Ja då var vi där igen då kränkningar är på tapeten. Egentligen kan jag inte mer än att hålla med om att det är när den som blir påhoppad känner sig kränkt det är så att den är det. För det är ju den som sätter gränsen. Men jag kan tänka mig att det finns säkert en hel del fall då den som kränkt inte haft uppsåt att kränka. En intressant tanke här är då att tänk om den som då råkat kränka någon känner sig kränkt av att man blir anmäld för kränkning. Tänk vad rörigt det fallet skulle bli. Sedan blir domaren kränkt av att att fallet är för rörigt och sedan forsätter det så tills vi har en massa utbrända och slutkörda domaren. Nej men skämt o sido till allvarets källa. Jag tror inte det alltid är meningen att kränka och vi gör det till en alldeles för självklar grej att uppsåten är det. Svårt att veta det men då gäller det att känna av klimatet. Kan alla göra det? Vet ej...vi är ju olika vi människor. Men hugger man t.ex. tillbaka så är det ju som en sorts munhuggning och då blir fallet mer klurigt. Då tycker jag nog inte är kränkning för då hugger den andra tillbaka. Men det är ju alltid ursprungsoffret som sätter gränsen.

  Tänker dra upp ett sjukt mobbningsfall som hände på en arbetsplats. Då var det en pesionär som kom och jobbade då och då och ibland rätt ofta. Då tuggade en arbetskollega om att han borde lämna tillbaka avtackningspresenten och en massa annat men denna pensionär tuggade tillbaka. Här kommer vi till poängen att tuggar man tillbaka och ger igen är man med på tugget och tycker man sen att det blir för mycket så kan man ju vara rak och ärlig och säga till den som tuggar att nu räcker det. Istället för att som denna pensionär gjorde gå till chefen och säga att han blir mobbad. Fast han då varit med och tuggat själv. Då menat jag att man har en ganska skev bild av vad mobbing är. Men det är väll bara jag som tycker det eller?

 

 

Det är inte lätt att veta var gränsen går. Säg ifrån innan gränsen är nådd istället för att tiga och där med basta!!

 

Vi lever för att svära och att dricka tjära!!