10-åriga Sophie (Ruby Barnhill) bor på ett barnhem i London. Hon är ofta uppe på nätterna då hon inte kan sova. En sådan natt råkar hon upptäcka en jätte som smyger runt i staden. Jätten har inget val mer än att ta med henne till Jättarnas land. Väl där uppenbarar det sig ett stort problem då det visar sig att Den stora vänliga jätten (Mark Rylance) är den ända utav dem som inte äter människor och dem andra har fått upp en vittrande doft.

  Denna Steven Spielberg regisserade film bygger på Roald Dahls bok med samma namn. Filmen är oerhört välanimerad och en tror emellanåt att det är värkligt men så kommer det scener då en påminns om att det faktiskt är animerat. Jag gillar hur dem har fått till jättarnas utseenden och lyckats få det hela att passa in och verka halvt trovärdigt. Skönaste stämningen i filmen är när SVJ smyger runt i London i början samt att man får se hans hems uppbyggnad invändigt. Röstskådespeleriet är bra men trots detta så tröttnar jag ganska snart på SVJ:s snubblande med orden. Visst är det charmigt ibland men i längden så blir det bara rätt tröttande. Filmen känns som en riktig feelgood-film rakt igenom fast utan den där extra kryddan som gör att man bryr sig lite extra. Det känns hela tiden som att det är gjort för att det ska sluta bra. Slutet känns också så oerhört ansträngt för storyns skull men det kanske också var en nödvändig lösning. Denna film är dock inte så bra som en kan tro. Den får betyget 2/5.