En religiösförsamling vill driva bort en nudistkoloni från deras mark och det hela avgörs i rätten. När beslutet blivit klart begår nudisterna självmord med hot att gå igen. Flera år senare skickas, enligt sina föräldrar, syndiga barn iväg till tuktande bibelläger. Ska nu nudisternas hot vara sant då historierna av vad som hänt säger så?

Detta är en rätt knäpp musikalfilm skriven och regisserad av Mark Pirro. Temat är inriktat på skräck fast med en humoristisk ton. Grejen är att filmen ska ha mer att säga än att det ska vara bra fast ändock lyckas filmen bjuda på en del snygga effekter för att ha en så låg budget. Ta bara den halva springande kroppen eller de döda kropparna som ser rätt verkliga ut. Musik numren är larviga men får sin charm ändå för att de på nått sätt har glimten i ögat och driver med sig själva. De blir då också mycket roliga. Ta bara vaktens rapp eller morgonsången som exempel. Barnen eller ja tonåringarna som de ska vara är en bunt olika karaktärer spelade av inte särskilt kända personer så att räkna namn känns meningslöst. Men några skådisar som är med i filmen är Forrest J Ackerman, Bea Lindgren, Rachel Latt, Braddon Mendelson, Dave Robinson, Jim Bruce och Deborah Stern. Det bjuds bl.a. på en Mexican-japan, två redneck bröder, en bibelreciterare (som nästan är roligast då bibelstyckena är filmtitlar och annat dylikt), en oskuld och bara partysugna tjejer. En av dem ser ut som Alfred E. Neuman bara det är värt att nämnas. Gillar också Zombien som ser ut som  en blandning mellan Günther och en urtypen för att vara en överkåt tysk porrskådis särskilt med den korta mustaschen och det gula korta krullhåret. Gillar man och kan stå ut med att det är glimten i ögat knäppt och dessutom halvtaskigt klämchecka musiknummer så tycker jag du helt klart ska ta en titt på detta. Eller om du bara vill se en udda komedi. Filmen går nog bäst med ett par öl i kroppen. Den får ändock betyget: 3/5 finns ju trots allt sämre seriösare filmer.

Inkie dinkie do da morning!

Allan Mann (Jason Beghe) är en helt vanlig ung man som har ett fantastiskt studie liv och en fantastisk flickvän  Linda Aikman (Janine Turner) men detta ändras snabbt efter att Allan ger sig ut på en jogging tur och blir påkörd av en lastbil. Allan blir förlamad i princip hela kroppen förutom huvudet. Livet känns nu väldigt hopplöst. Allans bästa vän forskaren Geoffrey Fisher (John Pankow) som sysslar med experiment som går ut på att göra apor smartare plus aptränaren Melanie Parker (Kate McNeil) kommer på att en apa skulle kunna hjälpa honom oerhört mycket. Detta verkar bli en oerhörd succé vilket gör hans tidigare skötare Maryanne Hodges (Christine Forrest) mycket svartsjuk. Då apan som kommer från Geoffreys labb matad med kemiska medel börjar få ett mystiskt mentalt vänskapsband med Allan börjar Ella (Boo) ge sig ut på farliga upptåg. Farliga för alla andra som utmanar Allans känslor.
Denna George A. Romero film är faktiskt ganska bra trots konceptet som kan kännas rätt konstigt och kanske halvlarvigt. Storyn berättas bra och flyter på och blir aldrig seg och aldrig så att det är för mycket full fart. Skådespelarna levererar bra och bäst är faktiskt John Pakow i sin roll som framgångs törstande, naiv men också en väldigt känslosam kompis till Allan. Jason Beghe gör också ett bra jobb som den oerhört schizofrent humör svängande Allan vars helt plötsligt as vulgärt elaka uttalanden är bland de största höjdpunkterna i filmen. De och Ellas tidiga stordådsutflykter får mig att småle emellanåt. Romansen mellan Allan och Melanie Parker som bildas känns också rätt naturlig då Kate McNeil också gör den rollen bra. En film gjord med smarta effekter för att illustrera det som sker. Bäst i filmen är dock apan (Ja, det är en riktig apa i stortsätt hela tiden) som gör ett fantastiskt jobb. Den skådis som levererar sämst är Joyce van Patten som bara känns överspelad och ansträng i rollen som Allans mor. Eftersom det här ska vara en skräckfilm, fast jag vill klassa den mer som en thriller, så blir den inte så spännande eller läskig som jag kräver. Dessutom när den blir mer kul än det andra emellanåt så blir betyget: 3,5/5

