister uppstår då det visar sig att bara en utav dem enbart vill försörja sig.
Denna Rachid Bouchareb regisserade film berör så många ämnen på ett mycket bra sätt och den blandar in dem så att allt får plats under samma tak utan att det inte blir tradigt och en får tänka till och bli berörd utav det i nästan lika stora delar. Ämnena som berörs är bl.a. nationalism, hur en kamp för självständighet ska föras, krig och terrorism, drömjobbet (hur försörjer man sig i ett nytt land), brödraskap, svek, kärlek och lite religion. Den lämnar en med rätt mycket att tänka kring och om man är som jag som bokstavligt älskar att tänka mycket så är det en fest för hjärnan. När filmen är levererad på ett oerhört bra sätt också som gör att men sitter och följs med utav handlingen gör det inte saken sämre. Vi bjuds på snygga miljöer och kameravinklar med bra ljussättningar. Hängningsscenen är ett bra exempel på detta och många av miljöer från tunnelbanan till landskapen i Algeriet lika så. Vi bjuds på bra skådespeleri utav i stort sätt samtliga skådisar. Jamel Debbouze (Saïd), Roschdy Zem (Massoud), Sami Bouajila (Abdelkader) leverar sina roller övertygande. Sami som den övertygande och smarte strategen Abdelkader, Roschdy som den mer familjetänkande och varma och socialsmarte Massoud samt Jamel som den lite mer hale men ändå trogne Saïd. Bernard Blancan och Sabrina Seyvecou som underrättelse chefen Faivre samt Hélène. Det som nog berör mig mest i filmen utöver dem brutala morden i början så är det nog den växande stämningen mellan Abdelkader och Hélène men även Massouds uppläxning utav Abdelkader vid ett tillfälle är starkt och gripande. Något som filmen fått mig att tänka på är om kampen verkligen var så rå som det skildras men det kan det säkerligen ha varit med tanke på att om man ser det som att man är i krig så finns det direkt inga regler eftersom dem sätt utav aktörerna. Det blir ju i sig också tolkningar fram och tillbaka.
Vad vill jag då ge denna film för betyg? Jag tror att betyget blir: 4,5/5.
Immortals (2011)
Theseus bor fridfullt med sin mor någonstans i Grekland. Krig står dock i faggorna då Hyperion och hans legioner närmar sig med stormsteg. Theseus sägs vara den utnämnde utav att för en gång stoppa Hyperion och återigen sprida frid bland Atenarna. Samtidigt råder en tvist bland gudarna om hur mycket inflytande dem ska ha på människornas liv. Hyperion är dessutom ute efter Epirusbåge för att kunna frigöra Titanerna och vara säker på att en gång för alla få ett slut på allt motstånd för gott.
Vet ej vad jag egentligen ska tycka om denna mytologiska äventyrsfilm? Har insätt att den har sin charm på något sätt trots att den innehåller dåliga effekter på rätt så många ställen. Ett exempel på det är den svarta vattenoljan som rymningsgruppen får på sig vid ett tillfälle och ett annat är dem animerade miljöerna som inte alls ser verkliga ut samt när pilbågen används blir det ett konstigt grönt sken. Skådespelarna blandar och ger men bäst är John Hunt som en gammal gubbe som är som en slags rådgivare åt Theseus som spelas utav Henry Cavill och är helt ok i den rollen. Dessutom övertygande när han ska övertyga soldaterna att slåss. Freida Pinto är också bra som Phaedra och ger ett lugnt och klokt intryck som det känns som om oraklet ska ha. Mickey Rourke är brutalt ond som King Hyperion och visar nog tecken på att spela sjukt övertygande brutal i den rollen. Många andra roller är tyvärr överspelade och det speciellt bland dem som spelar gudarna. Godkänt får nog bara Luke Evans som spelar Zeus annars lämnar resten mer att önska. I övrigt så kommer man garanterat att bjudas på en hel del underhållning samt en relativt schysst story som jag gissar att Tarsem Singh försökt att göra så gott han kunnat med. Det är heller inte någon brist på action i denna film om man vill ha det?
Summa summarum ger jag denna film dock bara 2,5/5 i betyg. Den räcker inte för mer.
Kenny Starfighter; Kenny Begins (2009)
Kenny Starfighter (Johan Rheborg) är ”Galax-elev” (-hjälte) som aldrig lyckas ta sin examen fullt ut. I rädslan av att bli frisör som sin bror Lenny (Björn Gustafsson) så försöker han år efter år utan att lyckas. Kanske kommer lyckan detta år då kejsare Zings (Per Ragnar) kraftkristall har hittats av en tonåring vid namn Pontus (Bill Skarsgård) på planeten jorden. Kraftkristallen är Clown-glass företagets ägare Rutger Oversmart (Jan Mybrand) ute efter för att få en hel och fin kropp igen så att han kan bli en stark ledare och kandidat i valet till Borgmästare. Kenny hamnar av en slump på Jorden och blir på så vis hoppet för att föra kristallen till säkerhet.
Kenny Begins är filmen baserad på tv-serien Kenny Starfighter som kom 1997 så det skiljer alltså hela 12 år mellan serie och film. Det långa spannet mellan serie och film märks väldigt mycket. Då jag tycker att serien är genial och känns genuin och sammanhängande bra samt ärlig så är filmen mycket mera ansträngd. Det märks om inte på hela handlingen och en viss form utav stämning som smittar av sig bland skådisarna. Jag vill nog säga att den känns uppgiven på förhand och i det så är det bara vissa utav skådisarna som håller upp den. Bland dem är det emellanåt Johan Rheborg, Björn Gustafsson, Jan Mybrand, Carla Abrahamsen och Johan Glans som fixar det. De andra skådisarna känns antingen uppgivna eller bara trötta som om de har tvingats att göra en film som dem inte trodde skulle bli av. Detta märks mest på Brasse Brännström som verkar vara övertrött. Vidare så är skämten och handlingen svagare än i tv-serien. Tanken är nog att man ska se filmen helt fristående från serien men det hela blir svårt då det är Rheborg som spelar i båda. Storyn funkar varken som föregångare som efterföljare utav serien och det hela grundar sig i att Kenny redan är riktig galax-hjälte i tv-serien men inte i filmen. Det ligger dock mest logiskt i att den skulle vara en föregångare eftersom det går att använda delar av det som händer i slutet att han kan ha blivit smartare senare. I det jag nyss skrev ligger en riktigt stor skillnad från serien till filmen och det är att jag tycker att Kenny är betydligt smartare i serien än i filmen och kan då säga att han knappast är jätte smart i serien men han är några nivåer mer korkad i filmen. Angående skämten så är mobbarna inte ett dugg roliga i filmen men i serien så är det ett gäng hårdrockare som råkar ut för diverse saker som bara blir mer skruvade under seriens gång. Underhållning på hög nivå bjuds det på där. Effekter och dylika saker får anses vara bra för sin tid med svenskfilms ögons mätt. Överlag så tycker jag att du ändå ska se filmen om du är nyfiken eftersom den ändå innehåller en del tillfällen till skratt. Det är dock längt ifrån ett mästerverk. Den får betyget: 2/5
Zootropolis; Zootopia (2016)
Judy Hopps (Jennifer Goodwin) vill följa sina drömmar och bli det hon alltid velat nämligen polis. Möjligheterna finns i staden Zootropolis där bara en själv sätter sina egna gränser. När hon väl har nått sin dröm sätts hon på trafikkontroll och samtidigt så försvinner en massa djur av mystiska omständigheter. När Hopps stöter ihop med räven Nick Wilde (Jason Bateman) uppdagas nya möjligheter.
