Wrong one to fuck with - Jag vill stagediva! del. 51

  Det är rätt så ofta som jag undrar hur människor tänker? För varje år som går så undrar jag nog mer och mer eftersom det verkar som att människor inte vill ha yttrandefrihet. Är det för att det egentligen låter så bra och sedan när vi verkligen ställs emot nått som vi verkligen inte vill höra så vill vi förbjuda det och där med det grövsta. Censur är då lösningen och då tänker dem flesta att censurerar vi så skyddar vi oss från det här och allt blir bra. Jag har aldrig tyckt att censur hjälper. Dessutom så tror jag den är rent utsagt livsfarlig eftersom det kan leda till att vi glömmer saker om 50-100 år och då kan riktigt farliga tankar dyka upp igen och säkerligen slå till hårdare då vi inte har något mothugg mot dem och då ske en förödelse vi inte vill ha. Dessutom lär teknologin vara betydligt mer avancerad så det kommer säkerligen gå att åsamka ännu mera förödelse på kortare tid. Själva idén med yttrandefrihet är att man ska försvara sina åsikter mot andras åsikter. Du ska förvara något någon säger mot dig och angripa tillbaka. En människa lär sig att stå upp för sig själv och utvecklas och förhoppningsvis bli starkare psykiskt. Du får förhoppningsvis större självförtroende och annat på köpet då du lär dig saker om andra och dig själv. Yttrandefrihet har då också emellanåt epitetet ”Rätten att ha fel” då det också behandlar tolkningen att vad är det som säger att just du eller jag har rätt. Du kommer att lära dig att ha bättre saker att säga nästa gång. Det är på grund utav detta som jag är för total yttrandefrihet och enligt mig är det den absolut viktigaste grejen vi måste försvara. Det är därför jag försvarar att man måste få vara nazist och ha sådana åsikter även fast det är svårt att förstå varför man vill vara eller är det. För får man inte det och vi suddar bort allt som har med sådant att göra så kan just en avart utav det dyka upp om väldigt många år och vara betydligt värre än det. Därför måste det få finnas och det är en plikt att argumentera emot dem om så vara.

 

  En annan grej i det hela är att yttrandefrihet är något som jag anser ingår i dem rättigheter vi föds med som människor och definitivt inget vi ska stifta en massa lagar kring. Eftersom vi som barn och bäbis skrek när vi ville uttrycka oss och sedan med åren utvecklade ett språk för att uttrycka oss ännu mer och kunna förmedla vad vi vill så är det verkligen inte något som andra människor ska styra över. Jag tycker att detta även gäller skrift och kulturella uttryck även om det inte kommer lika naturligt så är det i alla fall en naturlig övergång från språket och talet. Kommunikation helt enkelt. Det skär i mig med kniv då människor vill hindra andra människor att ha ett uns att säga till om i vissa frågor osv. Ett utav dem fulaste påfunden är tolkningsföreträde som innebär att om ”rätt” person säger en sak så är det sant och rätt och definitivt som denna personen säger. Detta sker också oftast helt granskningslöst vilket gör att det definitivt kan utnyttjas helt skoningslöst. Allt blir bara på den enes sida. Tummen kan köras rätt ner i munnen. Detta fenomen har utnyttjats mycket i förhållande till offer och alla är offer och kränkta och ingen kan stå upp för sig själv eftersom det är synd om alla. Det som är närmast och om man överhuvudtaget ska tala om någon slags riktig tolkningsföreträde så är det åtminstone närmast då det finns någon expert på ett visst ämne eller område men oavsett det så har vem som helst rätten att säga någonting i frågan eller ämnet för annars existerar ingen yttrandefrihet. Det är den kränktes tolkningsföreträde som gjort att ordet blodapelsin blivit kontroversiellt eftersom det innehåller ordet blod och det tål inte den personen att höra och eventuellt andra (vilka?) så det är lika bra att ändra för dennes skull. Med sådana här anpassningar vilket gjorts suggestivt i samhället har gjort att gränsen för vad som får sägas och inte får flyttats markant närmare att tränga in människor i ett hörn. Detta leder till att vi tillslut inte kan andas. Det blir ett totalt missbruk utav kränkthet av människor som inte orkar lära sig att stå upp för sig utan vill springa och gömma sig.

 

  Vi människor har ett enormt behov utav att få uttrycka oss och blir vi då kvävda växer det till en bomb som tillslut exploderar. Det är precis som i exemplet med vad som kommer att hända om man tar bort farliga idéer och tror att det kommer att göra något bra. Blir vi trängda för mycket så hugger vi och då kommer det att vara otroligt mycket farligare. Det är sådant som händer i diktaturstater då extrema utbrytande falanger slår till med vapen. Därför är det så oerhört viktigt att ha ett så filterlöst samhälle som möjligt då vi kan ventilera precis allt hela tiden. Har vi det så vet vi vart varandra står och tar vi det personligt så får vi ta det då. Det är också en sak att lära sig. Det mesta som sägs är inte personligt mot någon och det framför allt gällande politiska åsikter. Vi måste kunna prata med varandra och respektera vad den andre säger utan att det blir tjafs eller att någon tror det finns ”rätt” åsikter. Med ett filterlöst samhälle så kan man dra dem mest störda skämten som finns och förstå att det är skämt och inte allvar. Dock verkar många tro att det ofta är allvar. Här brister något i det sociala spelet och att man inte hajar vad som är kul osv. Oftast handlar det om en bristande förmåga att leva sig in i andras sätt att tänka men känner man personer så bör man kunna läsa av och förstå att man bara vädrar tankar. Jag har två vänner från olika generationer, och jag så även en tredje, som jag kan ha dem mest sjuka och roligaste, djupaste, störda, politiska och vardagliga konversationer med. När någon drar ett skämt så fattar vi det allt som oftast och skulle någon inte förstå så frågar den. Det är inte svårare än så. Ett exempel är rådande skämt om pedofiler som åker till Thailand och en utav dem säger: ”Va då får man inte det?”. Det tycker jag är höjden utav att förstå det sociala och behovet utav ventilation med skämt och samtal etcetera. Mera humant kan det inte bli.

 

  Det skär ytterligare mera med kniven då stora plattformar som EU, Google och Facebook vill bidra till censuren och med råge vill styra vad som är riktig information och inte. Att styra vad människor ska ta in och inte ta in gör att man bestämmer och på så vis ställer sig över människor och avgör att vi inte kan avgöra själva vad som är riktig information och inte. Dessutom får vi inte avgöra det själva. Med så stor makt som dessa instanser och plattformar besitter så kan man missbruka detta ordentligt om man vill hålla en hel befolkning i schack. Det är då också oerhört sorgligt att dem så kallade ”goda” som vill stå upp för yttrandefrihet och demokrati i själva verket vill ha diktatur. Nej, som sagt: ”Jag tror inte någon på riktigt vill ha yttrandefrihet för skulle man det skulle vi inte gynna censur och informationsstyrning som är diktaturens lag. En öppen dialog om precis allt och en ömsesidig respekt för andras åsikter är det viktigaste för att få ett demokratiskt samhälle och det är därför som yttrandefriheten är så viktig. Den ska vi aldrig någonsin rucka på. För annars leder det till vårt fördärv och undergång. Helt fel grej att jävlas med.