När Joey (Andrew Caryofyllis) kontaktar sin kompis till lika väl partnern och datahackern Rohan (Selwyn Pretorious) så har han en idiotsäker plan om hur man via två dataskivor ska kunna injicera två program på en bank som gör att det successivt förs in flera miljoner pengar på deras egna konton. Ifall det är möjligt för Rohan att göra dem och bara någon kan fixa in dem på banken så är saken biff. Lika självsäker han är på att planen ska gå som på räls är han att han lätt ska kunna vinna en massa pengar på poker men det går inte riktigt som han tänkt sig. Så nu måste verkligen datadiskarna fungera så han kan betala tillbaka Fink i tid.  Samtidigt är ett gäng superslackers ledda av Brad (Brian Cobb) på jakt efter att återigen snuva staten på pengar men blir tvingade att gå och ta städjobbet dem blir erbjudna vilket inte råkar bli som dem tänkt sig. Jesse Bouncer (John Boxer) ser äntligen fram emot att kunna börja jobba som prisjägare och städare igen då Rohan hjälpt till med att rensa hans identitet och tillsammans har han den livsfarliga bruden Alex (Tamara Cook). Precis alla verkar ha något med maffia bossen Terrence Fink (David Wheeler) att göra på gott och ont och medans allt blir rörigare drar Flinks hejdukar, Able (Sam Worthington) och Willing (Steve Bastoni),  runt och tror att dem uträttar uppdrag åt Flink.
Denna australienska actionkomedi regisserad av Tim Boyle följer väldigt mycket i spåren av filmer som “Lockstock and two smoking barrels” samt Snatch. Då den inte kommer upp riktigt i deras standard så duger den här mycket väl ändå. Den är tillräckligt rolig och allas storys fyller upp det väl ändå. Ingens skådespelarinsats är varken utmärkande eller dålig. De oerhört korkade hejdukarna Willing och Able är helt klart bäst då de tror de tar hand om rätt folk hela tiden men så inte är fallet. Slackersarna är också sköna då de hamnar i situationer som dem aldrig är vana vid hela tiden och att få se dem hantera dem är mycket underhållande. Den är också smart enkelt filmad för det mesta och det är också ett plus enligt mig. Vad är det då som inte ger denna film ett toppbetyg då? Jo det är nog att den dels är för kort. Allt ska gå förbi lite för fort ibland och att sedan ingen utmärker sig särskilt i skådespelar insatserna. Detta gör att jag nöjer mig med att ge den betyget: 3,5/5

I den lilla staden Newnan samlas invånarna vid sjön då dem sätt något som måste vara tecken på något som liknat ett stort UFO. Väl där med militären inkallad får de syn på en mystisk man gå omkring i rymddräkts liknande kläder. Fast det visar sig bara vara Sheriff Hall (Bud Spencer) som går omkring och pysslar med sin biodling. Ganska snart kommer en väldigt underligg unge till staden och han tas om hand av Hall. Ungens namn visar sig vara H7-25 (Cary Guffey) och komma från en annan planet. Då det visar sig att ungen har en manick som man kan göra i princip vad som helst med så vill snart militärkapten Briggs (Raimund Harmstorf) lägga beslag på den då han inser att man kan ta över världen med den. En jakt och spel börjar om att ha kontroll över manicken.
Denna Bud Spencer film regisserad av Michele Lupo känns faktiskt rätt ansträngd. Det är synd då jag vanligtvis gillar Bud Spencer filmer och hans insats i filmen är det inget större fel på. Inte heller Raimund Harmstorfs insats är dålig. Det är faktiskt ungen Cary som förstör filmen totalt och att storyn i sig är väldigt tunn. Cary är bara självklart störig och allmänt jobbig och känns mest ansträngd. Slagsmålsscenerna då han sitter och gör så att dem går fram och tillbaka är inte roliga alls utan gör så att filmen bara känns längre. Bud Spencer myser som vanligt in sig i varje roll och är som han alltid är nämligen skarp och kontrollerad. De roligaste scenerna är just den omtalade i början med biodlardräkten och sedan dem då Halls accistent Allen (Luigi Bonos) får piller av ungen och då inte känner någon som helst smärta och blir super spenstig och det är en fröjd att se honom spinna loss. Inget av detta hjälper dock  filmen att nå något vidare värst nämnvärt betyg. Det hela känns som en film man bara tittar igenom och inget speciellt. Varken bra eller dålig så den får betyget: 2,5/5

Efter att Machete Cortez (Danny Trejo) dragit sig tillbaka för att nästan blivit dödad av en allt mer korrumperad polis i  Mexico, då han var den ända som inte gick att köpa, så letar han ströjobb i en stad i Texas. Men en kvinnlig immigrationspolis vid namn Sartana (Jessica Alba) är alla illegala immigranter på spåren trots att hon själv är av samma ursprung. Jobben går att hitta i slumkvarteren och här har Luz (Michelle Rodriguez) en billig matvagn med tacos och dylikt. Luz ryktas vara den mytomspunne Shé som är ledare för nätverket som hjälper mexikanska immigranter och detta är egentligen polisen Sartanas huvudmål. Samtidigt har senatorn John MacLaughlin ( Robert de Niro) en oerhört fascistisk valkampanj för att bli guvernör över Texas och då vill han sätta upp ett elstängsel så att ingen kan ta sig över gränsen till Mexico. Men det går inte så bra och av slumpen väljs Machete ut av Johns rådgivare Michael Booth (Jeff Fahey) för att skjuta senatorn men det hela är en set-up bara för att ge senatorn mer väljare. Men nu har de jävlats med fel snubbe och leder spåren verkligen till något förflutet?
Tror faktiskt att jag gillade den här filmen redan från starten och sedan fortsatte det så. En grov mexikan med en stor machete som vapen istället för eldvapen för att kämpa för det som är bra. Det kan väll inte gå fel? Regisserad av Ethan Maniquis och Robert Rodriguez är denna exploatationfilm utvecklad som idé från en trailer ur Quentin Tarantino filmen Planet Terror. Mycket action och mycket absurd humor inblandad i scenerna men ändå med ett bra budskap och en bra handling. Hur kan det gå fel? Även fast våldet kan vara överdrivet rätt ofta så gör det på något vis det hela roligare också. Ta grästrimmer vapnet t.ex. eller knivpiskan. Eller varför inte flykten med tarmrepshoppet som gör det hela väldigt sjukt men samtidigt kan man inte låta bli att tänka: “Ja ha ja” och le lite. Pastorn med hagelbössor är ju också en fin idé. Att samtidigt få en bra story, cool action, intressant humor (fast med en del moraliska aspekter ibland), snygga latinamerikanska tjejer (särskilt Jessica Alba och Michelle Rodriguez) och samtliga bjuder på över godkänd skådespeleri och det gör även männen. Inte ens Steven Seagal blir stel i sin roll som skurk. Det är bara kroppen som verkar lite små stel för i övrigt lyckas han även bjuda på en del humor. Vet inte men det kanske är serienörden i mig som får mig att gilla denna film så mycket. Det är ju så mycket glimten i ögat i denna film också och det höjer den. Det visar också att den är gjord av fans. Den får i betyg klara: 4/5