Denna Disney-film handlar i undertonerna bl.a. om rasism och om hur man kan lära sig att inte behöva äta t.ex. kött. Det är en oerhört rolig animerad film och höjdpunkterna är Nick och sengångarna på trafikverket. Filmen kantas av mycket goda animationer och man fängslas av dem olika miljöerna runt omkring Zootropolis i allt från ministaden i staden till dem tropiska områdena i utkanterna av staden. Röstsättningarna är också klockrena. Det är så att man tror att dem nästan är karaktärerna på riktigt. Parodin på Gudfadern är också mycket fint inlindad. Karaktärerna är roligt trovärdiga och skönt framförda allt från Buffel-polischefen, lejonborgmästaren till tigern i receptionen. Filmen har en bra handling och hela storyn knyts ihop utan att bli ansträngd. Du bjuds dessutom på en spännande deckar-historia som inte är helt given hur den ska sluta. Mycket trevlig underhållning väntas. Om det är något man kan klaga på så är det väl att det nog inte tilltalar dem allra minsta barnen men det är ju ett faktum att allt inte kan vara för alla och det kan ju vara lite fräscht att Disney vänder sig till dem något äldre barnen.
Jag vill ge denna film betyget 4/5
Mitt namn är Nobody; My name is Nobody (1973)
Jack Beauregard (Henry Fonda, 12 edsvurna män) är en legendarisk revolverman som gjort mycket för rättvisan i Western. Nu har han dock tänkt att dra sig tillbaka då det p.g.a. hans ryckte har gjort så att många skurkar vill hämnas honom. Det är dock inte bara skurkar som är efter honom utan han stalkas också av den äventyrslystne snabba revolvermannen Nobody (Terence Hill). Nobody menar att om Jack vill bli legendarisk så måste han sluta med stil och ta hand om något oövervinnerligt som t.ex. The Wild Bunch. Innan Jack kan dra sig tillbaka finns det några som mer en gärna ser att Jack får sitt ”rättmätige” öde i form utav en gravsten.
Det här är en sådan där film som man njuter utav från början till slut. Om det inte är för den underhållande och välskrivna handlingen eller stämningen så är det också utav soundtracket som är fenomenalt och bidrar absolut till att det blir en bra upplevelse. Filmen är regisserad utav Tonino Valerii och skriven utav Fulvio Morsella och Ernesto Gastaldi på en idé från Sergio Leone. Det finns nästan ingenting att klaga på i denna film. Skådespeleriet är bra. Henry Fonda känns oerhört självklar som den blygsamt tröttsamma och rättfärdige Jack. Terence är som vanligt bra på att spela nyckfull och ivrig till gränsen på arrogant men fullt sprallig vilket Nobody är. Jean Martin och R.G. Armstrong som Sullivan respektive Honest John är också dem trovärdiga med respekt då den lite mer hale och förhandlingsbenägne Sullivan är rädd för den mer raka Honest John. Soundtracket består egentligen bara utav två låtar och dem har en positiv uppåt anda som sätter sig på huvudet. Den ena är ledmotivet med visslingar och den andra låten används lite mer när det blir skarpt läge och vi får tacka Ennio Morricone för dem känslorna i skapandet. Filmen har överlag en väldigt positiv ton även fast den handlar om rätt så allvarliga saker. Symbolen för Nobody skulle kunna tolkas som att när en gjorts sig redo för att duellera med någon så reduceras den man står inför till en intet. Eftersom den troligtvis kommer att sluta existera. Filmen handlar också om att skapandet utav legender och fanatism. Blir man verkligen först en legend när man dör? Vad ska man se upp till? Utöver detta bjuder denna film på mycket underhållning och en hel del roliga scener. Hela följetongen med korgen samt en av dem bästa comebackerna på ren rasism jag sätt tillhör dem roligare. Barduellen och filmens episka stund är också sköna scener.
Det är överlag en mycket snygg, trevlig, rolig och underhållande film med bra musik och handling. Den tåls att ses om och om igen. Den får betyget: 4,5/5.
Meningen med Hugo (2012)
Hugo är en väldigt grubblig person och för att lindra sina tankar så gör han alla knäppa saker han kommer på att göra. Det hela sätts ännu mera på sin spets när kärleken kommer in i Hugos liv och det finns mycket mer än bara livet i sig att fly ifrån. Vad ska han nu ta sig till?
Denna komedi, som är regisserad utav Björn Engström och skriven utav Henrik Elmér som spelar Hugo, handlar om att fly från vardagen och vad det egentligen är som klassas som normalt. Det är t.ex. roligare att tänka sig en betydligt mer skruvad tillvaro än vad den verkligen ger känna till. Vem sätter reglerna och vem har rätt att döma vad som är normalt? Detta skildras väldigt bra i filmen som får en sammansatt historia ihop med delar utav Henrik Elmérs stand-up material i filmsketch-form. Henrik spelar rollen som Hugo bra och Nathalie Söderqvist som Helén är också mycket bra. Dem känns naturligt trovärdiga i rollerna och en gissning ligger i att Hugo är väldigt nära Henrik själv som karaktär. Alla andra roller görs kompetent. En av favoritscenerna är när Hugo leker önskefisk och en annan är simpel med sång på buss. Tycker filmen har mycket att säga och det finns en hel del saker som vi kanske inte borde ta så allvarligt som vi gör och framför allt akta oss för att stöta ut människor. Filmen har fått ett snyggt djup och ljussättningen funkar allt som ofta. Ibland får en känslan av sent 90-tal eller tidigt in på 2000. Min gissning är dock att det bara är en känsla en ett riktigt faktum. Det kan dock ha varit något som medvetet eftersträvades.
Det är en trevlig film med mycket skratt och allvar och med en fin kärlekshistoria inbakad i det hela. Betyget blir: 4/5
The King Maker; The Rebellion of Queen Sudachan (2005)
Året är 1547 och portugisen Fernando Da Gamma (Gary Stretch; Alexander och The Heavy) spolas i land i Siam (Thailand) då skeppet han färdats med sjunkit. Han blir snabbt tagen till fånga av arabiska slavhandlare som efter ett litet turbulent flyktförsök säljer honom till den förtjusande portugisiska kvinnan Maria (Cindy Burbridge; A house of mad souls och Clueless) som är dotter till den portugisiske godsherren Phillippe (John Rhys-Davies; Sagan om ringen, Jakten på den försvunna skatten och det sista korståget). I Siam råder det dessutom krig och Phillippes soldater allierar sig med kungen (Nirut Sirichanya; Baksmällan 2 och Ong Bak 2 o 3). Samtidigt smids det en plan inom hovet för att kunna ta över makten.
