Arthur Blake (Dominic Monaghan) och Willy Grimes (Larry Fessenden) är dödgrävare som livnär sig på att gräva upp och sälja lik. Men det är inte en så berikande bransch om man nu inte är beredd att vidga sina uppdrag. Pengarna börjar dock strömma in när de börjar ta specialuppdrag helt på egen risk då liken med största sannolikhet inte är av den stilla sorten. Den nya inriktningen gillas inte helt då det finns farlig konkurens i form av The Murphys som är dem ständigt i hågen.

Denna film regisserad och skriven av Glenn McQuaid är en skön skräckkomedi fast mest inriktad på humor. Den är välskriven och skickligt upplagd i en återberättande tappning. Den är snyggt filmad och med en del skickligt utnyttjade av billiga effekter särskilt i scenerna då det filmas framifrån med dimma runt omkring plus mörker och månljus och en grav. Smart gjort och man ser att det inte är på riktigt men ändå skickligt använt av rekvisita så det blir så nära verkligt man kan komma. Gillar också hur filmen är upplagd med en del serietidningssekvenser som bidrar till den komiska och halvseriösa stämningen i filmen. Det är dessutom härligt att filmen har en viss irländsk och piratig stämning. Sminkningen på zombies och de i övrigt levande döda är mycket snygg och ser verkligt äckliga ut. Men filmens största behållning är samarbetet mellan filmens radarpar Dominic Monaghan och Larry Fessenden som kompletterar varandra på bästa sätt. Den yngligt entusiastiske Arthur och den surmulne Willy muntuggar hårt med varandra men ändå klarar dem sig inte utan den andre. Det är också kul att Ron Perlman (Hellboy) gör en skicklig roll som Fader Duffy. John Speredakos är också väldigt skön som den elake Cornelius Murphy med cowboy attityd. Övriga skådespelare gör också helt ok insatser vilket så klart bidrar till att filmen fungerar ännu mer som helhet.

Denna film ska du se om du gillar skräck och humor och dessutom vill se det med sköna karaktärer och ett gediget arbete med billig rekvisita och dessutom med bra skådespelarinsatser. Det är definitivt en mycket skön film och är god nog för betyget: 4/5.

 

Framåt nu kör vi. Här ifrån och till evigheten. Många tror att så mycket ska bli gjort och sedan hinner dem inte med någonting. Andra drabbas av solsting eller ysel. Seriöst har någon någonsin drabbats av solsting? En del hamnar i "efter semestern koma" (en själv inräknad) och vissa bara ångar på tills dem kolapsar. Jag är nog den sista allt som oftast men just nu befinner jag mig i den där efter semestern koma kombinerat med vänja sig med värme koma. Eller inte värmen. Snarare luftfuktigheten för det är ju den som är jobbig. Helt plötsligt känner man bara att det blir jobbigare och jobbigare att andas bara för att luften är full med fukt. Egentligen borde det inte vara så kan jag tycka då fukt innehåller vätska och allt som oftast vatten och i vatten finns syre så då borde det bli lättare att andas. Boven i dramat torde vara trycket. För är trycket stort ja då blir allt jobbigt oavsett för det innebär ju per automatik ökade påfrestningar. Därför säger jag så här: "Jag har drabbats av luftfuktigheten". Pallar inte det ibland så då vill jag inte göra någonting. Man blir helt matt och vill bara dricka vatten. Det känns helt enkelt som man håller på att lösas upp i beståndsdelar. 

 

Nog om detta framåt mot helgen! Matt eller inte det är frågan?

 

Ta´t lugnt där ute!

Det finns känslor som slår andra och så vidare. Vissa går inte att beskriva och andra är betydligt lättare att sätta ord på. Detta har hänt. Blev sjuk sent i torsdagskväll och då hör till att jag väldigt sällan är sjuk och där till klassar jag inte förkylning som en sjukdom. Fick feber och kände mig otroligt matt och seg. Kände mig något bättre på fredags morgonen men kände ändå att febern fanns där. Drog ändå då till jobbet för envis som jag är så kan man ju för fan inte stanna hemma. Dessutom så är de så få om folk på jobbet så det blir hårt drabbade och det säskilt på sommaren om man inte kan komma dit. Känner att jag blir segare och segare ju längre tiden går särskilt när jag rör mig ute på turen. Då jag känner mig som bäst är när jag pratar med personer konstigt nog eller ja det har väll med att göra att man då känner sig uppskattad mitt i denna seghet så det piggar upp eftersom det gör det annars också. Efter jobbet kommer man hem börjar bli asseg igen och efter man duschat och så där försöker man få kraft genom att dricka bärs. Vad fan det är ju första fredagen på första arbetsveckan efter semestern? Dessutom vill jag ju på filmkväll hos David som jag tyvärr lyckats dissa hela semestern och nu inte alls ville missa. Var på väg att ställa in tills jag kom i någon energiboost tog en alvedon och pallrade mig dit.  Seg fortfarande men kände mig ändå lite piggare och där igen den sociala grejen. Orkade där se två filmer Upp och Coraline vilka rekomenderas starkt. Somnade in hemma strax innan tolv och vaknar upp idag och känner mig frisk som en nötkärna. Det magiska med detta är att när man kännt sig så dålig och seg och nu känner så friks gör att det känns som man svävar på moln och där av kan erövra världen. Det är magiskt på något sätt.

 

Ni kan ju få kalla mig dum som väljer att jobba och aktivera mig fast jag känner mig hur risig som helst. Alla är inte veklingar även fast vi mår skit. Dessutom åter igen socialiseringen gjorde att jag kände mig bättre då jag mådde dåligt så det behöver ju inte vara dåligt liksom. Kan ju ha hjälpt mig att piggna till snabbare än väntat. Det jag nu ska skriva kommer nog göra att en del vill slå mig på fingrarna men det skiter jag i. Jag tror nämligen så här att ju mer vi sitter och tycker synd om oss själva när vi drabbats av sjukdomar gör att vi är sjuka längre än att vi t.ex. gör som jag och försöker vara så aktiv ändå och liksom nästan spyr på sjukdomen som en illusionen vilket visar hur gärna jag vill vara frisk. Gör att jag blir mycket fortare friks än den som bara kryper ihop och tycker synd om sig själv. Det mentala spelar mycket roll. 

 

Tack för idag, lyncha mig imorgon!

Ja vad fan man är upp tagen som en boll som studar under en fotbollsmatch. Fattar inte vart tiden rinner iväg men det är skönt att ha semester. Dock har man så mycket att göra så det blir lidande på vissa ställen. Men nog om det för nu ska jag vara en farsot överallt. Så folk ska fan tillslut få nog av mig...om man nu kan få det? Lite reflekteringar då då. Ja vad ska man säga man har lyckats börja skriva låtar på allvar och det är jävligt nice. Sedan kan man konstatera att dagens ledande fotboll liknar en långsamare variant av handboll. GÄSP. Det kan också liknas vid en farsot. Vissa meningar fastnar för tillfället i mitt huvud och dessa är just nu: "Det kontextlösa supandet" - från ett tidigt avsnitt av Fredrik & Philipspodcast, "Nu är det din tur att bli en seriefigur" från Dennis & Dom blå aplesinerna låten 200000 samt meningen "det är bara ett lov för dig" - översatt från Amens låt Just a Holiday. Nog om detta . Nu bär det iväg in i dimman.

 

Se upp för Farsoten!!