Anders (Jonas Karlsson) är arbetslös familjefar som inget hellre vill än att kunna försörja sin familj. Det Anders brinner lika mycket för som sin familj är gemenskapen man får i att spela fotboll oavsett hur det går. Men denna säsong går inge bra för Stenfors och laget riskerar att åka ur. Dessutom är det ont om spelare och pressen från hans far, som är klubbens ordförande, att hålla kvar det en gång så stolta Stenfors blir allt större.. Där utav känner Anders flickvän och sambo Åsa (Anja Lundkvist) att hon och deras dotter Sara (Maria Hazell) kommer i andra hand då laget ska ta så stor plats i Anders prioriteringar. Som om det spända läget inte vore nog så sätts det verkligen på prov då kommunalrådet Kent (Göran Ragnerstam), som också är spelare i laget, lyckats fixa ett nyförvärv i det före detta Liverpool proffset Duncan Miller (Brendan Coyle). För när klubben samtidigt ser en chans att kunna klara sig kvar i div. 6 så tär det på familjen då det visar sig att Duncan också ska bo hemma hos Anders familj. Hur ska det nu gå för alla och är Duncans största prioritet fotbollen?
Måste medge att jag inte alls ser mycket svensk film. Varför? Ja jag tror det hade med att jag tyckte det kom alldeles för många svenska filmer som liknade varandra. Dessutom inbillade jag mig nog att de skulle vara betydligt mycket sämre än utländska så jag brydde mig helt enkelt inte. Kanske ett misstag då man hamnat efter på den fronten? Men nog om detta.
Tycker att familjedramat i denna film funkar utmärkt men det jag gillar mest är de olika påfrestningarna kamraterna har i de olika lägena då fotbollsspelare tillkommer och går. Då de först inte behandlas som en i laget men när det väl kommer till kritan så är de ändå en av dem. Det har filmen fångat mycket bra och historien om Duncan är det inget fel på heller. Kan mycket väl tänka mig att det kan bli som för han om det blivit fel efter karriären. Miljön är också bra med klassisk liten svensk ort och en bygdstolthet i ett fotbollslag som härjar i div. 6 vilket väldigt många kan relatera till. Ändå är det nått som gnager mig. Vet inte om jag kan ta på vad det är. Det kanske är för att det är svensk film och det är på något sätt lite futtigt eller hur man ska uttrycka det? För skådisarna är det ju inget fel på. Jonas Karlsson är bra och min favorit Göran Ragnerstam är ju klockren som stöttande och mutande kommunalråd. Filmen är också bra känslosam osv. och har karaktär. Relationerna och vad vänskap handlar om är också en av filmens största knutpunkter. Då jag inte mer kan komma på vad det är som gnager mig så nöjer jag mig med detta och sätter betyget: 3,5/5

Denna film handlar dels om en gymnastiklärare vid namn Jasper Woodcock (Billy Bob Thornton) som straffade sina elever hårt, både fysiskt och psykiskt, när dem inte skötte sig och den nya unga succé författaren John Farley (Seann William Scott) vars nya bok handlar om hur man kommer vidare i livet när allt egentligen kan vara skit. Han råkade också ut för Mr. Woodcocks tränings metoder när han var liten. När John Farley då återvänder till sin hemstad för att ta emot stadens gyllene majskolv , pga. boksucéen,  får han också reda på att hans mor, Beverly Farley (Susan Sarandon), dejtar Mr. Woodcock och detta kommer att sätta sin nya självkänsla som han fått av att skriva boken på prov. Dessutom när de verkar ha svårt att komma överrens.
Svårt att ta på vad jag gillar mest i den här filmen. Skulle tro att det är Billy Bob Thorntons insatts som den råbarkade läraren då han är överlägset bäst och övertygar mest i sin roll. Sean William Scott är inte dålig han heller men det känns lite som att hans karaktär är lite klen. I alla fall så känns skämten taniga i hela filmen. Det är som att de får dras fram och det blir väldigt ansträngt ganska ofta. Men det finns vissa undantag då John hamnar under sängen då hans mor och Woodcock har sex. Plus prisceremoniscenen och dem få scener då Ethan Suplee är med som spelar en gammal kamrat till John vid namn Nedderman. Bestraffningsscenerna i början har väll också sin charm men långt ifrån underhållande i längden. Amy Poehler blir endast bara små rolig i sin roll som pengakåt manager åt John. Det som dock är bäst med filmen är poängen som den vill ge. Att det går att lyckas vad som än händer och allt som händer i livet påverkar en och att det dels är vad man gör med det som händer en som visar om man vinner eller inte.
På det stora hela då filmen är små rolig ibland men tillstörre delen ansträngd. Skådisarna gör ett hyfsat jobb men Billy bob Thornton är utmärkt. Slut klämmen är också bra vilket räddar den till att få betyget: 3/5