Denna Lek Kitaparaporn regisserade film är den första engelskspråkiga Thailändska filmen sedan 1941 då King of the white elephant var den senaste. I denna film får vi se oerhört dåliga animationseffekter som läggs in lite här och var. Sämst är nog krokodilen som ska överraska Fernando när han ska ta sig lite vatten. Vid ett tillfälle så ser det snyggt ut trots förutsättningarna och det är när det blir en vy in mot staden och dess hamn då man ändå klart och tydligt ser att det är effekter men att dem ändå gjort en snygg vy utav det. När vi ändå är inne på miljöer så måste jag ändå säga att filmen bitvis är filmad i snygga miljöer som dem dock också förstört med dåliga bakgrunder emellanåt. En hel del av actionscenerna lämnar mycket att önska men ibland kan dem faktiskt se lite coola ut. Den komiska aspekten som allt som oftast infinner sig i dem är på något vis ett plus även fast dem inte är menade överhuvudtaget. De har en tendens att se Jackie Chan-klumpiga ut fast när han gör det med stil ser det ut som att här blev lösningen så p.g.a. aktörernas begränsningar. Roligast är dock när dem ska få en att tro att John Rhys-Davies skulle kunna hoppa så högt och snabbt i en actionscen. Om han skulle kunna det överhuvudtaget? Det jag stör mig mest på med skådespeleriet är nog att rösterna verkar vara ditlagda i efterhand så att det inte ser så synkat ut med hur dem pratar. Sen att nästan ingen av skådisarna gör en bra insats är en annan sak. Kan ha att göra med att dialogen inte är bra skriven och inte känns helt naturlig. En annan sak jag undrar är varför både Fernando och Maria har skolade tillgjorda teaterröster. Känns nästan som om man tror att det är så dem skulle prata på 1500-talet om man var av finare börd. Den ända skådis som får godkänt är John Rhys-Davies som ändå gör en insats som sig själv och det funkar i alla fall mer än väl i denna film. En annan som kommer undan är nog Dom Hetrakul som Tong men det är bara med nöd och näppe. Den sämsta och mest överdrivna skådisen i denna film är Yoe Hassadeevichit som spelar drottningen. Hon tycks inte förstå vad det här med skådespeleri innebär och är grovt överdriven i sin roll. Vissa av dem dåliga kulisserna tycker jag finner sin roll i denna film för det ger det ändå en viss charm och man kanske ändå försökte och ändå inte ville ha det för bra. Gillar också en del av rekvisitan delvis med soldaterna och deras utrustning osv.. Storyn funkar men skulle behövts mer förklaringar på vissa ställen t.ex. varför det är krig eller varför drottningen vill ta makten m.m.. Det är alldeles för få förklaringar helt enkelt.
Denna film ska enbart ses om man vill se väldigt många B insatser med en viss charm och hur man kan försöka göra en film. Underhållning bjuder den definitivt på men stora delen utav den bygger på att det inte är välgjort och konstigt dåliga insatser. Dock får den betyget 2/5.
Bad Biology (2008)
Jennifer (Charlee Danielson) är ingen vanlig tjej. Hon har fötts med sju stycken klitoris och en oemotståndlig sex drift. Varje samlag slutar ofta med att partner blir dödad och två timmar efter akten så föder hon en missbildad bäbis. Sökandes som hon är jobbar hon som pornografiskfotograf för att försöka hitta någon eller något som kan leva upp till den ultimata orgasmen. Hon anar inte att det kan vara närmre än hon tror efter ett jobb i en villa hos den oerhört steroidiserde Batz (Anthony Sneed).
Alltså detta är en film som är regisserad av Frank Henenlotter (Basket Case och Frankenhooker) borde egentligen tilltala mig men så blir det helt tvärt om. Jag gillar mycket som är oerhört stört men detta är nog för stört för mig. Det är mycket mer enbart en komedi med oerhört bisarr humor än en skräckfilm som den också tituleras som då den definitivt har avsaknad utav skräckinslag. Det ända som jag tycker är bra i filmen är dialogen i första halvtimmen som har ett visst djup samt ljussättningen på många ställen som faktiskt gör den snygg i många stunder. Efter den första halvtimmen så spårar filmen ur totalt och det som ska vara roligt faller ganska platt rakt ner. Kan inte i min värld begripa att man kan tycka detta är roligt mer än i några sekunder. Utförandet är dessutom halvbra då mannens kön ser ut som någon form av förlängd lerklump. Huvudrollsinnehavarna är ok ibland men i övrigt inte allt för ofta. Skulle nog mycket hellre ha sätt en film med dealern som ger alla skumma medicinska preparat till Batz. Kunde på många vägar varit en bättre film än det här. Vet faktiskt inte om det är värt att säga något mer om det här?
Håller er borta om ni inte har betydligt mer super störd humor än jag och som varar hur länge som helst och som tål att ett skämt tjatas ut. Betyg: 1/5
Tankar kring "Dubbel Stötarna" och "Dubbel Svindlarna" kontra nutid
”Dubbel stötarna” och ”Dubbel Svindlarna” (går att se på SVT-play) från 1980 och 1982 handlar om hur det är att hanka sig fram i världen med alla krav på att det ska finnas pengar till det mesta och att man ska ha det ena eller andra. Allt mer ett krav från det pengatänkande samhälle som påverkar oss mer och mer. Tycker det blir påtagligt i dessa svenska serier då Jan Bertilsson en biträdande studierektor och en läkare som väljer att begå ett rån vilket borde spegla att det finns påtryckningar att man ska ha saker för att klassas som bra eller bara för att det är press från en familj som i Bertilssons fall. Han har ju till synes ett ganska bra familjeliv men jag kan se det växande kravet från att när villalivsmodellen växte fram och flera kunde ha det mer anständigt på 70- och 80- talet så blev det naturliga följder som trycker på att ju mer man har att investera sina pengar i desto bättre ställt ska det visa att man har. Det minskar inte den intressanta rimligheten att rån även skulle kunna begås utav dessa samhällstyper. Vidare säger det också i sig att alla kanske inte är beredda att jobba hur mycket som helst för att komma till sina egentliga mål och då letar genvägar. Lägg då också till att i ”Dubbel Svindlarna” så handlar det också om en avdankad poet, sjuksköterska och en gammal tant som vill söka dem snabba pengarna. Någonstans bygger ju det kapitalbyggda samhället på att vi ska visa vår status i grejer och saker vi har och hur mycket pengar vi tjänar och vi blir mer och mer påverkade utav det. I mitt anseende så ser jag på det som med fördomar att vi bör jobba för att inte bejaka ”ha begären”. För ju fler som bara bejakar dessa så sprider det sig till att allt bara handlar om sig själva och ingen är beredd att verkligen hjälpa någon som behöver bli hjälpt och det blir ännu mer viktigare då vi blir mer och mer påverkade utav det helkapitalistiska samhälle vi lever i. Det detta resulterar i är att samhällsklyftorna ökar fast man tror att dem minskar för i samma stund som du får det lite bättre får någon med en massa pengar tredubbelt upp bättre och dessutom höjs hyror, el och teleavgift så din standard förblir som förut. Ökade klyftor som allt har banat för i historien har gjort att man nuförtiden måste jobba ännu hårdare än förut för att komma någon vart och tjäna pengar (om nu det är det viktigaste?). Den ända skillnaden är att nu finns möjligheten att tjäna pengar på betydligt fler områden men dessutom är konkurrensen betydligt högre. Alla videobloggar, bloggar och podcasts är ju bara ett litet exempel på detta. Den största skillnaden från nu till förr är att den som vill ha snabba pengar knappast kan råna banken utan i stället får dem råna pensionärer eller rika miljardärer. Vad vet jag? Tycker inte man ska råna någon. I alla fall behöver vi dra i nödbromsen snart och tänka till lite. Vad sysslar vi med egentligen?
