Bill Kiowa (Brett Hasley) har suttit i fängelse i fem år för pengastöld samt mordet på sin blivande fru. Där har han tränat och ruvat på hämnd för när han väl får komma ut samlar han ihop ett gäng revolvermän bestående utav den store och starke O´Bannion (Budd Spencer), den ökände sheriffen Jeff Milton (Wayde Preston), den unge tjejtjusaren Bunny Fox (Franco Borelli) samt kortspelande skojaren Francis Colt Moran (William Berger) för att sätta efter de riktiga skurkarna Moreno (Jeff Cameron) och James Elfego (Tatsuya Nakadai) som nu driver rövarband i södern.

Den här Tonino Cervi regisserade filmen är ju hur cool som helst. Upplägget är en enkel och tydlig Westernhämnd-film, skådisarna sköter sig utmärkt i sina olika roller som dessutom passar dem utmärkt och ur snygga miljöer bjuds det på och att de fått till ljuset bra. Gillar speciellt hur dem fått till hämnd lustan och hatrelationen mellan Bill och James samt att James trots att han är en så elak person ändå verkar vara en väldigt besvärad själ som också är rädd för att dö. Budd Spencer är ju alltid skön att skåda och har en oerhört passande roll som stark och bufflig revolver man. Wayde Preston är också störtskön som den iskalle Jeff Milton om man nu bör nämna någon utöver Budd. Det bjuds på mycket underhållande action och en skön scen är när O´Bannion krossar ett glas i en annan persons hand. Varför inte nämna den sköna scenen då de ska hämta Francis Colt Moran i baren där han spelar kort. Rafflande och underhållande. Sedan är det ju bara coolt att se de fem revolvermännen komma ridande mot kameran.

Denna film ska framförallt ses för att den är oerhört cool och tuff för sitt enkla upplägg. Man ska också se den för dess utmärkta skådespeleri och den oerhörda underhållning den bjuder på. Den får dessutom en halv extra poäng i betyg bara p.g.a. att det är så coolt att just se dem komma ridande mot kameran. Betyget blir då: 4,5/5

Wesley (James McAvoy) är son till en lönnmördare men det vet han knappast om. Utan det är först när en person som påstås vara hans far blir mördad som hans allt för oordnade rutinmässiga liv förändras. Då en lönnmördare vid namn Fox (Angelina Jolie) kommer för att skydda honom då hans fars mördare Cross (Thomas Kretschmann) är efter Wesley. Han kommer till en gammal kult av lönnmördare styrt av den oerhört karismatiske Sloan (Morgan Freeman). Snart tränas han för att så småningom kunna hämnas sin fars mördare. Men vad är det egentligen som inte stämmer?

Den här Timur Bekmambetov regisserade films största problem är alla slowmotioneffekter. Det känns som de definitivt är alldeles för många och ibland på helt onödiga ställen som t.ex. när det bara gäller en enkel dialog. Men antagligen är det för att försöka betona någonting. De sämsta effekterna i filmen är dock de som är förknippade till biljakterna och tågscenerna. De känns så billiga och slappt gjorda i data att man blir mörkrädd. Plastigt är ordet jag söker. Jag får helt enkelt inte ihop att alla effekter kan vara så dåliga. Men man kanske ville testa nya metoder eller så var man bara lata och ville få ihop filmen snabbare? Tyvärr drar effekterna ner en film som annars har rätt hyfsad story, skådespeleriet går inte att klaga på i alla fall inte McAvoys eller Freemans även fast det långt ifrån är en av Freemans bästa roller. Fan kan inte alla ljudböcker på engelska vara inlästa av honom? Då skulle man ju vilja lyssna på precis varenda en. Även fast filmen förstörs av alla effekter så innehåller den dock en hel del underhållningsvärde. För det bjuds ju på en hel del action och det är ju inte fel i en sådan här film. Humor finns det också. Vem kan inte älska scenen då han Wesley gör revolution på jobbet? Dessutom är soundtracket grymt bra. Om filmen kunde vara lika bra som titelspåret, ja, då jävlar.