 

Lyssnat; Dying Fetus: Wrong one to fuck with


Rebel: No place to hide; Tjallaren (1973)

 

Jerry Savage är en lösdrivande student som söker efter förändring under rådande Vietnam-krig. Han går med i en terror-grupp i USA som via bombdåd vill göra skillnad och få ett stopp på kriget hemifrån. Han möter en dag den fridfulla Laurie som bor i ett kollektiv på landet. Hans tankar sätts på sin spets. Finns det verkligen nått sätt att finna frid på?

 

  Denna film är regisserad utav Robert Allan Schnitzer (The Prominition 1976, Kandyland 1988) och ställer djupa filosofiska frågor på sin spets. Vi får se Sylvester Stallone (lång lista men Rambo-filmerna, Rocky-filmerna och Expendables-filmerna bl.a.) i en utav sina första filmroller. Han gör det bra som en ganska släpig tillintetsägande Jerry Savage som mest vill hitta någonstans att rota sig men inte riktigt fäster någonstans. Lite som att han har svårt att slå sig till ro och söker spänning och förändring. Kan tänka mig att dem fann Sylvesters släpande röst som klippt och skuren för rollen och han levererar den med bravur. Dennis Tate (Shaft 1971, Coriolanus 1979) gör rollen som den misstänksamme och paranoida samt näst intill rasistiske Ray Brown och gör även han ett bra jobb. Rebecca Grimes (Winter Kills 1979) gör en bra roll som den drömska och fridfulla samt verklighetsfrånvända och naiva Laurie Fisher och också hon gör det bra med nästan drömsk precision. Vickie Lancaster (A man called…Rainbo 1990) är helt ok som den trötta, bestämda och närvarotörstande Estelle Ferguson. Filmens nästbästa roll görs utav Tony Page som den framfusigt planerande och försiktigt coole Tommy Trafler (Prince of the city 1981, Family Honor 1973) som lyckas leverera sin roll i hur han för sig och rör sig samt i minspel och dialog. Värt att nämna är att gamla baseboll-spelaren Roy White (The Premonition 1976) gör en ok roll som F.B.I. agenten William Decker.

 

  Filmen bjuder på en del snygga scener men framför allt är den som snyggast när det filmas runt byggarbetsplatser och på landet. Det finns dock en grumlig och mörk samt skitig ton över hela filmen vilket gör att den trots det tunga temat känns lättsam och närvarande. Gillar att det är bilder på demonstranter och från Vietnam-kriget för att vidare förmedla allvaret men också för att egentligen inte visa något mer än vad krig gör med människor åt alla håll. Parkscenerna med journalisten och Decker är också snyggt filmade med en mystisk nivå. Dock ser oftast sådana här scener genomskådliga ut och denna inte ett undantag. Sättningen är snygg men utförandet ser misstänksamt ut.

 

  Filmens originaltitel ”No Place to hide” syftar på att det inte går att gömma sig från konflikt och vill man något så måste man strida för det varje sekund. Du kan helt enkelt inte fly från livet eftersom livet innebär konflikt. Även i dem lugnaste vatten kommer livet och konflikten ifatt en och ställer till det. Därför är det viktigt att lära sig ta sådana var evigaste dag. Tycker det gestaltas bra så väl i Estelle som har egna bekymmer och öden hon varit med om som kan ifrågasätta om hon ska klassificeras som en så kallad ”God”- människa. Eller slutets öde och Jerrys. Mål och motiv och slump sätt mot varandra och vissa skulle väl säga att ibland handlar det enbart vart man är förtillfället som räknas men det är inte alltid sant då vi människor har allt i oss. Dock måste vi handla i nuet och om vi då har ett sätt att vara på så bör vi inte dömas utav vårt förflutna även om det delvis alltid kommer att vara så också eftersom det tillhör det mänskliga i vår natur.

 

  Jag tycker att filmen är klart sevärd och det inte bara för att det är en utav Sylvester Stallones först utan också för temat och att den dessutom är rätt så spännande. Den får en också att tänka en del vilket aldrig är fel. Den får betyget 3,5/5


All the Clowns - Jag vill stagediva! del. 50

Äntligen lite fräschare design på sidan eller vad tycker ni? Nej det är inte så mycket gjort men ändå tillräckligt för att jag ska vara nöjd. Jag har lekt lite med färger i både loggan och i bakgrunder osv. Jag har också ändrat undertexten till ett annat roligt litet skämt som jag tänkte kunde vara kul då det andra bara var ett internskämt så kunde detta vara i samma dignitet för att kunna ha varit ett internskämt. Jag får tacka Davve för hjälpen med programmeringsspråket då det verkligen inte är min grej. Davve och jag har en film- och wrestlingsblogg ihop som heter Tittribban. Det är bara att trycka på länken i texten så bör man komma dit.

 

  Det som i övrigt kommer att hända på denna blogg är allt möjligt men framför allt så kommer jag ägna mig åt mina så kallade ”krönikor” och filmrecensioner. Angående krönikorna har jag förklarat att det inte är fakta utan reflektioner, tankar och funderingar kring samhället baserat på sådant som jag konsumerar i informationsväg och sedan saker som erfarenheter och dylikt som händer en i livet. Det kommer att dyka upp länkar till allt jag konsumerar i tidningar och poddar så det gäller att hålla ögonen öppna. Mer där till så finns det en massa kategorier som inte används så mycket och det blir då troligt att det kommer bli så att det kan komma att dyka upp några inlägg även i dem kategorierna. Har spontant funderat på att starta en ny kategori som ska heta ”Kommentar på”. Där kommer jag att dels kommentera gamla inlägg som jag gjort och så kan jag länka till saker som jag ger en längre utförlig kommentar eller reflektion på. Vem vet?

 

  Jag har funderat kring frekvens på bloggen och jag ska försöka att hålla mig till ett inlägg varannan dag. Tycker att man då publicerar på andra dagen istället för första. Det kan hända att det kan dröja extra någon gång och det särskilt i en del utav juli. Semestertider stundar ju. Det kan hända att det också dyker upp en mycket spännande kategori. Jag ska utforska möjligheterna för den åtminstone. Mer säger jag inte. Håll till godo.

 

Vi lever för att svära och dricka tjära.

Lyssnat: All the clowns - Edguy


Morran och Tobias: Som en skänk från ovan

 

Monica (Morran) Gunnarsson (Johan Rheborg) och Tobias (Robert Gustafsson) bor i ett tillfälligt gammalt hus som dem fick bo i utav kommunen då Monica skilde sig från sin man. När en jetmotor olycka inträffar så brinner huset ned och dem får ett annat hus utav kommunen att bo i. Här känns dock någonting oerhört bekant.