Action Man: Robot Atak (2004)
Världens beskyddare är Action Man och hans följe på två medhjälpare bestående utav Red-Wolf och Flynt. En dag begås en ond handling i form utav en kidnapping av en professor som ser ut att genomföras av Action Man. Det hela är dock bara en mantel för att få Action Man efterlyst. Skurken No-Face ligger bakom planen för att med hjälp utav professorn få dr. X återupplivad och kunna ta över världen med den stora robotarmén.
Detta måste vara det absolut sämsta animerade jag sätt någonsin. Åtminstone så tror jag det. Kan inte minna mig att jag sätt något sämre. Det mesta känns plastigt och ofärdigt. Många utav dem animerade bakgrunderna ser bara påbörjade ut. Vidare kan en ju undra hur dem kunde bli nöjda med att se att när karaktärer och så såg färdiga ut men bakgrund och annat bara såg ut som kulisser utav klart så kunde man väl fortsatt lite till? Är inget fan heller utav detta sätt att animera karaktärer på då dem ser ut som allt för välpolerade dockor istället för sammanflytande animationer. Den mest levande karaktären är No-face som tillika inte har något ansikte. Det känns lite komiskt. En ganska konstig grej är att en viss del utav handlingen inte används så att den har någon större effekt mer utöver att det blir svårt att ta sig in och hämta fordonen dem behöver från den egna basen. Utöver det så verkar det som att No-face är den enda karaktären som verkar ha någon direkt karaktärsutveckling då han innan dr. X är återuppväckt känns som en klar ledare men underkastar sig den dominanta och plumpe dr. X och när dr. X är ur spel så är det No-face som känns betydligt ondare samt smartare. Dubbningen i denna lilla film är också katastrofal dålig. Vet ej vilka som gör dem svenska rösterna men bra är det inte (har inte lyckats hitta det heller). Det är nog bara Red-Wolfs och No-Face röster som låter halvt intressanta annars undrar jag skarpt vad målet med detta har varit? Flynt låter som vilken själlös pojke som helst som dem bara sagt åt att prata stelt in i micken och fått instruktioner att han ska försöka låta häftig ibland. Vore det inte för den emellanåt oerhört komiskt konstiga dialogen så skulle detta vara helt underhållningslöst. Ta bara dr. X: ”Ah, det känns skönt att vara ond igen. Skapa elände, krig och förödelse som i gamla dar”. Alltså vem pratar så? Det märks att dialogen är skriven så att man tror att barn inte fattar att dem är onda om dem inte säger det. Man bygger det helt enkelt på att barn annars inte fattar det. Känns som att man idiotförklarar barn. Men denna överpedagogik leder oftast till mer ett fördummande utav individer än tvärtom. Skulle inte förvåna mig att detta kan leda till att barn tappar intresse för denna film snabbt i det anseendet. Förstår egentligen inte varför någon ska ägna tid åt denna korta animerade film överhuvudtaget mer än att man bara skulle vara intresserad utav att se själv. Den känns bara ihop kastad för att man kommit på att Action Man har man figurer med och då måste det givetvis också finnas en animerad serie för barn.
Jag tycker detta bör undvikas om man inte vill ta del utav lite konstig och rolig dialog. Betyg: 1/5
Studierektorns Sista Strid (1986)
Studierektor Jan Bertilsson har en förmåga att göra konstiga affärer för att få ihop ekonomin för skolan i Kalmar. Allt från att sälja av skolans konst till uppstoppade djur görs allt i undran över vad som kommer att finnas kvar att ha i undervisningen. Samtidigt är det 54000 kronor på vift för att komma in i bokföringen. Under tiden har det omaka paret Lennart och Agnes problem med en upphittad miljon i Spanien och vad står egentligen DDS för?
Denna serie i tre delar är den sista i en serie av mini-serier var av denna är tre avsnitt lång och regisserad utav Pelle Berglund (Den demokratiske terroristen, Polis polis potatismos, Wallander – Innan frosten). Varje avsnitt är en timma långt och det känns alldeles i sin ordning varje gång. Det är ett mycket bra hantverk och handlingen är fenomenalt framförd under denna tids mått mätt. Man märker att det lagts ner tid på att få det bra och att det inte finns någon scen som är i sig onödig. Rollsättningen känns också självklar. Vem kunde varit bättre som halvförvirrade men ändå skärpta studierektorn Jan Bertilsson än Björn Gustafsson (Jönsson-ligan filmerna, Oj då en till)? Helena Brodin (Släpp fångarna loss det är Vår, Goda Grannar och Skärgårdsdoktorn) funkar bra i rollen som den stöttande och samtidigt lite hemlighetsfulla Fru Bertilsson. Lauritz Falk (Rid i natt, Gösta Berlings saga, Hassel – Säkra papper) känns helt korrekt som den raka men emellanåt nästan militäriskt strikta och lömske Lennart. Birgitta Valberg (Snoken, Ronja Rövardotter) är övertygande som den förvirrade men även sluge Agnes. Måste nog säga att jag inte tror det finns någon som är fel castad i denna serie. Vidare roller som bör nämnas är Tomas Norström och Totte Wallin som tecknings- och gymnastiklärare som är namn man känner igen. Totte framför allt för musiken och Tomas för en rad olika filmer men också bl.a. TV-serien Pistvakt. Evert Jansson gör också en rolig tolkning av skojaren Kent Sahlin. En sak som också gör det hela bra är att mycket är filmat i Kalmar vilket ger en annan typ av trovärdighet. Det ger en äkthetskänsla som kan vara nog så viktig emellanåt. Själva enkelheten i filmandet bidrar också i det hela och det är nästan snyggare när det är lite halvskitigt och fångar på något vis en slags rörig panik stämning som infinner sig i serien. Serien är ju också oerhört rolig. Det kommer in pengar, skiter sig, kommer in pengar och dåliga affärer om vart annat och till råka på allt en oerhört kass polis och en mycket speciell skola. Serien tar också väldigt oväntade vändningar och en mycket rolig grej är inköpet utav oljan.
Som helhet så bjuder denna serie på mycket humor och underhållning samt ett mycket bra skådespeleri. Den får betyget: 4/5
Lyft Titanic; Raise the Titanic (1980)
Efter att en utforskare hittat ett ämne (byzanium) på en ö nära den ryska gränsen och att ledtrådar som leder till Titanic hittats vid samma tillfälle gör så att ett team måste sättas ihop för att få tag i detta ämne så fort som möjligt innan några andra än USA får tag i det. Det ska nämligen gå att använda ämnet för militära angelägenheter och i kalla kriget tider så är det viktigt att vara först. Därför sätter USA upp ett team för att lyfta upp Titanic från havsbotten och förhoppningsvis komma åt detta ämne före alla andra. Detta team består bl.a. utav Admiral James Sandecker (Jason Robards, Alla Presidentens Män, Philadelphia och Dagen Efter), Agenten Dirk Pitt (Richard Jordan, Jakten på Röda Oktober, Dune, Gettysburg) och Dr. Jean Seagram (David Selby, Falcon Crest och Social Network). Ryssarna är inte helt ovetandes om denna plan och gör sitt för att lura i mossen för att komma åt byzaniumet.
