Plötsligt hände det. Jag blev tagen utav den här filmens sjuka humor och väldigt överdrivna lek med språket för både palestinier och judar. You Don´t mess with the Zohan 2008 måste vara en utav de bästa filmer jag sett med Adam Sandler. Några utav hans riktigt seriösa är också helt ok som till exempel The Wedding Singer 1998 samt en utav hans tidigare komedier i Happy Gilmore 1996.

  I den Dennis Dugan (Happy Gilmore 1996, Big Daddy 1999) regisserade filmen följer vi Zohan som är en agent med superkrafter som jobbar åt Israel. Han slåss ständigt mot sin ärkefiende, palestiniern The Phantom, som spelas utav John Turturro (Barton Fink 1991, O Brothers, where art thou 2000). Zohan har länge drömt om att sluta som agent och flytta till USA för att bli hårfrisör. En vacker dag försvinner han och The Phantom tror att han har kirrat segern åt Palestina för all framtid. Under det nya namnet Scrapy Cocco försöker nu Zohan söka lyckan i staterna. Det jag gillar med filmen är att den bara kör på med sin dumma och sjuka humor som driver med allt och alla och ibland är det rätt mycket men det funkar ändå för det finns ändå små tillfällen för att hämta andan. Även om man emellanåt skulle kunna se det som ett gäng sammansatta sketcher så flyter filmen på och det passar allt som oftast in i handlingen. En sak som är säker är att det definitivt aldrig blir tråkigt och när du väl trodde du skulle få vila så bedrog du dig ganska omgående. En utav mina favoritscener är när Scrapy ska försöka muntra upp ett gråtande barn som inte är så förtjust i att klippa sig. Han är inte så bra på det hela och pratar ganska visuellt om vad som kan hända om man inte sitter still i stolen. Nattvaktarscenen är också en utav mina favoriter. Då ska han som är med på passet med Zohan både lotsas vara modig men samtidigt inte är det när skurkarna ligger ned vilket är oerhört kul pga. hans rörelser och minspel.

  Vad vore filmen utan en kärlekshistoria och visst finns den även här. Zohan blir förälskad i den palestinska frisörskan Dalia (Emmanuelle Chriqui; Wrong Turn: 2003, 100 Girls: 2000. Det indikeras utav att han inte längre kan få stånd förutom för en tjej. Men som ganska så ofta tror han att han varit för tidigt ute och gjort bort sig. Det hela innehåller en rolig tvist på slutet. Mer än så säger jag inte om det.

  Jag gillar verkligen att filmen vågar behandla Israel- och Palestinakonflikten och driver ganska fritt med den. Jag är verkligen av åsikten att man kan skoja om vad som helst på vilket sätt som helst. För gör man tvärtom och inte kan skoja och skämta om vissa saker men om andra så är det då man diskriminerar. Att filmen använder ett överdrivet språk för att skoja om hur man låter från Israel och Palestina skulle säkert en massa woke-människor och andra dylika nyliberaler och identitetspolitiska människor ha nått att säga om. Den här filmen skämtar dock med allt mer utav kärlek till det än att det skulle vara att håna någon. Gör i sig det faktiskt en oerhört stor skillnad. Hela filmen är paketerad med värme utav karikatyrer och stereotyper med stor omsorg så väl från getmannen som kör taxi till Michael (Nick Swardson; The benchwarmers: 2006, Jack and Jill: 2011) som Zohan får bo hos. Den oerhört varma och stört sköna Oori (Ido Mosseri; Born To be a Star: 2011) är också värd att nämna.

  Vart jag står i konflikten mellan Israel och Palestina får vi ta en annan gång. Jag kan dock säga att jag vänt mer och mer åt det blå-vita hållet då Sveriges generella rapporterade bild om konflikten inte är så sann som man kan tro. Med det sagt vill jag heller inte att det ska vara någon konflikt men det vet vi ju hur det är med det. Se filmen istället.