När John James (Kevin Costner) skilt sig från sin fru flyttar han med deras två barn Louisa (Ivana Baquero) och Sam (Gattlin Griffith) till ett isolerat hus på landsbygden i South Carolina. Huset ligger vid en gammal indiansk gravmark. Efter bara en natt börjar mystiska skrik höras och Louisa som inte gillar det nya stället alls börjar allt mer fascineras av vad som kan finnas där ute då hon har oerhörda problem med den nya skolan. John märker att Louisa börjar förändras till sättet men han tror att det bara har att göra med puberteten. Men gör det verkligen det? Vart har dem egentligen kommit?
Först när jag läste om den här filmen så trodde jag att den skulle vara bra. Sen när jag började fundera mer på vad det stod att den handlade om så trodde jag att den skulle suga pung och vara som Hide and Seek fast ännu sämre. Döm av min glädje då den inte alls var som den filmen. Denna var mycket bättre. Den bygger upp en härligare och bättre psykisk stämning plus att den stiger hela tiden. Man undrar hela tiden vad det är som ska hända egentligen och vad är det som finns där ute? Mycket bra musik och bra upplagd handling. Kevin Costner sköter sig också förvånansvärt bra. Lyckas leverera en trovärdig och orolig familjefar som verkligen bryr sig om sina barn även fast situationen är svår. Det är så man förstår att han fick vårdnaden över barnen. Ivana Baquero samt Gattlin Griffith gör också sitt och deras insatser känns äkta och trovärdiga. Imponerad av Gattlin må jag säga som lyckas spela rädd och verkligen se livrädd ut. Det är överlag bra filmat i bra miljöer men när de åker genom skogen i mörkret ser det lite väl halvdant ut. Men överlag har Luis Berdejo lyckats regissera en mycket bra skräck/thriller. Den får betyget: 4/5.

Efter att förre spökskrivaren till den före detta brittiske premiärministern Adam Lang (Pierce Brosnan) dör efter mystiska omständigheter så får en ny spökskrivare (Ewan McGregor) ta över. Han sägs få ta över för att han är bra på det han gör och kunna få en mänskligbild av personerna han skriver om. Väl på plats verkar alla agera skumt samt skumma personer dyker upp och allt detta samtidigt som det råder mediestorm kring Adam. Han guidas i arbetet av Amelia Bly (Kim Kattral) som är något av en rådgivare till Adam. Samtidigt som spökskrivaren börjar hitta kopplingar mellan Adam och CIA så börjar Adams fru Ruth Lang (Olivia Williams) bli måttligt uttråkad och oroad för Adam. Vad ska nu hända? Ska boken hinna bli klar på den korta tid han fått på sig?
Ja vad ska jag säga om denna film regisserad av Roman Polanski? Även fast skådisarna gör ett rätt bra jobb så tycker jag inte filmen till talar mig så mycket. Trodde den skulle vara bra efter att ha läst om den och sätt trailer. Men den kommer för det första inte igång ordentligt förrän efter halva filmen och när den väl gör det så är det heller inte ett dugg spännande. Poängen med filmen är inte heller tillräckligt givande för att man fattar att det kan funka så utan att få det serverat i en dålig film. Tycker att sexscenen är oerhört efterbliven och handikappad. Den sker liksom knappt naturligt. Slutet är också rätt stört fattar inte varför det måste sluta så just på grund av den grejen. Ewan McGregor är den som känns mest inne i sin roll. Brosnan blir rätt skum när han ska se irriterad och arg ut. Filmen ska dock ha beröm för att den utspelas i fina landskap som är snyggt filmade. Har egentligen inget mer att säga om den här filmen förutom att jag hade väntat mig något bättre. Den var en besvikelse. Borde kunnat lyckats bättre med en sån här story. Den får betyget: 2/5

När Bazil (Dany Boon) är liten dör hans far av en landmina i Algeriet. I vuxen ålder så får han själv som av en olyckshändelse en kula i huvudet när han sitter på sitt jobb i en videouthyrningsaffär. Att ta bort kulan kunde ha förvandlat honom till ett kolli i resten av hans liv därför får den sitta kvar. Men efter detta har han ingen lägenhet och inget jobb så han tvingas överleva på gatan. Efter en kort tid där blir han så småningom adopterad av en hel familj “freaks“. Alla med sin “speciallitet“. Placard (Jean-Pierre Marielle) som lyckats komma undan giljotinen två gånger vid ödets tidpunkt, Tambouille (Yolande Moreau) mamman, La môme Caoutchouc (Julie Ferrier) gummikvinnan, Remington (Omar Sy) telegrafisten, Fracasse (Dominique Pinon) den mänskliga kanon kulan med raderat rekord i Guiness rekordbok, Petit Pierre (Michel Crémadés) den ur starke uppfinnaren och Calculette (Marie-Julie Baup) miniräknaren blir alltså gänget som ska hjälpa Bazil att skipa rättvisa mot de två vapen tillverkare och dess chefer, François Marconi ( Nicolas Marie) och Nicolas Thibault de Fenoulliet (André Dussollier),som gjorde det surt för honom och hans far. Men hur ska det gå?
Denna fint filmade franska film regisserad av Jean-Pierre Jeunet har fantastiskt snyggt ljus. Den bjuder dessutom på skönt lagom tempo, härlig stämning och det är kul att se skådisarna lyckas komplettera varandra och verkligen lyckas i sina roller dem fått. Är inte så inne i fransk film så har inte större koll på skådisarna men tycker dem gör ett bra jobb. Tycker nog bara att det blir lite opersonligt när jag inte kan franska men översättningen hjälper ju med det relativt bra i alla fall. Humorn är rätt enkel men funkar i den lättsamma stämningen som råder. Filmen får mig att vilja åka till Frankrike och träffa lite sköna människor om de existerar förstås hahaha. Vet inte vad det är men det är nått som gör att det inte ändå blir full påt denna gång. Kan det vara att det är franskt och jag inte känner mig så alls. Kan ju vara att franskan gör att det känns så lättsamt hela tiden och jag inte tycker att det borde vara det. Svårt att ta på det där. En sak är säker det skulle vara kul att läsa om en verklig sån här händelse för inget vore mer rätt. Filmen får betyget 3,5/5.

