När Tony le Stéphanois (Jean Servais) kommer ut efter fem år i fängelse vill han börja ett stilla och lugnt liv. Men när han sluter upp med sina gamla polare, Jo le Suoidois (Carl Mölner) och Mario Ferrati (Robert Manuel),så är de mer än sugna på att göra en bankstöt men den lockar inte Tony nämnvärt eftersom de inte vill åt storkovan. Han finner att sin tjej Mado les Grands Bras (Marie Sabouret) skaffat nytt sällskap i form av Pierre Grutter (Marcel Lupovici), som äger en nattklubb, och blir  mäkta irriterad. Dels på henne och dels på att han märker att lite stålar kanske borde vara nått att ha om man vill komma nånstans. Han går med på att göra stöten om de går med på hans villkor om att gå på storkovan och göra enligt hans plan. De tar kontakt med italienaren Cesar le Milanais (Jules Dassin) som är expert på denna form av kassaskåpskupper. Århundradets kupp är ett faktum och nu kan väl ingenting gå fel? Men när Pierre Grutter och hans undrevärld får nyss om det hela blir läget något mer än prekärt.
Denna sköna film i svartvit är en fröjd för ögat på plattskärm. Man vill bara stanna upp en stund och resa tillbaka dit. Denna film, regisserad av Jules Dessin som också spelar Cesar i filmen men står som alias Perlo Vita i rollistan, bygger på en roman med samma namn men har egentligen inte så mycket med boken att göra ändå eftersom manus skrevs om mycket innan filmen skulle göras. Har inte heller läst boken men jag tycker filmen står sig bra ändå. Filmen blev förbjuden att visas i biografer för att den inspirerade i att göra brott och stötar eftersom den var så detaljrik i hur man gjorde plus att den innehöll våld och naket och droger. Det är just denna detaljrikedom och det briljanta framförandet i skådespeleriet som gör att filmen finner sin charm för att vara gjord på 50-talet. Tony är en snubbe man inte gärna är ovän med plus att man ser en reko snubbe i honom på något sätt även fast han tuktar sin före detta tjej för att hon svikit honom (ett straff som tack och lov inte accepteras längre). Marcel Lupovicis insatts är också bra. Ingen verkar så ond som just Pierre. Att filmen är filmad direkt på platserna och gator i Frankrike så blir det extra trovärdigt. Snyggt är det också och skönt illustrerat. Geniallt att inte ha någon musik under själva bankstöten då det säkert bara hade förstört det hela. Låt tystnaden göra sitt. Sista kvarten är en fröjd i filmkonst och  höjer den här filmen betydligt. Filmen står sig i genren än idag och om du orkar stå ut med en film från 50-talet är den mer än värd att titta på. Tycker fler filmer skulle göras i svartvit även idag för det är grymt underskattat. En detalj jag inte kan komma ifrån när det gäller gamla filmer är att scener när dem ska kloroforma personer eller ligga i bakhåll på folk bakom eller innanför en dörr ofta ser så stela och roliga ut så att det ser ut som om de borde hummat reagera och försvara sig. Betyget blir 4/5.