Studierektorns Sista Strid (1986)
Studierektor Jan Bertilsson har en förmåga att göra konstiga affärer för att få ihop ekonomin för skolan i Kalmar. Allt från att sälja av skolans konst till uppstoppade djur görs allt i undran över vad som kommer att finnas kvar att ha i undervisningen. Samtidigt är det 54000 kronor på vift för att komma in i bokföringen. Under tiden har det omaka paret Lennart och Agnes problem med en upphittad miljon i Spanien och vad står egentligen DDS för?
Denna serie i tre delar är den sista i en serie av mini-serier var av denna är tre avsnitt lång och regisserad utav Pelle Berglund (Den demokratiske terroristen, Polis polis potatismos, Wallander – Innan frosten). Varje avsnitt är en timma långt och det känns alldeles i sin ordning varje gång. Det är ett mycket bra hantverk och handlingen är fenomenalt framförd under denna tids mått mätt. Man märker att det lagts ner tid på att få det bra och att det inte finns någon scen som är i sig onödig. Rollsättningen känns också självklar. Vem kunde varit bättre som halvförvirrade men ändå skärpta studierektorn Jan Bertilsson än Björn Gustafsson (Jönsson-ligan filmerna, Oj då en till)? Helena Brodin (Släpp fångarna loss det är Vår, Goda Grannar och Skärgårdsdoktorn) funkar bra i rollen som den stöttande och samtidigt lite hemlighetsfulla Fru Bertilsson. Lauritz Falk (Rid i natt, Gösta Berlings saga, Hassel – Säkra papper) känns helt korrekt som den raka men emellanåt nästan militäriskt strikta och lömske Lennart. Birgitta Valberg (Snoken, Ronja Rövardotter) är övertygande som den förvirrade men även sluge Agnes. Måste nog säga att jag inte tror det finns någon som är fel castad i denna serie. Vidare roller som bör nämnas är Tomas Norström och Totte Wallin som tecknings- och gymnastiklärare som är namn man känner igen. Totte framför allt för musiken och Tomas för en rad olika filmer men också bl.a. TV-serien Pistvakt. Evert Jansson gör också en rolig tolkning av skojaren Kent Sahlin. En sak som också gör det hela bra är att mycket är filmat i Kalmar vilket ger en annan typ av trovärdighet. Det ger en äkthetskänsla som kan vara nog så viktig emellanåt. Själva enkelheten i filmandet bidrar också i det hela och det är nästan snyggare när det är lite halvskitigt och fångar på något vis en slags rörig panik stämning som infinner sig i serien. Serien är ju också oerhört rolig. Det kommer in pengar, skiter sig, kommer in pengar och dåliga affärer om vart annat och till råka på allt en oerhört kass polis och en mycket speciell skola. Serien tar också väldigt oväntade vändningar och en mycket rolig grej är inköpet utav oljan.
Som helhet så bjuder denna serie på mycket humor och underhållning samt ett mycket bra skådespeleri. Den får betyget: 4/5
Lyft Titanic; Raise the Titanic (1980)
Efter att en utforskare hittat ett ämne (byzanium) på en ö nära den ryska gränsen och att ledtrådar som leder till Titanic hittats vid samma tillfälle gör så att ett team måste sättas ihop för att få tag i detta ämne så fort som möjligt innan några andra än USA får tag i det. Det ska nämligen gå att använda ämnet för militära angelägenheter och i kalla kriget tider så är det viktigt att vara först. Därför sätter USA upp ett team för att lyfta upp Titanic från havsbotten och förhoppningsvis komma åt detta ämne före alla andra. Detta team består bl.a. utav Admiral James Sandecker (Jason Robards, Alla Presidentens Män, Philadelphia och Dagen Efter), Agenten Dirk Pitt (Richard Jordan, Jakten på Röda Oktober, Dune, Gettysburg) och Dr. Jean Seagram (David Selby, Falcon Crest och Social Network). Ryssarna är inte helt ovetandes om denna plan och gör sitt för att lura i mossen för att komma åt byzaniumet.