Rotum är en trevlig liten svensk idyll känd endast för sin vapenfabrik (Rotums Kanoner och Krut). Denna fabrik drivs av ingen mindre än direktör Gunnar Volt (Anders Eriksson). För att överleva så har fabriken sålt vapen illegalt så länge som ledningen kan minnas. Ledningen också bestående Florence Hasselback (Kerstin Granlund), Max Koger (Claes Eriksson), Sven “Rambo” Larsson (Knut Agnred), Niklas Kortjnoj (Per Fritzell), Konstantin Holm (Peter Rangmar) och Ingemar Laser (Jan Rippe) sätter andan i halsgropen när en insändare i tidningen undertecknad Leif berättar om detta. Polisen börjar snoka i detta och de stundande kanondagarna är i fara där nya vapnet Fighting Egg ska presenteras. Samtidigt har iranier dykt upp för affärer. Här är goda råd dyra så hjälp söks hos Gunnars bror Håkan (Per Fritzell) men förgäves. Fackmannen Tommy Backman (Knut Agnred) gör ett uttalande och Kommunalrådet Hylén (Claes Eriksson) fördömer Leif samt Hembygdsföreningens ordförande Torgny Assarsson (Per Fritzell) har samlat in 3000 namnunderskrifter för att skydda Rotums Kanoner & Krut. Under all denna dramatik ska Gunnars fru föda vilken dag som helst. Samt att försöka få tag på Leif tycks vara en omöjlighet. För vem fan är Leif?
Det är alltid svårt när det är Galenskaparna som står bakom det hela. Antingen är det helt brilliant eller så är det fruktansvärt tråkigt. Jag själv har en liten hatkärlek till dem. För dem har trots allt gjort en hel del bra saker. Denna film då? Jo för fan. Denna film är mycket underhållande och bjuder på många skratt och poänger. Alltid kul att se hur dem grejar att spela dem olika rollerna oftast med glimten i ögat. Här funkar dem med väl godkänt och lite mer. Det skadar inte heller att filmen har en hel del störd humor också. Älskar idén med dansbandsfabriken då dansband är den mest monotona musikgenren. Stördast är nog de hela sista 30 minuterna som är guldvärda även fast jag inte förstått mig på vad jakten har för funktion. Det som jag alltid  har mest problem med när det gäller Galenskaparna så är det att dem ska ha sång i filmerna. Det funkar ibland och i denna film så är det en av dem som det funkar bäst i. Även fast man kunde ha klarat sig utan nån sång.  Det är även detta som har en tendens att minska filmens värde så även i detta fall. Vet faktiskt inte vad den ska få för betyg. Är jag på humör är det en 4 och är jag inte det så är det en 3 nästan 2,5. Det är i alla fall en av Galenskaparnas bästa filmer och därför snittar jag det på nått konstig vänster och ger den betyget 3,5.

Det har gått fem år sen senast och Ghostbusters har gått i konkurs. Peter Venkman (Bill Murray) har ett tv-program om ockulta grejer där han presenterar det ena miffot efter det andra. Raymond Stantz(Dan Aykroyd) och Winston Zeddemore(Ernie Hudson) sysslar med att åka runt som Ghostbusters och underhålla barn på födelsedagskalas men det går inte så lyckat. Egon Spengler(Harold Ramis) forskar i människobeteende på heltid. Dana Barrett(Sigourney Weaver) har börjat med att driva ett museum efter att hennes man drog från henne. Där är det för tillfället konstkurser i att restaurera tavlor som bedrivs av den väldigt udda Dr. Janosz Poha som också tagit dit en tavla av den moldoviske häxmästaren Vigo. Dana tar kontakt med Egon och Raymond då det visar sig hända mystiska saker som drabbar hennes barn. Men de får inget säga det till Peter. Dessutom så visar sig Vigo (Wilhelm von Homburg) tavlan vara allt annat än bara en tavla och det upptäcks en mystisk flod av slime under New York. Om detta inte är ett fall för de gamla Ghostbusters så sig?
Denna film är en perfekt gångbar uppföljare på första filmen. Motståndet som Ghostbusters råkar utför från myndigheter är suveränt gångbart vilket ger det en verkligare klang i hur det skulle vara om de fanns på riktigt. Alla gör en minst lika bra insatts som i första filmen och den nye mystiske Janosz spelas utmärkt av Peter MacNoil. Han är väldigt äcklig i sin osäkerhet och blyghet. Effekterna tycker jag också är gångbara för tiden. Det är härligt att se spökena som domaren råkar utför samt den röda floden slime under stan och de döda på pålarna som skrämmer skiten ur dem. Eller varför inte få se Ghostbusters styra en gående Frihetsgudinna. Menar denna film har det mesta som första filmen hade. Bra också att ha med samma skådisar som i första det höjer allt ytterligare. De leverera sina roller dessutom på samma självklara sätt. Med samma charm och underhållningsvärde som första filmen så är denna precis lika bra. Därför får den betyget 4/5.

Peter Venkman (Bill Murray), Raymond Stantz (Dan Aykroyd) och Egon Spengler (Harold Ramis) är forskare i det ockulta på ett universitet i New York. Då Venkman mer är inne på tankekraft så är Raymond och Spengler inne på det mesta som har med ockultism att göra. Men efter att universitet inte längre vill satsa på deras forskning och något udda metoder så står dem utan jobb. Samtidigt ger detta dem en chans att starta en egen verksamhet så de köper ett gammalt hus som dem gör om till högkvarter för spökfångarverksamhet. Egon har nämligen tillverkat utrustning som borde kunna fånga spöken. Efter att ingen har hört av sig så hör stans hotell ifrån sig och vill att dem ska hjälpa dem med ett spöke som håller på att terrorisera där genom att bl.a. äta upp all mat som finns att få tag i. Efter att lyckats fånga spöket får verksamheten fart på allvar. Samtidigt har en parallelldimensions kraft satt igång ett sätt att föra hit guden Gozer med hjälp av The Key Master och The Gate Keeper. Allt detta i Danna Barretts (Sigourney Weaver) lägenhet. Hon får Ghostbusters att kolla i lägenheten några gånger första gången finns inga bevis. Andra gången har det hänt mer än bara småkonstiga grejer.
Denna film luktar väldigt amerikanskt och 80-tal. Men det är nog dels därför jag gillar den så mycket. Med sinn charm att det verkligen går att fånga spöken och tjäna pengar på det och härliga karaktärer och utrustning. Bilen är bara för frän men signalen hemsk men en sak är säker man lär fan flytta på sig.  Det är nästan så man själv skulle vilja dra ut och fånga spöken. Om det gick och om dem finns? Peter Venkman är nog en av dem skönaste karaktärerna i gänget. Arrogant, kaxig, egoistisk men skoj frisk samt varm hjärtad. Han blir på direkten förälskad i Dana Barrett och vill inget annat än att träffa henne. Fungerar som en halv ledare för gruppen även om det känns som om han inte bryr sig om hur det går. Raymond känns som den vilsne komna och nyfikna samt oerhört snälla typen. Egon är en ledar typ och mer rakt på sak. Svår att komma in i det privata på. De får efter ett tag en medarbetare till i Winston Zeddmore (Ernie Hudson) som är ganska skraj och argsintvmen ändå villig att jobba för sin lön. Dessutom ganska religiös. Karaktärerna fungerar bra ihop och sammansvettsar filmen till sin helhet ihop med handlingen på ett bra sätt. Då dessutom skådisarna är bra även Rick Moranis som spelar Danas nervösa granne Louis Tully eller varför inte rövhålet Walter Peck (William Atherton) från miljösäkerhetsverket. Se väldigt gärna filmen den har en härlig blandnig av cool fantasi med härliga skådisar, sköna effekter för sin tid (Marshmallow gubben är häftig) och en hel del humor. Den får betyget 4/5.

