Flatfoot Rizzo (Bud Spencer) blir i samband med jakten på droger anklagad för att vara ansvarig för att ett tillslag på en last går åt pipan. Samtidigt har en ny mystisk undergroundhöjdare i form av Frank Barella (Al Lettieri) dykt upp från staterna. Om nu inte det vore nog så läcker polisen som aldrig förr då smugglarna verkar veta varenda steg dem gör i Neapel. Avstängd från utredningen beger sig då Flatfoot öster ut för att söka upp källan i smugglingshärvan.
Denna film är som den första Flatfoot-filmen regisserad av Stefano “Steno” Vanzina och den lyckas framföra samma goda kvalité på underhållning som den första filmen. Här bjuds på humor, slagsmålsaction med glimten i ögat samt bra skådespeleri. Det känns som det hela har höjt sig ett snäpp från första filmen och alla kan sin roll utmärkt. De nya tillskotten som Al Lettieri sköter sin roll perfekt och scenerna då han spelar mot Bud kompletterar dem varandra bra. Åter igen gillar man variationen på karaktärerna. Ta bara Goldhand ( Francesco De Rosa) som exempel. Han är en mästerlig ficktjuv men inte bara det står man honom på rätt sida kan han hjälpa en med diverse saker. Eller varför inte den rädda och lydige Caputo (Enzo Cannavale) som man bara vill veta mer och mer om. Det är dessutom kul att få åter se Jho (Jho Jhenkins) och hans sjömanspolare igen som mer än gärna ställer upp och hjälper Rizzo att slåss. Filmen mår inte heller dåligt av att byta miljöer till andra länder och städer. Där ibland Hong Kong. Filmen är också mycket bra filmad och har snygg i bild. Innehåller dessutom starka scener då en unge blir av med sina föräldrar.
Med bättre handling än den första filmen och minst lika bra skådespeleri plus lika god underhållning borde inte betyget kunna bli så mycket annorlunda än samma. Betyg: 4/5

Rizzo “Flatfoot” (Bud Spencer) är ärofylld polis i Neapel som löser brotten på sina egna sätt bland annat genom att bygga respekt och om det krävs använda nävarna som sitt vapen.  Men den nye polischefen Tabassi (Adalberto Maria Merli) är inte så förtjust i Flatfoots metoder. När dessutom maffians nya inkomstkälla knark börjar sprida sig i staden leder en incident med den nye höjdaren Baronen (Angelo Infanti) till att han blir avstängd från sin tjänst. Men kan verkligen en avstängning hindra honom från att städa upp i sin stad?

Denna film regisserad av Stefano “Steno” Vanzina och med Bud Spencer i huvudrollen är hur skön som helst. Bara ta den sköna mixen mellan vanliga små komiska rallarslagsmål och detektivarbete samt att det hela utspelar sig i Italien. Det är inte dåligt. Alla skådisinsatser är bra ända från Enzo Maggio som spelar Gennarino till Mario Pillar som spelar Antonio Percuoco Manomozza. Tongivande för filmen är en av de första scenerna då Jho Jhenkins spelande Jho som galen, påtänd, mörkhyad matros som står på ett tak och skriker att alla vita ska dö och skjuter hejvilt. Flatfoot går givetvis upp där och löser det hela på sitt eget sätt och får en vän för livet. Denna scen visar också bara hur störtcool Bud Spencer är i rollen som Flatfoot och man känner att man bara vill veta mer vad som ska hända här efter. Tycker dessutom att filmen är snygg för sin tid. Fångar ett snyggt ljus på något sätt och får en att vilja se mer av Neapel. Filmen innehåller många sköna karaktärer som man skulle vilja veta mera om där ibland Tjallaren, hela Rizzos lotsats familj, hela maffiahöjdarna osv..
En skön, snygg, rolig och actionladdad film som du ska se för att den slår många andra nyare filmer på fingrarna. Den får betyget 4/5.

Ja ha då har man varit på skidresa helgen som var. Hade verkligen glömt bort hur otroligt skoj det var att åka utförsåkning. Krävdes några åk men sedan var man igång på riktigt och åkte i alla backar även svarta utan problem. Det borde man göra oftare. Lyckades finslipa min teknik också så man kunde göra korta snabba svängar och då kände man sig litegrann som proffsen fast ändå oerhört långt därifrån. Det var dessutom härligt att vi var ett så oerhört skönt gäng som åkte med många roliga personligheter. Det hoppas jag verkligen att det blir av flera gånger.

I övrigt hoppas jag få fart på bloggandet igen på allvar. Har varit allt för stiltje här på sistone men det har ju sina förklaringar.

Full fart in i framtiden. Ha det gött!!