Denna film regisserad utav Jerry Jameson (tv-serier som That Girl och I Spy) är en av de absolut dyraste filmerna i brittisk historia. Låter rätt konstigt nu men i förhållande till pengavärdet då så måste det ha varit det. Det som bl.a. gjorde den dyr var att man använde sig utav ganska stora och dyra modeller samt en skapligt stor tank med väldiga mängder vatten. Budgeten ska ha landat på 360 miljoner kronor. Mycket arbete har lagts ner på att få denna film snygg och det tycker jag att man har lyckats med. Det märks om inte annat i själva lyftscenen som man fått till oerhört snyggt trots att man ser att det är en modell. Detta är inte det ända som är snyggt i filmen utan det är också alla andra utomhusscener t.ex. den från Seagrams stuga där ljussättningarna är fantastiska. Vad ska man säga i övrigt då? Skådespelarinsatserna är väl helt ok rätt över. Ingen som direkt sticker ut men ingen som är dålig heller. Det är nog bara Anne Archer som Dana Archibald som inte riktigt klarar det alla gånger. Men tror ändå att hon får godkänd. Dock så känns hela hennes närvaro i filmen som att hon är med för att dels få en kvinna i filmen samt att på så vis lättare skapa en kall stämning mellan Dr. Seagram och Dirk Pitt. Men jag är nog inne på att det nog behövs för att det annars skulle vara konstigare att dem var kalla mot varandra utan förgrund till det. I övrigt tycker jag att filmen har brist på tempo ändå fast saker händer ganska fort så känns den ändå slow och jag tror det talar för en nackdel åt filmen. Tror att musiken också bidrar till det. Trots att den passar filmen så känns det ändå som den bidrar till slow-faktorn. En annan grej som drar ner betyget något är att jag tror jag inte upplevde filmen spännande en ända gång och jag tror att det har att göra med just namnet på filmen. Du vet vad som komma skall. Musiken gör dock sitt för att få det så spännande som möjligt. Ibland lyckas man inte ändå. Det går ju att ifrågasätta om man skulle kunna lyfta upp en båt från havsbotten på detta sätt. Vissa delar av teorierna låter ju rimligt men konstigast är nog det där med skummet. Känns som det skulle behövas något betydligt bättre och flytstarkt ämne för det ändamålet. Detta till trots så tycker jag nog att filmen är värd en 2,5 av 5 i betyg med övervägande åt 3 på grund av den rätt så bra storyn.
Vägen till att förstå Strindbergs Röda Rummet kontra nutid.
Under min skoltid så läste jag Strindbergs "Röda rummet" och fattade inte så mycket utav den. Förstod inte heller hur det kunde vara en klassiker. Strax efter jag tog studenten försökte jag åter igen ta mig an denna bok för att försöka förstå den. Även denna gång tyckte jag det var svårt att hänga med i vad det egentligen är som händer i boken. Nu har jag tittat på serien som kom 1970 med en hel del kända svenska skådisar. I rollerna ser vi bl.a. Per Ragnar som Arvid Falk, Allan Edwall som Olle Montanus, Ernst Günther som Borg, Börje Ahlstedt som Lundell. Måste säga att jag nu tycker mig förstå bättre vad den handlar om och hänger med betydligt mer. En liten kort summering utav handlingen. Man får följa Arvid Falk som tar sig runt på olika skrivjobb i 1870-talets Sverige och man får följa hans skildringar utav vad som sker samtidigt som en får hänga med när han och hans konstnärsvänner hänger på Röda Rummet, en dåvarande krog/”rum på en krog”, där de lyxar till när de väl kan och pratar om allt som sker.
Röda Rummet är en skildring utav att allting går att köpa och kan bli köpt så väl det handlar om en journalists skarpa penna eller högt uppsatta affärsmän. Detta skildras i att Falk blir arg utöver att det tillslut inte verkar finnas några riktiga skribenter som står upp för den lilla människan och oavsett om man skriver för en röd tidning så har man förskaffat sig blåare åsikter och på så vis är man köpt. Det skildras också i att vem som helst kan bli hovkonstnär om det rätta anbudet kommer. Den handlar också om bristen utav ståndpunkter och samtidigt bristen på modernt tänkande. Att det är dumt att vissa saker görs bara för att det alltid har gjorts och ska göras så. Falks effektivitet i det första jobbet han får skildrar bl.a. det. Även Olof Montanus tal inför arbetarförbundet.
Måste säga att det känns som vi inte kommit så mycket längre även fast vi tror det. Bristen att tänka nytt genomsyrar hela det demokratiska systemet. Det märks oerhört mycket på t.ex. valen då de mer är karriärsstyrda istället för att verkligen diskutera saker och komma med lösningar. Även journalistiken är ett virrvarr av mörker så länge alla köper och bejakar ett kapitalistiskt system. Journalistiken är svårare nu också i och med internet och fler kan sälja sina åsikter och vinklingar av nyheter osv. Tror att det blivit svårare numera att kalla att någon är köpt eftersom vi mer eller mindre är formade av ett samhälle som blir mer och mer kapitalistiskt så finns det ju ändå nivåer på det hela. Man kanske inte behöver bejaka det 24/7. Det blir viktigare och viktigare att tänka kring det man läser och tänka samt fråga sig hur rimligt det verkar, eller vad grundar sig detta på, alternativt hur kan detta ha gått till? Finns mycket som är förenklat där ute. Dock är det skönt att bara skrika med i förenklingen ibland med ytan som en konstform i olika dess slag. I väntan ska jag ta mig an att läsa Röda Rummet igen. Denna gång bör jag nog fatta mera i den. Ibland kan även bakvägen vara bra.