The Expendables är en legosoldatgrupp som då tar betalt för att göra stridsuppdrag åt olika arbetsgivare. Ledare för denna grupp är Barney Ross (Sylvester Stallone) vars krigserfarenhet är oerhörd. Övriga medlemmar i gruppen är Lee Christmas (Jason Statham), Yin Yang (Jet Li), Gunnar Jensen (Dolph Lundgren), Toll Road (Randy Couture) och Hale Ceasar (Terry Crews) samt Tool (Mickey Rourke) som sköter det administrativa och håller med lokal och utrustning etc.. Väl hemkomna från ett uppdrag så får dem snart ett nytt. Ingen rast ingen ro. Men vem vill sitta still med ett sådant yrke? Denna gång är det nån som kallar sig Mr. Church (Bruce Willis) som har ett jobb åt dem. Det visar sig också att han har kontaktat två olika grupper bara för att vara på det säkra att de som är bäst och mest angelägna får jobbet. Väl på plats möter Barney Trench (Arnold Schwarzenegger) men efter som Trench börjat syssla med andra saker så får Barney och grabbarna jobbet. Jobbet går ut på att störta den korrupte diktatorn General Garza (David Zayas) och hans anhängare samt det giriga samarbetet med knarkhandlaren och girigbuken James Munroe (Eric Roberts). Mitt i allt detta finns den förtjusande dottern till generalen Sandra (Giselle Itié) som sätter griller i Barneys huvud vid ett tidigare besök på ön.
Alltså kan man inte bara älska denna film? Den blandar in alla actionmoment som man behöver. Explosioner, övervåld, vapen humor etc.. Samt att det är en massa klassiska plus nya actionfilmsskådisar med höjer ju bara det hela ännu mer. Allt är genialt regisserad av huvudrollsinnehavaren själv Mr. Sylvester Stallone som i det här laget borde vara expert på att veta vart han ska trycka på knapparna och vad som funkar osv.. Det fixar han med bravur. Han vet exakt hur replikerna ska levereras och sättas in samt var det ska bli allvar och där det funkar med mera explosioner etc.. Den är dessutom väldigt rå i en hel del stridssituationer men jag har ju svårt att tänka mig att det inte skulle vara det i verkligheten heller. Han har dessutom lyckats få in djup i filmen vilket gör att alla karaktärer inte bara känns som stereotypa mördarmaskiner utan också är människor och detta på ett smart sätt. Man får mer karaktär och personlighet på dem och veta lite vad som kan hända med än om man är ute mycket i strid. Skådisarna levererar också som man vill. Sylvester själv plockar fram mycket i sitt galleri ifrån Rocky och gör hans karaktär mindre själlös. Dolph är över skön och bara att få höra honom säga Insekt är skoj nog. Jet Li är också väldigt härlig som få ordig ung och vis kampsportskines. Statham är härlig med sin brittiska accent samt rappa käft. Alla är sköna helt enkelt. Det är till och med kul när Bruce och Arnold är med den lilla stund de är. Även fast man önskar att de var med mer. Men man kan inte få allt. Detta vill du inte missa. Betyg: 4,5/5

Väl innan Mart McFly (Michael J. Fox) ska börja hinna tänka på hur han ska hem från 1955 så får han ett brev av en brevbärare som har instruktioner ända tillbaka från 1885 att följa om vart han ska leverera brevet. Brevet är från Dr. Emmet Brown (Christopher Lloyd)och handlar om att han är i vilda western år 1885 och han uppmanar Marty att åka hem till 1985 och direkt då förstöra tidsmaskinen så fort han anländer dit och inte bry sig om att hämta honom eftersom han har det bra där han är. Marty och 1955 års Dr. Brown börjar fixa och jobba för att Marty ska ta sig hem och hämta tidsmaskinen från det ställe Dr. Brown skriver att den finns på. I samband med detta arbete hittar Marty Dr. Emmet Browns gravsten och efter forskningar kring den så bestämmer sig Marty för att hämta Emmet och hindra hans död. Men väl i 1885 så är Emmet skyldig Budord “Mad Dog” Tannen (Thomas F. Wilson) pengar samt så visar det sig att Emmet blir kär i den förtjusande lärarinnan Clara Clayton (Mary Steenburgen). Hur ska det hela nu gå då de har 7 dagar på sig att komma på ett sätt att komma hem i och med att tidsmaskinen läckt bränsle blev förstörd då Marty anlände i 1885.
Vad ska jag säga? Denna film fortsätter i samma goda stil som de två övriga bara att denna tar oss ännu mer tillbaka i tiden. 1885 och “Vilda Western” och de flesta karaktärer har en representant här med. Mycket kul att se alla småskojiga kommentarer och driv med sätt man pratade på osv. samt det spelande på hur tufft det var i Western. Om man sätter sig upp mot de farliga snubbarna blir man populär bland folket  även fast man också kan bli räknad som att inte ha en chans. Att det är Dr. Emmets tur att spela huvudroll i kärlekshistorien fungerar också bra och är en rätt gullig historia i sig. Ett kul initiativ att leka med Westerns alla attribut i detta format. Vill berömma fantasin i slutet. Det fordonet skulle jätte gärna vilja ha. Alla gör en suverän insatts som vanligt och det verkar som om dem måste haft mycket kul när dem gjorde denna. Skoj också att se en kopierad Clintanscen med lite mer humor inblandat. Denna film är inte den bästa av de tre men definitivt långt ifrån en dålig film. Den får betyget: 4/5 det sammanfattar denna serie filmer till en serie som håller mycket högklass och väl värda att se flera gånger. Tycker man kan se dem kring jul för stämningen är den samma och bättre att se dem här en någon riktig julfilm.

