The Ipcress File; Fallet Ipcress (1965)

 

Harry Palmer (Michael Caine) är agent under den brittiska armén. Han blir förflyttad att jobba under Dalby (Nigel Green) som också jobbar direkt under Ross (Guy Doleman). På den nya avdelningen ska dem ta sig an ett fall om en försvunnen person vid namn Radcliffe (Aubrey Richards) som sågs för sista gången stiga ombord på ett tåg till Nottingham. Samtidigt håller man koll på två misstänkta män vid namn Housemartin (Oliver MacGreevy) och Bluejay (Frank Gatliff) som kan tänkas ha med det hela att göra. Dessutom så uppdagas The Ipcress file och vem spionerar på vem egentligen?

 

  Denna Sidney J. Furie (Superman IV, Iron Eagle I o II) regisserade film är en oerhörd stämningsbomb. Det är dock många gamla filmer då dem med en hel del enkla medel visste hur man skulle skapa stämning i en del filmer. Det är på ett helt annat sätt jämtemot nuförtiden. På något sätt blir det bättre när det är avskalat i musiken. Nog för att det finns dem som är bra på det nu också men på något sätt anstränger sig dem flesta för mycket nu mera. Att gå runt på några få ljudspår för olika saker är ett genidrag i mina ögon. Användandet av kameravinklar är också något som är bra i denna film och oftast så handlar det återigen om att vara kreativ med enkla medel. Några av dem scener som är bra är när dem t.ex. filmar från under en bänk och när man får följa kameran från vänstersidan utav en bil samt när man filmar snett nerifrån i en korridor. Ljuset och bilden blir så där gammalt och klart också. Det blir stilrent på något vis och det har med att göra att på den här tiden var dem tvungna att skärpa till sig för att få bra ljus Det kan bli något suddigt ibland i några av bil scenerna men det är inte så det skadar direkt eftersom det oftast ska vara lite skevt. Skådisarna gör också ett bra jobb. Michael Caine är lysande som den charmigt olydige samt skämtsamma agenten Palmer. Nigel Green gör ett strålande jobb som den stränga och oberäknelige chefen. Frank Gatliff känns obehaglig som Bluejay då han stundom ser helt manisk ut. Nämnas bör också Sue Lloyd för sitt strålande jobb som den charmiga agenten Jean. Den mesta av dialogen känns trovärdig för sin tid men jag skulle ibland vilja veta mer om vissa karaktärer även om det är bra med avskalad dialog ibland. Om inte för fantasin och stämningen. Handlingen håller även om den känns lite klassiskt agentdrama emellanåt. Däremot lyckades den nästan förvirra mig två gånger vilket är ett stort plus. Filmen bjuder på mycket spänning och är en nagelbitare från start till mål då det känns som jag knappt kan lita på någon. Det finns några scener när det närmar sig slutet som känns lite utdragna men jag tror att det är för att det ska vara tydligt. Den får ändå betyget 4/5.

 

 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0