 

  Denna film är regisserad utav Mats Lindberg som också regisserade serien som filmen är gjord utefter. Mats Lindberg har även regisserat serien och filmen om Kenny Starfighter och det märks litegrann då filmen kan delas upp i små följande serieavsnitt som märks framför allt i hur det är klippt i övergångarna till någon större ingripande sak i handlingen. Kenny Starfighter är gjord på ungefär samma sätt och man märker klart vart det kommer ifrån. I denna film funkar den metoden mycket bättre än vad den gjorde i Kenny Starfighter där serien var mycket bättre än filmen. I den här filmen fungerar den övergången mycket bättre eftersom den här filmen är mer filmad som om det vore en dokumentär då många scener går ut på direkt prat in i kameran. Jag gillar filmens sunkiga miljöer då Morran och Tobias ska vara rester utav en dålig White-thrash-familj, kantad utav vilda fester, som försöker lappa ihop livet och leva vidare. Tobias beställer saker på nätet och har ett oerhört kort temperament och Morran är drömsk och vill ha ett familjeliv utan att kunna något om det och överbeskyddar Tobias men samtidigt kan lacka ur fullständigt. Johan Rheborg som Morran är lysande läskig och levererar rollen med lysande humoristisk briljans. Robert plockar fram sin bästa tonårs optimism kontra en medelålders man som aldrig växt upp och vill helst utav allt att Morran inte ska skaffa sig en ny karl trots saknaden utav fadersgestalt. Genialiska dumheter blandas friskt med allvar och snygga dumma repliker som man får tänka till lite vad dem sa egentligen. Ungefär som detta citat: ”Den går från 0-100 på (siffra), fast mer noll än 100 då”.  Det är tragikomiskt att följa dem i vardagen då det på sina konstiga små sätt försöker ta han om varandra och då också smålyckas på en konstig väg framåt. Älskar scenen som inkluderar parodin med bra budfirmor. Dessa karikatyrer utav riktiga människor är underbara och man skrattar hela tiden med dem än åt dem. Filmen är sevärd och har definitivt sin charm och poäng blandad med humor. Har du svårt att skratta åt idiotism så kanske detta inte är något för dig men jag tycker helt klart den är värd betyget 4/5.

 

Someone new - Jag vill stagediva - Del. 49

  Det intressanta kan ju egentligen vara hur man börjar en sådan här text då det finns så många varianter man skulle kunna välja mellan. Så är det ju egentligen gällande vilken text som helst men det är ändå mer relevant med denna. Nu ska det ändå handla om en nystart utav den här bloggen även om jag lite då och då har lagt upp några inlägg per år så har jag inte haft den egentliga motivationen att blogga på det sättet jag egentligen vill göra. Det har jag tänkt att det ska bli ändring på nu och jag tänker att det ska bli ungefär två krönikor (jag ser det som jag postar under kategorin ”Jag vill stagediva” som krönikor) per månad. Utöver det så kommer det att dyka upp en och annan filmrecension. Jag gillar ju att recensera väldigt oväntade filmer, alternativt filmer som knappt någon hört talas om men det kan också dyka upp lite andra filmer så det gäller på något sätt att hålla utkik efter det helt enkelt. Det är också möjligt att jag kommer att börja fylla dem andra kategorierna med innehåll men störst fokus kommer i första hand att ligga på detta.

 

  En del utav anledningarna till att jag inte bloggat så mycket som jag velat är att jag under en hel del år har brottats med mitt inre och försökt tänka om i en hel del frågor men samtidigt inte varit överens med dem vaga slutsatser och tankar och funderingar det inneburit. Jag har dessutom tagit en del roller i en del organisationer och föreningar som jag trott förväntats av mig och dessutom en del roller som jag för tillfället ville ta. Det rör sig om vänsterrörelser och i början kändes det som att det definitivt var saker jag ville vara delaktig i eftersom människorna allt som oftast snälla, för det är dem, men någonstans medan tiden gick började man märka saker som definitivt inte är bra med dessa rörelser. Mycket har att göra med att allt som oftast försvarar man en del ståndpunkter man har helt oreflekterat och utan helt djupare analyser som har att göra med vad det t.ex. innebär att vara människa. Det hela handlar om att man systematiskt ska indoktrineras i att bli likadan i tanken och i sinnet. Man ska sitta på möten och vara livrädd för vad någon annan ska säga om något eller någon som inte ens är i rummet. Du ska ha samma känslor om precis allt eftersom det definitivt inte är något som är individuellt. Alla är offer och ska tyckas synd om och ingen ska lära sig att stå upp för sig själv. Det ska alltid shameas när någon gör fel för det finns bara ett rätt i alla lägen. Fel åsikter ska raderas även fast det inte finns fel åsikter utan bara olika åsikter. Det jag nu vill komma till är att när man börjar märka att man själv är på väg att bli så här i alla sammanhang så är det dags att dra om man fortfarande vill behålla hedern i vad det innebär att vara en riktig människa. En människa som får vara en egen individ och komma med egna tankar och teorier om saker och ting och ändå respekteras för just den människa man är utan att det ska bli stora rabalder över att man tycker olika eller analyserar saker på ett annat sätt. Mer om sådant här i något annat inlägg men här finns en del utav anledningen till väldigt lite inlägg en tid. Nu har jag dock tagit mig ur det och hittat tillbaka till mig själv och känner mig förmodligen något bättre och förhoppningsvis ”smartare” med en del erfarenheter rikare.

 

  Jag kommer att radera alla nuvarande länkar inom en snar framtid då dem nuvarande inte är representativa ett dugg för vart jag får inspiration ifrån. De ska ersättas utav länkar till all media jag konsumerar och som då blir som en källa till vart mina krönikor byggs upp på. Det bör tilläggas att en krönika aldrig är fakta utan mer funderingar och tankar till vad jag tänker kring ett ämne. Dock byggs oftast det från någonting så därför tänker jag att det är bra med underlag och visa vart man får inspirationen. Många människor glömmer ofta det viktiga i att tänka själv kring saker och ting vilket jag tycker är var människas plikt. Dessutom ska vi i dagens samhälle inte bara nöja oss med en mediakälla utan man bör helst åtminstone ha fyra, fem stycken och helst över hela spektret och glöm inte att fundera själv. Vill dock påpeka att det skadar inte heller att ha ännu flera mediekällor om man mäktar med det i dagens samhälle. Allt ska ju gå så fort och sedan ska man ju ha tid också. Nå väl håll till godo och må väl.

 

Vi lever för att svära och svälja tjära.

 

Lyssnat: El Caco; Someone New


Street Fighter: The legend of Chun-Li (2009)

 

Den kinesiska flickan Chun-Li får se sin far bli kidnappad, för sina datakunskaper, som barn. I vuxen ålder tvingas nu världspianisten Chun-Li (Kristin Kreuk) välja ett annat spår i livet. Samtidigt har ett kriminellt imperium rest sig i Bangkok styrt utav Bison (Neal McDonough) och han i sin tur inväntar den ”Vita Rosen”. Bison har nu börjat utveckla en plan för att ta över hela Bangkok. Kommer samtidigt Chun-Li hitta sin försvunne far?

