Denna film handlar dels om en gymnastiklärare vid namn Jasper Woodcock (Billy Bob Thornton) som straffade sina elever hårt, både fysiskt och psykiskt, när dem inte skötte sig och den nya unga succé författaren John Farley (Seann William Scott) vars nya bok handlar om hur man kommer vidare i livet när allt egentligen kan vara skit. Han råkade också ut för Mr. Woodcocks tränings metoder när han var liten. När John Farley då återvänder till sin hemstad för att ta emot stadens gyllene majskolv , pga. boksucéen,  får han också reda på att hans mor, Beverly Farley (Susan Sarandon), dejtar Mr. Woodcock och detta kommer att sätta sin nya självkänsla som han fått av att skriva boken på prov. Dessutom när de verkar ha svårt att komma överrens.
Svårt att ta på vad jag gillar mest i den här filmen. Skulle tro att det är Billy Bob Thorntons insatts som den råbarkade läraren då han är överlägset bäst och övertygar mest i sin roll. Sean William Scott är inte dålig han heller men det känns lite som att hans karaktär är lite klen. I alla fall så känns skämten taniga i hela filmen. Det är som att de får dras fram och det blir väldigt ansträngt ganska ofta. Men det finns vissa undantag då John hamnar under sängen då hans mor och Woodcock har sex. Plus prisceremoniscenen och dem få scener då Ethan Suplee är med som spelar en gammal kamrat till John vid namn Nedderman. Bestraffningsscenerna i början har väll också sin charm men långt ifrån underhållande i längden. Amy Poehler blir endast bara små rolig i sin roll som pengakåt manager åt John. Det som dock är bäst med filmen är poängen som den vill ge. Att det går att lyckas vad som än händer och allt som händer i livet påverkar en och att det dels är vad man gör med det som händer en som visar om man vinner eller inte.
På det stora hela då filmen är små rolig ibland men tillstörre delen ansträngd. Skådisarna gör ett hyfsat jobb men Billy bob Thornton är utmärkt. Slut klämmen är också bra vilket räddar den till att få betyget: 3/5

Denna dag bestämmer jag mig för att jag ska gå lite senare till festivalområdet. Strunta i Arch Enemy för jag känner inget behov av att se dem. Detta resulterar i sig att jag kommer att få gå i regn. Det gör mig dock inte så mycket eftersom det inte regnar så kraftigt till en början och ändå är varmare än dagen innan. Väl kommen till festivalområdet så tycker jag det är dags att ta två öl och sedan ställa mig för att glo lite på The Black Dahlia Murder vilket man kunde göra vid Close-Up scenen. Ja, dricka öl och kolla på banden samtidigt det vill säga. En mycket bra grej. Eftersom de var förband till Amon Amarth den 14maj så vet jag vad jag har att vänta och de gör också en bra spelning. Gillar sångarens sinnessjuka inlevelse i musiken samt vad han tycker att publiken ska göra. Efter denna spelning väljer jag att ta en öl till sedan är det dags att ställa sig för att titta på Baptized in Blood. Visste inget om bandet och tyvärr började dem mycket tråkigt men det tog sig med tiden. OK medlodisk döds är vad som bjuds. Under tiden börjar jag sporadiskt prata med två tjejer vid namn Nettan och Lisen. Det Nettan kommit mest för är att titta på är Volbeat. Jag gör dem sällskap i lite mer än en halvtimme efter spelningen. Det visar sig att de är från STHLM och Nettan är lastbilschaufför och Lisen är precis klar med journalistutbildning. Ser slutet på Cradle of filth och jag säger bara: “Stackars Dani Filth“. Han får aldrig musiken att fungera bra live. Efter det gör man plats inför att se lite Bring Me the Horizon och det är när dem börjar spela vi kommer ifrån varandra då det börjar skapas Mosh-pits. Själv har jag också bara tänkt se en halvtimme av detta band då jag skulle dricka en bärs innan det är dags för Deicide som bjuder på en bra spelning. Undrar om de gick på 6 minuter för tidigt, för att dem tidigare ställt in en massa spelningar, som någon sorts nervositets grej? Bra är det i alla fall. Glen Benton verkar vara på humör. Efter detta är det bara att vänta på en av kvällens höjdpunkter nämligen Watain och tyvärr kommer de på scen nästan 10 minuter efter att dem ska början (säkert pga. all rekvisita dem ska ha) lira men detta gör dock ingenting då dem tycks vara extra taggade för denna spelning och bjuder på den bästa spelningen jag sätt med dem. Man bjuds på den odödliga favoriten Sworn to the Dark samt bl.a. The Serpent´s Chalice och Deaths Cold Dark. Mycket bra är det och de spelar över tiden. Vilket gör det stressigt att fixa i ordning allt till bandet som kommer sen nämligen Torture Division som bjuder på festivalens näst bästa spelning då de verkar rå taggade. Dessutom får de bara spela i 25 minuter pga. försening pga. att Watain spelade över tiden men ändå. Det säger mycket att man kan prestera festivalens näst bästa spelning på den tiden men det har nog att göra med att det är ett oerhört bra band. Väl efter detta är det dags för mig att röra på mig. Ställer mig först i kön för taxi men då jag inser att jag kommer att få vänta en väldigt lång tid beslutar jag mig för att gå de 7, 8 kilometrarna tillbaka eftersom det var kallt och små duggade. Bestämmer mig också för att efter jag gått en bit att springa 3 av dem för att få upp värmen. Ska det vara hårt så ska det. Man är nog mer metal än metal självt. Kul att sammanfattningen blev att det som vanligt är en galet kul festival oavsett hur man besöker den plus att det är ganska lustigt att de två bästa spelningarna är de två sista man kollar på. Dessutom är jag mer än nöjd.


