Henrik Berggren 24/5 Gröna Lund

Jag har länge varit förbryllad över att man försöker skriva konsertrecensioner. Mitt förbryllande bero på att jag anser att det inte går eftersom en konsert är så mycket där och då och det är så mycket som kan påverka konserten i sig och att det är så oerhört mycket som gör det själva tillfället unikt i sig så som publik, lokal, ljud, belysning, form etc.. Listan kan bli oerhört lång. Den ända gången det har en chans att lyckas är jämförelsen med konserterna för ett band eller artist sinsemellan. Det är med anledning till detta jag tänker börja skriva något som heter konsertreflektioner. Först ut blir Henrik Berggren på Gröna Lund 24/5 2017.

 

  Vi kommer till Gröna Lund i mitt tycke försent för att få bra platser. Det blir ofta så när man jobbar och slutar sent men det ska visa sig att 18:30 var en oerhört bra tid att komma till Gröna Lund på och ändå få en mycket bra plats om man ville. Detta får mig att tro att man nästan alltid kan hoppa in och få en bra plats en kvart innan konserterna börjar på Gröna Lund. Även fast Henrik Berggren är ett stort namn i sin krets utav musik så kanske hann inte i huvudsak är den som lockar den genomsnittlige Gröna Lund besökaren. Det blev dock fullt på konsertområdet och en bra bit ifrån det hela men det tror jag det alltid blir när det är konserter på stora scen eftersom att det händer något lockar folk. Vidare reflektion utav publiken är att den inte riktigt verkade leva sig in i musiken. Det var en del av den som levde sig in och var i det hela men någonstans flög det inte alls. Kan tänkas mycket troligt att det berodde på att den inte tilltalade majoriteten av besökarna men ändå så borde man känna av en viss fanskara utav dem som är närmast scen och en bit bakåt. Själv har jag inte heller så stor relation till Henrik Berggren men jag har börjat uppskatta en del Broder Daniel-låtar som dyker upp i mp3-spelaren (uråldrig), då jag lagt in några skivor som jag fått utav en polare. Gillar att dem höll på att fresta med öppningsackordet till Shorline under dem fyra första låtarna. Shorline som i sig nog är Broder Daniels mest kända låt. Hade velat höra mer av publiken då. Konsertens bästa del var helt klart andra halvan som var mer tight och sammanhängande med fler låtar som man kände igen. Det är dock aldrig fel att spela nytt men ibland brukar det ha en tendens att inte flyga lika mycket. Henrik Berggrens kroniska trötthets syndrom syntes klart och tydligt då han satt och vilade mellan låtarna och när det kom ett långt solo i slutet av ”första akten” så gick han av scen. Känns självklart att man tar sina tillfällen att vila. Kanske detta var en anledning till att det inte flög helt och hållet men det tror jag inte eftersom det kändes som han gav järnet och hälsade sina barn välkomna. Upptäckte också att Broder Daniels låtar gör sig bäst live. Så är det dock med mycket musik men det blev mycket tydligt här. Tror jag mest tar med mig energin och glädjen i andra halvan av konserten men fram för allt från mina två vänner som gjorde sällskap under konserten. De är två inbitna fans och verkade klart upprymda. Det unnar jag dem och det gillar jag mycket. Klart värt att uppleva ofta.

 

PS Saknade en massa pandor DS.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0