Sätt till helheten så blir denna film alldeles förstörd av alla effekter för att jag ska kunna ge ett bra betyg. Det blir liksom för tråkigt tillslut. I övrigt så är det god underhållning. Men det hjälper inte filmen från att bara få betyget: 2,5/5

I Waterloo är brottsligheten skyhög och människor är rädda för att gå ut på gatan för polisen kan inget göra mot den ökade gängbrutaliteten. Tur då att Nick (Fred Williamson) driver en grupp som tar lagen i egna händer och bekämpar avskummen. När Nicks arbetskollega Eddie Morino (Robert Forster) får sin fru brutalt misshandlad samt sitt barn avrättat så blir det rättegång mot den troliga mördaren Rico (Willie Collon). Då rättegången inte går som önskat och Eddie också hamnar i fängelse i 30 dagar så tycks bara finnas en till väg att gå.

Denna William Lustig regisserade film är framför allt väldigt snygg. Med många snyggt filmade miljöer samt ljus och perspektiv. Gillar också en hel del av actionscenerna som är många och slowmotion-effekterna är coola för sin tid. Biljaktsscenen är också rätt cool. En av scenerna är rätt rå då man ser Eddies son bli skjuten. Kan tyckas vara i råaste slaget. Men det gör i sin tur att man får mer hat till de elaka busarna och känner med pappan. Skådespelar insatserna är helt ok men de som utmärks mest är så klart Fred Williamsons som stenhård Vigilante-gruppledare och Robert Forster som lite mer tvivlande far som har svårt att bestämma sig för vad som är rätt eller fel väg att gå. Övrigt att nämna är han som spelar sondräparen Prago (Don Blakely) som också gör ett gediget jobb. Filmen kryddas hela tiden av oerhört psykedeliskmusik som skapar en väldigt mörk ton och det är ju definitivt inte till någon nackdel i en sådan här mörk film. Det är dock nått med denna film som gör att jag måste hålla inne med betyget. Om det är för att det just inte kan bli så här mycket bättre i en film om brottsbekämpande hämnare eller om det är för att den berör ett svårt ämne i ett försök att få det på ett något djupare perspektiv än vanligt och att det då är svårt att få det att bli väldigt bra.

För att få ett perspektiv på det hela så bjuder denna film i alla fall på underhållning och action och samtidigt snygg och innehåller en mörk och djup yta. Klart se värd. Betyget får bli: 3,5/5

Albert Jansson (Janne “Loffe” Carlsson) livnärar sig på att sälja fisk i Strömsvik men det går knappast något vidare för det räcker knappt ihop till mat för dagen. En dag då han får ta del av att leverera en spritsmugglarkärra upptäcker han att den branschen inte är allt för ren men det går att tjäna pengar på den men bara om man kan slå storsmugglaren Strauss (Ernst Günther Jr.) på fingrarna. Han bestämmer sig för att det är denna bransch han vill syssla med men när tullverket ledda av Axel Winkel (Björn Skifs)  är dem i hälarna kanske det inte är allt för lätt hela tiden.

Denna film regisserad av Sune Lundh-Sörensen samt manus av Åke Kato och Jan Richter är skapligt underhållande för vad det är. En ganska skön smygande komedi om smuggling och det smygande tempot hjälper till betydligt för att bygga på stämningen då den stiger successivt för att kulminera mot slutet. Det är alltid lika kul att se Björn Skifs agera och här som en något förvirrad tullverksgeneral gör han ju inte bort sig. Janne “Loffe” Karlsson är också skön att skåda särskilt i sådana här roller då han inte kan vara annat än folklig och din bästa polare. Om du är vän med honom är han vän med dig. Kul att se Sanne Salomonson i en roll också. Här som kvinnan som får Albert på ordentliga fötter. Att Pierre Lindstedt är med som den mesige och lydige underhuggaren Edvard är också rätt kul. Deras insatser är stabila liksom resten av stabben utan att vara märkvärdiga. Finns inte så mycket att invända på förutom att den inte är superkul hela tiden men det är nog inte meningen att den ska vara det. Men en del roliga scener bjuds det ju alltid på bl.a. den då Albert anländer i toga från att ha försvunnit då han går igenom Strömsvik likt Jesus eller när Axel ska leta igenom deras båt men inte hittar något. I övrigt tåls att säga att Pierre Lindstedt klart har filmens bästa replik: “Gunilla Jönsson, det finns ögonblick i en mans liv då en man måste göra det han måste”. Klockrent.