The Black Dahlia Murder


Baptized in Blood


Bring Me The Horizon


Deicide


Watain


Torture Division


More metal then metal!!

Man vaknar, drar och käkar lite frukost som sig bör. Sedan börjar laddningen för ännu en dag. Det blåser och regnar så man undrar hur det ska bli?  Man klämmer några bärs drar och köper pizza dock ingen vidare sådan. Det slutar regna på eftermiddagen och det blir åter igen dags att röra sig mot festivalområdet. Det blåser fortfarande och med enbart shorts och t-shirt så kommer det att märkas tillslut men inte till en början. Ska det vara hårt ska det vara hårt. Tur att man har ölen medans man traskar. På nästan exakt samma ställe som dagen innan stöter man på ett par grabbar som också ska till festivalen. Dessa herrar är betydligt äldre än dem jag gjorde följe med dagen innan. De heter Anders och du gissa rätt Niklas. Varför är det alltid så att heter någon Niklas, så kan man ge sig fan på att hans polare heter Anders? Niklas bor och arbetar i Göteborg med bilreparationer och Anders är från Skåne och kör tåg. Fast Niklas är också ursprungligen från Skåne. Anders skulle på festivalen mest för Raubtier men de var ute lite sent då de började spela när jag mötte dem. Ganska ironiskt.
Väl på festival området börjar jag dagen med att kolla in metalcore gänget Madball som tycks försöka dra igång publiken ordentligt. De lyckades i alla fall frambringa solen. Det jag såg var väl ändock helt ok men långt ifrån något utmärkande. Efter det var det dags att sluta upp med Nyköpingsbon Christer och stå och snacka och kolla på F.K.Ü.. Det var ett trevligt team-up för stunden. De gjorde en bra spelning även fast de ser ut som stora tomtar. He he. Bjuder alltid på skön thrash. Efter det begav man sig för att kolla in Hank von Helvetes (Hans-Erik Dyvik Husby aka Cornelis i filmen med samma namn) nya band Dr. Midnight & the Mercy Cult. De bjöd på mycket tungrock men tycker inte riktigt hans sång passade till musiken men det kanske låter bättre på skiva? Hans-Erik är i alla fall en mycket rolig scenperson att beskåda ofta med väldigt skönt mellansnack. När dem är klara blev det dags för Cavalera Conspiracy och Max och Igor bjuder på show med fulltös. Dessutom blir man bjuden på två Sepulturalåtar var av den ena är Roots. Mycket trevligt. När de är klara blir det helt klart dags förkvällens höjdpunkt. En av At the Gates absolut sista återföreningsspelningar samt sista överhuvudtaget. Det var mycket bra men det kändes ändå inte helhjärtat då de tycktes hoppas att det snart skulle vara över. Dock var det finemang att få höra så väl Slaughter of the Soul som Blinded by Fear live. Tompa var lite väl tråkig som mellansnack filur. Sa nästan enbart: “Tack för att ni ville hänga med oss”. Men kul var det ändå. Juste glömde att man slötittade på Anvil medans man väntade på At the Gates men ja det var nog mitt största tidsfördriv. Nu dags för SOAD (System of a Down) som började i ett svindlande tempo och de verkade ha kul och ge järnet. Enligt mig kan de spela vilken låt som helst och det blir kul och bra när de är på det humöret. Synd att man var trött och inte orkade se hela. Blev åter igen ripped-off på taxin. Theay can go to hell!