Denna film regisserad utav Jerry Jameson (tv-serier som That Girl och I Spy) är en av de absolut dyraste filmerna i brittisk historia. Låter rätt konstigt nu men i förhållande till pengavärdet då så måste det ha varit det. Det som bl.a. gjorde den dyr var att man använde sig utav ganska stora och dyra modeller samt en skapligt stor tank med väldiga mängder vatten. Budgeten ska ha landat på 360 miljoner kronor. Mycket arbete har lagts ner på att få denna film snygg och det tycker jag att man har lyckats med. Det märks om inte annat i själva lyftscenen som man fått till oerhört snyggt trots att man ser att det är en modell. Detta är inte det ända som är snyggt i filmen utan det är också alla andra utomhusscener t.ex. den från Seagrams stuga där ljussättningarna är fantastiska. Vad ska man säga i övrigt då? Skådespelarinsatserna är väl helt ok rätt över. Ingen som direkt sticker ut men ingen som är dålig heller. Det är nog bara Anne Archer som Dana Archibald som inte riktigt klarar det alla gånger. Men tror ändå att hon får godkänd. Dock så känns hela hennes närvaro i filmen som att hon är med för att dels få en kvinna i filmen samt att på så vis lättare skapa en kall stämning mellan Dr. Seagram och Dirk Pitt. Men jag är nog inne på att det nog behövs för att det annars skulle vara konstigare att dem var kalla mot varandra utan förgrund till det. I övrigt tycker jag att filmen har brist på tempo ändå fast saker händer ganska fort så känns den ändå slow och jag tror det talar för en nackdel åt filmen. Tror att musiken också bidrar till det. Trots att den passar filmen så känns det ändå som den bidrar till slow-faktorn. En annan grej som drar ner betyget något är att jag tror jag inte upplevde filmen spännande en ända gång och jag tror att det har att göra med just namnet på filmen. Du vet vad som komma skall. Musiken gör dock sitt för att få det så spännande som möjligt. Ibland lyckas man inte ändå. Det går ju att ifrågasätta om man skulle kunna lyfta upp en båt från havsbotten på detta sätt. Vissa delar av teorierna låter ju rimligt men konstigast är nog det där med skummet. Känns som det skulle behövas något betydligt bättre och flytstarkt ämne för det ändamålet. Detta till trots så tycker jag nog att filmen är värd en 2,5 av 5 i betyg med övervägande åt 3 på grund av den rätt så bra storyn.
Tankar och reflektioner efter Independence Day 2
Några funderingar som dök upp efter att ha sätt filmen Independence Day 2. Ganska ofta när en film handlar om att det kommer utomjordingar till jorden så målas dem allt som oftast upp som att dem skulle komma med dåligt uppsåt som t.ex. Krig eller utplåning utav människor ("onda alltså"), i och för sig bjuder denna film på en liten bonus på det som säger mot den tesen. Men varför undrar jag? En tes jag har är att det bygger på den där mänskliga i oss att vi allt som oftast är rädd för allt främmande då det egentligen inte finns så mycket att vara rädd för eftersom det är vi själva som delvis skapar rädslorna. Men främmande saker är läskiga enligt ett sätt att se det på men om man inget vet behöver det inte vara grund inställningen anser jag. Det skulle också kunna vara så att vi människor bär på tankar och känslosystem som den, förmodade, högt intelligenta livsformen som kommer anses för primitivt för deras intelligens och måste därför raderas bort eller rättare sagt utplånas för att dem inte ska bli lockade utav att hamna i sådana tankebanor igen. Annars skulle man ju kunna tänka sig att det bara borde vara att ignorera oss.
Vidare funderingar handlar nästan om samma sak men man kan säga att denna film speglar flykting frågan. En rädsla för det okända men om man ser det med lupp så kan man ta hjälp utav andra av liknande härkomst och lösa problemet med hjälp utav dem och inte barrikera för all framtid. Dock undrar jag varför lösningen måste vara krig? Varför vill vi lösa konflikter med våld? Det löser ju aldrig någonting. Dialog och kompromisser och kommunikation borde vara a och o. Död ska tydligen vara det man ska kämpa för dock. Funderar kring om det är vår primitiva sida som dominerar här? Så fort någon attackerar oss måste vi attackera tillbaka istället för att försöka stå över det och försöka resonera sig fram en lösning. Det som måste in i detta fall är att försöka att inte ta saker alldeles för personligt för det är allt som oftast då som ilskan slår till. Ju mer påhoppad på något en blir som en har stor anknytning till desto mer personligt tar en det. Även fast det allt som oftast aldrig är så illa menat som det låter. Vi borde lära oss att chilla lite mer. Det skulle vi må bra utav är jag ganska så övertygad om.
Sista funderingen blev om vi verkligen vet vad som händer om man borrar in i jordens mitt? Detta näst intill omöjliga uppdrag kräver ju sin borr om man säger så. Det är ju till och med så att man inte riktigt vet vad Jordens mitt består utav eller vad som finns det. En teori är ju att det är en brinnande kärnmassa som då skyddas av något oerhört starkt kärnlager. Det är ju inte säkert att man skulle kunna borra igenom det om man kom ända så långt ner. Om denna teori kring Jordens mitt skulle stämma är min teori att det skulle bli världens smäll om man borr in i mitten på jorden. Ungefär som vid atomklyvning via fusion. Blir som någon slags Big Bang och blir som en ny start. Eller så kanske det blir världens vulkanutbrott med en massa eld som börjar spruta ur jordens mitt.
Vidare tycker jag nog detta var en uppföljare till den första även fast en del säger att det är samma film som den första. Det är det ju också delvis men inte riktigt. Dock är återanvändningen utav skådisar från förra filmen oerhört tröttsam trotts att filmen i sig är underhållande men inte mer. Anledningen till att det är en uppföljare är ju att den utspelar sig senare och att det är uppenbart att utomjordingarna ska hämnas. Däremot förstår jag känslan utav att det skulle vara samma film då den återanvänder gamla moment som funka i den första filmen. Egentligen bör jag se filmen flera gånger för att sätta ett betyg men den får ändå ett preliminärt betyg som är 2/5.
Gyllene druvor från Montelena; Bottle Shock (2008)
Året är 1976 och britten Steven Spurrier (Alan Rickman) äger en vinbutik i Paris och tillsammans med sin butiksgranne, amerikanen Maurice Cantavale (Dennis Farina), har dem börjat tröttna på dem franska vinerna. Maurice föreslår att Steven bör åka runt och testa lite amerikanska viner och tillsammans knäcker dem idén om en blindtesttävling. Den något mer skeptiske Steven beger sig till staterna och hamnar i Napa i Kalifornien där han bekantar sig med vinerna och samtidigt som han träffar, sonen, Bo (Chris Pine) och, fadern, Jim Barrett (Bill Pullman) blir det startskottet på jakten efter det perfekta amerikanska vinet.
