Till we die - Jag vill stagediva del. 22
Så kom det sig då att man har röstat i kyrkovalet. Gjorde det för att se det som en chans att rösta bort SD som hade rustat en massa för att få en massa mandat i kyrkofullmäktige. Det gick ju inte så bra. Förstår mig inte på folk. De verkar vara rädda för andra kulturer och förändring. Förstår inte annars hur de kunnat få dubbelt så mycket röster som förra gången. Skrämmande är det i alla fall att folk inte tycker att alla är lika välkomna. Börjar tro att det är en del som är förvirrade och tror att SD är socialdemokraterna. Skämt och sido och tillbaka till tråden. Jag blev lite orolig i söndags att jag inte skulle kunna rösta då jag slarvat bort mitt röstkort eller ja jag trodde jag gjort det. Ett svagt minne säger mig att jag rev sönder det när jag fått hem det. Tänkte då: “Jag kommer fan inte rösta i kyrkovalet”. Grunden till denna tanke är att jag tycker att de politiska partierna inte ska ha med kyrkan att göra. Tycker den ska vara en egen institution för dem som verkligen är religiösa vilket jag inte känner att jag är även fast jag varit väldigt slö och inte gått ur kyrkan ännu. Det ända jag tycker att staten ska kunna göra är att de ska kunna säga ifrån i fall kyrkan vill förbjuda kvinnliga präster eller homoäktenskap, olika former av kulturer osv.. Alla ska vara välkomna. Kände mig dock som en hycklare när jag röstade p.g.a. det ovanstående om partiernas inflytande etc.. Visste ju inget heller om vad partierna vill göra men valde miljöpartiet som en träning inför riksdagsvalet om ett år. Gillar ju Gustaf Fridolin. Annars är kyrkovalet det val då de kandidater som är helt betydelselösa annars ser en chans att få en massa röster så de kan hamna på en post där de kan tjäna en del pengar även fast dem inte alls bryr sig om kyrkan ett dugg. Rösthoreri kan man kalla det. Ytterligare ett skäl att ta bort partipolitiken från kyrkan. Och nu för er som inte vet man kan rösta bara man visar ID och vet vart man ska rösta någonstans. Röstkortet behöver man inte ha med sig.
Så här i val tider så är det ju så att det alltid finns dem som säger att dem som inte röstar inte har rätt till att klaga och säga vad dem tycker etc.. Dessa kommer alltid att finnas. Det jag ska komma till är att jag är så trött på dem för att jag tycker ofta dem säger emot sig själva. Dels så tycker jag att detta talar om för de andra att dem tycker att dem är lite bättre än dem som inte röstar sedan så går de emot dem på punkten att om de förespråkar ett samhälle där alla ska ha samma rättigheter och då ska få säga precis vad dem tycker. De går helt enkelt ifrån att alla människor är precis lika mycket värda. Kan vända på det åter igen och fresta med om jag skulle utesluta dem som tycker så i mitt drömsamhälle med totalfred? Nej då går jag emot begreppet totalfred. Jag tycker det är naivt att tro och tycka att demokrati ska leda till totalfred. För så länge som det samhället sysslar med att öka klyftorna, vilket det successivt hela tiden gör så länge politiker, chefer och pengar styr det mesta, så kommer detta aldrig gå att uppnå. Enligt mig har man rätt till precis allt så fort man föds och att man föds in i ett samhälle man inte tror på kan man knappast straffas för. Om man sedan kämpar och sliter genom att tjata och säga sina åsikter om vad man behöver göra för att nå till samhället man vill ha så tycker jag det är tillräckligt för att berättiga kampen. Att t.ex. bo i en koja i skogen själv hjälper inget där till. Det är först då alla drar åt samma håll vi kan förändra. Men ta inte bort människors rätt att vara människor för då är man ute på hal is. Öppna ögonen och se, hör och prata med alla. Alla har samma rätt tills vi dör och efter det.
Vi lever för att svära och att dricka tjära!!
Eternal Sunshine of the spotless mind (2004)
Joel Barish (Jim Carrey) och Clementine Kruczynski (Kate Winslet) träffas på en fest men inget händer. Senare lyckas dem åter igen träffa varandra då de som av en händelse råkar vara på väg till samma plats. Den introverte och själv upptagna Joel och den spralliga och äventyrslystna, hårfärgande Clementine faller på något konstig vis för varandra och inleder ett förhållande. Kärleken sprudlar. Men en dag tar det slut på grund av ett gräl om bagatellartade saker och Clementine bestämmer sig för att radera hela sitt minne av Joel på en specialklinik. När Joel får reda på detta så bestämmer han sig för att göra likadant om henne. Men det kanske trots allt inte är en så bra idé?