Ja vart fan ska man börja? Det händer så mycket för tillfället att man knappt hinner andas. Eller jo det är ju det man endast gör men ändå för man träffar så mycket folk hela tiden och är oerhört aktiv och det är kul. Lite som gjorts då den senaste tiden. Onsdagen förra veckan var man på bortamatch i Åker med NH. Det blev vinst med 5-2 så det var extra kul. Dessutom var det den första bussresan man var på med laget så kul för den delen också. I torsdags blev det tacos på kvällen och efterkollande på när Newcastle slog Man Utd med 3-0 och två av målen var oerhört snygga plus att segern var rättvis. Man var supertrött men hade ju bestämt sig för att se J-VM finalen mellan Sverige och Ryssland i ishockey. Sov på sängen i en timme från 22.30 till 23.30. Eftersom matchen skulle börja 02.00 så la jag mig sedan i sängen och sov tills det gått tio minuter av första perioden. Bara att dra upp och titta. Att avgörandet skulle sitta så hårt inne till över halva första förlängningsperioden var svårt att sia om då Sverige dominerade fullständigt. Man blev mer en glad.
Fredag gick man upp vid nio och ut och springa vid tolv tiden. Gick bra trots att det var lite små isigt. Smart också att springa den dagen då det bara blev kallare under helgen. Sedan hemmamatch i hockey. NH-Falun stod på menyn och man stod i den nybildade klacken. Vinst med 8-2 var mer än okej. Efter det blev det filmkväll med David och två Adam Sandler avverkades. Efter det var det bara att ta sig hem och kolla på hockey igen. New York Rangers mot Pittsburgh vilket var en match som inte slutade i min smak. 3-1 till Rangers.
Lördagen blev också fullspäckad med saker att göra så som att t.ex. spela Risk från 13.00 till 20.00. Deltagare var jag, syrrans kille, syster och min bror var av jag kom näst sist och syrrans kille vann. Det blev en hel del öl under spelandet. 21.30 tog man sig till Anton för att hänga med han, Johannes och Sebbe ett tag var av jag och Sebbe sen drog till McEwans en stund.
På söndagen blev det fika på stan, hockey och hamburgare. Sen var den dagen också gjord. Sorry att denna plats blir en aningens lidande av att jag har så mycket att göra hela tiden men det ska bli bättringar på det snart jag lovar. För jag vill ju hålla detta vid liv så bra som det går. Man vilar inte för ens man dör!

Michael Mayers (Daeg Faerch vid 10år och Tyler Mane som vuxen) växer upp i en riktig skit-familj. White-Thrash är milt sagt. Mamman, Deborah Mayers (Sheri Moon Zombie), jobbar som strippa, styvpappan, Ronnie White (William Forsythe), är alkoholist och sjukskriven och den 17-åriga systern, Judith Mayers (Hanna Hall), klär sig som en hora. Hoppet ligger till lillsyrran (blivande Lourie Strode (Scout Taylor-Compton)) och mamman om det ska bli ordning på familjen. Den till synes så harmlöse Michael Mayers som inte verkar göra en fluga för när men likväl mobbad i skolan och behandlad som skit hemma. Tillslut växer ett hat som blir övermäktigt att hantera så han mördar halva familjen och hamnar i evig psykvård. 15 år senare rymmer han och hans doktor Samuel Loomis (Malcom McDowell) inser faran och Michael måste stoppas till varje pris.
Denna re-make gjord och regisserad av Rob Zombie är en rätt intressant tolkning. Man får dels en idé till en förklaring till hur Michael Mayers har blivit som han är. Den är morbidare än originalet då det läggs krut på skumma ljudeffekter som förekommer vid överdrivet absurda avrättningar och visar i övrigt upp en väldigt sjuk värld vilket skulle kunna vara medvetet för att påvisa att i våran värld vi lever i är det inte alls omöjligt att tänka sig att något sådant här kan uppstå. När ca 45 minuter av filmen har gått börjar ett parti med en massa återskapningar av scener från första filmen vilket är intressant i sig men ändå rätt tråkigt för tittaren om man sätt originalet (tycker Iofs att man inte ska se denna utan att ha sätt originalet) men ändringarna i slutet av jakten är bra omgjorda. En sak som är rätt konstig är hur Michael under sina år i fångenskap blivit så gigantisk och vrålstark då han från rätt klen unge till muskulös jätte bara genom att sitta i ett rum och göra masker då han som karaktär inte heller visat några tendenser på att träna något.
Hur är det nu då med skådisarna? Jo de sköter sig rätt bra vill jag lova. Scout Taylor-Compton gillar jag faktiskt mycket bättre som Lourie Strode än Jamie Lee Curtis då hon både är roligare och betydligt sötare. Malcom McDowell gör också en bra insatts som Samuel Loomis och ger denna karaktär ännu mera karaktär och är minst lika bra som Donald Pleasence. Samtidigt som Malcom har en iver i sin karaktär att stoppa Michael till varje pris så känns han mer behärskad än den maniske Donald. Det Donald vinner på är dock besattheten i replikerna som Malcom saknar. Övriga sköter sig och gör ett godkänt jobb. Kan tycka att skriken från barnen är alldeles för hysteriskt överdrivna.
Då är det dags för betyg snart då. Eftersom filmen är skapligt snygg men kan då ändå störa mig på den där realitykameran ibland som gör att man ska få en känsla av att det inte är en film utan verklighet (tänk dokumentär). Skådisarna är helt ok samt att filmen har en del själ och hjärta i arbetet men ändå så stör jag mig på sista scenen som känns som “att här måste vi hitta på något annorlunda” då man återskapat en hel del scener innan. Det och att tolkningen är betydligt morbidare än originalet sänker ner betyget. Men det är i alla fall en ok film. Den får betyget: 2,5/3

Ja så då har det då börjat ett nytt år till. Mycket står för dörren. Många möjligheter finns alltid runt omkring en och oftast handlar det bara om att se dem. Ser fram emot detta år mycket för jag tror det kan bli ännu mer spännande en det som varit. Gillar att jag oftast lyckas göra så mycket också och jag hoppas det verkligen fortsätter så och det kommer det att göra så länge jag bara orkar och vill och det är ju klart jag vill det. För det är ju så förbannat kul att vara sysselsatt men man får också ta och lära sig av att ta till vara på de små tillfällen man får chansen till att vila lite för de kommer ju också. Nu passar jag på att önska alla lycka till in i 2012. Det kommer att bli grymt.