Flatfoot

Filmerna om och med kommissarie Rizzo Flatfoot är samtliga regisserade av Stefano “Steno” Vanzina och allt som oftast så bjuder dem på snygga miljöer och bra handling och sköna karaktärer. Vad vill då filmerna säga? Jo en hel del ska det nog visa sig. Har titta närmare på lite saker kring det hela osv..

Filmerna utgår alltid från en bas i Neapel där Rizzo i varje film rensar upp bland några brottslingar som sedan leder till huvudstoryn och i de tre första filmerna så är det knarket som är det dåliga och filmerna vill där klargöra att handel med droger eller att knark överlag inte är bra att syssla med. Men vill även här bryta in med att Rizzo är en man av heder som framför allt är ute efter de stora brottslingarna och inte de små. Då han gång på gång har överseende med damen som säljer smuggelcigaretter och sedan länge jagade Gennarino som bl.a. sysslar med tiggeri och eftersom han bor hos honom så kan han ju inte gärna haffa honom. Att Flatfoot också föraktar män som slår kvinnor och att han enbart använder sig av nävarna när han ska försvara sig så gör det honom respektfull då det visar att man får inte behandla människor hur som helst och att alla kan få en chans att tänka efter sina brott efter att de fått ett kokt stryk. Överlag genomsyrar filmerna att man ska ha respekt för människor och det märks bl.a. i det tålamodet Rizzo har med den rädde och nervöse Caputo som klantar sig om vartannat eller varför inte ta ficktjuven Goldhand i Bangkok som försöker sno hans klocka och pengar några gånger som han överlistar och påvisar att han egentligen inte är så mycket att bry sig om men kan ha användning utav senare. Den ömsesidiga samarbetet med Frank Barella i film nr.2 och Omars bror i film nr.4 är också något som tyder på lojalitet och respekt. Man ska hjälpa och ta hand om de utsatta och de som förlorar sina nära och kära så de också kan få ett värdigt liv vilket omhändertagandet av Bodo i tredje filmen och av pojken i Hong Kong i andra visar.

Caputo

Det är mycket av detta som gör att jag gillar filmerna men karaktärerna är ju många som gör att jag definitivt tycker filmerna har stor charm. Man kan ju börja med Rizzo själv. Skönare, omtänksammare och ärligare samt lojal och hedersam polis får man leta efter. Dessutom så bekämpar han enbart brott med talets förmåga eller nävarna och med gott sinne för humor. Då kan det ju inte gå fel. Caputo då? Denne fega och rädda samt nervöse polis som Rizzo tvingas stå ut med hela tiden verkar inte kunna annat än att ställa till det för sig. Skulle säkert gjort sig bra i miniserier med sig själv i huvudrollen. Gennarino som på olika sätt försöker få ihop pengar via tiggeri och är så liten och tafatt att ingen borde bry sig om att han tigger till sig en slant lite då och då. Fast hur dåligt han har det tycks han kunna hålla humöret uppe. Den jobbige ungen Bodo som Rizzo och Caputo tvingas ta hand om som tycks vilja vara mer än självständig även i hans väldigt unga ålder och dessutom lyssnar han inte allt för mycket på vad Caputo och Rizzo säger utan går sina egna vägar. CIA-agenten Frank Barella som Rizzo tvingas ha ett ömsesidigt samarbete med är också en sevärd person. Denne yrkesskicklige agent med en gnutta sinne för humor tvingas lura alla att han är skurk så väl Rizzo som tvivlar på detta men måste på något sätt spela med. Värd att nämnas ytterligare är dvärgen Rizzo slåss mot i film nr.4. Knäppare och mer underhållande karaktär får man nog leta efter i alla filmerna. Med sin gälla röst och udda sätt att slåss på kan det inte bli annat än komiskt. Eller varför inte The Swed från samma film? En iskall lönnmördare från ja Sverige. Varför just Sverige? Ungefär som om det vimlade med sådana här. Han känns mer som tysk. Den glade sjömannen Jho och hans polare är alltid härliga att se i de två första filmerna då de deltar i några spektakulära slagsmål.

Bodo

Alla filmerna har välskrivna manus men då den tredje då de är i Afrika känns mest ansträngd i mitt tycke. Känns som en ursäkt för att kunna blanda in en massa djur samt en jobbig unge i storyn. Har inte så mycket att tillägga just nu men hoppas det varit lite underhållande etc. att ha tagit del utav.