Vår fridfulla värld attackeras helt plötsligt av vad som till synes skulle kunna vara utomjordingar men det visar sig att dem verkar härstamma från jordens inre. Världen går inte säker alls då en hel del byar och kraftverk etc. attackeras av monster som har olika specialiteter bl.a. eld, växter och borrning. Denna uppsjö av monster som infinner sig i vad som ser ut som ett gigantisk skräcködledöskallegrotta styrs av självaste Princess Dragon-Mom (Terry Liu) som är mer än ond och ska ta över jorden. Det verkar inte finns något hopp men då har en professor (Hsieh Wang) ett hemligt vapen i ärmen nämligen Inframan (Danny Lee). Det är kraftstations arbetaren Rayma (Danny Lee) som får uppdraget att bli Inframan. Ska han som supersoldaten Inframan kunna rädda mänskligheten?
Denna film regisserad av Shan Hua och Producerad av Shaw Brothers är mer än värd att se. Kanske inte för att det är ett mästerverk vilket så klart det inte är men för att den ger en “en glimten i ögat film” och det utan desslikes. Här bjuds man inte bara på en hel del halvtaskigt skådespeleri (Dragon-Mom framför allt som är grymt överspelad), en hel del ickerealistisk men påkostad rekvisita, monster, störda explosions-effekter och störda effekter överlag vilket kryddar och bjuder till en oerhört rolig film. Glimten i ögat med andra ord. Kan t. ex. inte sluta gilla effekterna när Inframan rör sig och fjäderljuden man då får höra. En av hans specialattacker är också nått över det vanliga. Då han hoppar upp med fötterna framåt vilka det då börjar komma raketsprut ur och sedan så flyger han framåt vilket resulterar i en kraftfull attack. Det jag inte fattar är just hur han då flyger framåt men det är samtidigt det jag gillar med den. Att den inte har nån logik. Kan heller inte sluta gilla de små fotsoldaternas döskalle liknande hjälmar för att de ser störtskönt billiga ut men samtidigt små coola. Men den som jag gillar mest i filmen och som själ showen fullständigt är monstret med en borr på ena armen han är också den som är med mest i filmen. Sättet han går på nästan som om han diggar till musiken i filmen medans han går det ena, samt att han har ifrån sig ett roaar-ljud i parti och minut ett annat. Den som döljer sig under den dräkten måste haft mer än kul. Vet inte vem det är då det är omöjligt att lista ut det av rollistan jag har tillgång till. Faktum är att knappt något monster står helt still när dem får rada upp sig hos Dragon-Mom. Det är nästan som om de vore kissnödiga ungar som dem trampar och gungar. Scenen när dem slåss mot Tentakel-monstrets tentakler är också rätt komisk. Men sig vad som inte är komiskt i denna film?
De måste haft oerhört kul när dem spelade in den och jag har kul när jag tittar på den. Den är inte bra men den är gjord med mer än glimten i ögat och det är just därför den får betyget: 3/5

När en styvfar till två döttrar upptäcker att mamman skänkt hela arvet till dem blir han rasande. Han förgriper sig då på dem men den äldre lyckas undkomma och tänker rädda sin syster men försent då hon dödats men hon lyckas nästan ändå skjuta styvfadern. Efter denna händelse får den kvarvarande dottern all skulden för det inträffade och sätts på mentalsjukhus för kvinnor. Väl där märker hon att det inte bara är ett mentalsjukhus utan också ett strip- och showdanshak som bedrivs av ägaren Blue Jones (Oscar Isaac). Tjejerna lär sig dansa av Dr. Vera Goski (Carla Gugino) och hon har inte sätt någon dansa som Baby Doll (Emily Browning). När hon väl dansar så tar fantasin vid och här smids en plan för att rymma och till sin hjälp för att full följa den får hon dem andra tjejerna Sweet Pea (Abbie Cornish), Rocket (Jena Malone), Blondie (Vanessa Hudgens) och Amber (Jamie Chung). Hur ska det gå?
Denna film är regisserad av Zack Snyder som bl.a. också givit oss Watchmen och 300. Faktum är också att han lyckas hålla samma goda kvalité som sina föregående filmer. Dels får han fantasi sekvenserna att flyta ihop med huvudhistorien på ett bra sätt och dessutom så är huvudhistorien mycket bra i sig och tar upp människans grymhet och det grövsta, och samtidigt frågar vad det egentligen är som driver oss eller vad som berättas om oss? Fantasierna i Baby Dolls drömmar bjuder på allt från monstersamuraier, nazizombiesoldater, orcher, drakar samt rymdfuturism det hela med en hel del action vilket inte är fel det heller och dessutom är det väldigt härliga att beskåda. Man får lite TV-spel känsla av dem. Tror för övrigt att just att dem symboliserar att hon måste kämpa för frihet om man vill nå den och få den. Det är nog tyvärr dessa sekvenser som säkert kommer avskräcka en hel del från att se filmen men att inte se den för det är ett generellt misstag. Man får här faktiskt se en rätt unik och udda film och det dessutom med bra skådespelar insatser. Tycker ingen sticker ut särskilt mer än någon annan men Emily Browning är kul att beskåda samt Abbie Cornish. Scott Glenns insatser som guide i drömmarna är ju också mer än sköna att se.
Det den här filmen har fått kritik för är just att många tycker det känns som om dem har haft en massa actionscener och inte vetat vad de ska göra med dem och då knåpat ihop en historia vart efter Även om så vore fallet har de missat symbolen med dem. Kan mycket väl tänka mig att om man hamnar felaktigt eller ja kanske till och med bara hamnar på mentalsjukhus att man gärna skulle vilja drömma sig bort för att klara vardagen där inne. Det finns ju även de som gör det i verkliga livet. Jag tycker den här filmen är mer än klart se värd men når inte topp betyg men väl: 4/5.