 

  Denna Andrzej Bartkowiak (Doom, Romeo Must Die) regisserade film är baserad på karaktärer från Street Fighter-spelen och om man har det i sina tankar när man tittar på filmen så är den i det anseendet rätt dålig eftersom ingen, förutom Balrog och Vega, kommer i närheten karaktärerna i spelen (möjligtvis Chun-Li litegrann). Om man bortser från det så är det ändå en ganska kompetent och bra actionfilm. Skådisarna gör stabila insatser utan att sticka ut nämnvärt. Bäst insatser gör Kristin Kreuk (Eurotrip, Smalville) som Chun-Li och Robin Shou (Mortal Kombat och Death Race) som den harmoniske läromästaren Gen. Jag tampas ständigt med att tycka att Neal McDonoughs (Minority Report, Captain America: The First Avenger) roll som Bison är bra eller dålig eftersom det hela tiden växlar väldigt mycket. Ena stunden är han näst intill briljant som t.ex. i informationsscenen med dem resterande delägarna till företaget sedan bjuder han på överdrivet dåliga repliker när han säger hej då till lilla Chun-Li. Tror det får landa i att den är helt ok. Absolut sämst tycker jag att Michael Clarke Duncan (Green Mile, Armageddon, Sin City) är som Balrog. Även fast man inte kan begära stort skådespeleri för den rollen så kan det ju vara att det är bra för ändamålet men jag tycker att han känns onödigt stel. Michaels medverkan i denna film kan ju dock tänkas vara rätt udda men han hade ju också en förmåga att dyka upp i en del mindre självklara filmproduktioner. Chris Klein (American Pie, We were Soldiers) och Moon Bloodgood (Terminator: Salvation, Faster) gör bra insatser som Charlie Nash och Maya Sunee och det är kul att följa den rätt så retsamma sensuella stämningen dem emellan. Miljöerna är varierande och snygga och det är kul att man får se det utspelas på lite olika ställen med en del snygga kameravinklar och en del mindre lyckade. Handlingen funkar om man tänker att det ska vara en ren actionfilm och inte en Street Fighter-film eftersom det blir lite konstigt att det just ska vara streetfight det går ut på som i sig ska vara en turnering och det handlar ju inte filmen om. Det är i sig en ursprungshistoria för Chun-Li och då funkar det lite mer även om man kunde ha önskat lite mer. Nash i spelen är väl inte en Interpol-agent om jag minns rätt?

 

  Oavsett denna fråga så kan man sammanfatta denna film som rätt underhållande och god nog för en actionfilm. Det sägs att det skulle komma en uppföljare men dem kom inte så långt med den. Vad ska jag då ge den för betyg? Jag tycker den får betyget: 2,5/5

 
 

Samson & Sally (1984)

 

Samson är en val som lever med sin flock ute på dem stora haven. Han blir ständigt uppmanad att hålla sig borta från dem stora farorna så som järndjur och späckhuggare. De får strax sällskap utav den lilla Sally som tappat bort sin flock och blir genast en lekkamrat till Samson. Samson är besatt utav Moby Dick som hans mor berättar en saga om och Samson drömmer om en dag då han ska komma tillbaka och rädda dem från järndjuren.

 

  Detta är en dansk-svensk produktion skriven av Bent Haller (Pojken som ville vara isbjörn), Jannik Hastrup och Li Vilstrup och är framför allt inriktad till barn. Dessutom innehåller den ett stort försök att göra barn medvetna om miljöfrågor och att resurserna i havet håller på att skövlas bort så som föda och samt bränslen i form utav olja som exempel. Detta minns jag att det redan 1989 eller när det var vi såg den, i källaren på det hus vi bodde i då, ingöt en hel del ångest i mig men också en hel del förvirring. Det gör det nu med men kanske inte på exakt samma sätt. Mycket har med det djupa allvaret som den genererar med hoten dem ställs inför samtidigt som musiken är skapligt hotfull med sin repetitiva basslinga. Samtidigt innehåller den humoristiska inslag som i denna film fiskmåsen får stå för samt ett par valrossar som inte kan svara på vilka dem är. Något som också fick mig att känna ångest utav denna film och även gör nu är framställandet utav bläckfiskarna som lömska djur som ska ätas upp. Ett djur ska lära sig att fixa sin föda vilket är helt rätt. Hur ska det annars överleva? Animationstekniken verkar vara rätt så intressant. Det ser emellanåt ut som man har tecknat på tygstycken då jag finner mig se tygporer eller vad man ska kalla det och så har man lagt det ovanpå varandra och på det sättet genom att flytta på nått sätt och teckna mera få det att bli rörligt. För denna tid känns det på något sätt innovativt men med tanke på en hel del annat tecknat som redan fanns var det nog snarare frågan om ett billigt sätt att göra det hela på. Det skulle ju kunna vara animerat med duk och saker man håller framför. Jag tycker ändå att det är ett ganska okej animerings sätt. Röstskådisarna i den svenska versionen gör ändå en ganska bra insats. Tycker emellanåt Staffan Hallerstam som gör rösten för Samson påminner om hur Matadoren säger hjälp i Tjuren Ferdinand på Julafton i Kalles-jul. Samma tonläge nästan hela tiden. För dem som inte vet har han haft roller i Kråkguldet och Kullamannen samt spelat Marko i Pippi på dem sjuhaven och röstat i en rad olika animerade serier och filmer. Bland dem sista var det Askungen 2 och 3. Rösten till Sally görs utav Louise Raeder som utöver att ha haft några roller i Alla vi barn i Bullerbyn och Ronja Rövardotter också gjort en massa röstinsatser till en hel del animerade serier. Utöver det är det värt att nämna Meta Velander och Mathias Henricsson. Den sistnämnde har varit med i en hel del tv-serier bl.a. Tre Kronor, c/o Segemyhr, Pip-Larsson, Snoken och Rederiet samt en del filmer som I Lagens Namn och Zorn. Meta har varit med i bl.a. Sprängaren och Beck – Sista dagen samt röst i Aristocats och Bernard och Bianca.

 

  Vidare tankar kring denna film är om man egentligen ska göra så här allvarliga propagandafilmer för småbarn? Det verkar typiskt för den tiden att man vill indoktrinera saker tidigt och på så vis inte få någon som helst skeptisk effekt kring miljön och världen. Den verkar samtidigt så flummigt korkad på sina ställen och då tänker jag framför allt på valrossarna som på något sätt får symbolisera att om du inte tänker på miljön så är du korkad. Som liten fattade man ju inte allt detta utan att filmen i sig genererade en hel del ångest. Det hela får mig att fundera vilka barn i vilken ålder som dem tänkte att den skulle vara för? Säkert för dem i min ålder då utav 5-7 år och lite äldre. Visst är miljön viktig och hur ska man göra barnfilmer på ett bra sätt är ju en fråga? Däremot tror jag inte det är rätt sätt att sätta skräck i barn för att få fram sin sak. Alla sätt att anpassa det på har ju varit rätt så konstiga genom åren och nuförtiden så tror jag dem görs för föräldrar och sedan är den enkla humorn för barn. Det kanske genomsyras lättare och samtidigt är smartare gjort nuförtiden.

 

  I sin helhet så får denna film 1,5/5 och det är framför allt pga. animationen.

,  
 
 

Scooby-Doo och Cyber Jakten; Scooby-Doo and the Cyber Chase (2001)

 

The Mystery Gang ska besöka deras vän Eric som har skapat ett spel baserat på dem. Väl där har det skett en olycka med en partikelomvändarmaskin som man kan stråla saker in och ut ifrån en dator och tvärtom. Ett Fantom-virus har släppts lös och det blir Mysteriegängets uppgift att fånga in det. Det ska visa sig vara betydligt svårare än vad man kan tro.

