Det är många som är förvirrade i denna tid med information som är lättillgängligare än någonsin och samtidigt finns det också betydligt mycket mer information att tillgå än någonsin. I dessa tider anser jag att det är betydligt viktigare att försöka sätta sig in i saker och försöka förstå än tvärtom för det handlar i min logik om att om en inte försöker förstå så kan en inte veta. I min mening låter det mycket rimligt. Om det är rätt eller inte kan jag inte säga det låter bara, i min värld, oerhört logiskt. Vidare anser jag det också logiskt att blanda information en tar in så att en inte bara bejakar saker som bekräftar ens egna teser eller bara tar in saker som en gillar för då kan en heller inte utvecklas och förstå om det nu är utvecklas man vill? Många går ju runt med idéen att man är på ett visst sätt och då är dömd att vara så vilket inte riktigt är sant. Vi utvecklas och lär oss saker hela tiden och blir på så vis versioner utav oss själva. En viktig sak i detta med att ta in information och massor utav sådan är samtidigt att ifrågasätta och ställa frågor istället för att bara köpa saker för sanningar i rädslan för att sticka ut. I och med att ställa frågor så utvecklas du och hittar nya svar och kommer till nya slutsatser. Självklarheter är farliga saker och leder oftast till att vi inte ser oss själva om hur vi är. Det gällande vilken åskådning du en har eller ser dig tillhöra.

  I och med denna introduktion så går jag vidare till det jag tycker är intressant men samtidigt skrämmande gällande den stora tillgången till information i dagens samhälle. Jag tänker naturligtvis på dem som tagit vägen att bli nazister och gått med i NMR plus Nordfront. Dessa rörelser och människorna i dem är inte intresserade utav någon annan information än den dem själva sprider. Alla andra nyheter är lögn och deras sanning är den ända rätta. En hel del utav dem är förintelseförnekare och hur man kan vara det är ganska obegripligt med tanke på hur mycket information som finns om det motsatta och även att det finns en stor mängd personer som överlevt förintelsen. Det hela är som en motrevolution till informationssamhället samt en hjärntvättad kamp mot en vision dem ”tror” övertygat på. Mycket av anledningen till att dem som hamnar här gör det bygger på vilsenhet och utanförskap och sökandet efter en gemenskap. Finns det då också för mycket information i samhället blir det tacknämligt när någon säger att det mesta är lögn och att dem sitter på sanningen. Vi människor har fostrats till att i grunden vara lata och nöja oss med att bli lotsade framåt oavsett om det är samhället med det rådande styret eller om det är enkla uppgifter på ett jobb. Därför kan det bli lätt att haka på vad som helst för dem som inte har nått sammanhang och känner sig vilsna. Dock blir vi också stimulerade utav när vi utfört något och där kan enkelheten hjälpa oss då vi blir nyttan i ett system och inte enkelt tränat för våran egen hälsas skull eller tvingat oss till ett mål.

  Det rådande samhällsklimatet har dock bidragit till att jag nog tycker det är lättare än någonsin att utreda frågan om vilka som är rasister/nazister eller inte? I och med NMR och Nordfront så står det klart att dem är nazister och rasister för att dem vill ju rensa ut hela Sverige på invandrare i alla led. Ingen får tillslut vara kvar då det ska gå i processer i olika led. Det är oerhört tydligt vad deras agenda är och ingen tveksamhet i hur lite vissa människor är värda i deras anseenden. Har också svårt att tänka mig att dem skulle kunna växa mer än dem gjort. Det beror på hur många vilsna ungdomar dem kan lyckas värva för vanliga människor ogillar ändå nazism så mycket att dem inte kommer att ansluta sig till någon sådan rörelse. Men oavsett vad så är det här det största nazist/rasist tillhållet. Vad det sedan gäller vårt främlingsfientliga parti i riksdagen som heter SD så råder det lite olika delade meningar. Själv så tänker jag att en rimlig siffra utav rasister i detta parti är någonstans mellan 30-40%. Allt handlar egentligen om vad vi definierar vad en rasist är. Enligt mig är det en person som innerligt hatar alternativt ogillar människor från andra länder och det särskilt om deras hudfärg och kulturella inslag sticker ut alldeles för mycket från en infödd svensk. Dessutom praktiserar det öppet och allt som sägs angående invandrare etc. enbart är nedlåtande och uppsåten är negativt menad. Det som senare ännu mera skulle definiera en rasist är hur en person skulle agera om det låg en person skadad på backen från ett annat land eller ursprung och inte stämma överens med ditt men i behov utav akuthjälp och du då inte skulle hjälpa den men du skulle det om det var en som stämde överens med ditt ursprung och land. Då skulle jag säga att du definitiv skulle vara en riktig rasist. Jag är dock övertygad om att en överväldigad majoritet utav befolkningen skulle hjälpa denna person om nöden krävde det. Egentligen skulle jag vilja prata om fördomar istället för rasism eftersom det finns många som blir för tidigt stämplade som rasister utan att på riktigt vara det. Jag menar att stämpeln inte öppnar för dialog utan mer eller mindre exkluderar och säger att vi inte har något att prata om fast det egentligen är helt tvärtom. Jag anser detta förhållningssätt är mer humant eftersom alla ska prata och diskutera och det om allt. Att inte våga säga och uttrycka är på ett sätt en viss diskriminering och exkluderar människor. Man är inte rasist om man tar upp problem som har att göra med invandring och man är heller inte islamofob så fort man kritiserar något som har med islam att göra. Är man kristendomofob om man kritiserar kristendomen? Så fort man gör tabu om att prata om saker eller läser in vad en annan människa skulle ta illa av att höra är man nog lite mer den som sitter på fördomarna och inte riktigt fungerar socialt. För allas skull ser jag det mest bäst om vi inte stämplar rasist i ansiktet på människor. För i och med mitt exempel på riktig rasism här ovanför så blir det nog tillslut några få rasister och nazisterna som står ensamma kvar

