Tomas Ravelli (Tomas Milian) är Interpol Agent som hemsöks av minnet då hans fru blev brutalt avrättad av några rånare. Nu fem år senare dyker det upp spår som tyder på att samma rånare kan ha slagit till igen. Tillsammans med polisen Lavagni (Mario Carotenuto) följer han upp spåren även om han allra helst löser saker på sitt sätt i jakten på rättvisa.

  Denna Stelvio Massi regisserade film påminner rätt mycket om en Western fast i ett modernare samhälle. 70- talets Italien är utspelsplatsen och man får se oerhört sunkiga snyggt filmade miljöer i en storstad där allt försöker ha sin gång under tiden kriminalitet pågår i det dolda och som ibland syns på ytan. Likt många Western-filmer får man följa en persons sökande efter rättvisa i form av den rakt på sak men samtidigt reko och bestämde Ravelli som gestaltas av Tomas Milian. Hans sätt att leverera en roll med sådan självklarhet i en person som ruvar på ett mörker efter sin frus död och samtidigt ha en så cool framtoning borde jag inget annat än gilla. Man kan se att han lider samtidigt som han verkar ta saker som det kommer och har god intuition för vad som komma skall i jakten på sitt mål. Mario Carotenuto i rollen som Ravellis kollega Lavagni är också bra som den ända som egentligen riktigt förstår sig på Ravelli och verkligen litar på vad han gör. En rättvis och ärlig kollega som ser in och sympatiserar med Ravellis svärta och dessutom vet vad som krävs för att göra ett bra jobb. Vi får också ett bra skådespeleri utav Gastone Moschin som den oerhört sympatilöse gangstern Marsigliese som inte drar sig för att lura och bedra sina ”partners in crime” eller att rent utav ha ihjäl dem. Han har även ett bra skådespelar samarbete med Marta (Stefania Casini) som inte tycks bry sig ett dugg om vem som står vid hennes sida bara hon får en massa pengar på köpet. Samtidigt anar jag att hon någonstans dras åt män som vågar vara hjärtlösa och brutala men är snabb att bli rädd när verkligheten kommer i fatt henne. Övriga skådisar är också bra men jag vill även nämna Guido Leontini som den oerhört orolige Cranio samt Ilaria Guerrini som den empatiske och sympatifulla Fede som får vara med och uppfostra Ravellis son, då Ravelli inte har så mycket tid i och med sitt jobb, vilket han är oerhört tacksam över. Filmen är välgjord för sin tid och italienarna kunde film väldigt bra på den här tiden. De gjorde det enkelt och kunde skapa stämning och trovärdighet med enkla medel. En annan sak som fångas bra i denna film är miljöerna. Den svarta slumkänslan du får är oerhört fängslande och det känns nästan vackert i sin helhet. En hämnd film på det här sättet känns också schysst om man gillar det och om det görs bra som i detta fall. Filmen saknar inte tempo och det blir aldrig segt att titta på och eftersom många karaktärer är spännande på sitt sätt och jag tycker att man snabbt får en uppfattning om vad deras karaktärer är för några så bidrar det också till att intresset för filmen kvarstår hela vägen ut. Filmen handlar i undertext om dem mörka sidorna av mänskligheten men att en även där kan hitta vettiga människor oavsett om dem är hämndlystna eller giriga. Allt i en väg för att överleva och tron att du handlar rätt.

  Vad blir det då för betyg? Filmen bjuder på mycket spänning och underhållning och levererar bra miljöer kontra bra skådespeleri med små resurser. Jag skulle dessutom vilja följa fler utav karaktärerna mer eller i någon annan story. Betyget blir: 4/5