Marty McFly (Michael J. Fox)har knappt hunnit komma tillbaka till nu tiden (1985) och tagit adjö till Dr. Emmett Brown (Christopher Lloyd) som skulle åka och utforska framtiden (2015). Han ska precis ta och åka i väg med sin flickvän Jennifer Parker( Elisabeth Sue) på en utflykt då Dr. Brown plötsligt anländer och talar om för Marty att han måste hänga med in i framtiden och att det är viktigt för det gäller deras framtida barn. Dem kommer nämligen att hamna i fängelset p.g.a. konsekvenser som rör handlingar av deras son Marty McFly Jr.. Väl i framtiden (2015) så lyckas händelsen förhindras men Marty hittar en sportresultatbok ända från 1955 och framåt. Men den kommer Biff Tannen (Thomas F. Wilson) den äldre över p.g.a. att Marty slängt den på råd av Emmett. Biff den äldre lyckas låna tidsmaskinen och allt som följer har förödande konsekvenser som de upptäcker väl tillbaka 1985 som måste rättas till. Vilket tvingar dem tillbaka till 1955 igen.
Jag gillar hur den här filmen börjar direkt där den första slutar och man bara kastas med i handlingen. Kul att se alla händelser på allt i framtid och då tid. Vad allt har för konsekvenser av det ena och det andra. Deras fantasier är helt enastående. Ett kul faktum är hur nära dem var med två saker som skulle finnas i framtiden. TV på vägg eller ja typ bio TV. Plus att man kan välja och titta på flera kanaler samtidigt. Det går ju faktiskt att göra på vissa TV-apparater nuförtiden. Man kan inte låta bli att bli imponerad hur lika bra skådespeleriet är i denna film som i den första. Då de dessutom sätts på prov att spela olika versioner av sig själva. Tror alla höjt sig ett snäpp från första filmen dessutom. Det är en fröjd att se det plus dem olika versionerna av alla deltagare.  Handlingen flyter också suveränt ihop med första filmen vilket är ett oerhört plus. Man vill bara ha mer hela tiden. Man vill vara där fast ändå inte. För jag säger så här: “Måtte ingen uppfinna tidsmaskinen för då kan du bli raderad eller saker ändras till förödande saker“. Snälla låt det aldrig ske. Jag kan inte mer än säga att denna film liksom ettan tåls att se flera gånger om. Eller hela serien för den delen. Det är nöje hela tiden. En fröjd för fantasin och för ögat. Ett snäpp bättre än ettan. Denna får fullt betyg: 5/5

Marty McFly (Michael J. Fox) är en vanlig tonårsgrabb i mitten av 80-talet som är lite slarvig med skolan men han tillhör inte alls de ocoola. Han gillar dock att spendera mest tid med sin flickvän Jennifer Parker (Claudia Wells), hans galna vetenskapsman till vän Dr. Emmet Brown (Christopher Lloyd) eller att åka skateboard. Han har fantastiska föräldrar George McFly (Crispin Glover) och Lorraine Baines (Lea Thompson). Dr. Brown forskar i tid och har just kommit på världens uppfinning nämligen världens absolut första tidsmaskin i form av en plutonium driven DeLorean som han vill visa för Marty. Väl visandes denna så blir de uppvaktade av terrorister som vill skjuta dem p.g.a. plutoniumet som Brown kommit över. Brown säger till Marty att hoppa in i DeLorean och han far i nästa ögonblick bakåt i tiden till 1955. Väl här så behöver han hjälp att snart åter få komma tillbaka till framtiden och dessutom försöka rädda sin egen existens genom att se till att deras föräldrar fattar tycke för varandra eftersom hans mor råkat fatta tycke för han själv i och med en händelse som sker ganska snart efter att Marty anlänt till 1955. Bara två hinder kan stå i vägen för det. Han själv och skolans dunder mobbare Biff Tannen (Thomas F. Wilson). Samtidigt måste han söka upp Dr. Brown och få honom att upptäcka tidsresandet 30år tidigare för att kunna ta sig tillbaka till sin egen tid.
Denna film har hur mycket charm som helst. Bjuder den inte på härliga kommentarer och sköna skådisar och karaktärer så bjuder den på härlig underhållning och fantasi. Samtidigt har filmen mycket att säga om att ens handlingar alltid har konsekvenser. Blir en handling fel så sker kanske inte det osv.. Marty McFly är en person som dem flesta skulle vilja ha som polare. Schysst och ställer upp på det mesta för än plus att han kan ge de riktiga skitarna på nöten om så behövs. En reko härlig snubbe helt enkelt. Bra spelad av Micheal J. Fox förstås. Dr. Emmet Brown är lagom galen och härligt rask och hans verkligen brinnande entusiasm lyser igenom vilket fångar än och man vill veta mer om honom varje minut. Samtidigt är han mycket mån om att man inte ska leka med tid och rum för det kan ha oerhörda konsekvenser vilket gör honom till en oerhört omtänksam person han med. Christopher Lloyd gör ett enastående jobb. Vem skulle inte kunna bli kär i 1955 års versionen av Lorraine Baines? Större tilldragelsekraft kanske man får leta efter. Men det kanske är hennes nyfikenhet plus utstrålning som gör det. Det blir nästan som om man vill att hon ska bli ihop med Marty istället fast det bara skulle radera honom ur existensen. 1955-talets George McFly är å andra sidan en riktig tönt. Som inte vågar mycket. Han är däremot dökär i Lorraines vilket gjort att han smyger på henne ibland. Dessutom blir han alltid spöad och mobbad av Biff Tannens gäng som är skolans riktiga skitskallar. Biff Tannen måste vara en av dem elakaste personerna gestaltade på film. Hans påhitt har inga motiv. De är bara genomstuderat elaka. Bara för att roa honom själv i princip. Alla i filmen gör ett bra skådespelar jobb. Den är mer än sevärd och lagom lång. Välfilmad med bra effekter för årtalet och bra regisserad av Robert Zemeckis. Den får betyget: 4,5/5

