Mitt namn är Nobody; My name is Nobody (1973)

 

  Jack Beauregard (Henry Fonda, 12 edsvurna män) är en legendarisk revolverman som gjort mycket för rättvisan i Western. Nu har han dock tänkt att dra sig tillbaka då det p.g.a. hans ryckte har gjort så att många skurkar vill hämnas honom. Det är dock inte bara skurkar som är efter honom utan han stalkas också av den äventyrslystne snabba revolvermannen Nobody (Terence Hill). Nobody menar att om Jack vill bli legendarisk så måste han sluta med stil och ta hand om något oövervinnerligt som t.ex. The Wild Bunch. Innan Jack kan dra sig tillbaka finns det några som mer en gärna ser att Jack får sitt ”rättmätige” öde i form utav en gravsten.

 

  Det här är en sådan där film som man njuter utav från början till slut. Om det inte är för den underhållande och välskrivna handlingen eller stämningen så är det också utav soundtracket som är fenomenalt och bidrar absolut till att det blir en bra upplevelse. Filmen är regisserad utav Tonino Valerii och skriven utav Fulvio Morsella och Ernesto Gastaldi på en idé från Sergio Leone. Det finns nästan ingenting att klaga på i denna film. Skådespeleriet är bra. Henry Fonda känns oerhört självklar som den blygsamt tröttsamma och rättfärdige Jack. Terence är som vanligt bra på att spela nyckfull och ivrig till gränsen på arrogant men fullt sprallig vilket Nobody är. Jean Martin och R.G. Armstrong som Sullivan respektive Honest John är också dem trovärdiga med respekt då den lite mer hale och förhandlingsbenägne Sullivan är rädd för den mer raka Honest John. Soundtracket består egentligen bara utav två låtar och dem har en positiv uppåt anda som sätter sig på huvudet. Den ena är ledmotivet med visslingar och den andra låten används lite mer när det blir skarpt läge och vi får tacka Ennio Morricone för dem känslorna i skapandet. Filmen har överlag en väldigt positiv ton även fast den handlar om rätt så allvarliga saker. Symbolen för Nobody skulle kunna tolkas som att när en gjorts sig redo för att duellera med någon så reduceras den man står inför till en intet. Eftersom den troligtvis kommer att sluta existera. Filmen handlar också om att skapandet utav legender och fanatism. Blir man verkligen först en legend när man dör? Vad ska man se upp till? Utöver detta bjuder denna film på mycket underhållning och en hel del roliga scener. Hela följetongen med korgen samt en av dem bästa comebackerna på ren rasism jag sätt tillhör dem roligare. Barduellen och filmens episka stund är också sköna scener.

 

  Det är överlag en mycket snygg, trevlig, rolig och underhållande film med bra musik och handling. Den tåls att ses om och om igen. Den får betyget: 4,5/5.

 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0