 

  För er som är bekanta med Scooby-Doo sedan tidigare så vet ni i princip vad ni kan vänta er att få i denna animerade film. Det finns en del slapstick-skämt och en del andra skämt och emellanåt baserade på att Shaggy är mesig eller att Scooby-Doo larvar sig. Jag tycker definitivt att det funkar när man är på humör för det och jag tittar nog hellre på någon utav dem animerade filmerna än spelfilmerna som kommit på 2000-talet. Storyn håller för vad det är och man vet vad man får. Ett mysterium som ska lösas från början till slut och det är ändå smått underhållande på vägen samt att det är animerat och mycket utav det som händer kan man köpa pga. det. Jag har bara tittat på den engelskspråkiga versionen och där tycker jag att röstskådisarna sköter sig bra. Rösten till Shaggy och Scooby sköts utav Scott Innes och det är väl det han här mest känd för från slutet utav 90-talet och framåt. Andra röstskådisar som är med är Joe Alaskey (Wembley), Bob Bergen (Eric Staufner), Grey Griffin (Daphne), Tom Kane (Robert Kaufman, Mikey Kelly (Bill McLemore), Gary Anthony Stugis (Fantomviruset), B.J.Ward (Velma) och Frank Welker (Fred). Av dem måste ju Frank Welker vara mest känd som rösterna till Megatron och Galvatron samt Soundwave och Shockwave så som i dem nya transformersfilmerna som den gamla från 1986 samt serien innan. De andra är med i lite andra animerade filmer samt tv-spel och tv-serier och framför allt då som röstskådespelare. Den svenska röstlistan är rätt ambitiös med bl.a. Anders Nilsson, Anna Book, Linus och Hans Wahlgren. Mark Turosz som skrivit storyn har bara skrivit till två Scooby-filmer till samt ett avsnitt till en serie och ett Tom & Jerry avsnitt till en serie från 2007. Det finns tre partier i filmen som enbart är tråkig utfyllnad och det är när montagen dyker upp och saker som dem gör upprepas fast i olika små variationer och funktionen är enkel eftersom syftet borde vara att generera skratt hos barn. Det tänker jag mig att man lätt får också bara det är lite tokiga grejer som händer.

 

  En rolig grej jag själv tycker om med denna film är vad fasligt nära 3D-skrivaren dem är i handlingen. Mycket kul att det nu går att skriva ut saker i 3d men här kan dem få ut levande ting samt stråla in levande ting i cyberspace. Rätt så intressant. Om det skulle gå så skulle det vara rätt nära en teleport som strålar en från ett ställe till ett annat. Mycket intressant att fundera kring.

 

  Överlag tycker jag den här filmen är godtyckligt underhållande och man vet vad man får utav den här typen utav film och man kollar ju bara på den för att man är sugen på just det. Den får betyget 2,5/5

 

You got a problem without knowing it - Jag vill stagediva! del. 48

  Ibland har man helt enkelt inte lust med saker eller så är det bara så att man inbillar sig det och ställer till med tankebanor i huvudet som en inte vill syssla med. En börjar tro att det är på ett visst sätt bara för att man är trött, arg och irriterad. Vi blir trångsynta och börjar få för oss grejer som inte stämmer. Tänker konstiga tankar om en person på ett negativt sätt och börjar tro att denne gör saker bara för att rädda sitt egna ego. Till viss del är det säker rätt och på ett annat eller flera också helt fel. Det finns inte en komplett sanning om skeendet oavsett om det är precis det som ter sig. Det finns flera. Om en vill försöka förstå det så har det att göra med en mängd olika sätt att tänka på. En själv är oftast så fast förankrad i sitt eget sätt att tänka och när en blir trött så blir det givetvis betydligt mer åt det hållet. När jag sedan lugnat ner mig dyker alla andra anledningar, förklaringar och scenarion upp. Så här skulle det givetvis också kunna vara och det här och det här skulle definitivt också kunna hända. I min stora ilska och trötthet så famlar jag runt och blir lätt retad på andra saker än just det som jag i grunden är irriterad och arg på. Jag letar mig runt och tar felbeslut skriver något i halvaffekt utan att tänka klart. Vips så ångrar jag mig och kommer på att det jag är arg på handlar inte om det där och det som stör mig med den grejen kan jag formulera bättre och är inte rätt fokus just nu. Det är alltid lättare att lägga rätt fokus och kritik på saker när en inte är arg, irriterad och trött. Så en rätt form utav beslut hamnar i att köra på och sedan ta upp saker vid rätt tillfälle. Jag tror på att göra saker men jag tror inte på att göra saker utan att reflektera över varför man gör dem. Det provocerar mig enormt när en del tycker att det dem gör är så självklart och att andra i princip ska tycka att det är lika självklart. Det är ungefär som om det inte skulle gå att tänka annorlunda men det går det ju givetvis. Det är som att dem knappt förstår att det går att tänka annorlunda. Mycket vanligt bland dessa är att oftast närmar dem sig andra tankesätt med att dem inte förstår sig på det här. Det tror jag är helt fel väg som inte leder någon vart. Inte till lösningar i alla fall. Jag tror definitivt att man inte kan förstå allt men om man inte ens försöker som kommer man inte alls närheten.


Ensam kvar! - Jag vill stagediva! del. 47

Det är många som är förvirrade i denna tid med information som är lättillgängligare än någonsin och samtidigt finns det också betydligt mycket mer information att tillgå än någonsin. I dessa tider anser jag att det är betydligt viktigare att försöka sätta sig in i saker och försöka förstå än tvärtom för det handlar i min logik om att om en inte försöker förstå så kan en inte veta. I min mening låter det mycket rimligt. Om det är rätt eller inte kan jag inte säga det låter bara, i min värld, oerhört logiskt. Vidare anser jag det också logiskt att blanda information en tar in så att en inte bara bejakar saker som bekräftar ens egna teser eller bara tar in saker som en gillar för då kan en heller inte utvecklas och förstå om det nu är utvecklas man vill? Många går ju runt med idéen att man är på ett visst sätt och då är dömd att vara så vilket inte riktigt är sant. Vi utvecklas och lär oss saker hela tiden och blir på så vis versioner utav oss själva. En viktig sak i detta med att ta in information och massor utav sådan är samtidigt att ifrågasätta och ställa frågor istället för att bara köpa saker för sanningar i rädslan för att sticka ut. I och med att ställa frågor så utvecklas du och hittar nya svar och kommer till nya slutsatser. Självklarheter är farliga saker och leder oftast till att vi inte ser oss själva om hur vi är. Det gällande vilken åskådning du en har eller ser dig tillhöra.

 

  I och med denna introduktion så går jag vidare till det jag tycker är intressant men samtidigt skrämmande gällande den stora tillgången till information i dagens samhälle. Jag tänker naturligtvis på dem som tagit vägen att bli nazister och gått med i NMR plus Nordfront. Dessa rörelser och människorna i dem är inte intresserade utav någon annan information än den dem själva sprider. Alla andra nyheter är lögn och deras sanning är den ända rätta. En hel del utav dem är förintelseförnekare och hur man kan vara det är ganska obegripligt med tanke på hur mycket information som finns om det motsatta och även att det finns en stor mängd personer som överlevt förintelsen. Det hela är som en motrevolution till informationssamhället samt en hjärntvättad kamp mot en vision dem ”tror” övertygat på. Mycket av anledningen till att dem som hamnar här gör det bygger på vilsenhet och utanförskap och sökandet efter en gemenskap. Finns det då också för mycket information i samhället blir det tacknämligt när någon säger att det mesta är lögn och att dem sitter på sanningen. Vi människor har fostrats till att i grunden vara lata och nöja oss med att bli lotsade framåt oavsett om det är samhället med det rådande styret eller om det är enkla uppgifter på ett jobb. Därför kan det bli lätt att haka på vad som helst för dem som inte har nått sammanhang och känner sig vilsna. Dock blir vi också stimulerade utav när vi utfört något och där kan enkelheten hjälpa oss då vi blir nyttan i ett system och inte enkelt tränat för våran egen hälsas skull eller tvingat oss till ett mål.