Efter att Max Payne (Mark Wahlberg) kommit hem och funnit sin fru och barn brutalt mördade har han inte varit sig lik. Förpassad till arkiven där han kollar upp och arkiverar olösta fall tittar han genom rapporter som besatt fast beslutad att hitta dem ansvariga för deras död. Efter ett försök att åter igen få hjälp av en gammal tjallare Trevor Duncan (Andrew Friedman) slutar det i att han får med sig Natasha Sax (Olga Kurylenko) hem som påverkad av en väldigt stark drog endast vill få Max i säng. Hon blir förvisad att dra och väl ute på gatan blir hon mördad. Många tror nu att Max ligger bakom detta mord samt mordet på hans familj men samtidigt som Max före detta kollega Alex Balder(Donal Lague) hittar ett samband mellan hans fru och Natasha. Nämligen en tatuering. Men när också kollegan blir mördad är Max mer än misstänkt och en jakt på honom inleds med Jim Bravura(Chris 'Ludacris' Bridges) i spetsen. Men han får oväntad hjälp av Mona Sax(Mila Kunis). Kan allt verkligen få nån rättvisa? Hur jobbig den än kan vara. Och vad vill egentligen den sympatiske BB Hensley(Beau Bridges) och vem är Lupino( Amaury Nolasco)?
Detta är en djup men ändå bra och fartfylld action. Men den växer också på hur ingående djupt förtvivlad och besatt Max Payne är i sökandet på mördaren eller mördarna av hans familj. Dessutom den där vetskapen om att hade han kommit hem lite tidigare så kunde han kanske stoppat det hela som en ekande klocka i skallen. Det hjälper ju inte när han själv blir misstänkt för det hela.  Att ha alla mot sig i en sådan här sak. Det skildras väldigt bra i och med det bra skådespeleriet av Mark Wahlberg och sedan den mörka tonen i filmen. Det är bra filmat men ibland blir jag irriterad då det i en spel film nästan ser ut som om det är animerat. Då försvinner realism. Skurkarna har också bra insatser och ingen sticker ut nämnvärt de gör sitt jobb bra i alla fall liksom övriga bi roller. Detta är en film baserat på ett tv-spel med samma namn. Dessutom en av minna absoluta favorit spel serie som jag verkligen blivit fest vid. Att göra film på ett tv-spel är svårt men är glad att säga att dem lyckats här. Dem har definitivt lyckats fånga djupet som spelet och handlingen och framförallt Max har. Kanske man kunde valt nån som generellt är en mer hårdare skådis än Mark Wahlberg då Max Payne verkligen är hårdare än vad Mark har en tendens att se ut. Men han gör rollen i bravur efter sin förmåga. Jag tycker filmen kommer undan med betyget 4/5. Men då är jag också lite snäll vill säga.

Agent 47 (Timothy Olyphant) är en lönnmördare. En man kan anlita för pengar. Han får uppdrag från olika arbetsgivare hela tiden att mörda den eller den personen. När han väl blivit anlitad att mörda Rysslands blivande president Mikhail Belicoff (Ulric Thomsen) och han tror han lyckats så är han inte död utan det var en av flera kopior av honom som dog i hans ställe. Det vill säga att Agent 47 är expert på det han gör och misslyckats i princip aldrig. Så han fortsätter för att full följa sitt uppdrag och får då stöta på Belicoffs inhyrda livskamrat Nika Boronina (Olga Kurylenko) och tar med henne för han får för första gången uppleva en form av med mänsklighet. Men han går inte säker. Dels är två interpoolagenter, Mike Whitter (Dougray Scott) och Bwana Ovie (Eriq Ebouaney), plus KGB med Yuri Marklov (Robert Knepper) i spetsen honom i hälarna. Dessutom härjar inte bara en utan flera lönnmördare som han själv fritt. Men är detta verkligen tillräckligt för att hindra honom från sitt slutliga mål att göra det han är skapad för att göra.
Detta är en bra film även fast det finns vissa detaljer man kan hänga upp sig på. Dels pratar inte Agent 47 med en brittisk accent och dels ser han något tunn ut. I övrigt gör dock herr Elefant nej jag menade Olyphant en bra och trovärdig insats. Det är ju en respektabel skådis så vad annars? De övriga skådespelarinsatserna är väl helt ok. Inget som sticker ut men en som höjer sig något mer är Dougray Scott som jag skulle kunna tänka mig att se fler filmer med då han spelar snut. Han är rätt skön helt enkelt. Olga Kurylenko gör väl ingen märkvärdig insats men vad gör det. Jag kollar gärna på henne för hon är ju väldigt vacker. (Hehe Got Me). Jag tillhör nog en av dem som just stör mig på när dem filmar i de vinklar som finns i spelet. (För dem som inte viste det så bygger denna film på en serie tv-spel med samma namn). Jag finner det störigt att se Agent 47 gå och se honom filmad bakifrån nästan som om det är någon som följer efter honom som i spelen. Förstår mig inte heller på dessa tillfällen då allt börjar se animerat ut fast det är en spelfilm. Händer flera gånger och särskilt i dunkla miljöer och de ska fånga upp ljus som tränger in. Är det bara för att jävlas eller för att ytterligare återskapa nån sorts spelkänsla. Filmens budskap eller ämne att förknippas med och kretsar kring att skaffa sig en identitet eller försöka upptäcka sin identitet och se att man kanske är människa ändå fast man inte har nån tillhörighet. Filmen får betyget 3/5.

