There will be Blood (2007)
Daniel Plainview hittar guld i slutet på 1800-talet. Det investerar han i att börja leta efter olja. När han väl hittat det och affärerna går bra så åker han runt och letar efter nya ställen att utvinna olja på. Han reser tillsammans med sin adopterade son H.W. och en dag kommer missionären Paul Sunday som har information om land där det bör finnas olja men i sig också information som kostar. Daniel är intresserad och snart sätts det igång med letandet efter olja på detta outforskade område.
Denna film är regisserad utav Paul Thomas Anderson (Punsch-Drunk Love 2002, Boogie Nights 1997, Inherent Vice 2014) och är baserad på novellen Olja; Oil (1927) utav Upton Sinclair. Upton Sinclair är annars mest känd för sin novell Vildmarken; The Jungle (1906) som är en samhällskritisk roman som utspelar sig bland arbetarna i köttindustrin i Chicago. Det här är en film som jobbar med soundtracket och skapar stor stämning med det. Det är oftast långa dramatiska ljud med stor effekt vilket får tittaren att vakna upp och emellanåt så är det inte så mycket som händer men man ska ändå känna stämningen som utspelar sig i scenen vilket man allt som oftast gör. Soundtracket jobbar också en del med upprepande ljud som i princip skulle kunna vara inspelade oljepumpar i modell samma som för tiden då filmen utspelar sig. Det har i alla fall en stor effekt på filmen och man hänger med på dramat, som utspelar sig, på ett vaket sätt. Filmen är också mycket vacker och det torra western-landskapet har nog inte sett vackrare ut även fast det emellanåt inte finns så mycket att se utav det. Uttorkade miljöer har också sin estetiska charm och emellanåt betydligt mer färger och nyanser än vad man tror.
I rollen som Daniel Plainview ser vi Daniel Day-Lewis (Den siste Mohikanen 1992, Lincoln 2012, Gangs of New York 2002) och han gör den hårdnackade, rättvise, noga men vaksamme oljemannen med mycket rak övertygelse. I rollerna som både Eli och Paul Sunday ser vi Paul Dano (Little Miss Sunshine 2006, Prisoners 2013) som på ett religiöst naivt sätt tar sig igenom filmen med sina tomma blickar men samtidigt lurar en sadistisk och lömsk baksida i honom. Han gör rollen levande och nästan äckligt obehagligt näsvist slugt. Värd att nämna utöver Dillon Fraiser, som spelar HW, så bör även Kevin J. O´Connor (Mumien 1999, Deep Rising 1998, Van Helsing 2004) som gör rollen som den desperat uppgivne Henry som vill pröva lyckan att på ett annat sätt försöka överleva. Skådespelet utförs i Kevins fall med en deppig ton.
Filmens stora tema är helt klart överlevnad och det till vilket pris som helst. Människans desperata behov att dra nytta av andra som har pengar och kan investera i framgång. Vidare handlar den också om tillit och då om det går att lita på någons intentioner när man har en massa pengar. Det jobbiga med att ha en unge i början i slutet av 1800- talet och början utav 1900-talet. Filmen behandlar uppfostran på olika sätt. Religion och framför allt kristen sådan är också en viktig del utav filmen och vad girighet kan driva människor till och då även om man må vara troende eller inte.
Filmen håller en på helspänn hela tiden trots det emellanåt låga tempot. Den gör dig alert så att du måste hänge med på vad som händer och sägs och det är egentligen både sjukt men samtidigt helt klart varför man håller på den till slut helt osympatiske Daniel Plainview. Du ska definitiv se filmen.