Efter två år så återvänder Eric Whitlock (John Hudson) med en ny fru Jenny Whitlock (Peggy Webber) till sitt hus där hans förra fru, Madeleine, dog under mystiska omständigheter. Huset har hållits i utmärkt skikt under Erics frånvaro av den tyste och blyge trädgårdsmästaren Mickey (Alex Nicol) som inte tycks vara allt för glad över att det kommit gäster till huset. Eric hälsas trevligt tillbaka av paret och grannarna Snow (Russ Conway och Tony Johnson) och blir snabbt förtjusta i hans nya fru. Då hennes familj lider av ärftlig sinnessjukdom så börjar hon snart se och höra mystiska saker där bland annat i form av en döskalle. Men är det verkligen bara sinnessjukdom?
Denna film som också är regisserad av Alex Nicol som spelar Mickey torde inte ens varit skrämmande då den kom 1958. För vem kan förvänta sig att dem då skulle bli rädda av en döskalle som rör sig. Den gör ju inte ens det ibland. Det gör det ännu roligare att då också höra det som sägs i början att man kommer dö av skräck av att se den. Kanske en omedveten eller medveten ironi från skaparen själv? Skådisarna gör inte någon dålig insatts dock är det ingen som sticker ut och gör något märkvärdigt heller. Men det som gör det hela så roligt dåligt är alla konstiga klipp och helt plötsliga ljusskiftningar. Det finns en väldigt slående scen då Jenny ska utforska ett fönster som slår och när hon precis är framme vid det så har dem klippt bort så man får se henne skrika och vara tillbaka i famnen på Eric som kommit vid dörren till rummet. Effekterna är ju annars också en grej som gör filmen så roligt. Att bara ha ett skelletthuvud röra lite lätt på sig och sedan lägga en stigande projektor bild som gör att det ska se ut som den rör sig mot en borde ju inte varit skrämmande heller ens 1958 och är det definitivt inte nu. Jag lovar dig sista 15 minuterarna är hysteriskt roliga just p.g.a. detta. En av de bättre sakerna med filmen är musiken som jag tycker är mycket bra och stämningsfull. Så tycker jag det är rätt ofta med äldre filmer att de ibland är mycket bra på skapa stämning med musiken. Den är mer än lyckad i den här filmen. Det är svårt att hitta motiv till en dels personers handlingar i filmen för det verkar nästan bara vara stört till en början men man listar ut det efter ett tag. Hur står sig då den här filmen?
Eftersom den inte är nått märkvärdigt och inte innehåller något märkvärdigt för sin tid. Med jätte dåliga filmklipp och ljussättningar men dock allt ok skådis insatser bra stämningsmusik men as dåliga skrämseleffekter som gör det hela hysteriskt roligt. Långt ifrån den sämsta filmen jag sätt. Filmen når därför betyget: 2/5

Madeleine (Christina Lindberg) bor på en gård med sina föräldrar men efter att ha blivit våldtagen av en gammalgubbe som ungflicka blir hon stum. Hennes föräldrar (Per-Axel Arosenius, Gunnel Wadner)lägger där efter alla sina pengar på extra språklektioner och talterapi för att hon förhoppningsvis ska kunna prata någon gång igen. Men en dag då hon missar bussen så blir hon erbjuden lift in till stan av den mystiske men charmige Tony (Heinz Hopf). Väl i stan bjuder han henne på mat och hem till sig. Väl när hon har tuppat av gör han henne dels beroende av heroin och sedan till sexslav för diverse perveterade personer. Men att åter igen bli utnyttjad av folk gror i Madeleines huvud. Skall rättvisa skipas?
Denna exploatation film regisserad av Bo-Arne Vibenius är välgjord och har fungerat som inspiration för bl.a. Quentin Tarantino. Det är nog då actionscenerna som är mycket bra för sin tid och att det är kontroversiellt i och med att det är en tjej som tar hämnd på de elaka och att det är en massa blod som spelar in. Just actionscenerna är coola med sina slowmotion rörelser och ibland gjorda i stillbilder är suveräna och blodet förstärker effekten dock lite överdrivet emellanåt men inget som stör eftersom det är tänkt att det ska vara så. Tycker dock att biljakten är rätt störd då hon verkligen prejar ut random bilar till höger och vänster som lätt skulle kunnat undvikas men det är underhållande. Skådespelarna gör inte dem heller några direkt dåliga insatser utan sköter sina jobb bra. Kan tycka att dialogen emellanåt blir rätt komisk då den är gjord på 70-talet och meningar och språk formulerades lite annorlunda då. Vad sägs om: “Säg skulle du kunna komma på ett argument att inte följa med mig till stan en sväng” eller “Varför springer du hela tiden? Vad är det med dig” eller de som blir skjutnas gälla ljusa skrik låter malplacerade. Konstigt är dock att Christina Lindberg inte säger ett enda ord i filmen och det inte heller i slutet men hennes roll fungerar ju helt utmärkt utan dialog då för mycket sådan nog skulle förstöra rollen. Man klarar sig bra ändå eftersom man får se hur vacker hon är och det dessutom naken. Men det måste blivit något fel med film kontraktet då filmen innehåller knullscener  då man klart och tydligt ser att det är inklippt någon annan vilket ser lite efterblivet ut men eftersom det är långt ifrån filmens viktigaste scener så spelar det ju ingen roll. Förövrigt innehåller filmen en del sköna karaktärer så som “Den militära vapennörden” samt grabbarna som spöar upp varandra frivilligt vilka är härliga att skåda. Hur håller säg då filmen? Jo den är mycket underhållande och det bjuder ju även dialogen på vilket har att göra när den är gjord. Det är också det som gör att den är bra och definitivt för att den är svensk och därmed oerhört kontroversiell för sin tid. Men oavsett det så blir det inte bland det absolut bästa jag sätt utan nöjer mig med att det är bra. Betyg: 3,5/5