Krigsveteranerna Hannibal Smith (Liam Neeson), Löjtnant “Faceman” Peck (Bradley Cooper), B.A.Baracus (Quinton “Rampage” Jackson) och Kapten H.M. Murdock (Sharlto Copley) är bäst på det dem gör. De har arbetat ihop i åtta år så man vet att de alltid ska lyckas när dem är anlitade. När Lynch (Patrick Wilson från CIA kommer och vill att dem ska hjälpa dem att få tag i tryckplåtarna från en irakisk sedelpress blir dem ombedda att hålla sig undan av ingen mindre än Pecks gamla flickvän Charissa Sosa (Jessica Biel) som också är CIA. Dessutom vill deras general Russel Morrison(Gerald McRaney) att dem ska hålla sig utanför. Istället ska operationen ledas av Pikes (Brian Bloom) vilka enligt Hannibal är amatörer. Men dem kan inte hålla sig utanför i alla fall. Så de börjar planera och sedan utföra uppdraget men råkar ut för en fälla och sedelpressen är helt borta. De hamnar inför krigsrätt och blir fängslade. Nu finns bara en utväg nämligen att rymma och få upprättelse även om det inte är lika självklart för Hannibal som för Baracus. Så nu förbereds en stort arbete med deras expertis så att rättvisa kan skipas.
Utan att ha sätt serien A-Team eller läst serietidningen så kan jag ändå säga att jag tycker detta är en mycket underhållande och bra actionfilm. Skådespelar insatserna är mycket bra och effekterna är överförväntan. Även om det blir en hel del överdrivet ibland och det kanske det som är denna films största nackdel men jag tycker i princip det funkar bra hela vägen ut. Det kanske är lite allt för överdrivet när dem flyger en stridsvagn i luften och lyckas styra den i rätt riktning med hjälp av att skjuta med den. Fast scenen är mycket underhållande samtidigt vill jag påstå. Liam Neeson är lysande i rollen som den lojale kloke ledaren av gruppen som alltid har en smart snille blixt plan i bakfickan. Slug som få. Han viker inte tum och berättar gärna när dem varit duktiga eller inte. Han utstrålar mycket karisma och det är bara för härligt att se honom tända den där cigarren. Utan Hannibal faller gruppen. Bradley Cooper gör också ett bra jobb som tjejernas favorit som alltid lika charmige Peck som har en alltför stor förmåga att nästan alltid hamna i trubbel. Quinton Jackson är trovärdig i rollen som gruppens starke och flygrädde man. Han lyckas även leverera när rollen kräver lite mer känsliga delar. Så har vi Sharlto Copley som är utmärkt som halv galen spexande superkrigspilot som kan navigera bort även dem bästa på sina egna lilla speciella sätt. Skurkarna då? Ja de är inga mästarinsatser men inga absolut dåliga heller. Inga man kommer komma ihåg så där utmärkande. Måste säga att jag trodde att filmen skulle vara sämre än vad den visade sig vara. Den var mer än se värd och bad på mycket härlig action och under hållning och sköna dialoger och skämt. Jag gillar också när en plan blir som man vill. Den får betyget: 3,5/5

En helt vanlig dag i Central Park i New York stannar folk helt plötsligt upp efter brisen av en vind. De börjar snart bete sig konstigt och letar efter möjligheter att ta sitt eget liv. Då allt fler börjar ta sitt liv skapar detta panik och de som inte drabbats av fenomenet eller hotet börjar ta sig från stan. Bland dem får vi följa biologiläraren Elliot Moore (Mark Wahlberg) hans fru Alma Moore (Zooey Deschanel) samt Elliots vän Julian (John Leguizamo) och hans dotter Jess (Ashlyn Schanchez). De tar tåget mot Philadelphia men på väg dit så får de höra att dem drabbats där med och när tågförarna tillslut tappat kontakten med alla stannar dem i ett litet samhälle mittemellan New York och Philadelphia. De inser snart att dem inte kan stanna länge kvar här då ämnet eller åkomman fortfarande sprids med vinden. Men det verkar som om det begränsat sig till ett vist område i USA och de får nu åka med ett par lantisar för att åka ut här ifrån. Det verkar sig vara lättare sagt än gjort. Ett härligt äventyr följer till gårdar med arga folkfientliga isolerade rednecks. Vad är det som händer egentligen?
Åhh det här är min typ av film. Den innehåller en viss typ av samhälls sårbarhet som sätts på spel samt att det inte går att förbi se att det är skildrat med en hel del svart humor på sina håll. Om man nu kan se det så? Men det tycker jag man kan. Ta bara på en byggarbetsplats då det helt plötsligt börjar falla ner byggarbetare eller scenen då flera personer använder samma pistol en efter en för att ta sitt liv. Filmen skildrar dels vår sårbarhet som människor och dels en annan sak som att vad vet vi om naturen egentligen? Vem vet vad den kan få för sig att göra? Vad kan vi göra mot hot som vi inte vet vad det är? Skådespelarna gör en ytterst bra insatts även dem med mindre roller så som Jeremy Strong(menige Autser), Robert Bailey Jr och Spencer Breslin som ungdomarna Jared och Josh som kommer ett lite snöpligt öde till mötes. Kärleksstrulet i förhållandet mellan Elliot och Alma känns också helt ok och de kommer med tiden på varför dem just behövde varandra. Det finns en viss svart absurd samhällsskildring i att se hur många människor som hänger döda från träden när de åker in i ett samhälle. Denna film är väldigt psykologiskt läskig och får än att tänka mycket och det är precis så jag tycker en film ska vara när dem är bland dem bättre. Jag skulle kunna överanalysera den om jag vill men nöjer mig med det jag har skrivit. Denna är helt klart sevärd flera gånger om. Betyget blir: 4/5

Psykologen David Callaway (Robert de Niro) hittar sin fru Allison Callaway (Amy Irving) död i badkaret efter att hon begått självmord. Detta får också dottern Emily Callaway (Dakota Fenning) bevittna. Eftersom detta blir en traumatisk upplevelse för dem båda bestämmer David att dem ska flytta och köper sig då ett hus i ett litet samhälle i norra New York. Då traumat verkar drabbat Emily värst så försöker David hitta på saker med henne och bekanta sig med dem till synes snälla fast ändå lite skumma grannarna. Grannparet Laura(Melliso Leo) och Steven(Robert John Burke) som ganska nyligen förlorat ett barn dyker upp emellanåt och verkar inte något nervösa samt mr. Haskins(David Chandler) med nycklarna till huset och ett rent allmänt skum uppsyn. Davids arbetskollega Katherine(Famke Jensen) hälsar på dem ibland plus att en ny dam vid namn Elisabeth(Elisabeth Sue) har fångat Davids intresse. Men Emily verkar inte road då hon inte får ha någon annan än den nye mystiske Charlie som blivit hennes nya vän. Hon brukar leka en lek med Charlie men snart blir det mer än kanske bara en lek. En lek som mamma gillade att leka.
Detta är faktiskt en väldigt tam skräckfilm. Man ska veta då att jag också ställer väldigt höga krav när det ska vara skräck. Det ska vara väldigt psykologiskt också och sätta sig lite på psyket eller ja skrämma än på det sättet. Även fast Robert de Niro gör ett mycket bra jobb som nästan alltid men insatsen sjunker efter över halva filmen då rollen sätts på mer prov. Dakota Flemming gör också ett bra jobb men ja det räcker inte för att hålla upp filmen. Tycker inte alls det  blir särskilt läskigt och man hoppar inte till särskilt många gånger. Gillar dock tvisten som filmen tar även fast jag samtidigt blir besviken på den också. Jag vill ju ha konkreta grejer och när det inte blir så ibland ja då är det lite tråkigt. Men plus får den för att det finns två slut. Gillar dock original slutet bäst. I övrigt så gör nog David Chandler den bästa rollen i en något allt för sliskigt konstig gammal ägare till huset. Titellåten till filmen är dock mer än suverän och skulle nöjt mig med en musik video på den istället för att titta på filmen då den bara får betyget: 2,5/5