 

  Det rådande samhällsklimatet har dock bidragit till att jag nog tycker det är lättare än någonsin att utreda frågan om vilka som är rasister/nazister eller inte? I och med NMR och Nordfront så står det klart att dem är nazister och rasister för att dem vill ju rensa ut hela Sverige på invandrare i alla led. Ingen får tillslut vara kvar då det ska gå i processer i olika led. Det är oerhört tydligt vad deras agenda är och ingen tveksamhet i hur lite vissa människor är värda i deras anseenden. Har också svårt att tänka mig att dem skulle kunna växa mer än dem gjort. Det beror på hur många vilsna ungdomar dem kan lyckas värva för vanliga människor ogillar ändå nazism så mycket att dem inte kommer att ansluta sig till någon sådan rörelse. Men oavsett vad så är det här det största nazist/rasist tillhållet. Vad det sedan gäller vårt främlingsfientliga parti i riksdagen som heter SD så råder det lite olika delade meningar. Själv så tänker jag att en rimlig siffra utav rasister i detta parti är någonstans mellan 30-40%. Allt handlar egentligen om vad vi definierar vad en rasist är. Enligt mig är det en person som innerligt hatar alternativt ogillar människor från andra länder och det särskilt om deras hudfärg och kulturella inslag sticker ut alldeles för mycket från en infödd svensk. Dessutom praktiserar det öppet och allt som sägs angående invandrare etc. enbart är nedlåtande och uppsåten är negativt menad. Det som senare ännu mera skulle definiera en rasist är hur en person skulle agera om det låg en person skadad på backen från ett annat land eller ursprung och inte stämma överens med ditt men i behov utav akuthjälp och du då inte skulle hjälpa den men du skulle det om det var en som stämde överens med ditt ursprung och land. Då skulle jag säga att du definitiv skulle vara en riktig rasist. Jag är dock övertygad om att en överväldigad majoritet utav befolkningen skulle hjälpa denna person om nöden krävde det. Egentligen skulle jag vilja prata om fördomar istället för rasism eftersom det finns många som blir för tidigt stämplade som rasister utan att på riktigt vara det. Jag menar att stämpeln inte öppnar för dialog utan mer eller mindre exkluderar och säger att vi inte har något att prata om fast det egentligen är helt tvärtom. Jag anser detta förhållningssätt är mer humant eftersom alla ska prata och diskutera och det om allt. Att inte våga säga och uttrycka är på ett sätt en viss diskriminering och exkluderar människor. Man är inte rasist om man tar upp problem som har att göra med invandring och man är heller inte islamofob så fort man kritiserar något som har med islam att göra. Är man kristendomofob om man kritiserar kristendomen? Så fort man gör tabu om att prata om saker eller läser in vad en annan människa skulle ta illa av att höra är man nog lite mer den som sitter på fördomarna och inte riktigt fungerar socialt. För allas skull ser jag det mest bäst om vi inte stämplar rasist i ansiktet på människor. För i och med mitt exempel på riktig rasism här ovanför så blir det nog tillslut några få rasister och nazisterna som står ensamma kvar


The Kyckling Song - Jag vill Stagediva! - del. 46

  Hur upplever man det så här efter påskafton? Var det som väntat eller var det bättre? Fyller påsken sin funktion fortfarande? Det här är frågor jag ställer mig på påskdagen. Anledningen till det är att jag väldigt länge tycker att påsken har varit en blek kopia utav julen. Ägg istället för julklappar. Nästan samma sak fast med lite färre rätter till maten alternativt sämre alternativ av rätter även fast kanske just ägg är ett oerhört bättre alternativ för Janson eller ”dopp i grytan”. Stämningen inför påsken är aldrig heller den samma som inför julen. Julens stämning byggs upp mer i förväg och jag tror att vi längtar efter den mer i mörkret då vi ser ett fint tillfälle att samla släkt och vänner till middag samt glädje och allmän trivsel. Påsken får nog inte samma status just pga. att vårkänslor har tagit över, det är ljusare ute och att det just är en B-sida utav julen. Nog för att det är oerhört fint med påskris med gula och röda fjädrar i så hjälper det inte till med att bygga upp det hela. Det är dock ett skönt avbräck för att få lite extra ledigt vilket en kan behöva ibland. Högtiderna är också väldigt anpassade till just barnen så att dem antingen får julklappar till jul eller påskägg med godis i vid påsken. Visst är det då något roligare att få en massa olika julklappar än ett ägg med godis i? Inte vet jag men känslan är att det kapitala i första exemplet väger tyngre än godis. Årets påskafton upplevde jag ändå något bättre än på länge. Vet ej om det har att göra med att jag själv dragit ned förväntningarna på det avsevärt eller om det var för att vi var betydligt färre som var med och firade den ute hos mina föräldrar. Det var vi och bror med familj. Mycket trevlig avskalat och skoj. Pratandes om det senaste och bygga med kapplastavar med mina brorssöner. Funktionen som dem flesta högtider finner i vårat lite mer moderna samhälle till skillnaden från förr är att den religiösa aspekten i det hela har försvunnit mer i dagens mening och fokuset ligger på att vi samlas och har trevligt ihop med en doft av något gammalt i bakgrunden. Visst så kan en se att det blir någon annan form utav religiös innebörd. Det blir något sorts bevarande utav något gammalt med kulturfärgande innebörd som om måltiden och träffarna måste ha något tema fast det egentligen inte behövs. För mig inger just temana en viss mysfaktor och det beror nog mest på att en har växt upp med det. Förhoppningarna en haft i sin uppväxt och känslorna kring det är det som gör att en ändå känner lite mer och kan uppskatta det rätt mycket ändå även fast det egentligen bara är en grej som man firar för att det är mysigt. I år tyckte jag att det var en bra påsk och en bidragande orsak till det var omständigheterna runt omkring samt det oerhört avskalade i det. Även fast det är kul att träffa hela familjen så blev denna ändå bra på något sätt. Påsken kanske behövs just för det mysiga runt omkring. I övrigt är det nästan som en variant utav The Kyckling Song.


The Bank Job (2008)

 

Terry Leather (Jason Statham) äger en bilfirma som det går ganska knackigt för. En dag blir han erbjuden en bombsäker bankstöt på Baker Street utav sin fördetta kärlek Martine Lowe (Saffron Burrows). Han samlar ihop ett team av gamla vänner för att utföra den. Det han inte vet är att det i sin tur är för att komma åt innehållet i ett speciellt bankfack. Vad mer döljer sig i denna högt använda bank bland så väl politiker som skurkar?