Denna dramakomedi-film är regisserad av Randall Miller och bygger på en sann historia om hur det amerikanska vinet fick sitt erkännande världen över. Filmen bjuder på så väl en massa snygga vyer och miljöer samt bra ljussättning vilket får miljöerna att kännas magiska. Detta passar alldeles utmärkt då filmen också vimlar utav bra skådisar och en av dem är ingen mindre än Alan Rickman (Harry Potter-filmerna) som den något bittra och snorkiga Steven Spurrier som här får lära sig att uppskatta lite amerikansk kultur. Den utmärkte Rickman får scenerna och situationerna att verka naturliga för någonstans i Stevens snorkighet försöker han ändå på något sätt ta dem situationer han hamnar i med ro. Detta bidrar självklart till en del utav den komiska behållningen. Det är också ständigt något med Alans röst som gör att man önskar att det ska finnas tonvis med ljudböcker med honom. Man skulle aldrig tröttna på att lyssna. Dennis spelar den något mer entusiastiske amerikanen Maurice vars snabba kommentarer och analyser utsvävar brilliant. En skulle kunna säga att han är något utav en skön kapitalistisk lirare. Chris Pine spelar sonen Bo Barrett som är en riktig slacker och gör ett trovärdigt bra jobb med sitt totala ointresse för jobb men ändå varma och goda hjärta. Bill Pullman är också bra som den hårt jobbande samt drömmande amerikanska fadern som gör allt för att nå sitt mål trotts att det kan ta på det sociala livet. Övriga roller som bör nämnas är Rachel Taylor som Sam och Freddy Rodriguez som Bos vän Gustavo vilka också gör ett bra jobb. På något sätt har Randall Miller lyckats få samtliga skådisar att leverera i denna film då i princip alla karaktärer får djup vilket gör att man känner för dem. Dessutom har Randall fått ihop en hållbar story till filmen som blandar drama med komedi och en handling som funkar hela vägen med en hel del tydliga samt något diskretare komiska inslag. Även kärleksdramat funkar då skeendet ter sig på ett trovärdigt sätt.
Denna film ska man definitivt se om man vill ha en dramakomedi som tar sig fram på ett diskret sätt utan att bli tråkig och på så vis levererar sin underhållning med finess. Man ska också se den för att den lyckas med bedriften att leverera en sann historia på ett något annorlunda men oerhört bra sätt. Den får betyget: 4/5
Alice i Underlandet; Alice in Wonderland (1951)
Efter en undervisning som tråkar ut Alice fullständigt då hon själv börjar hitta på en massa om personerna gör det att hennes mamma får nog. Alice strosar iväg med sin katt och efter ett tag får hon helt plötsligt syn på en vit kanin som går på två ben och har kläder på sig samt bär på en klocka. Kaninen pratar också om att han är sen. Det hela gör Alice nyfiken och följer efter kaninen ner i ett hål. En bit in i hålet ramlar tillslut Alice ner för ett stup som aldrig tycks ta slut. När det väl gjort det så hamnar hon i ett land som bjuder på en oerhörd massa knäppa företeelser och varelser utan någon som helst logik. Vad sägs t.ex. om en galen Hattmakare och Påskharen? Eller varför inte Filurkatten? Inget verkar i alla fall inte vara som det ska?
Denna Disney-klassiker är baserad på Lewis Carrolls bok med samma titel som gavs ut 1865. Utan att ha läst boken (fick en bra genomgång i skolan av dem flesta av sakerna Alice råkar ut för så lite har man ändå att gå på) så ska jag ändå försöka mig på att ge en så bra bedömning på denna film regisserad utav Clyde Geronimi, Wilfred Jackson och Hamilton Luske. Min första tanke som slår mig är att det är bra animationer för att vara från 1951, men det bör tilläggas att versionen jag kollar på är en uppfräschad 60-årsjubileumsutgåva så det gills inte, dock märker en att den har några år på nacken. Men Disney håller ju allt som oftast bra klass på sina animationer och tycks ha lätt för att hänga med i tiden. Har jag då roligt åt denna tolkning av denna saga? Stundtals och bitvis skulle jag vilja säga. Det blir ju rätt talande när en har mest roligt åt den talande dörren, Hattmakaren och Påskharens enormt upphottade galenskap och sjökaptenen Dodo som vill elda upp den vita kaninens hus. Dock kan jag tycka att Hattmakaren och Påskharen är lite väl galna i denna version än vad jag tänker mig att dem är i boken. Deras vardagsdagssång är trots allt kul. En annan rolig detalj är fågeln som är en bur med fåglar i och när dem lyckas fly ut blir dem nersvalda i buren igen. Ganska praktiskt. Det jag blir minst klok på med filmen är dock att den i lag har mer brist på handling än vad har för mig att den ska ha. Det är mer närmare slutet man fattar att en viss person söker Alice och jag tror att det nämns tidigare i boken. Röstskådespelarnas insatser är bra i så väl den engelska samt den nya svenska dubbningen. Extra beröm ska Dodo (Ulf Källvik), Påskharen (Hasse Andersson), Hattmakaren (Thomas Oredsson) och Filurkatten (Roger Storm) ha.
Tror inte att jag har så mycket mer att säga om denna film mer än att den är rätt galen och bitvis underhållande. Blev ju faktiskt lite roligare den tredje gången jag såg den. Men som film blir den dock en medelmåtta trots bra animation för sin tid och bra röst insatser. Den får betyget: 2,5/5
Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet; The adventures of Tintin (2011)
Den unge Tintin (Jamie Bell/Jesper Adefelt) är frilansande reporter och en dag så hittar han ett modellskepp som han köper på en marknad. Det visar sig att detta skepp drar åt sig alldeles för mycket uppmärksamhet för att bara vara vilket skepp som helst. Sakharin (Daniel Craig/Johan Rabeus), ny ägare av slottet Molansaire, vill köpa skeppet direkt efter Tintin köpt det samtidigt har en mystisk person varnat honom att han är i fara efter införskaffandet av det samma. Nyfiken som Tintin är börjar han undra vad det är för hemligheter skeppet lurar på. Efter att ha besökt stadens bibliotek och hans nyss köpta skepp blivit stulet leder det honom till Molansaire där han blir varse om att det åtminstone finns ett skepp till. Vad är det som skeppet ruvar på?