Ett gäng krigsfångar kända för att göra rymningsförsök placeras på ett rymningssäkert krigsfångsläger för att samla alla rymningsbenägna fångar på ett och samma ställe under Andra Världskriget. Detta ska göra det lättare att fånga in dem om dem flyr. Hit kommer då mer än 250 krigsfångar var av de flesta har testat att rymma från tidigare läger. Men den brittiske officeren Ramsey (James Donald) säger “att det är deras plikt att försöka fly från detta läger”. När rymnings organisatören och ledaren Roger Bartlett (Richard Attenborough) kommer till lägret dit tagen av Gestapo agenten Kuhn (Hans Reiser)blir han omedelbart omtalad att han kommer att bli skjuten direkt om han försöker att fly. Nu inlåst med de främsta rymningsexperterna i Tyskland börjar här organiseras hur man på smartast sätt ska kunna komma här ifrån med så många som möjligt så att det inte märks. De börjar organiseras upp i team som gör olika grejer så som gräva tunnlar, göra civila kläder, falska pass och hålla utkik osv.. Flyg löjtnant Hendley (James Gardner) blir den som fixar fram vad dem andra behöver om det så är en kamera eller kläder. Australiske flygofficeren Louis Sedgwick (James Coburn) gör redskap så som tunnelhackor och dylikt. Flyg Löjtnant Danny Velinski (Charles Bronson) and William "Willie" Dickes (John Leyton) organiserar själva tunnel grävandet. Efter någon dag anländer då Kapten Hilts (Steve McQueen) som genast börjar sätta igång med en massa rymningsförsök och att irritera vakterna konstant särskilt Kommendant von Luger (Hannes Messemer). Detta resulterar i att han ofta hamnar i kylaren, en sorts isolerad cell, i ett visst antal dagar per gång. Sedan har vi den ständigt frihets drömmande och oerhört längtande Ives (Angus Lennie) som ofta får hamna i kylaren samtidigt som Hilts.. När de tre amerikanarna firar självständighets dagen och bjuder på brännvin gjord av potatis blir Ives allt för längtandes och trött på att vara fånge springer han mot stängslet där han blir sönder skjuten av vakterna. Nu tar rymningsplanerna fart på allvar.
Denna film som är baserad på en riktig händelse fångar en med sin charm direkt. Härligt regisserad av John Sturges (“7 vågade livet” och “Örnen har landat”). Det som gör att den fångar än direkt är att fångarna ser det med lätthet det här att sitta inne. “Det ordnar sig liksom“. Dem har skoj, jävlas med vakter och är helt på det klara vad som krävs för att lyckas och vart dem har vakter och varandra. Med den här skaran kända skådisar är det väl svårt att misslyckas också. Kan ändå inte låta bli att tycka att Richard Attenboroughs uppsyn ser väldigt rolig ut ibland då han både ska vara allvarlig och skämta. Det är i vilket fall som helst en fröjd att följa hela uppläggningen och förberedandet av själva rymningen för att inte rymningen sedan. Då också vad alla väljer att göra för att försöka komma undan tyskarna. De bästa skådespelar insatserna kommer från Steve McQueen (min första film jag ser med honom konstigt nog..? I alla fall vad jag kan komma på), Charles Bronson, James Gardner och Angus Lennie. De är alla något mer trovärdiga än dem andra och tillför sina roller den där sista gnuttan som behövs för att uppfylla sin person. Det är ändå något som fattas i denna film för att få det där magnifika betyget. Det är dock inte avsaknaden av tjejer och kvinnliga huvudroller i filmen även fast det alltid är trevligt när det finns det. Jag tror den faller på att det inte känns så spännande. Ungefär samma syndrom som fäller filmen Flykten från Sobibor. Man vet att det kommer ett läge då de ska fly men man vet inte hur det ska gå då. Det är först då det blir spännande och det rejält då ett tag. Men betyget till trotts blir ändå bara: 3,5/5

En hockey agent hittas mördad och upphängd på gränsen mellan Ontario och Quebec. Då de båda närmsta mordutredarna kallas till platsen så vill ingen ha fallet när den stilige och städade Martin Ward (Colm Feore) tillslut ger efter och tar sig ann fallet så vill inte den hårde och tuffe David Boucard (Patrick Huard) vara sämre han. De båda omaka poliserna får helt enkelt lov att försöka samarbeta och ta upp jakten på en mördare som koncentrerar sig på agenter som har anknytningar till Quebecs förflyttning till Colorado, Denver. Att de båda är frånskilda skapar vissa prekära intressen.
Detta tänker du stinker “Dödligt Vapen“ och “Bad Boys”. Helt fel tänkt är det inte heller. Måste säga att jag själv var inställd på en mycket dålig film. Jag hade inga stora förväntningar i alla fall bara att den kunde bjuda på lite humor och underhållning. Att filmen började med att ha tal på franska så tänkte jag ironiskt jaha “det kan inte bli bättre nu alltså”. Men filmen tog fart då de båda poliserna, utmärkt charmigt spelade av  Colm Feore och Patrick Huard, kallas till mordplatsen. Man kan bara älska scenen då de båda klättrar upp på var sin sida för att undersöka ett lik. Då de båda blir hängandes i var sin ände av kroppen. Eller när de lyckas elda upp ett helt hus de undersöker med en massa bevismaterial. Ja det forsätter så hela filmen och finns en del coola scener till bland annat tv-sändningen. Jag säger inte mer om den. Detta skulle lätt kunna bli mycket löjligt om det inte nu var så att dessa två herrar kompletterar varandra så bra. Sen att det då också växlas mellan engelska och franska i språk gör den också bättre och att det då är en kanadensiskfilm ger en vis realism i det överdrivna. Men misstolka inte det överdrivna funkar och kommer in bra. Det är ju dessutom underhållning man ska få. Lite minus får den dock för att jag tycker skurken (Patrice Belanger) var något töntig men plus ändå för det halv råa slutet. Oväntat fräckt. Oväntat bra men inte en super topp film men betydligt charmigare än Dödligt Vapen filmerna och Bad Boys filmerna då deras effekter är betydligt mer överdrivna än vad denna films sådana är. Betyget: 3,5/5.