Stranger than fiction - Jag vill stagediva del. 52
Människor som inte accepterar andra människor för dem de är och att man kan ha olika åsikter är inte öppna människor. Det är människor som vill styra andra människor och tycker att andra ska passa in i deras världsbild alternativt bilden på allt i sin omgivning och i sitt eget liv. Vad som menas med detta är att om man inte är en trygg zon i en viss människas liv så är man istället en obekväm jävel eller med andra ord ett hot som måste tas bort. Felet med detta tänk är att om man bara söker efter sådant som man gillar eller inte har friktion så lär man sig inte heller något. Då kan du gå runt i din tillvaro och allt är helt ok men det som troligtvis händer är att din hjärna stagnerar och du får fel sorts tillfredsställelse och det är den bekväma. Visst fan är det skönt att ha det bekvämt ibland men det händer då ingenting som kan tillföra någon form utav utveckling. Vi lär oss allt som oftast när det skaver och det är friktion och vi tvingas lösa ett problem. Det kan vara så enkelt som att du behöver bli snabbare på korta sträckor när du löptränar men hur ska du hamna där? Här krävs det att du funderar ut ett sätt som skulle kunna motivera dig till att öka hastigheten. Det skulle kunna vara att du kanske bara har hamnat i en lunk och på så sätt bara har svårt att ta i helt enkelt och vidare kan det vara att det kanske är så att du skulle testa att ha ett lugnare normaltempo för att sedan kunna ta i mera på vissa sträckor där det kan behövas. Att testa sig fram till lösningen är ett sätt att lära sig på.
De flesta människor gör detta omedvetet gällande tankar och idéer medan man talar och tänker men jag tänker också att det finns väldigt många som är låsta i sitt grundtänk och samtidigt tycker det är läskigt att testa tankar som man inte har tänkt förut. Med det i tanke så är det emellanåt helt obegripligt att tänka sig att det finns människor som inte kan acceptera att vi tycker olika men det är också begripligt eftersom dem inte vet vart dem själva ska hamna. Sedan kan vi inte ta bort faktorn att dem kanske inte heller är kapabla att förstå men där i ligger vidare en utmaning i att förklara för den andre på ett annat sätt så att personen i fråga får en ny chans att begripa vad det egentligen är man pratar om. Detta blir i sig och utav sak ännu svårare då det finns personer med redan klara sanningar och färdiga världsbilder samt att det finns medier som levererar den sanningen som just dem gillar. I min värld är det obegripligt att tänka sig att man ska kunna förlita sig på enbart en källa för information utav vad som händer i världen eller i sin närhet. Testa bara viskningsleken eller att återberätta en historia som någon fått berättat för dig i tredje eller fjärde part och du ska nu återberätta den igen. Gå på en fotbollsmatch och ni kommer säkerligen ha och får höra flera olika uppfattningar om den. Vilken är då den korrekta? Troligtvis den som kommer ihåg mest korrekt vad som hände men då krävs det att vara helt alert. Men ska verkligen det få vara den tolkade sanningen och ska du inte få ha din?
Det blir så konstigt när en person inte tycker att man kan tycka en sak eller inte accepterar dem vitt skilda meningsskiljaktigheterna. För ett år sedan råkade jag själv utför det här och det utav en person som jag tycker har alldeles för enkla lösningar och teorier kring saker och ting. Det intressanta blir också då personen själv ser sig som den smartaste i sin omkrets och omgivning. Jag tänker då att personen borde förstå mer och förstå förklaringar som man har men när en person står fast vid samma förklaringar som för över fem år sedan så måste något vara fel. Så enkelt kan det inte vara och saker rör på sig. Eller är det bara vissa som rör på sig och andra står stilla? Kombinationer och varianter på det finns det säkerligen rätt så många utav. En sak som jag har lärt mig är att man ska undvika människor som har ett behov utav att prata om vad som är intelligent och inte och samtidigt pratar om hur intelligenta dem själva är och det i rum med andra så att mer än en person ska höra dem. Det är oftast ett tecken på det motsatta.