 

  Denna Roger Donaldson regisserade film är baserad på verkliga händelser i England på 1970-talet med korrumperade poliser, sexskandaler bland politiker och kungahus samt frihetskämpande terrorister. Det här är en av Jason Stathams bästa filmer skådespelarmässigt då han inte känns överdriven, malplacerad eller att dialogen känns onaturlig. Han kommer lätt till sin rätta i en, som det känns för honom, naturlig miljö. Saffron Burrows känns också väldigt naturlig i sin roll och med sitt dubbelspel och hennes och Jasons karaktärs förflutna så blir det inte konfliktlöst vilket vävs bra in i handlingen. Övriga roller görs också med väldigt bra insatser fast med skådisar som jag bara känner till lite så där. James Faulkner är nog den jag känner till mest utav dessa och som dem andra så gör även han en stabil insats. Storyn är noga ihop vävd och som sagt tidigare så bygger den på värkliga händelser. Vet inte hur mycket som är gjort för att fungera som en film men det är ju möjligt att en del utav utspelet efter stöten och hur dem fick jobbet och vilka som utförde det kan ha varit något annorlunda. Miljöerna känns trovärdiga och en annan får en känsla i kroppen att jag skulle vilja varit med på 70-talet. Snygga kamerasättningar med fina vinklar och ljus får den där lite skitiga stämningen som det oftast målas upp i brittiska filmer. En del får en viss Snatch och Lock Stock-känsla över denna film och även fast det inte är en renodlad sådan film så kan jag verkligen förstå att man kan få det utav den. De filmerna bygger ju på att det är många som är inblandade och att handlingarna får oväntade och tragikomiska vändningar. Vilket kan kännas igen även i denna film fast långt ifrån så skruvade och halvt överdrivna som i nämnda filmer. Är det då värt att se denna film? Ja det tycker jag absolut att det är. Den bjuder på spänning, humor bra skådespeleri och lite action. Klart sevärd och den får betyget. 4/5

 

Jumanji (1995)

Alan Parrish (Robin Williams) hittar ett gammalt brädspel vid en byggarbetsplats. Senare samma kväll börjar han spela det med sin vän Sarah Whittle (Bonnie Hunt). Av ett mystiskt meddelande blir Alan fånge i spelet i 26 år tills någon spelar ut honom. Nu måste han slutföra det påbörjade spelet med alla inblandade.

 

  Denna film regisserad utav Joe Johnston baserad på en bok utav Chris van Allsburg handlar om ett galet, skruvat, farligt samt spännande brädspel som utsätter spelarna för dem mest märkliga saker man kan tänka sig och på så sätt också försvårar för spelarna att slutföra spelet. Filmen flöt också på vågen utöver succén med Jurassic Park och använde sig av kunskaper i effekterna från den filmen till att inspirera effekterna i Jumanji. Det lyckas dock inte helt och hållet då särskilt effekterna för aporna är rätt dåliga även om det säkert var det bästa dem kunde uppnå med den tidens effekter. Dock känns det tvivelaktigt då några utav dem andra effekterna i filmen är bättre men inte särskilt mycket. Blomman är exceptionellt dålig. Tänker mig dock att 1995 så gjorde man väl så gott man kunde och jag tror att det är nedlagt hjärta och själ i detta. Filmens behållning är dock den skruvade handlingen med ett intressant koncept. Undrar om en skulle våga spela spelet? Robin Williams är också en av filmens behållningar och då han efter 26 år kommer ut ur spelet springer han runt som en liten pojke i en vuxens kropp. Det finns dock en del scener då detta glöms bort litegrann och det delvis i romansen mellan hann och Sarah Whittle i vuxen ålder. Jägaren som kommer ut ur spelet är också en favoritidé då den ska få Alan att känna sig som en jagad trofé. Jägaren spelad utav en fantastisk Jonathan Hyde och som också spelar Alans far. Vidare bör också David Alan Grier som Carl Bentley som gör ett utmärkt jobb som oerhört förvirrad polis som råkar ut för dem allt märkligaste saker tagna helt från sin kontext vilket måste göra det hela ännu märkligare. En annan sak värt att nämna är att Kirsten Dunst är med i en tidig roll som Judy Shepard som är en utav ungarna som spelar spelet och får ut Alan. Filmen har ett stort underhållningsvärde med en hel del komiska aspekter och ett intressant koncept som tema. Det hjälper dock inte för att lyfta upp det. Robin Williams och den bitvis skruvade humorn är filmens behållning. Ett litet extra plus för slutet som ger det hela en extra krydda. Betyget får bli 3/5.

 

Stora Vänliga Jätten; The Big Friendly Giant (2016)

 

10-åriga Sophie (Ruby Barnhill) bor på ett barnhem i London. Hon är ofta uppe på nätterna då hon inte kan sova. En sådan natt råkar hon upptäcka en jätte som smyger runt i staden. Jätten har inget val mer än att ta med henne till Jättarnas land. Väl där uppenbarar det sig ett stort problem då det visar sig att Den stora vänliga jätten (Mark Rylance) är den ända utav dem som inte äter människor och dem andra har fått upp en vittrande doft.

 

  Denna Steven Spielberg regisserade film bygger på Roald Dahls bok med samma namn. Filmen är oerhört välanimerad och en tror emellanåt att det är värkligt men så kommer det scener då en påminns om att det faktiskt är animerat. Jag gillar hur dem har fått till jättarnas utseenden och lyckats få det hela att passa in och verka halvt trovärdigt. Skönaste stämningen i filmen är när SVJ smyger runt i London i början samt att man får se hans hems uppbyggnad invändigt. Röstskådespeleriet är bra men trots detta så tröttnar jag ganska snart på SVJ:s snubblande med orden. Visst är det charmigt ibland men i längden så blir det bara rätt tröttande. Filmen känns som en riktig feelgood-film rakt igenom fast utan den där extra kryddan som gör att man bryr sig lite extra. Det känns hela tiden som att det är gjort för att det ska sluta bra. Slutet känns också så oerhört ansträngt för storyns skull men det kanske också var en nödvändig lösning. Denna film är dock inte så bra som en kan tro. Den får betyget 2/5.

 

Alla är sjuka - Jag vill stagediva! del. 45

  Det är märkligt det här med livet. Vad man kan hamna i under bara ett par veckor och det efter ett spann då det inte händer så mycket konstigt som sticker ut. Har dem senaste veckorna lyckats ha bedriften att bevittna två händelser var utav den första (som jag dessutom hamnade i) kan bli resultatet om fel personer bevittnar händelse nummer två. Vidare skriver jag detta med vetskapen om att det händer ju givetvis stora och små händelser hela tiden utav både konstig och icke-konstig karaktär men en utav dessa tillhör absolut topp 3 utav störda  saker en har varit med om. Nu till händelserna.

