Jönssonligan får Guldfeber (1984)

Med en precist nysläppt Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson (Gösta Ekman) börjar en kupp att planeras med vännerna Ragnar Vanheden (Ulf Brunnberg) och Dynamit-Harry (Björn Gustafsson) för att komma över ett datachip innehållandes Generalplanen för Sveriges framtid. Dock är dem inte ensamma över att vilja komma åt det utan även finansmannen Wall-Enberg (Per Grundén) sägs vara ute efter chipet. Men det är mycket som inte verkar gå som det ska och kommer sedan någon kunna komma att få dem 55 miljonerna chipet visar sig vara värt?

 

  Denna Mikael Ekman regisserade film från 1984 är den tredje i Jönssonligan serien. Här får ligan klara sig utan Rocky som flyttat hem till Finland. Det är en mycket välarbetad svensk film för sin tid och man märker att Jönssonligan filmerna har hittat sin form för att lyckas och det kan ju inte misslyckas med dessa skådisar. Dessutom med Birgitta Andersson i rollen som Harrys nya tjej Doris kan det inte bli fel. Kungen av svenskt skådespeleri Gösta Ekman är ju som klippt och skuren får rollen som Sickan och alla dem andra karaktärerna i ligan är som gjorda för dem skådisar som besitter dem. Många är ju redan sedan länge bekanta med dessa karaktärer och vars återkommande tillvägagångssätt sitter som en smäck hos dem allra flesta. Gösta som det fruntimmershatande geniet Sickan som är svag för smicker och har en tendens att bli galen emellanåt och har inget emot att jobba med andra när han tycker att sina kompanjoner är klantskallar. Ulf som den charmante Vanheden vars stil och elegans kan lura dem flesta mitt framför ögonen på dem och som alltid snackar skit eller smörar när en dålig situation håller på att skita sig eller ordna upp sig. Alltid beredd att fixa och ordna upp det om det så behövs. Björn som den öl älskande, drömmande, fumlige och kärleksfulle sprängexperten Harry som alltid har en tendens att försvinna från dem andra i jakten på öl. Det som gör att denna film funkar bra är, utöver skådisarna, att den är välskriven och att inget känns som att det är ansträngt på något sätt. Det känns som om allt var med i manus från början och att dem inte behövde hasta ihop något vilket bidrar till en äkthetskänsla i flödet. Det får en att tro att en del av dessa saker som dem hittar på i kupp väg skulle gå att göra på riktigt i alla fall på den tiden i Sverige. Det som är mest ifrågasättande är klättrandet med stegen i den vinkeln samt att bokningen till en verkstad för en säkerhetsbil i förtid nog inte skulle undgå att kännas misstänksamt samt det dem gör när dem väl är på verkstaden inte skulle märkas. Det är ju ett stort plus att filmen innehåller en massa komiska poänger eftersom den i grund och botten är en komedi. Några av dem roligaste scenerna är när Vanheden ber Harry hänga sig i lilla visaren samt när Harry bråkar med plasten på sexpacket öl.

 

Varför ska någon se just denna film då? Jo du bör se den för att den dels ger en skön skildring av Stockholm och Sverige 1984, den ger dig många skratt och komiska poänger som fortfarande funkar (fast dem för mig är lite uttjatade), du får ta del av härliga skådisar som gestaltar festliga personligheter och du får Birgitta Andersson som en mysig tjej med härlig dialekt och som det är lite fart i med en rapp käft. Dessutom är det ju spännande i en hel del situationer. När det kommer till betyg så blir det baserat på att jag sätt alla filmerna och vet att det finns en som är bättre än denna. Denna är dock en god tvåa i rangordningen och får betyget: 3,5/5

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0