Denna Steven Spielberg regisserade och animerade film är baserad på ett av många seriealbum med seriefiguren Tintin skapad utav belgaren Hergé. Jag har läst Tintin mycket som barn men nu måste jag erkänna att det var ett bra tag sedan jag över huvud taget läste något album med Tintin. Det känns ändå som att jag känner igen stämningen i filmen som åter finns i albumen. Dock känns det som om filmen skyndar fram handlingen en aning då jag upplever att albumen är något långsammare. Det är nog också detta jag har svårast med i denna film. Den hade tjänat på att vara åtminstone en halvtimme längre. Vissa skeenden kunde ha fått tagit lite längre tid t.ex. hela vistelsen i Baggar eller några av delarna innan han hamnar på båten. Dessutom känns slutet något för actionfyllt än vad jag minns att Tintin är som serie men jag kan missta mig. Animationerna är dock snygga och stundtals tänker en inte på att det är animationer. Rörelserna på personerna känns trovärdiga och bidrar till att en inte tänker på att det är animationer emellanåt även fast en ser det. Några av miljöerna ser dock avskalade ut emellanåt och då tänker jag särskilt på några gånger i Tintins hemstad samt i Baggar. Ändå har dem lyckats fånga dessa ställen trovärdigt. Peter Jackson ska ha bra med beröm för sitt jobb han lagt ner för att få det att se bra ut. Har tittat på filmen flera gånger och mest på svenska eftersom jag är lite allergisk mot att man har översatt namnen på Milou till Snowy och Dupont och Dupond till Thomson och Thompson. Röstskådisarna gör ett bra jobb överlag i både den svenska dubbningen som den engelska. Det finns inte något att klaga på där mer än att kanske Tintin låter lite väl mycket som en pojke än vad en kanske skulle kunna tänkt sig. Kapten Haddocks röst lyckades lura mig många gånger vem det var som dubbade honom på svenska men det visade sig vara Johan Hedenberg vilket visade sig passa mycket bra. Mycket av det som sägs av Kapten Haddock är guld och det är helt klart den bästa karaktären i filmen så väl som han är det i seriealbumen. Det som mest synd med karaktärernas framtoning är att man inte får något riktigt djup i skurken Sakharin. Förutom att han är ond och har ett motiv. Annars presenteras hans ondska för tidigt och man får bara en förklaring till hans motiv för sin ondska och inget mer.
Hur klarar sig filmen då? Jo den bjuder på mycket underhållning och är väl värd och se om det nu finns någon som inte har sätt den? Även om den skyndar fram och saknar djup på en av huvudkaraktärerna så är den också väl värd att se om man gillar Tintin. Den får betyget 3/5.
Emergency squad; Sqadra volante (1974)
Tomas Ravelli (Tomas Milian) är Interpol Agent som hemsöks av minnet då hans fru blev brutalt avrättad av några rånare. Nu fem år senare dyker det upp spår som tyder på att samma rånare kan ha slagit till igen. Tillsammans med polisen Lavagni (Mario Carotenuto) följer han upp spåren även om han allra helst löser saker på sitt sätt i jakten på rättvisa.
Denna Stelvio Massi regisserade film påminner rätt mycket om en Western fast i ett modernare samhälle. 70- talets Italien är utspelsplatsen och man får se oerhört sunkiga snyggt filmade miljöer i en storstad där allt försöker ha sin gång under tiden kriminalitet pågår i det dolda och som ibland syns på ytan. Likt många Western-filmer får man följa en persons sökande efter rättvisa i form av den rakt på sak men samtidigt reko och bestämde Ravelli som gestaltas av Tomas Milian. Hans sätt att leverera en roll med sådan självklarhet i en person som ruvar på ett mörker efter sin frus död och samtidigt ha en så cool framtoning borde jag inget annat än gilla. Man kan se att han lider samtidigt som han verkar ta saker som det kommer och har god intuition för vad som komma skall i jakten på sitt mål. Mario Carotenuto i rollen som Ravellis kollega Lavagni är också bra som den ända som egentligen riktigt förstår sig på Ravelli och verkligen litar på vad han gör. En rättvis och ärlig kollega som ser in och sympatiserar med Ravellis svärta och dessutom vet vad som krävs för att göra ett bra jobb. Vi får också ett bra skådespeleri utav Gastone Moschin som den oerhört sympatilöse gangstern Marsigliese som inte drar sig för att lura och bedra sina ”partners in crime” eller att rent utav ha ihjäl dem. Han har även ett bra skådespelar samarbete med Marta (Stefania Casini) som inte tycks bry sig ett dugg om vem som står vid hennes sida bara hon får en massa pengar på köpet. Samtidigt anar jag att hon någonstans dras åt män som vågar vara hjärtlösa och brutala men är snabb att bli rädd när verkligheten kommer i fatt henne. Övriga skådisar är också bra men jag vill även nämna Guido Leontini som den oerhört orolige Cranio samt Ilaria Guerrini som den empatiske och sympatifulla Fede som får vara med och uppfostra Ravellis son, då Ravelli inte har så mycket tid i och med sitt jobb, vilket han är oerhört tacksam över. Filmen är välgjord för sin tid och italienarna kunde film väldigt bra på den här tiden. De gjorde det enkelt och kunde skapa stämning och trovärdighet med enkla medel. En annan sak som fångas bra i denna film är miljöerna. Den svarta slumkänslan du får är oerhört fängslande och det känns nästan vackert i sin helhet. En hämnd film på det här sättet känns också schysst om man gillar det och om det görs bra som i detta fall. Filmen saknar inte tempo och det blir aldrig segt att titta på och eftersom många karaktärer är spännande på sitt sätt och jag tycker att man snabbt får en uppfattning om vad deras karaktärer är för några så bidrar det också till att intresset för filmen kvarstår hela vägen ut. Filmen handlar i undertext om dem mörka sidorna av mänskligheten men att en även där kan hitta vettiga människor oavsett om dem är hämndlystna eller giriga. Allt i en väg för att överleva och tron att du handlar rätt.
Vad blir det då för betyg? Filmen bjuder på mycket spänning och underhållning och levererar bra miljöer kontra bra skådespeleri med små resurser. Jag skulle dessutom vilja följa fler utav karaktärerna mer eller i någon annan story. Betyget blir: 4/5
Jönssonligan får Guldfeber (1984)
Med en precist nysläppt Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson (Gösta Ekman) börjar en kupp att planeras med vännerna Ragnar Vanheden (Ulf Brunnberg) och Dynamit-Harry (Björn Gustafsson) för att komma över ett datachip innehållandes Generalplanen för Sveriges framtid. Dock är dem inte ensamma över att vilja komma åt det utan även finansmannen Wall-Enberg (Per Grundén) sägs vara ute efter chipet. Men det är mycket som inte verkar gå som det ska och kommer sedan någon kunna komma att få dem 55 miljonerna chipet visar sig vara värt?
Denna Mikael Ekman regisserade film från 1984 är den tredje i Jönssonligan serien. Här får ligan klara sig utan Rocky som flyttat hem till Finland. Det är en mycket välarbetad svensk film för sin tid och man märker att Jönssonligan filmerna har hittat sin form för att lyckas och det kan ju inte misslyckas med dessa skådisar. Dessutom med Birgitta Andersson i rollen som Harrys nya tjej Doris kan det inte bli fel. Kungen av svenskt skådespeleri Gösta Ekman är ju som klippt och skuren får rollen som Sickan och alla dem andra karaktärerna i ligan är som gjorda för dem skådisar som besitter dem. Många är ju redan sedan länge bekanta med dessa karaktärer och vars återkommande tillvägagångssätt sitter som en smäck hos dem allra flesta. Gösta som det fruntimmershatande geniet Sickan som är svag för smicker och har en tendens att bli galen emellanåt och har inget emot att jobba med andra när han tycker att sina kompanjoner är klantskallar. Ulf som den charmante Vanheden vars stil och elegans kan lura dem flesta mitt framför ögonen på dem och som alltid snackar skit eller smörar när en dålig situation håller på att skita sig eller ordna upp sig. Alltid beredd att fixa och ordna upp det om det så behövs. Björn som den öl älskande, drömmande, fumlige och kärleksfulle sprängexperten Harry som alltid har en tendens att försvinna från dem andra i jakten på öl. Det som gör att denna film funkar bra är, utöver skådisarna, att den är välskriven och att inget känns som att det är ansträngt på något sätt. Det känns som om allt var med i manus från början och att dem inte behövde hasta ihop något vilket bidrar till en äkthetskänsla i flödet. Det får en att tro att en del av dessa saker som dem hittar på i kupp väg skulle gå att göra på riktigt i alla fall på den tiden i Sverige. Det som är mest ifrågasättande är klättrandet med stegen i den vinkeln samt att bokningen till en verkstad för en säkerhetsbil i förtid nog inte skulle undgå att kännas misstänksamt samt det dem gör när dem väl är på verkstaden inte skulle märkas. Det är ju ett stort plus att filmen innehåller en massa komiska poänger eftersom den i grund och botten är en komedi. Några av dem roligaste scenerna är när Vanheden ber Harry hänga sig i lilla visaren samt när Harry bråkar med plasten på sexpacket öl.
Varför ska någon se just denna film då? Jo du bör se den för att den dels ger en skön skildring av Stockholm och Sverige 1984, den ger dig många skratt och komiska poänger som fortfarande funkar (fast dem för mig är lite uttjatade), du får ta del av härliga skådisar som gestaltar festliga personligheter och du får Birgitta Andersson som en mysig tjej med härlig dialekt och som det är lite fart i med en rapp käft. Dessutom är det ju spännande i en hel del situationer. När det kommer till betyg så blir det baserat på att jag sätt alla filmerna och vet att det finns en som är bättre än denna. Denna är dock en god tvåa i rangordningen och får betyget: 3,5/5
Robin Hood: Karlar i trikåer; Men in tights (1993)
Robin av Loxely (Cary Elwes) kommer hem från fångenskap i mellanöstern. Där skaffade han vänskap med Asneeze (Isaac Hayes) som ber honom leta upp sin brorson Ahchoo (Dave Chappelle) som studerar i England. Väl tillbaka i England så har Prins John (Richard Lewis) tagit över efter Kung Richard (Patrick Stewart), som är ute på korståg, och driver in hudlösa skatter med hjälp av Sheriffen av Rottingham (Roger Rees). Robin bestämmer sig för att göra motstånd emot Prins John och hans anhang och till hjälp får han många av Englands bönder. Samtidigt letar den fagra Marian (Amy Yasbeck) efter den stora kärleken. Går den att hitta mon tro?
Denna parodi på Robin Hood är regisserad av Mel Brooks, som dessutom har en roll som rabbinen Tuckman, bygger på att vara fånig och rätt så knäpp och dum. Ibland går det hem och ibland inte då vissa saker emellanåt blir lite väl överdrivna. Den svävar hela tiden på gränsen till för mycket men oftast lyckas filmen hålla en jämn nivå. Skådisarna är överlag bra men dem som sticker ut mest är Richard Lewis och Roger Rees. Allt som sheriffen av Rottingham råkar ut för är ju bland det bästa i filmen. Att han sedan är urusel på att forma meningar under stress är ett fenomenalt drag. Filmens bästa scener är ju tveklöst när Prins John säger: ”Save me, save me! Hurt them! Hurt them!” och Sheriffen lyckas vända om det till tvärtom. Scenen då han hamnar hängandes under hästen är också guld. Klart är i alla fall att Roger Rees är klippt och skuren för en misslyckad och auktoritet sökande sheriff. Richard Lewis genialitet är svårare att ta på men den ligger nog i tajmingen av repliker och hans blotta närvaro. Cary Elwes gör också ett bra jobb som en oerhört arrogant samt reko Robin Hood. Hans bästa scener är när han blir utmanad på duell gånger två. Först av Lille John och sedan av Sheriffen Rottingham. Annars är det Blinkin (Mark Blankfield) som snor dem flesta komiska poängerna. Det är bl.a. näst intill oslagbart när han fäktas mot en stolpe. Det måste ses. Denna film levererar med ganska enkla medel vad den är ute efter. Brooks har också fått det att se dumsnyggt ut vilket är vitsen. Visst kan det kännas fånigt samtidigt som det har en viss charm. Trots att det känns en del överdrivet ibland och att det mest ansträngda (när man tar hjälp av en variant av en italiensk maffia) kunde man klarat sig utan så går den här filmen över medel. Älskar rappen i så väl början och slutet plus dansnumret i mitten. Denna film får betyget: 3/5
En duva satt på en gren och funderade på tillvaron; A pigeon sat on a branch reflecting on existence (2014)
Sam (Nils Westbom) och Jonathan (Holger Andersson) säljer skämtartiklar vilket inte visar sig gå särskilt bra. De tycks under filmens resa hamna i en hel del udda sammanhang vilket får dem att fundera kring livets stora gåtor. Detta pågår samtidigt som livet har sin gilla gång runt omkring och det får vi vara med att ta del av t.o.m. när självaste Karl XII gör ett besök. Ibland kan man bara behöva var med och se vad som händer.
Denna Roy Andersson regisserade film använder sig av enkelkameraperspektiv allt för att göra oss till riktiga åskådare av vad som sker. Det hela är ett genidrag då det blir ganska enkelt och avskalat vilket gör den som tittar till riktiga iakttagare samt åskådare av vad som egentligen sker. Scenerna följer för det mesta huvudhandlingen men rör sig också som en del helt fristående från den även om också dem har en del kopplingar till varandra. Många av scenerna bygger på triviala saker som vi kanske inte tänker på i vår direkta tillvaro och på så vis blir dem också rätt komiska på sina egna lilla små sätt. En av dem roligaste scenerna är när Karl XII dyker upp och riktigt gammalt möter nytt och kontrasterna mellan nutid och dåtid får spela sitt spratt. Det blir också roligt när en person står och berättar om varför just han är i frisersalongen. Många scener är bra men dessa sticker ut något. Ljuset är också mycket stilrent och snyggt vilket skapar en mycket bra bild och det bidrar till att man känner sig med i scenerna på ett speciellt sätt. Den svaga användningen utav musik gör också att stämningen blir speciell och man känner av det lite dystra och melankoliska i tillvaron. Skådisarna är bra och det känns som om Nils Westbom och Holger Andersson har jobbat ihop ett tag. Båda har i alla fall varit med i den svenska filmen Du Levande från 2007. Båda är övertygar i sina roller. Nils som den lite mera buttra och grinige fast ändå livsglade Sam och Holger som den lite mer ”rakt på sak” och ”tar dagen som den kommer tjuriga” Jonathan. Man måste också se Viktor Gyllenberg som Karl XII och Jonas Gerholm som löjtnant. Det är en fröjd för öga och öron. I övrigt så är hela filmen ett intressant begrepp och får en att tänka kring tillvaron. Vad tar man för givet? Vad betyder allt som sker? Min tolkning av temat är att vi människor bör tänka på att vara lite snällare mot varandra och inte vara rädda för att stanna upp och tänka på vad det egentligen innebär med allt vi ser och gör. Det kan dock vara lättare sagt en gjort. Du bör dock se denna film mer än en gång för det kan vara svårt att hänga med stundtals men jag lovar att det klart är värt det. Betyg då? Den kan vara en 4/5 men jag är inne lite på 3,5/5. Svårt att säga när den är bra samt udda. Jag sätter 4/5 just därför.