Visst kan jag förstå att man kan bli rädd när saker i ens liv ändras och en del skeenden gör att saker inte kommer att vara som förut. Det som man inte vet vad det kommer att bli för något utav skrämmer en men man bör också fråga vart man kommer om man inte gör någonting? Ganska ofta är det vad som drabbar den som inte accepterar någon för vad den är och vad denne har för åsikter väldigt ofta stagnerar och inte lär sig något. Konsumerar du bara saker du gillar att höra så kommer ingen utveckling att ske. Du kommer inte att lära dig något och förbli en stängd person som är rädd för det den inte vet något om eftersom det kan vara farligt. Men du vet att det finns oerhört mycket där ute som vi inte vet så mycket om och i det stora hela inte heller är farligt. Glöm inte bort det.
Vi lever för att svära och dricka tjära.
De tre första Sällskapsresan-filmerna
Sällskapsresan-filmerna är ett gäng filmer där Stig-Helmer Olsson och Ole Bramserud åker eller hamnar på olika resor alternativt tillställningar. Personligen så klassar jag bara dem tre första filmerna som dem ”riktiga” Sällskapsresan-filmerna men det finns utöver dem tre till. De tre utöver dem första är Den ofrivillige golfaren (1991), Hälsoresan – En smal film av stor vikt (1999) och The Stig-Helmer Story (2011). Jag tänkte här enbart fokusera på dem tre första och på något sätt göra någon form utav recension på vardera filmen och sedan helheten som sådan.
Sällskapsresan – eller finns det svenskt kaffe på grisfesten (1980) handlar om Stig-Helmer Olsson som längtar bort från snöslasket i Sverige för att få det lite lugnt och skönt. Han är dock flygrädd och i och med det testar han lite terapi och får då i uppdrag att ta med sig ett paket, innehållandes pengar, ned för att lämnas på en bar på Grand Canaria. På flygplatsen blir han bekant med prylfantasten och samba älskaren Ole Bramserud även tjejerna Majsan och Siv skall ta resan ned med Sun Trip.
I Snowroller (1985) tar Ole Bramserud med Stig-Helmer på en skidresa till Kirschberg i Schweiz. På samma resa finner Stig-Helmer en like i Lotta, som åkt upp för att överraska Snowrollern Nalle, som är lika dålig på att åka skidor som han själv. Hur ska det gå när även andra förhållanden sätts på spel och dessutom en svensk folkskida skall lanseras?
SOS – En segelsällskapsresa (1988) handlar om att Ole och Stig-Helmer efter en maskeradfest och en olyckshändelse med en soppåse innehållandes personliga prylar hamnar på en societetsfest i skärgården runt midsommar. Där splittras dem upp efter en vindsurfing incident. Mitt i allt detta ska en segeltävling anordnas mellan män och kvinnor samt ett Östermanland byggas. Det händer saker i skärgården.
De här tre filmerna ses i dag som tre svenska humorklassiker och de två första är väl mest erkända som det. Varför jag inte tror att SOS är det är nog mest för att den inte refereras och citeras lika mycket som de två första även om den är minst lika bra och framför allt också innehåller minst lika många citatställen i min mening. Samtliga filmer är regisserade utav Lasse Åberg som också innehar rollen som Stig-Helmer i filmerna. Manusen för filmerna har han skrivit ihop med Bo Jonsson som också varit med på Lasse Åbergs andra filmer och där inkluderat Repmånad (1979), som kom innan dem här filmerna, och har även varit producent på bland annat filmen Jack (1977). Samtliga tre filmer innehåller bra skådespeleri och Jon Skolmen som spelar Ole i samtliga filmer är en skön belåtenhet och blir någon slags kompetent kontrast till den stela och bortkomne Stig-Helmer. I den första filmen får vi även se roller med Magnus Härenstam, Sven Melander, Ted Åström, Gösta Ekman och Kim Anderzon. I Snowroller är rollistan inte lika stjärnspäckad som i första filmen men bekantingar som Staffan Ling och Klasse Möllberg är väl värda att nämna. Från SOS finns det däremot fler namn att nämna då Peter Carlsson som spelar mannen som försöker dra igång båten bara är en. Anders Ahlbom, Birgitte Söndergaard, Johan Rabaeus, Ulla Skoog och Stellan Sundahl är några utav dem övriga.
