The Ipcress File; Fallet Ipcress (1965)

 

Harry Palmer (Michael Caine) är agent under den brittiska armén. Han blir förflyttad att jobba under Dalby (Nigel Green) som också jobbar direkt under Ross (Guy Doleman). På den nya avdelningen ska dem ta sig an ett fall om en försvunnen person vid namn Radcliffe (Aubrey Richards) som sågs för sista gången stiga ombord på ett tåg till Nottingham. Samtidigt håller man koll på två misstänkta män vid namn Housemartin (Oliver MacGreevy) och Bluejay (Frank Gatliff) som kan tänkas ha med det hela att göra. Dessutom så uppdagas The Ipcress file och vem spionerar på vem egentligen?

 

  Denna Sidney J. Furie (Superman IV, Iron Eagle I o II) regisserade film är en oerhörd stämningsbomb. Det är dock många gamla filmer då dem med en hel del enkla medel visste hur man skulle skapa stämning i en del filmer. Det är på ett helt annat sätt jämtemot nuförtiden. På något sätt blir det bättre när det är avskalat i musiken. Nog för att det finns dem som är bra på det nu också men på något sätt anstränger sig dem flesta för mycket nu mera. Att gå runt på några få ljudspår för olika saker är ett genidrag i mina ögon. Användandet av kameravinklar är också något som är bra i denna film och oftast så handlar det återigen om att vara kreativ med enkla medel. Några av dem scener som är bra är när dem t.ex. filmar från under en bänk och när man får följa kameran från vänstersidan utav en bil samt när man filmar snett nerifrån i en korridor. Ljuset och bilden blir så där gammalt och klart också. Det blir stilrent på något vis och det har med att göra att på den här tiden var dem tvungna att skärpa till sig för att få bra ljus Det kan bli något suddigt ibland i några av bil scenerna men det är inte så det skadar direkt eftersom det oftast ska vara lite skevt. Skådisarna gör också ett bra jobb. Michael Caine är lysande som den charmigt olydige samt skämtsamma agenten Palmer. Nigel Green gör ett strålande jobb som den stränga och oberäknelige chefen. Frank Gatliff känns obehaglig som Bluejay då han stundom ser helt manisk ut. Nämnas bör också Sue Lloyd för sitt strålande jobb som den charmiga agenten Jean. Den mesta av dialogen känns trovärdig för sin tid men jag skulle ibland vilja veta mer om vissa karaktärer även om det är bra med avskalad dialog ibland. Om inte för fantasin och stämningen. Handlingen håller även om den känns lite klassiskt agentdrama emellanåt. Däremot lyckades den nästan förvirra mig två gånger vilket är ett stort plus. Filmen bjuder på mycket spänning och är en nagelbitare från start till mål då det känns som jag knappt kan lita på någon. Det finns några scener när det närmar sig slutet som känns lite utdragna men jag tror att det är för att det ska vara tydligt. Den får ändå betyget 4/5.

 

 
 

Green Lantern (2011)

 

Hal Jordan (Ryan Reynolds) jobbar som testpilot, åt ett företag som gör vapen till den amerikanska militären, och det gör även hans eviga kärlek Carrol Ferris (Blake Lively) men eftersom han alltid gillar och testa sina gränser så sumpar han alltid sina chanser att få henne. Efter ännu ett gränsöverstigande så är Hal på väg att sumpa företagets chanser för att kunna få sälja sina plan till militären samt att få Carrol och som om det inte vore nog även sitt jobb. Hal upptäcker att en utomjording störtar i närheten där han bor och sticker för att kolla vad det rör sig om. Han blir då erbjuden en ring och en lykta av Abin Sur (Temuera Morrison) samt att svära eden och bli en väktare av The Green Lantern Corp. som är en styrka som håller ordning i alla galaxer runt om i universum. När han lyckats svära eden genom att ha kastat ringen i lyktan förs han direkt till Oa som är hela kårens tillhåll. Här ska han tränas för att bli en rättmätig väktare av Vintergatan samt representant för The Green Lantern Corp. Abin Surs nära vän och tränare till Hal, Sinestro (Mark Strong), är dock oerhört skeptisk till om det kan bli något av den uppstudsige jordbon. Samtidigt har ett hot mot hela universum växt sig stort vid namn Parallax och som göder sig på rädsla. Frågan är hur rädd är Hal för Parallax?

 

  Vad ska man då säga om denna film? Nu har jag sätt den fyra gånger med alldeles för långa mellan rum eftersom jag alltid lyckats skjuta upp recensionen för att jag helt enkelt inte haft någon tid. Jag har löst sådana fortsatta problem nu så det kommer förhoppningsvis inte upprepas. Filmen börjar med oerhört dålig animation för sin tid. Eftersom den kom ut 2011 så tycker jag att dem borde kommit längre än vad man tydligen hade. De borde i alla fall kunnat använda bättre animationer. Parallax kunde ha sätt betydligt bättre ut än vad den gör. Nog för att den ser lite häftigare ut i några sekvenser men det tycks vara mer slump eller så gjordes dem scenerna före och i brist på tid slängde man ihop andra scener då dem kanske hade mer bråttom? Dock är animationerna från Oa rätt schyssta men jag undrar ibland om dräkterna på dem andra Green Lanterns måste vara animerade? Känns också som ett trick för att komma undan billigare. Nog om animationerna och istället gå till ljud och ljus/bild som ligger närmast. Tycker det i lag är rätt så okej inget direkt att klaga på. Det blir lite konstigt emellanåt när riktigt filmande möter animation som t.ex. när ett par robotarmar slänger upp en person. Det fungerar dock bäst när Parallax sveper in genom staden. Då har dem lyckats lite grand men när människor dör av den ser det bara knäppt ut. Skådisarna då? Vill starta med att kommentera dem genom att återigen skriva om Parallax. