Robin av Loxely (Cary Elwes) kommer hem från fångenskap i mellanöstern. Där skaffade han vänskap med Asneeze (Isaac Hayes) som ber honom leta upp sin brorson Ahchoo (Dave Chappelle) som studerar i England. Väl tillbaka i England så har Prins John (Richard Lewis) tagit över efter Kung Richard (Patrick Stewart), som är ute på korståg, och driver in hudlösa skatter med hjälp av Sheriffen av Rottingham (Roger Rees). Robin bestämmer sig för att göra motstånd emot Prins John och hans anhang och till hjälp får han många av Englands bönder. Samtidigt letar den fagra Marian (Amy Yasbeck) efter den stora kärleken. Går den att hitta mon tro?

  Denna parodi på Robin Hood är regisserad av Mel Brooks, som dessutom har en roll som rabbinen Tuckman, bygger på att vara fånig och rätt så knäpp och dum. Ibland går det hem och ibland inte då vissa saker emellanåt blir lite väl överdrivna. Den svävar hela tiden på gränsen till för mycket men oftast lyckas filmen hålla en jämn nivå. Skådisarna är överlag bra men dem som sticker ut mest är Richard Lewis och Roger Rees. Allt som sheriffen av Rottingham råkar ut för är ju bland det bästa i filmen. Att han sedan är urusel på att forma meningar under stress är ett fenomenalt drag. Filmens bästa scener är ju tveklöst när Prins John säger: ”Save me, save me! Hurt them! Hurt them!” och Sheriffen lyckas vända om det till tvärtom. Scenen då han hamnar hängandes under hästen är också guld. Klart är i alla fall att Roger Rees är klippt och skuren för en misslyckad och auktoritet sökande sheriff. Richard Lewis genialitet är svårare att ta på men den ligger nog i tajmingen av repliker och hans blotta närvaro. Cary Elwes gör också ett bra jobb som en oerhört arrogant samt reko Robin Hood. Hans bästa scener är när han blir utmanad på duell gånger två. Först av Lille John och sedan av Sheriffen Rottingham. Annars är det Blinkin (Mark Blankfield) som snor dem flesta komiska poängerna. Det är bl.a. näst intill oslagbart när han fäktas mot en stolpe. Det måste ses. Denna film levererar med ganska enkla medel vad den är ute efter. Brooks har också fått det att se dumsnyggt ut vilket är vitsen. Visst kan det kännas fånigt samtidigt som det har en viss charm. Trots att det känns en del överdrivet ibland och att det mest ansträngda (när man tar hjälp av en variant av en italiensk maffia) kunde man klarat sig utan så går den här filmen över medel. Älskar rappen i så väl början och slutet plus dansnumret i mitten. Denna film får betyget: 3/5