Roger Cabb (William Katt) är en vietnamveteran som skriver skräckromaner och vars nästa bok ska handla om Vietnamkriget och sina upplevelser där. Roger är frånskild för att han varit besatt av att leta efter sin son som försvann då han sist såg honom vid poolen hos sin fasters hus. Hans faster (Susan French) tror det var huset, som hon säger är hemsökt eller ja levande på sitt sätt, som gjorde det men det är det bara hon som tror. När hon helt plötsligt hänger sig själv bestämmer sig Roger för att flytta in i huset för att få lite sinnesfrid från sina skumma fans. Men med grannar, Harold Gorton (George Wendt) som stör och knakande ljud kanske det inte blev så mycket sinnesfrid?
Jag fick i uppdrag att kolla på den här filmen och bestämma om det var en skräckfilm eller en komedi? Jag tackar för uppdraget för det jag fann var en hysteriskt rolig film som är gjord som en halvseriös skräckfilm fast det i grund och botten är en komedi. En sorts skräckkomedi kan man säga. Det hela är regisserat utav Steve Miner och utan att skådisarna gör några märkvärdiga prestationer (där av inte säga att dem är dåliga heller), men jag gillar alltid George Wendt (som alltid är skön på sitt sätt), lyckas han få till en mycket udda hysteriskt rolig film. Jag lovar att jag skrattade åt den dåliga hängningsscenen i början för jag tänkte att ska nivån vara så här på skräcken i denna film. Fast det finns några scener som också är rätt läskiga så som första öppningen av garderoben. Men många som är mer komiska. Då han blir jagad av trädgårdsverktygen och varför inte den då han tror att han skjutit sin ex fru och det kommer skumma poliser eller hanteringen av kroppen eller när dem sitter givakt vid garderoben. Antingen är denna film helt genialisk eller så är den bara för udda och härlig på det sättet. Men den räcker ändå inte upp till att vara det bästa eller bland det bästa man sätt även fast det är hysteriskt kul för den faller lite på slutet. Men det var tillräckligt underhållande och mer där till för att vara en film jag kommer rekommendera för fler. Den gjorde min onsdag. Hoppas den någon gång kommer att förgylla någon av dina dagar. Betyg: 3,5/5

Fyra skurkar ska hjälpas åt att frakta guld med lastbil igenom öknen i norra Afrika. Dessa gangsters är Harvey (Jean-Hugues Anglade), No (Joaquim de Almeida), Victor (Cyrille Thouvenin) och Simon (Sagamore Stévenin) och har starka egon och personligheter som till varje pris tär på varandra i den enormt varma öknen. Det visar sig att dem helt inte kan komma överrens och ska lasten då nå sitt slut mål i rätt tid?
Detta är en mycket ansträngd film regisserad av Louis-Pascal Couvelaire. Ingen av skådisarna kan leverera sin roll på ett bra sätt då precis alla av de fyra huvudrollsinnehavarna känns väldigt ansträngda. Det kan ju vara för att det är fransmän som ska prata engelska men då borde de klara det bättre ändå om de var bra skådisar. Den bästa skådisen (Hubert-Saint Macary) kommer in efter en dryg timme och  är bara med i ungefär 2 minuter men levererar ändå sin roll med känsla och då spelar han ändå bara en person som bor vid en gammal nedlagd mack. Men insatsen känns mer äkta här. Detta är synd på en film som annars har rätt bra story och som verkar trovärdig och utspelar sig i skapligt snygga ökenlandskap med rätt skapliga filmsekvenser. Man kunde lagt pengar på annat. Denna film kan man helst undvika då skådespeleriet betyder så mycket och här brister det ju som sagt massor. Den får betyget: 1,5/5

När Hrundi V. Bakshi (Peter Sellers) under en inspelning råkar spränga ett sätt, där bara en tagning kunde tas, då han skulle knyta skon ska han få sparken. Men ett misstag sker under ett telefonsamtal och hans namn skrivs istället upp på en lista för ett party som regissören (Herbert Ellis) ska ha. Där dyker han så klart bara upp helt okänd men alla finner sig i att han ska vara där trots att han sätter sig i väldigt knepiga situationer. Vad ska nu hända med festen?
Detta är en mycket rolig film med enkel situationskomik och slappstick om man så vill. Bra också med tanke på tiden den är gjord också och komiken funkar både nu som då. Väl regisserad av Blake Edwards som fångat det mesta på bra sätt och får man jobba med en expert som Peter Sellers ja då kan det bara bli succé. Här spelar han den kassa men blyge och gladlynte indiska skådisen och gör det mycket bra. Det är också kul att se hur väl alla andra skådisar anpassar sig till Peter Sellers situationer han sätter dem allt från bartendern (Paul Ferrara) till han som spelar hans favorit skådis genom tiderna Wyoming Kelso (Dennis Miller). Gillar när han råkar skjuta med sugploppspistolen rakt i pannan på honom och sedan lotsas som ingenting då Kelso ser en aningen irriterad ut. En annan rolig scen är när Hrundi ska ge regissören telefonen trots att dem båda har händerna fulla och knappt kan ställa ifrån sig nått. Finns fler scener. Claudine Longet som spelar Michele Monet som Hrundi blir förtjust i gör också ett bra jobb. Trots detta är det nått som gör att den inte kommer upp i yppersta klass även fast den är väldigt bra. Jag tror att det just är för att den är gammal och kanske för att Peter Sellers ser lite halvskumt sminkad ut som indier men egentligen kan man ju bort se från det. Det är ju trots allt en komedi. En bra sådan och den får betyget 3,5/5

