Charlie är en trooper för Rhode Island State Police och som nyförälskad så gifte han sig och fick tvillingar med sin livskärlek men strax efter födseln lämnade hon honom för en annan. Charlie fick uppfostra ungarna så bäst han kunde men efter skilsmässan började Charlie stänga inne all aggression. En dag då det är väldigt mycket som inte går som det ska dyker Charlies inte allt för goa alter ego Hank upp. Vad kan nu hända när han får i uppdrag att skjutsa nyligen arresterade Irene till granndelstaten och samtidigt ta semester?

  Den här filmen är regisserad utav Peter och Bobby Farrelly som är kända för att ha jobbat ihop med sina filmer som bland annat There is something about Mary (1998), Kingpin (1996) och Dumb and Dumber (1994). Den är till synes väldigt väl redigerad och det är inte så många scener som verkar överflödiga. Det är också kul hur dem lyckats få med människor dem känner i filmen och använt autentiska miljöer och fått till en bra känsla i filmen med berättarrösten och tempot i handlingen. Eftersom den är från 2000 så ser man lätt att vissa saker inte verkar verkliga som till exempel kon och inte heller bakgrunden som rör sig utanför fönstren på tågen.

  Skådespelarna gör ett bra jobb. Jim Carrey (The Mask 1994, Liar Liar1997, True man show 1998, Dumb and Dumber 1994) är nästan alltid en fröjd att se med sitt minspel och grimaser och annat dylikt han kan hitta på med sitt kroppsspråk. I den här filmen så växlar han stadigt mellan den oerhört osympatiska och klumpigt kaxiga Hank till den mer nere på jorden och mesigt mjäkiga men vänliga Charlie. Renée Zellweger (Bridget Jones 2001, Chicago 2002, Cold Mountain 2003) gör den något försynta men väldigt snälla och omtänksamma Irene som har det jobbigt att hålla reda på Hank och Charlie. Tony Cox (Spaceballs 1987 Bad Santa 1 och 2 2003, 2016) gör också en bra roll som arg limochaufför och det är kvalitétstid den lilla tiden han är med. Chris Cooper som den bestämde men hårdnackade polisen Gerke är också bra i sin roll. Han känns naturlig för den och sedan är han bra på att se lite störig ut. Anthony Anderson, Mongo Brownlee och Jerod Mixon är stört sköna i sitt tugg med varandra och andra i rollerna som Charlies uppväxta söner Jamaal, Lee Harvey och Shonté Jr. Värt att nämna är att ex tennisproffset Anna Kournikova och ex NHL-proffset Brendan Shanahan är med i varsin mer eller mindre statistroll vilket var roliga kuriosa även för mig.

  Filmen handlar en hel del om psykisksjukdom och där bland annat en hel del om schizofreni. Den handlar också om man får skämta om vad som helst. Det tycker i alla fall jag att man ska få göra. Varför? Jo det är rätt så enkelt. Humor handlar för det mesta om bearbetning och hantering men hur man finner saker roliga handlar om inlevelse och sympati samt i det fallet hur man känner med en annan och kan skratta med dem. Skoja om saker är och förblir något man måste få göra om saker och ting annars är allt alldeles för allvarligt och det är väl för trist. Filmen handlar också om kärlek och familj men det finns inslag utav det i nästan varenda film. I denna film kommer den dock fram i form utav hur varmhjärtade ändå Charlie, Irene och dem tre bröderna är under allt annat som vi får ta del utav. Det verkar äkta och autentiskt.

  Den här filmen är bra men det finns något som gör att den inte riktigt kommer upp i toppbetyg. Det kan vara att det ändå till slut blir för mycket och att man mättas en aning. När man lärs sig mönstret på något så blir det inte lika kul helt enkelt.