I denna film får vi fyra olika familjeskildringar som är en aningens tragiska. De är också så absurda att de snarare blir tragikomiska. Man tvingas tycka det som egentligen inte är roligt att vara roligt. Vilka kan då inte bättre behärska och skildra detta bättre än Killing-gänget. Vi får dels följa Tony (Jonas Inde) som kommer hem för att ordna upp allt som har varit med sin far i Dalarna. De har haft umgänge med samma kvinna. Hans far som inte var något annat än en självgod kåtbock som ägde och avlade fram travhästar. Men vad kan man förvänta sig av en som växer upp med tre mammor? Tony kommer i alla fall för sent och får istället vara med och fixa farsans begravning tillsammans med sina två bröder som inte alls kommer att gå ut på något annat sätt än att visa hur fruktansvärt bra hans far var. Helt i sin fars egen regi precis som han vill ha det. Man kan ju tänka sig hur det går när alla han har haft en affär med är bjudna.
I en annan skildring får vi följa magiker paret Jan-Erik (Iwar Wiklander) och Smulan (Karin Ekström) som åker runt i landet för att uppträda lite varstans. De är för tillfället i Skåne för att besöka deras gemensamma son Richard (Henrik Schyffert) som driver ett hotell tillsammans med sin fru Tove (Anna Björk). Innan dem anländer där så får Smulan en ny vän i Perikles ( Finn Nielsen) som får resa med dem dit vilket Jan-Erik inte är så förtjust i. Perikles ger hotellparet en trä skulptur av Hadar Cars som också är  en speldosa. Ett sorts sätt att tala om att man ska ta livet som det kommer och då inte fundera för mycket är Perikles melodi. I vilket fall som helst så sätter hans beteende och skulpturen griller i huvudet på folk och de börjar hända grejer.
Den tredje skildringen är med Christer Landin (Robert Gustafsson)  som jobbar på ett krematorium för djur. Han får en idé om att stimulera sin son eftersom utvecklingssamtalet inte gick så bra och det visar sig att Morgan har det tufft i skolan. Så han tar med Morgan (Karl Linnetorp) till sitt jobb för att genom att visa hur hans jobb går till kanske lyckas stimulera Morgan till att skolan eller att ha en hobby kan vara bra. Men där råkar Morgan, p.g.a. att maskinen strular och att Christer måste gå fram och kolla vad som hänt, tända eld på sin far som får svåra brännskador på huvudet. Svåra prövningar väntar nu för han och hans fru Anna (Maria Kulle).
Den sista skildringen är med en matlagningskursgrupp som har blivit en för gruppterapi istället med ledning av Helen (Anna Ulrika Ericsson) på fem personer. De övriga är Ernst (Johan Rheborg), Johan(Robert Gustafsson), Jenny(Sofia Hellin) och Olle (Ulf Brunnberg). Ernst tror att hans utseende får folk att känna vördnad till honom och att dem inte vågar säga till honom de känner sig kränkta. Har en fadäs att inte vilja se sämre ut och är övertygad om att han inte gör det. Ändå så tror han att folk hela tiden tycker att nått i hans utseende inte stämmer. Johan har problem med sitt sex liv och det händer i princip ingenting för han törs inte göra någonting med sin fru. Men han känner så stor press från andra i många situationer och känner att han måste ljuga för att lösa dem. Jenny har skumma schizofrena beteenden som går ut på att vara elak och snäll. Olle har enbart konstiga sexuella begär. Helen är beroende av gruppen för att känna sig bra och få råd. Det hela ändras drastisk när en prekär sak avslöjas.
Alla delarna är välspelade. Gillar så väl när Johan Rheborg spelar fåfäng överklass man som när han är fjantigt strikt kodisk chef åt Christer. Jonas är dösäker som ångest full och uppgiven son till en far som kört allt i skiten men ändå ser sig som kung och har en massa stålar. Han klarar också av att spela förståndshandikappade Rei på ett härligt skönt Indevis. ”Jag heter Rei! Vad heter du?” är bara en för skön mening. Eller varför inte Henrik Schyffert som lyckas vara klockren som en hotellägare som tappar fattningen över en träskulptur som alla tycker om utan han själv. I övrigt är Han väldigt pedantisk. Annars gör Maria Kulle ett oerhört bra jobb i att spela Christers fru Anna. Som trots allt försöker stötta Christer men knappt orkar stå ut att dels se han och dels hjälpa honom. Sist men inte minst Robert Gustafsson förstås som allt som oftast blir bra förutom i den halv mediokra filmen att stjäla en tjuv. Klarar sina roller med bravur. Den strikta stela familjefadern Christer som gör allt på rutin och den väldigt nervösa och osäkra Johan som i pressade lägen ljuger gör han lysande.
Terrapigruppen är den helt klart bästa historien. Där de då turas om att köpa mat och dryck och sedan bara talar ut om deras mörkaste sidor och det dem har problem med. Här finns dem absolut roligaste dialogerna i filmen. Men alla historier bidrar med sitt så att säga. Men även om dessa öden kan ge oss en del att skratta åt så har den en hel del vettigt att säga. Tycker alla historierna säger att man inte ska ta allt som händer runt omkring än för självklart. Allt kan hända och precis vem som helst kan tappa fattningen. Dra inte ensam till jobbet en lördag med din son. Träng dig inte bara in i folks umgänge. Låt det växa in istället. Lev livet, men var ingen egoist. Ja det finn mycket att ta på. Ställ upp för varandra t.ex.. Nu ställer jag upp för er och ska sätta ett betyg på denna film. Den får betyget: 4/5.