Det finns känslor som slår andra och så vidare. Vissa går inte att beskriva och andra är betydligt lättare att sätta ord på. Detta har hänt. Blev sjuk sent i torsdagskväll och då hör till att jag väldigt sällan är sjuk och där till klassar jag inte förkylning som en sjukdom. Fick feber och kände mig otroligt matt och seg. Kände mig något bättre på fredags morgonen men kände ändå att febern fanns där. Drog ändå då till jobbet för envis som jag är så kan man ju för fan inte stanna hemma. Dessutom så är de så få om folk på jobbet så det blir hårt drabbade och det säskilt på sommaren om man inte kan komma dit. Känner att jag blir segare och segare ju längre tiden går särskilt när jag rör mig ute på turen. Då jag känner mig som bäst är när jag pratar med personer konstigt nog eller ja det har väll med att göra att man då känner sig uppskattad mitt i denna seghet så det piggar upp eftersom det gör det annars också. Efter jobbet kommer man hem börjar bli asseg igen och efter man duschat och så där försöker man få kraft genom att dricka bärs. Vad fan det är ju första fredagen på första arbetsveckan efter semestern? Dessutom vill jag ju på filmkväll hos David som jag tyvärr lyckats dissa hela semestern och nu inte alls ville missa. Var på väg att ställa in tills jag kom i någon energiboost tog en alvedon och pallrade mig dit.  Seg fortfarande men kände mig ändå lite piggare och där igen den sociala grejen. Orkade där se två filmer Upp och Coraline vilka rekomenderas starkt. Somnade in hemma strax innan tolv och vaknar upp idag och känner mig frisk som en nötkärna. Det magiska med detta är att när man kännt sig så dålig och seg och nu känner så friks gör att det känns som man svävar på moln och där av kan erövra världen. Det är magiskt på något sätt.

 

Ni kan ju få kalla mig dum som väljer att jobba och aktivera mig fast jag känner mig hur risig som helst. Alla är inte veklingar även fast vi mår skit. Dessutom åter igen socialiseringen gjorde att jag kände mig bättre då jag mådde dåligt så det behöver ju inte vara dåligt liksom. Kan ju ha hjälpt mig att piggna till snabbare än väntat. Det jag nu ska skriva kommer nog göra att en del vill slå mig på fingrarna men det skiter jag i. Jag tror nämligen så här att ju mer vi sitter och tycker synd om oss själva när vi drabbats av sjukdomar gör att vi är sjuka längre än att vi t.ex. gör som jag och försöker vara så aktiv ändå och liksom nästan spyr på sjukdomen som en illusionen vilket visar hur gärna jag vill vara frisk. Gör att jag blir mycket fortare friks än den som bara kryper ihop och tycker synd om sig själv. Det mentala spelar mycket roll. 

 

Tack för idag, lyncha mig imorgon!