The Swed


Al Lattieri (Frank Barella)


Gennarino


Jho

Rizzo Flatfoot (Bud Spencer) blir kontaktad av en mystisk man vid namn Omar som vill att han ska inspektera en båt i hamnen. Väl där så visar sig båten innehålla en kidnappad dotter, Connie (Cinzia Monreale), till amerikanske oljeföretagaren Barns (Robert Loggia) som blir mer än glad att åter få henne. Om inte det vore nog så enkelt så kidnappas en professor som gjort en fantastisk upptäckt gällande skalbaggar åt företaget. Spåren leder till Kairo i Egypten om nu Rizzo kan tänka sig att åka dit och jobba åt Barns det vill säga?
Denna film som åter igen är regisserad av Steno Stefano Vanzina har fortfarande samma sköna stämning som de tidigare filmerna och innehåller fina och snygga miljöer. Är häftigt att se hur dem filmat och vinklat Egypten  och atmosfären kan kännas från landet. Nu har handlingen förbättras igen och här finns tydliga inskrivna roller och utveckling för samtliga karaktärer. Inskrivningen för återanvändande karaktärer som Bodo (Baldwyn Dakile) och Caputo (Enzo Cannavale) fungerar betydligt bättre i denna film än föregående. Men skönast är ändå Bud Spencer förstås med sin blotta närvaro och iskalla framtoning som gör att man inte annat än kan gilla en sådan karaktär. De övriga skådisarna gör också bra insatser. Intressantast från svensk synvinkel är skurken som kallas för The Swed (Karl-Otto Alberty) och är en hänsynslös hantlangare och lönnmördare med diverse jobb här och där. Men han låter mer som om han skulle vara en tysk och kallas för The German. Varför egentligen en svensk? Man kan inte annat en garva till litegrann varje gång han nämns. En annan intressant filur är dvärgen som Bud får slåss mot och det blir en spektakulär och underhållande scen då det dels används roliga ljudeffekter när dvärgen rör sig.

Filmen innehåller som vanligt actionscener i form av spektakulära slagsmål, billig humor som passar i sammanhanget samt bra handling och skådespeleri och snyggt filmade miljöer. Den sköna stämningen bidrar också till att filmen ska få betyget: 4/5

När kommissarie Rizzo; Flatfoot(Bud Spencer) efter att ha spöat upp ett gäng bussrånare som har knark på sig och burat in dem vill han spåra hur knarket kommer till Neapel. Som lägligt är kommer han i kontakt med en afrikansk polisman som sökt upp honom och bestämmer ett möte med honom vid en pir i hamnen. De hinner lagom träffas i hamnen så blir den afrikanska polismannen mördad. Rizzo hittar i alla fall brevet som polismannen skulle leverera till honom och han hinner lämna meddelandet diamanter och knark. Han får också tag i en bild på polismannens son Bodo(Baldwyn Dakile) som han ber Rizzo att ta hand om innan han dör. Brevet i sig är från Rizzos gamla pensionerade kollega Caputo(Enzo Cannavale) som påstår sig blivit framgångsrik restaurang ägare nere i Sydafrika. Restaurangen ägs egentligen av Smollet (Joe Stewardson). Flatfoot beger sig nu ner dit för att leta reda till grunden för knarket och hitta Bodo. Väl här nere blir Rizzo utsatt för en hel del mord och andra diverse försök i jakten på skurkarna. Han tvingas till och med samarbeta med en av dem Spiros(Werner Pochat) i jakten på sanningen.

Denna film regisserad av Steno är mycket charmig. Men det är många filmer med Bud Spencer. Det är god och skön stämning. Men mycket beror på hur iskall Bud Spencer allt som oftast är i rollen som Rizzo; Flatfoot. Sen är det alltid underhållande att se honom spöa upp de elaka grabbarna på detta slapstick sätt som så ofta dessa filmer handlar om. Handlingen håller också och blandat med humor så ja då kan det väl inte gå fel. Blir inte heller allt överdrivet utan det mesta funkar. Bodo tycks försvinna emellanåt. Caputo är tokigt nervös. Skurkarna är lagom tuffa. Den ända som tycks ha en utfyllnads roll är Dagmar Lassander som Margy, Smollets fru. Tycks bara vara med för att det ska finnas nån liten romans eller flirt i filmen och sedan känns hon lite överspelad.
Med i stort sätt väldigt goda skådespelar insatser, bra handling med innehållande god humor och snyggt filmad som vanligt så når denna film nästan upp till samma resultat som de två första. Kan vara att den nästan följer samma mönster fast med en del onödiga inlägg som t.ex. Bodo ungen och den ansträngda halvromansen. Men ändå är filmen god nog för betyget: 3,5/5