När forskaren Dr. Adrian Helmsley (Chiwetel Ejiofor) återvänder till Indien i ett ärende angående nya forsknings upptäckter år 2008 blir han snart varse om att en katastrof är på väg. Jorden ska nämligen gå under om 4 år. Väl efter det och efter ett brådskande möte med USA:s president får han anställning som forskare direkt vid presidentens ledning och därmed få uppdatera dem mer exakta uppgifter vart efter tills den kritiska dagen är kommen. Väl en dag före den kritiska dagen befinner sig författaren Jackson Curtis (John Cusack) sovandes. Han väcks således av ett skalv och upptäcker att han är för sen till jobbet och då även för sen till att ta med barnen på en utflykt till en när liggande naturreservat. Jackson är separerad från sin fru Kate (Amanda Peet) som hittat en annan man, Gordon Silberman (Thomas McCarthy), som ungarna är väldigt förtjust i. Jacksons jobb är att köra limo åt den ryske miljardären Yuri Karpov(Zlatko Buric) och dennes söner. Han plockar då även upp sönerna i den för att åka på utflykten. Väl då de ska uppsöka den gamla sjön som fanns där så finns den inte då den torkat ut och dem blir samtidigt uppsökta av militärer för att dem gjort intrång på förbjudet område samt en underlig undergångs varnande original Charlie Frost (Woody Harrelson) som radiosänder live från händelsernas centrum.. Charlie varnar dem att det är mycket nära nu och lyckas också avslöja att han har en karta på ett hemligt samlingscenter när undergången väl är nära. Nästa dag blir barnen hemskjutsade för att dem inte gillar camping och när Jackson precis kommit hem till sig märker han att det börjar hände allt för många konstiga saker på samma gång. Vad är det egentligen som händer och ska jorden verkligen gå under?
Ja ha vad fan ska man då säga om denna film regisserad av Roland Emmerich? Till intetsägande. Totalt betydelselös kan nog vara en bra sammanfattning. Nästan alla effekterna är helt bra men finns en del som inte håller måttet då ganska många andra är bra. Då det också är mycket effekter i denna film. En av dem sämsta är när ett plan störtar. Att ändra och göra större delar i själva nedslaget i datorn var nog inte ett så smart drag. Skådisarna gör väll ett hyfsat jobb för att hålla upp denna tillställning men dem som är något så där bra det är John Cusack, Zlatko Buric (kanske skönast i filmen), Charlie Frost samt Blu Mankuma som spelar Adrian Helmsleys far Harry. Filmen blir rätt överdriven med tanke på alla effekter och allt som händer runt omkring hela tiden. Samtidigt tycker jag att vårt huvudfölje borde ha dött minst tre gånger men vad gör en film om dem dör? Scenen då USA:s president bestämmer sig för att göra som han gör är ju rent löjlig. Ändå fast jag gillar att han gör så så blir handlandet aslöjligt eftersom ingen skulle göra så för sånt hjärta har dem inte i dagens samhälle. Gillar dock filmens budskap i sig fast det hjälper inte filmen ett dugg då den som sagt är allt för överdriven och till intetsägande för min smak. Den får betyget 2,5/5.

Efter att en flodvåg ödelagt skotska kuststaden Wick ökar trycket och en våg plöjer raka vägen mot London. Detta blir snabbt problem för dem bestämmande i staden och då barriärerna inte visar sig hålla så skapas panik bland folket då vattnet sprider sig snabbt. Mitt  bland detta ute vid barriärerna befinner sig Rob Morrison (Robert Carlyle) samt hans fru Samantha “Sam” Morrison (Jessalyn Gilsig) som jobbar därute och hamnar mitt i flodvågen. De får nu kämpa för att överleva samtidigt så får regeringen försöka lita sig på tjurskallige professor Leonard Morrison (Tom Courtenay) vars beräkningar om barriären och väder liknande detta dissats tidigare men nu verkar varit korrekta. Men vissa tvivlar ändå på hans teorier. Dessutom befinner sig högsta hönsets, Patricia Nash (Joanne Whalley), dotter nånstans ute i stan. Ska dem lyckas få undan vattnet och framför allt ska dem överleva och hur många kan räddas?
Denna film är inget speciellt. Förvisso ger den en något mer realistisk bild av en naturkatastrof och hur man tänker gå tillväga med problemet men ändå inte tillräckligt. Dessutom blir den tämligen ointressant då man kunde önska mer av skådespelar insatserna. De enda som kommer undan med godkänt är Tom Courtney samt grabbarna som spelar tunnelbanereparatörerna Frank(John Benfield) och Bill(Angus Barnett). De andra karaktärerna känns det som om man inte kommer in för att bry sig tillräckligt om. Även fast jag lätt blir sentimental när folk far illa samt när folk klarar sig eller är allmänt snälla på film så räcker det inte för att höja denna film. Tycker stundtals att effekterna är dåliga särskilt när man får se rinnande vatten på en del ställen. Varför blir det tämligen ointressant i katastroffilmer? Kanske för att man kan gissa hur det ska gå eller så är konceptet för tråkigt i sig. Inte vet jag. Däremot vet jag att denna film inte är något speciellt och går helt klart att missa att se. Man missar som sagt inget. Den får betyget 2,5/5.