När Tony le Stéphanois (Jean Servais) kommer ut efter fem år i fängelse vill han börja ett stilla och lugnt liv. Men när han sluter upp med sina gamla polare, Jo le Suoidois (Carl Mölner) och Mario Ferrati (Robert Manuel),så är de mer än sugna på att göra en bankstöt men den lockar inte Tony nämnvärt eftersom de inte vill åt storkovan. Han finner att sin tjej Mado les Grands Bras (Marie Sabouret) skaffat nytt sällskap i form av Pierre Grutter (Marcel Lupovici), som äger en nattklubb, och blir  mäkta irriterad. Dels på henne och dels på att han märker att lite stålar kanske borde vara nått att ha om man vill komma nånstans. Han går med på att göra stöten om de går med på hans villkor om att gå på storkovan och göra enligt hans plan. De tar kontakt med italienaren Cesar le Milanais (Jules Dassin) som är expert på denna form av kassaskåpskupper. Århundradets kupp är ett faktum och nu kan väl ingenting gå fel? Men när Pierre Grutter och hans undrevärld får nyss om det hela blir läget något mer än prekärt.
Denna sköna film i svartvit är en fröjd för ögat på plattskärm. Man vill bara stanna upp en stund och resa tillbaka dit. Denna film, regisserad av Jules Dessin som också spelar Cesar i filmen men står som alias Perlo Vita i rollistan, bygger på en roman med samma namn men har egentligen inte så mycket med boken att göra ändå eftersom manus skrevs om mycket innan filmen skulle göras. Har inte heller läst boken men jag tycker filmen står sig bra ändå. Filmen blev förbjuden att visas i biografer för att den inspirerade i att göra brott och stötar eftersom den var så detaljrik i hur man gjorde plus att den innehöll våld och naket och droger. Det är just denna detaljrikedom och det briljanta framförandet i skådespeleriet som gör att filmen finner sin charm för att vara gjord på 50-talet. Tony är en snubbe man inte gärna är ovän med plus att man ser en reko snubbe i honom på något sätt även fast han tuktar sin före detta tjej för att hon svikit honom (ett straff som tack och lov inte accepteras längre). Marcel Lupovicis insatts är också bra. Ingen verkar så ond som just Pierre. Att filmen är filmad direkt på platserna och gator i Frankrike så blir det extra trovärdigt. Snyggt är det också och skönt illustrerat. Geniallt att inte ha någon musik under själva bankstöten då det säkert bara hade förstört det hela. Låt tystnaden göra sitt. Sista kvarten är en fröjd i filmkonst och  höjer den här filmen betydligt. Filmen står sig i genren än idag och om du orkar stå ut med en film från 50-talet är den mer än värd att titta på. Tycker fler filmer skulle göras i svartvit även idag för det är grymt underskattat. En detalj jag inte kan komma ifrån när det gäller gamla filmer är att scener när dem ska kloroforma personer eller ligga i bakhåll på folk bakom eller innanför en dörr ofta ser så stela och roliga ut så att det ser ut som om de borde hummat reagera och försvara sig. Betyget blir 4/5.

Här kommer bara ett litet tips om du vill hinna få tag i lite obskyra och gamla trevliga halvroliga skräckfilmer vad jag kan förstå. Det är bara kolla in Cinnemassacres monster madness så finns det lite tips att kolla in. Dessutom har jag sätt The Terror från 1963 och den var helt ok och långt från så flummig som James säger. Skulle själv vilja se alla dem där filmerna och sätta min prägel och tycke på dem!

Ha det trevligt och till godo!

Ett gäng amerikanska mördare, tjuvar och desertörer skickas iväg för att sättas i militärt fängelse under andra världskriget. Men på vägen dit blir de attackerade av tyskar och på så sätt lyckas de sen fly och bestämmer sig för att dra till Schweiz där de kan slippa allt vad fängelse heter. Gruppen får direkt en ledare i Löjtnanten Robert Yeager (Bo Svensson) som nu får leda dem andra Nick (Michael Pergolani), Tony (Peter Hooten), Fred Canfield(Fred Williams) och Berle (Jackie Basheart) runt för att överleva mitt i rådande krig. Men dessa snubbar visar sig vara väldigt skickliga soldater som strövar runt mitt bland fällda bomber och kulspruteeld. De får som av en händelse vägledning av en tysk vid namn Adolf Sachs (Raimund Harmstorf) som de hittar sovandes i en lada. En annan förolyckande händelse är att de råkar ha ihjäl en amerikansk trupp som ska spela en viktig roll i framtiden i kriget. Då de lotsas som om ingenting har hänt då de möter ett gäng fransmän som skulle mött upp med amerikanarna för att ge dem ett viktigt uppdrag. Men nu hamnar uppdraget i händerna på dessa snubbar och de tar uppgiften med storm och de ser sin chans att dels göra något viktigt men framförallt kunna komma till Schweiz.
Måste bara säga att det finns knappt ord för hur skön denna film är. Det tar fart redan i början med hur lätt dem ser på det hela med att hamna i fängelse till att ja nu är vi i krig nu gör vi det bästa av situationen. Skulle va skönt att kunna ta det mesta så ibland. Sedan har vi karaktärerna. Rättvise och smarte men ändå rakt på Robert, iskalle Fred, sprallige Nick som tycks ha vad som helst gömt bland sin utrustning och kläder, otålige men spontane och kärleksfulle Tony och blyge Berle. Alla levererade med bra skådespeleri och man tar till sig karaktärerna för att de är så sköna mitt bland förträffliga effekter i form av explosioner( nästan goda nog för att kunna vara gjorda nu), schyssta och trovärdiga krigsscener bara det att de vinner lite för lätt ibland. Men det är ju film. Dessutom är scenen när de får se nakna tjejer bada vid ett ställe något extra. Reaktionen blir som vilken kille som helst skulle ha gjort under krig. Dra och spana och sedan bada själva. Vår naturliga instinkt så att säga. Men vändningen är slående snart står de nakna med maskingevär. Det är inte ofta man ser det. Det finns många sköna scener bl.a. när Nick lagar en motorcykel som läcker i tanken med tuggummi samt som när de intar slottet för att fri ta Fred och Tomas Buckner ( Ian Bannen). Bara fantasin i hur de slår ut vakterna är cool och nice hehe. Nick använder en slangbella för att skjuta ner vakterna t.ex..
Detta är alltså en mycket skön och välspelad och väl regisserad (Enzo G. Castelleri) film. Den innehåller många sköna scener och bjuder på mycket god underhållning enda tillslutet. Oerhört bra för att vara 1977. Jag nöjer mig så.  Betyget då. Den få: 4/5