Denna romantiska komedi regisserad av Michael Gondry (Be Kind Rewind, The Science of Sleep, Green Hornet) bjuder på en resa av fantastiskt fina och tråkiga minnen ett förhållande innehåller. Man grips av hur värdelöst det skulle vara att radera sina egna minnen och vad skräckslagen man skulle bli om man gjorde det. Det bjuds på middagar, fina säng minnen och värdelös tristess men ändå står man ut för att man är driven av kärlek. Dessutom bjuds vi på det bästa skådespeleriet som Jim Carrey lyckats med och han visar här som i Truman Show att han kan betydligt mer än bara komedier. Kate Winslet gör också en strålande insats och man slår sig av att vem skulle inte vilja ha en tjej som Clementine? En film driven av kärleken då dessa två individer är så olika men ändå älskar varandra och det är den kraften som Joel vill ska segra när han börjar ångra sitt val. Övrigt skådespeleri är också bra men sticker inte nämnvärt ut. Nämnas bör att Elijah Wood (Patrick) och Kirsten Dust (Mary) är med. Det är oerhört gripande och rörande hur bra minnen han successivt raderar och eftersom man blir mer sentimentalare med åren så kommer tårarna emellanåt. Givetvis så innehåller filmen en tvist också och den funkar verkligen. Snygga ljus och bilder samt miljöer existerar också. När man får se Joels gamla hus där han växta upp når väll filmen sin snyggaste stund. Effekterna fungerar också bra och illustrerar snyggt hur något försvinner ur ens skalle.
Detta är verkligen en film för dig som tror på kärleken och jag är ju en av dem. Fast även om du inte är det tycker jag att detta är en film du inte får missa. Om inte för att du kanske vill se en av Jim Carreys absolut bästa filmer. Den förtjänar lätt betyget 4,5/5.
Den som frykter ulven; Den som fruktar vargen (2004)
Mentalpatienten Erkki (Kristoffer Joner) rymmer och strax därefter sker ett mord på en gammal kvinna vid sin stuga. Dagen efter rånas också en bank av Morgan (Stig Henrik Hoff) som planerat detta noga. Missen verkar bli att den gisslan han råkat ta med sig är ingen mindre än Erkki. Det blir upp till den opopuläre och bryske danske polisen Karten Skov (Lars Blom) att lösa mordet och det bara några dagar innan han ska sluta och flytta hem till Danmark. Det visar sig bara finnas ett vittne till mordet i form av ungen Kannick (Harald William Borg Weedon) som säger sig sätt Erkki på platsen. Men Erkkis psykolog Sara Rask (Laila Goody) hävdar tvärsäkert att det inte kan vara han som begått mordet. Allt kör ihop sig. Något stämmer inte.
Denna norska kriminalthriller regisserad av Erich Hörtnagl (Pegas o Tartort) är baserad på en roman av Karin Fossum som jag dock inte har läst. Det behövs dock inte då filmen är oerhört bra ändå och har väldigt bra skådespeleri. Handlingen är oerhört bra och spänningen stiger ju mer den går. Gillar bandet som blir mellan rånaren och gisslan. Miljöerna är snygga och skogen är väldigt bra fångad med bra ljus och bild. Skådisarna är proffsiga. Stig Henrik är oerhört trovärdig som människan som givit upp vanligt liv och enbart ser en lösningen i ett bankrån och vars humör är oerhört svängande. Kristoffer Joner sköter jobbet oerhört skickligt som den emellanåt mentalt starke och emellanåt oerhört mentalt svage Erkki vars anfall kan få en att undra vad som ska hända här näst. Lars Blom sköter jobbet som hård och oerhört känslofull polis på ett utmärkt sätt. Laila Goody gör också ett bra jobb som den känslosamma och omtänksamma psykologen Sara Rask. Resten gör också ett stabilt jobb. Handlingen styrs upp av oerhört bra scener och ingen känns överflödig och spänning garanteras in i det sista. Denna film slår också många svenska kriminalfilmer på fingrarna.
En mycket bra film som bjuder på mycket spänning och underhållning. Rekommenderas starkt även till folk som inte gillar kriminalfilmer. Jag är inget fan av genren och därför når filmen inte till högsta betyg. För det krävs ett snäpp till. Men den är väl värd betyget: 4/5