Travis (Adrien Brody), Barris (Forest Whitaker), Chase (Cam Gigandet), Nix (Clifton Collins Jr) och Benjy (Ethan Cohn) är bara några av ett gäng människor som anmäler sig till ett experiment för att dem är i desperat behov av pengarna det genererar. Travis är nykär demonstrant som kämpar för mänskliga rättigheter. Barris är över religiös och tar hand om sin väldigt sjuka mamma. Benjy vill bli en ihågkommen serietecknare och Chase är sexmissbrukare. Experimentet som vederbörande har gått med i är att en tredje del av dessa blir fångvaktare och resten blir fångar som i ett klassiskt amerikanskt fängelse. Fångarna ska lyda vakterna under normalt basis och det finns fem huvudregler som fångarna måste hålla sig till. Gör dem inte det så har vakterna rätt att utföra lämpligt straff. Är det nått som uteblir tänds en rödlampa och experimentet avbryts och pengar uteblir. Mat ska dem få en gång varje dag. Experimentet ska på gå i 14 dagar. Det låter ju som en baggis?
Detta var en mycket överraskande bra film. Den verkade intressant men var lite skeptisk när jag läste att den bara var 90 min. Men en väldigt snygg och väl regisserad (Paul Scheuring) drama/thriller där samtliga skådisar tycks stå på toppen av sin förmåga. Många bra insatser. Både Adrien Brody och Forest Whitaker är fantastiska. Storyn känns trovärdig och utgången av ett sådant här experiment realistisk och den visar hur vi människor med all säkerhet skulle vara i samma situation. I alla fall är det inte långt ifrån. Det ända minus är att jag kanske skulle velat vetat lite mer i slutet av filmen annars går storyn snyggt ihop på 90 minuter. Klart betyget 4/5.

Casey (Scott Adkins) är en västerlänning som blivit av med sina föräldrar har uppfostrats i en Japansk-dojo i ninjutsu. Väl här har han dels vunnit allas respekt samt senseiens (Togo Igawa) förtroende. Plus att han också är förtjust i Namiko (Mika Hiji) dojons bästa kvinnliga ninjutsu utövare. Detta har fått en annan av dojons bästa elever att se rött Masazuka (Tsuyoshi Ihara) som hävdar att han är bäst och hävdar att han har rätt till den legendariska Yori Bitsun som tillhör den som får bli den sista Kogo Ninjan. Eftersom han ser Casey som en konkurrent till den så slåss han mot honom vid en övning och då också försöker döda honom och blir därmed reglerad från dojon och får hitta sin egen väg att bli den rätte. Casey blir ombedd att flytta Yori Bitsun och vakta den med sitt liv då den  inte längre är säker i dojon. Samtidigt så har inte Masazuka glömt sitt öde och är ute efter hämnd på alla för att få det som han med rätt anser tillhöra honom.
Denna film med producenten som låg bakom The Expendables och Rambo Boaz Davidson samt regisserad av Isaac Florentine är absolut inget speciellt. Ja visst den innehåller rätt schyssta slagsmålsscener osv. men absolut inget extra. Storyn känns rätt standard för en ninja film. En del effekter är coola men den innehåller tyvärr sådana som jag stör mig så oerhört mycket på och det är när man ser tydligt att dem försökt förstärka en scen med en animation eller förbättrat en bakgrund med den samma. Det är så värdelöst när man ser det så jag vet inte vad. Jag vill inte ha nått sånt. Skådisarna är inte märkvärdiga alls men gör sitt jobb. Mika Hiji är ju mycket söt alltid något haha. Han som spelar sektledaren i USA Miles Anderson gör nog den sämsta insatsen. Dåligt överspelad om något. Man vet vad man får när man tittar på denna film. Inget märkvärdigt bara lite billig underhållning för stunden men vad kan en titel som Ninja begära. Det var just att den enbart hette så som fånga mitt intresse och det duger ju väl det. Men det hjälpte inte filmen som får betyget 2,5/5

Första gången jag ändrar ett betyg. Har gått och kännt att jag var något för generös när det gäller betyget på filmen Salt. Jag tycker snarare att den ska ha 3,5 eller ja kanske till och med bara 3. Det får bli 3 av 5. Detta ska förhoppningsvis aldrig upprepas något mer men ja. Man vet aldrig.

Evelyn Salt (Angelina Jolie) är CIA-agent som efter nästan ha dött i Nordkorea tvingats avslöja sitt jobb för sin man Mike Krause (August Diehl). Dem ska till att fira deras bröllopsdag då det samtidigt som Mike inte går att nå kommit en mystisk rysk person Orlov (Daniel Olbrychski) till CIA:s högkvarter som säger att en ryska agent ska mörda den ryska presidenten då en f.d. rysk högt uppsatt soldat ska begravas i New York. I oron för sin man försöker Evelyn få tag i honom samtidigt som misstankar börjas riktas mot henne då hon visats ha rötter i Ryssland. Kan kollegerna Ted Winter (Liev Schreiber) och Peabody (Chiwetel Ejiofor) lita på Evelyn och kan Evelyn lita på sina kolleger? Och vem är Evelyn Salt egentligen?
Denna thriller/action som är regisserad av Phillip Noyce överraskade mig mycket både handlingsmässigt så som scenmässigt. Den är fylld med både härliga jaktscener som med listiga överraskningsscener. Dessutom är handlingen mycket bra och jag tror mycket väl man kan få fram agenter på det viset som presenteras i filmen. Skådisarna gör också ett bra jobb och funkar oerhört bra. Bäst funkar Angelina Jolie som hänsynslös agent och Daniel Olbrychski som ondsint ryskhjälte i sina roller samt Mike Krause. Det är inte större fel på Chiwetels insats heller som den orolige och skeptiske CIA-agenten som inte litar på nått. Liev Schreiber känns bara tråkig i sin roll. Filmen känns också längre än vad den är vilket är ett plus bara för att det händer så mycket på de 90 minuterna film man bjuds på. Om jag vill ge den några minus så är det nog för en scen nära slutet innan för ett glas rum utan att säga för mycket så känns den i alla fall lite väl fjantig samt att jag vet inte varför det gjorts så olika versioner. 3st närmare bestämt. Då jag kollade på director´s cut versionen enbart och känns som den mest rätta att titta på. Finns några ställen i filmen då det är helt annorlunda på beroende på vilken version man sätt har jag hört. Detta känns helt onödigt. Men ja filmen är mycket underhållande och god nog för mycket njutning. Den får betyget 4/5.