Master of Puppets; Tro på mig - Jag vill stagediva del. 41

Jag har nog aldrig lyssnat på Metallica enbart för trummornas skull och nu när jag lyssnat på albumet Ride the Lightning från 1984 så kan jag konstatera att trummorna är precis lika tråkiga som Lars Ulrich görs tillkänna som en dålig trummis. (Dock tror jag inte det är så enkelt utan tycker nog snarare att han är lat om det nu är så också. Tänker han gör det som krävs för låten). Det är nog snarare helheten som har lockat mig i anseende av Metallica. Öset, drivet och James Hetfields röst som av vissa anses vara själlös men som jag finner ett djup i och någon slags skörhet i det som till ytan ska låta hårt. Känslan är i alla fall så i förhållande till hur den låter nuförtiden till den unga lite mer ihåligt skrikiga som han hade på 80-talet. Många tror att hans röst är tillgjord men min känsla är att han verkligen låter så när han sjunger. Det låter säkert tillgjort också och troligtvis när han tar i mer och lägger till med något extra ”yeaheea” här och var men har svårt att tänka mig att James skulle orka vara en person som ägnar sig åt scenteater. Nog för att det finns akter som mer eller mindre bygger sin scenkonst och sitt framträdande på teater men det är ju en annan sak. Dessutom tror jag det är svårt att inte drabbas av att få någon form av ändrad personlighet på scen eller snarare en av sina personligheter kommer fram. Det drabbas vi nog alla utav. Nu skulle ju detta inte handla direkt om Metallica som band utan snarare om vad synpunkter och dylikt kan ha för effekter vidare kontra elitism etc.. Vi människor uppfattar ju så mycket saker så olika men en sak är säker att om någon kommenterar din favorit musik eller musik som du har en speciell relation till så finns det inget som en tar så personligt som just det eftersom det säkert har betytt så mycket för en i sitt liv osv.. Nu kommer vi in på vad detta ska handla om och det är att istället för att känna ett begär att klanka ner på andras musik eller vad det nu kan vara försöka att ha en förståelse för att andra tycker annorlunda och känner helt annorlunda inför det. Vi vill alla vara gudar ibland men faller rätt ofta platt ner i bassängen utan vatten. Många vill dessutom ha en åsikt om saker utan, vad det känns som och förmodligen är det så, att dem inte satt sig in i det tillräckligt mycket. När jag får sådana här hugg emot mig om något så hugger jag per automatik tillbaka eftersom man vill förvara sin sak men oftast leder det till att man tar det på ytan och så blir det ingen diskussion. Det är ungefär som att se en debatt nuförtiden då man skriker om att detta är bättre än det andra och ingen politiker vill diskutera och försöka lösa problemen tillsammans eftersom man istället för det har en politisk programidé som man ska stå bakom snarare än att istället försöka tänka rimligt kring sakerna. Vi vill skrapa på ytan och klassificera istället för att gå in på djupet. Varför? Jo ett svar är enkelt och det är för att vi vill ha det enkelt. Vi vill gå och slippa gå in på djupet för att livet kräver så mycket av oss i övrigt med relationer till andra människor etc. att vi inte orkar reflektera djupare på andra saker och kanske förstå att saker och ting hör ihop på ett djupare plan. Vi vill ju hellre rätta oss i ett led snarare än att sticka ut. Det är bl.a. därför det är lättare att klassificera en person som Quentin Tarantino eller personen/erna som gör Saw-filmerna som psykopater eller oerhört störda istället för att sätta sig in i varför dessa filmer görs. Man vill rätta till människor för att man tycker dessa människor är störda. Istället kan man undra om det är sunt att följa en massa. Med det tänket kan man ju kuva under nazism om det skulle bli norm. Bara en själv inte åker dit liksom. På tal om nazism så finns det många som tror att blackmetal har mycket med sådant att göra och det pga att de glorifierar ”ondska”. Jag är snarare mer genuint rädd för dem som måste påpeka för alla hur goda dem är. Där har vi något som inte stämmer. Vad nu riktig godhet är? Jag tänker att alla tror dem agerar gott utefter sina erfarenheter men att det sedan finns saker som är mer rimligt och humant än andra är en annan sak. Dessvärre har vi lättare för att påpeka att någon är dum i huvudet när personen sticker ut och är udda istället för att försöka förstå och lära känna personen. Så blir det dock när samhället är oerhört exkluderande och man vill kategorisera men sedan exkludera och ändå snacka om jämställdhet. Vi blir offer av kapitalismen som växer och på det sättet är det kapitalistiska samhällets gunstling demokratin som vi så mycket vill försvara. Inget fel i det men vi tror så ofta att den är så bra som möjligt fast den kan förbättras avsevärt och däribland ligger samhällsklyftorna och att alla borde respektera varandra men dessvärre blir det tvärtom om den blinda kapitalismen ökar. Ska det fortsätta så här så måste vi åtminstone börja sätta oss in i saker och försöka förstå vad saker beror på. Om vi inte gör det så kan jag garantera att vi är på väg in i en oerhört äcklig elitism som har vaggats in av kapitalet och ”demokratin”. Rätta dig in i det normala ledet där ingen tänker själv. Stick för fan inte ut i samhällets armé. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0