  Hur upplever man det så här efter påskafton? Var det som väntat eller var det bättre? Fyller påsken sin funktion fortfarande? Det här är frågor jag ställer mig på påskdagen. Anledningen till det är att jag väldigt länge tycker att påsken har varit en blek kopia utav julen. Ägg istället för julklappar. Nästan samma sak fast med lite färre rätter till maten alternativt sämre alternativ av rätter även fast kanske just ägg är ett oerhört bättre alternativ för Janson eller ”dopp i grytan”. Stämningen inför påsken är aldrig heller den samma som inför julen. Julens stämning byggs upp mer i förväg och jag tror att vi längtar efter den mer i mörkret då vi ser ett fint tillfälle att samla släkt och vänner till middag samt glädje och allmän trivsel. Påsken får nog inte samma status just pga. att vårkänslor har tagit över, det är ljusare ute och att det just är en B-sida utav julen. Nog för att det är oerhört fint med påskris med gula och röda fjädrar i så hjälper det inte till med att bygga upp det hela. Det är dock ett skönt avbräck för att få lite extra ledigt vilket en kan behöva ibland. Högtiderna är också väldigt anpassade till just barnen så att dem antingen får julklappar till jul eller påskägg med godis i vid påsken. Visst är det då något roligare att få en massa olika julklappar än ett ägg med godis i? Inte vet jag men känslan är att det kapitala i första exemplet väger tyngre än godis. Årets påskafton upplevde jag ändå något bättre än på länge. Vet ej om det har att göra med att jag själv dragit ned förväntningarna på det avsevärt eller om det var för att vi var betydligt färre som var med och firade den ute hos mina föräldrar. Det var vi och bror med familj. Mycket trevlig avskalat och skoj. Pratandes om det senaste och bygga med kapplastavar med mina brorssöner. Funktionen som dem flesta högtider finner i vårat lite mer moderna samhälle till skillnaden från förr är att den religiösa aspekten i det hela har försvunnit mer i dagens mening och fokuset ligger på att vi samlas och har trevligt ihop med en doft av något gammalt i bakgrunden. Visst så kan en se att det blir någon annan form utav religiös innebörd. Det blir något sorts bevarande utav något gammalt med kulturfärgande innebörd som om måltiden och träffarna måste ha något tema fast det egentligen inte behövs. För mig inger just temana en viss mysfaktor och det beror nog mest på att en har växt upp med det. Förhoppningarna en haft i sin uppväxt och känslorna kring det är det som gör att en ändå känner lite mer och kan uppskatta det rätt mycket ändå även fast det egentligen bara är en grej som man firar för att det är mysigt. I år tyckte jag att det var en bra påsk och en bidragande orsak till det var omständigheterna runt omkring samt det oerhört avskalade i det. Även fast det är kul att träffa hela familjen så blev denna ändå bra på något sätt. Påsken kanske behövs just för det mysiga runt omkring. I övrigt är det nästan som en variant utav The Kyckling Song.