Sällskapsresan-filmerna fångar och gör avtryck i svenskhet på flera olika sätt. I första filmen så är det små enkla saker som att vi vill resa bort från Sverige men vi vill ändå ha det så svenskt som möjligt när vi kommer dit och helst utav allt bara umgås med svenskar. Stig-Helmer själv representerar också någon form utav stel och blyg svensk som inte säger så mycket men till slut vågar ta för sig, åtminstone litegrann. Åka på skidsemester är också typiskt svenskt på något sätt. Det är väldigt många svenskar som åker på det inom Sverige upp till Sälen och andra orter alternativt ned till Alperna. Den passiva aggressiviteten är också representerad och det framförallt Snowroller och SOS. Den ger utlopp i att personerna Göte i Snowroller och Arne i SOS får utlopp för den genom att lägga ut den på sina respektive fruar men också i Götes fall hela skidresan. Gästvänligheten ute till sjöss är också en annan sak som jag tycker dem tagit vara på i SOS i och med att alla ändå tycks bemöta varandra med någon slags ömsesidig respekt även om man har det bättre ställt än andra. Vidare så behandlar filmerna Chartersemesterns flummiga bit, stelhet, korruption, drömmar, kärlek, familjeliv och fest.
Humorn i filmerna håller fortfarande och som för det mesta gällande humor så handlar mycket om inlevelse och fantasi trots att många tycker att humor är en daterad grej. Visst finns det humor som är daterad men då handlar det allt som oftast om vad det är för referenser som används. I dessa filmer finns det även sådan humor som har sina referenser men allt som oftast så är det situations- och slapstickkomik som används och på så vis är det inte så svårt att leva sig in och förstå det roliga. Det går även att hitta passningar från tidigare filmer till senare. En sådan passning är att Stig-Helmer får en t-shirt i skärgården som det står ”Sailing is a blow job” på och det är ett skämt på att det återigen ska vara en fräck t-shirt med som det var i första filmen då Sven Melander hade en t-shirt med trycket: ”Ikväll får 107 svenskar gonorré”. I första filmen är han kontrollant G17 medan han i SOS är kontrollant G9. En del utav referenshumorn är U-Båtsskämten eftersom många påstod sig se U-båtar i skärgården på 80-talet och ett annat referensskämt som gått mig förbi många gånger men jag nu snappat upp är skämtet om att Hulans Hörna går på radion i början utav SOS. Det är ett skämt för dem som kommer ihåg eller vet om att det fanns ett gammalt TV-program med namn Hylands Hörna. Det finns mycket i filmerna som är kul och det skämtas bland annat om tillägg på resor och innebörden utav bränsletillägg. Ett utav mina favoritscenarior är i SOS när Arne vill att dem ska luta båten för att komma under bron. Det är en fastetsad klassiker hos mig ihop med att när hans fru ska lära sig tända gasolköket i hammocken. En annan sak jag lagt märke till är att ihop med att Stig och Ole bara blir äldre för varje film så tycker jag det verkar som att tjejerna dem paras ihop med bara blir yngre för vardera filmen. Det är rätt så intressant men det skulle kunna vara en spegling till att när det kommer till kärlek och förälskelse så spelar ålder inte så stor roll.
Betygen då? Jag har alltid sett första filmen som det svagaste kortet utav dessa tre filmer och jag har faktiskt ganska svårt att sätta finger på varför det är så. Men på något sätt är den något kladdigare och stelare än dem andra två. Kanske för att rollerna är mer inarbetade i dem andra två filmerna men humorn och handlingen i sig är det inget fel på. Ingen utav filmerna brister i tempo och det är något jag alltid gillat med dessa filmer att dem alltid går vidare till nästa scen som innehåller något nytt matnyttigt. Sällskapsresan får 3,5 och sedan blir det dött lopp mellan Snowroller och SOS som båda får 4,5 och på det blir det ett helhetsbetyg på 4/5
