Vad ska man egentligen säga? Börjar bli mer och mer imponerad av detta band. Sättet de fångar publiken på och den stora skara fans dem har som får alla att sjunga med. Det är långt ifrån ett av mina favorit band men efter att nu ha sätt dem två gånger börjar jag mer och mer bli intresserad av fenomenet Iron Maiden. Men vi ska inte ta händelserna i förväg. Vi går nu istället till början av dagen.
Man vaknar tidigt 4.15 för jag och min bror har bestämt att vi ska åka tidigt för att få en heldag i Göteborg samtidigt som vi ska avsluta det hela med att se just Iron Maiden så klart. Kommer iväg ungefär kvart i sex då vi sagt halv sex först var väll det ändå ganska ok. Anländer ändå i Götet strax innan klockan tio så det får väll anses vara helt ok. Precis innan allt öppnar. Har dessutom hittat en parkering som man får vara relativt ensam om att utnyttja vilket känns oerhört bra med tanke på att det är en storstad och det där med parkeringar kan ju vara lite si och så. Dessutom kostar den bara 150kr dygnet och det är betydligt billigare än för några år sedan då vi såg AC/DC och pröjsade nästan 400 spänn fast då stod vi nog det närmaste arenan man kan komma skulle jag tro.
Vi tar oss med raska steg fram mot caféet Cappuccino som har blivit lite av ett favoritställe då man fikat där uppemot fem gånger nu. Det ligger strax innan Avenyn om man kommer gående från norr. Här avhandlas en salami och brieost smörgås, en chokladboll och så kaffe förstås. Sedan går man upp och ner för själva Avenyn och konstaterar att det inte är något speciellt men en hel del restauranger finns det allt som man någon gång gärna skulle vilja testa. Efter det går vi runt och kollar lite affärer och besöker bland annat Rock House och här inhandlas Abhinandas The Rumble som jag velat få tag på hur länge som helst. Bror köpte Amon Amarths senaste Sultur Rising. Jag såg också skivor med ett band som heter The Chuck Norris Experiment och dem ska jag mer än gärna kolla upp igen. Klockrent namn ju. Efter detta blir det att börja leta matställe. Det blir tillslut ett taco och pizza buffé ställe i Nordstadsgallerian. Mon tro att man blev mätt och det med råge. Efter det matkoma i någon timme. Sedan strosa lite till och sedan dags att röra sig mot Ullevi.
När vi väl har kommit fram till entrén är det inte någon kö alls eftersom vi kom en halvtimme efter att insläppet började och då det är många som väljer att gå in senare så är det inte så konstigt. Men det känns rätt lustigt ändå. Det sjukaste av allt är ju att den första vi börjar prata med när vi kommit in är från Nypan han också och kallas Chrille. Världen är liten. Ställer oss för att invänta förbanden och till döma av den flummiga loggan som är framhängd (om det ens ska klassas som en logga är oklart) så gissar jag att det är Graveyard som står på menyn. Det visar sig vara rätt och de låter väll rätt ok i ett sådant här stort sammanhang. Kan väll känns en del malplacerade också då jag tycker deras 70-tals rock lämpar sig mer till mindre ställen att spela på. Tror dem är bättre på skiva än på en sådan här stor scen. Nu slipper jag också ha ångest över att jag inte såg dem på Metaltown.
Förband nummer två är Sabaton och ärligt talat så torde det vara ett av det här landets absolut överskattade band. Kan inte för denna värld begripa att denna relativt simpla heavy metal dem spelar fått så många fans. Jag blir hur stum som helst av hur många det är som faktiskt kan deras texter. Dessutom av det jag har hört av framförandet plus på skiva så är det inget låtmaterial som sätter sig. Det är för lamt och tanigt. Att sångaren sedan ser oerhört larvig ut i sina militärbrallor samt tuppkam och solglasögon och den där vad det nu ska vara….? Muskelbrynja? Nej fan sjukt dåligt är det. Men dem verkade ha kul i alla fall.
Så väl dags för Järnjungfrun då. Det blir drag på en gång då två låtar från nya skivan avhandlas och de funkar helt ok och publiken är med på noterna och sjunger med så det står härliga till. Iron Maiden blandar sedan friskt från hela katalogen i princip och klassiker som Blood Brothers, The Number of the Beast och Fear of the Dark låter fräschare än på länge. Vid ett tillfälle vill inte publiken sluta jubla så det pågår i ungefär uppskattat 6 minuter och Bruce blir rörd. Bruce gör ett skönt nummer till The Trooper och sedan är det alltid kul att se de olika versionerna av Eddie. Dels nån vandrande rymdvariant och sedan ett gigantiskt huvud som tittar fram i mitten utav scenen. Tycker det var betydligt mer drag på denna spelning än den förra året på Sonisphere men det hade nog med publiktrycket här att göra. Ändå så var det ju inte dåligt drag på den heller eftersom det var den som fick mig att vilja se dem igen. Efter en nästan två timmars lång konsert så konstaterar jag än en gång att detta är ett av världens bästa liveband. Kan inte låta bli att fascineras över dem. Hur dem orkar osv.. Man kan mer än nöjd åka hem efter detta och ladda för nästa drabbning två dagar senare.

Is it me you fear in the dark?


Bror


Moi


Lite folk


Iron Maiden


Iron Maiden


Rymdhuvud Eddie!!