Madball


F.K.Ü.


poserbild Christer och Jag


Dr. Midnight & The Murcy Cult


Cavalera Conspiracy


At the Gates

Har inga bra bilder på SOAD!

Dagen börjar med att man vaknar kl. 5.30 för att jag vill ha vaknat ordentligt innan jag åker för jag är ju en sådan människa som inte bara kan vakna och börja göra en massa saker. Zombie varning annars. Hade dock sovit dåligt så fick väll 4 timmars sömn eller nått liknande på sin höjd. Resan gick bra och tog på sin höjd 4 timmar med 4 raster inräknade. Dock var de inte långa. Braehus måste förövrigt vara en av Sveriges vackraste rastplatser. Mycket mysigt place vill jag lova. Det var skönt att komma ner till Göteborg tidigt ( 11.30) så man fick chansen att orientera sig vid hotellområdet som låg alldeles intill Selma Lagerlöfs Torg och om jag minns rätt så var det någon nyhet om det för några år sedan. En skjutning, mord eller bankrån? Nått sådant var det.
Väl kl. 14.00 så börjar man röra sig mot festivalområdet. En promenad på ungefär 7,8 km så man hade att traska. Tur då att man hade bärs att dricka på vägen så det vart ju inte så drygt då. Vägen man tittat ut var också väldigt enkel så man behövde bara kartan en gång. När jag väl närmade mig festival området och bara hade några kilometer kvar då sista biten gick genom ett skogsområde längs en väg som hade cykel- och gångväg vid sidan av, eftersom en av Sveriges största Volvofabriker låg vid slutet av den, mötte jag två 16 åriga skåningar som var helt lost. Max hette den ena. De hade genat genom skogen och skulle börja gå åt det hållet jag kom ifrån. Men jag hjälpte dem att hitta till festivalområdet. System of a Down var det de var där för och West Coast Riot skulle de inte besöka alls. Men rätt roliga var de att prata med i alla fall. Jag stötte aldrig på dem igen.
Väl inne på festivalen startade man det hela med att se slutet på Shelters spelning. Verkade ha varit en helt ok spelning var i alla fall bra fart när jag dök upp. Går sedan för att se The Exploited tror jag men får reda på av två herrar plus av bandet själva att det har blivit någon miss-up och The Exploited ska spela senare samtidigt som Gogol Bordello och U.S. Boms. Hur kan en sådan grej få ske? Ändock får man beskåda en helt ok spelning samtidigt som man samtalar med Sigge och en galen belgare vid namn Benn vilket verkar vara roliga herrar. Efter det blir jag pratandes med Jonas och Hanna. Jonas är bror till en i det gamla hardcore bandet Abhinanda och han berättar att hans bror har ett nytt band men han kommer inte ihåg vad det heter. Hanna skulle kanske flytta till Nyköping i höst för att gå Eventutbildníngen där. Så vem vet man kanske kan träffa henne på Rockbaren då…? Efter detta väntas en spelning med Twopointeight vilket verkar bli en alldeles suverän hardcore/punk spelning. Hade aldrig hört dem förut så det blev en glad överraskning. Ännu bättre blir bara kvällen hela tiden. Hårda Tider kör igång och ger mig en härligt intensiv resa och det blir också en mycket bra spelning. Dags för lite tidsfördriv då och väljer att kolla på The Gaslight Anthem och det var en rejäl nit. Förbannat tråkigt och detta ska vara bandet som The Boss gillar? Fast jag kan nog förstå det. Då hans musik också kan vara rejält tråkig ibland. Dessutom var sångaren rätt B i både mellansnack och framförande. Efter det var det dags för The Baboon Show och deras suveräna punkrock som alltid är full av energi och hjärta. Det märks att dem brinner för sin sak och sångerskan Cecilia Boström kryddar det hela med lagom mellansnack. Favoriter som “Full Pocket”, “You got a problem without knowing it” och “Ref and the red card” dammades bland annat av och de höll publiken igång hela konserten. Sedan hade dem lyckats fucka up det totalt på spelschemat då The Exploited skulle ha spelat tidigare men nu skulle spela samtidigt som Gogol Bordello som jag skulle ha sätt men eftersom jag sätt dem och inte The Exploited så såg jag dem. Det var en skön upplevelse då de bjöd på bra ös. Gillar smällarna som blev av att sångaren Wattie slår micken i huvudet på sig själv. Efter detta lämnar jag området med ett leende på läpparna och åket taxi tillbaka dit jag ska sova. Ger mig fan att jag blev Ripped-Off på taxi priset men vad fan? Shit the fucking same!