 

  För några helger sedan, tror att det i skrivande stund är uppe i sex, så råkade jag och en kompis utför dessa nazister, som har kommit tillbaka i större anhang dem senare åren. Det sägs att det alltid funnits nazister och rasister i vår stad i omgångar och i olika storlekar på grupper och gäng dem tillhör. Dessutom skall dem ha varit ute och festat mycket, men trots detta har en inte sätt så mycket som röken utav dem. Mina upplevelser visar dock inte så mycket på det, och då bör sägas att jag har varit ute en hel del i mina dagar i denna stad. Jag och min kompis var i alla fall på en pub i staden för att kolla på en av våra bandmedlemmars coverband när dem en lördags kväll spelade på puben. Det var en ganska bra kväll fast med en genomgående kuslig stämning. Upplevelsen var i form utav att det någonstans ligger ett hot i luften och det visade sig under kvällen att det inte bara var vi som upplevt detta. Jag och min kompis bestämde oss för att dra vid 0.00 tiden och när jag väl kommit ut så hörde jag någon som skrek: ”Sieg heil”. Ungefär 99 % av världens befolkning skulle reagera på ett sådant utskrik då det garanterat är ungefär hälften som skulle reagera på att någon skriker över huvud taget. Min kompis ville köpa en veggorulle så han bestämde sig för att gå in i pizzerian intill puben och då gick en person från sällskapet utav 3 som tillhörde ”Sieg Heils”-skriket in och frågade mig medans min kompis beställde om jag är syndikalist. Var av jag svarade direkt att jag inte är det. Han insisterade på att jag är lik en person som är det var av jag sade igen att jag inte är det. När vi går ut bestämde jag att jag och min kompis skulle göra följe ett tag eftersom det låg en hotbild i luften. Jag berättade ganska omgående för min vän vad personen hade frågat för något. Hans reaktion på det hela blev att han vände sig om och gjorde tecknet ”för vad då” med axlar och armar. Det resulterade i att dem började gå efter oss och först skrikandes bl.a.: ”Varför gör ni grimaser?” ”Ni måste ju stå upp för vad ni är eller kan ni inte argumentera för vad ni är?”. Vi fortsatte att bara gå. Enligt mig är det en taktik för att inte ge dem det dem vill ha och för att dem troligtvis tröttnar fortare då. Var utav slagsmål nog är det dem egentligen var utefter och det blir alldeles strax ännu tydligare. Efter några sneglingar över axeln när vi gått så har jag konstaterat att dem är tillräckligt nära för att bara kunna hoppa på en om dem skulle vilja det så därför valde jag att sluta att gå och vände mig om för att på något sätt få dem på en annan bana. Dem fortsatte att tjata om att vi måste stå för vad vi tycker och argumentera för vår sak samt undra varför vi gör grimaser. Jag gick igenom för dem att jag inte kunde säga att jag är syndikalist eftersom jag inte är det. Jag påpekade för fel person att det inte var jag som gjorde grimas och dem påstod det. Bygger på samma logik som att det var jag som gjorde grimas. En av dessa herrar var bara till bröstet på mig i längd men han stod nu och skrek framför mig att vi ska stå för vad vi är. Hans tröge kompis, som såg ut att kunna trilla på backen när som helst, var den som tjatat om att vi säger att vi inte är nått fast vi är det. När jag nu börjat tröttna på att förklara att vi inte är syndikalister fast jag gjorde det ändå sa han att dem är nazister. Allvarligt talat så brydde jag mig inte i det här ögonblicket men uttryckte ett ”Grattis, vill ni va det så va det” och lade till att dem ska ge sig.  Då kom det ännu en gång att vi måste stå för vad vi är. Här sa jag åter igen att vi inte kan stå för något vi inte är. Det har blivit ett litet avstånd mellan mig och den korta killen. Han säger: ”Vi är i alla fall nazister. Sieg Heil”. Nu så fick både jag och min kompis nog och sa att dem fick ta och ge sig. ”Vi vill er inget.” De började sakta gå åt det andra hållet. Murket halv-övertygade av både oss och en tjej som hängde med dem. Efter detta blev det en lång omväg hem.

  Det är händelser som denna som får en att tappa förtroendet för mänskligheten. Vi är inte så smarta som vi tror. Det är rätt så intressant att vi känner oss så hotade utav varandra och det ännu mer på fyllan. Ungefär som att vår primitivaste sida växer till liv då och är en inte smart på riktigt, ja då blir det där efter.

 

  Nästa händelse är en sak som göder hatet hos personer som figurerar i händelse ett. Det vi kan dra slutsatsen av utav dessa är att vi bara är människor och vi formas där efter utav vad som händer oss o.s.v.. Nu till händelse två. Jag var och handlade på en av dem större livsmedelsbutikerna i stan och när jag väl hade kommit till kassan så fick jag bevittna något jag aldrig trodde jag skulle få bevittna. En annan har bara hört rasister berätta om sådana här händelser och då tagit dem med en nypa salt eller tänkt att det bara är dem individerna som kan klandras. Så är det fortfarande men det är ett bevis på att det finns dem som utnyttjar systemet i alla led och på olika sätt. Framför mig stod en mörkhyad herre i säkert 50 års ålder och han hade lagt upp fyra påsar potatis á 10kr/styck per medlem. Mellan varje påse låg en pinne för nästa kund. Personen ifråga tror dock att han kan köpa alla fyra påsarna men det hela gäller bara per kund. Vid det här laget kom en av hans kompisar fram till kassan när nästa påse skulle betalas. Det pratas lite. Samtidigt skjuts en korg med diverse varor i framåt lite succesivt för att passera kassan. Kassörskan poängterade att korgen ska stanna på rätt sida av bandet. Det slutas dra i korgen. Kompis nummer tre kom till kassan och betalade potatispåse nummer tre, Några ord växlades och korgen började skjutas på igen. Hon i kassan poängterade åter en gång att korgen ska stanna där. Den är dock nu på andra sidan bandet och han som stod och pratade och betalade potatispåse nummer ett plockade upp varorna på bandet på andra sidan kassan. Själv har jag mest stått och funderat på vad det är jag ser och när personen började plocka upp varorna tänkte jag att han tillslut fattat att han inte skulle få varorna. När detta skedde stod samtidigt person nummer fyra och pratade med kassörskan och förvirring rådde. Rullbandet körde ner varorna och dem stod sedan och packade ned dem i en kasse och skrattade. Kassörskan såg uppgiven ut och jag fattade inte så mycket. Jag kommenterade det inte ens till henne eftersom jag inte riktigt förstod vad jag hade sätt. ”Kunde dem? Nej, dem betalade nog inte för mjöl, socker och ägg.” Var det jag tänkte sen på parkeringen. De snodde det med hjälp av förvirring och att dem var flera. För inte kan dem ha betalat eftersom det aldrig scannades. Tänker vidare att hon kunde ju eller borde haft en knapp att trycka på för att tillkalla hjälp om hon tyckte det behövdes. Jag fattade inte vad som hände förrän när det var försent.

 

  Det här är händelser en knappt tror på förrän en får se dem och vara med om dem. Jag är ganska så övertygad om att det som hände i händelse nummer två gjorde med flit för att skapa förvirring och att på så sätt få hem en del varor ”gratis”. Det är dock bara dessa individer som kan klandras för det men klart finns det dem som utnyttjar systemet men det tragiska är att det finns det överallt och det oavsett ursprung, bakgrund, etnicitet och kön etc.. Det finns rötägg överallt. Dessvärre göder händelse två personer som händelse ett handlar om eftersom dem kan använda det som bevis. Allt har konsekvenser. Båda sorterna existerar p.g.a. att det inte kommit till rätta med att lösa vissa problem i samhället och dem flesta utav dem handlar om att det diskuteras för lite och att det saknas pengar. Om samhället hade varit mer utjämnat så skulle det finnas färre utav både ettan och tvåan. Dessvärre värkar intresset ligga på att det ska vara denna nivå just nu. Vad det beror på får jag ta i ett annat inlägg. Nu nöjer jag mig för stunden.


RSS 2.0