Detta är en skön, smårolig film som också bjuder på en del stämning men det är också just något i det som gör att den inte får topp betyg. Det känns som den bygger för mycket på “Loffe” Karlsson och Björn Skifs inte för att det är något dåligt i sig men den kunde säkert lyft med lite extra krydda här och där. Den är ändå god nog för betyget 3,5/5

Vikingahövdingen Hjorvard (Åke Söderblom) är svag för guld och silver, kvinnor och makt. Han har dessutom två korkade bärsärkar till söner i form av Garm (Dirch Passer) och Glum (Carl-Gustaf Lindstedt) som inte allt för ofta gör sin far glad. Då hårda tider närmar sig och Hjorvard inte alls har lust att betala skatt till Olav (Karl-Arne Holmsten) får han plötsligt chansen att tjäna en hacka. En främling, Pollo (Walter Chiari), har nämligen anlänt till byn för att leta efter kämpar som kan komma till nytta i spelen i Rom. Hjorvard ser här ett ypperligt tillfälle att sälja sina söner till Pollo och samt tjäna ännu mer på den dealen.

He he denna film av Arne Mattson är ju en väldigt speciell historia. Varken välspelad, snygg eller bra. Men den har sin charm ändå och är oerhört underhållande på sina ställen. Dock nästan aldrig i scenerna med Garm och Glum som ska vara filmens största nöje. Förutom när de går loss på att visa vem som är starkast. Det är faktiskt Åke Söderblom som snor showen totalt. Inte p.g.a. bra insatser utan för hans dialoger är så störda emellanåt bl.a. en då Pollo nyss har anlänt och han börjar gå runt och lala ett tag och sedan frågar: “Vad önskas herr främling?” Eller varför inte snacka om alla “aah” han lägger in efter många av dem saker han säger. Finns dessutom en hel del konstiga klippningar i filmen. Särskilt i scenerna i Rom där de helt plötsligt avbryts nästan mitt i en scen och sedan kastas direkt ut till fältet där det står samlade soldater. Gillar flykten i vagnscenen också då man klart och tydligt ser att det är en gammal lastbil dold men ändå synlig och att framhjulen styrs.

Denna film är ju egentligen inte bra men p.g.a. allt som känns som hellre än bra och all charm i allt det konstiga den erbjuder så tycker jag du ska se den. Den bjuder på en udda form av underhållning och är god nog för betyget: 2/5

Ett kompis gäng bestående av college ungdomarna Harvey (Jay Baker), Clara (Pat Barlow), Nikki (Deborah Goodrich), Buk (Mike Nomad) , Skip (Griffin O´Neal), Nan (Leah Pinset), Chaz (Clayton Rohner), Kit (Amy Steel), Asch (Thomas F. Wilson) och Rob (Ken Olandt) ska besöka deras gemensamma kompis Muffy (Deborah Foreman) som nyligen ärvt ett stort hus. Men innan dem lagom har kommit ut till huset som ligger på en ö börjar det hända konstiga saker. Där ibland en oförutsedd olycka på en av kamraterna. Men när Muffy i den relativt goda stämningen kör det ena skämtet efter det andra för att skapa en vänskap som ska vara för evigt så försvinner folk också successivt. Vad är det egentligen som pågår?
Denna Fred Walton regisserade film lämnar en del att önska. Även fast den är rätt snygg och har snygga miljöer som ingjuter stämningen i filmen så håller det inte så mycket då det knappt blir särskilt spännande. Även fast Deborah Foreman är bra och rätt läskig som Muffy och att Lloyd Berry som spelar den skumma färjköraren är skapligt bra höjer inte det resten. Dessutom så kan man med en föraning lista ut hur det slutar och det även fast jag gillar filmens slut så lyfter inte det den heller.
Men filmen är god nog en underhållande film trots allt. Om man ser det på det sättet kan man faktiskt klara av att stå ut med att titta på den emellanåt. Men ja man kan ju undra egentligen om man ändå skulle göra det. Finns inte så mycket mer att säga. Betyget är lite svårt men ja det får nog bli en 2/5.