Shelter


Sigge och Benn


Twopointeight


The Baboon Show


Hårda Tider

Tänkte skriva om detta eftersom det är så skumt att vissa drabbas av mer otur än andra. Det är som om det är bestämt så att när de drabbas av en liten uns tur så ska något väldigt dåligt hände ungefär som om det då annars inte blir någon balans i ordningen för att det inte ska vara så. Man tycker då att har de inte lidigt tillräckligt eller ska deras liv ta den oerhört hårda vägen? känner nämligen några som tycks ha det så. Ibland tycker jag också som om det verkar att olika människor ska ha tur med en viss typ av saker t.ex. att vissa har bara tur med kärlek, andra ska ha tur med fortkörningsböter och andra vinner pengar. Är det regelbundna tillfällen eller rent ut sagt ödet? Det är som sagt väldigt svårt att säga men när saker och ting upprepar sig så kan man helt enkelt inte låta bli att undra. Detta känns som ett av mina flummigaste inlägg men ändå jag kan ibland inte låta bli att tänka på sådana här saker. Nån som också funderar?

Det är ju egentligen helt sjukt. Ja vi sitter helt i händerna på våra banker vi har och går gör ärenden hos ibland. Tar ut pengar för att ha en liten slant i plånboken för det känns ju ändå tryggt att ha det så. Rent teoretiskt skulle vad som helst kunna hända våra pengar med tanke på allt från ränta ballanser, inflationer, hackers, skimmare etc.. Som kund då borde man väll kunna få det exakt som man vill ha det kan tyckas. Kunden har ju alltid rätt eller? Mja, tycks ju inte alltid kunna vara så. För vad ger dem egentligen för rätt att göra så att du helt plötsligt bara kan ta ut 1000 spänn som max per dag ur en bankomat? Sedan också när man skriver summa att ta ut så står det: "att det inte finns någon kontakt med min bank". Vad fan? Jag står ju vid deras bankomat så då borde jag ju ha kontakt med banken. Alltså banken förvaltar mina pengar åt mig och jag litar blint på vad dem gör ändock med tanken att dem skulle kunna göra precis vad dem vill med dem känns det som. Vad exakt är det som styr räntan egentligen? Kan ju vara tagen i luften. Borde inte jag då ha rätt att få exakt som jag vill? Nej helt och hållet är jag i handen på min bank. Fan jag ska nog starta en egen bank. Stor Bankad till bankrutt ska den heta.

Ps. Förslaget som kommer upp ständigt om att en avgift skulle införas för att at ut pengar i en automat är ett förslag som Sverker skulle slänga i soptunnan utan att fundera. Ds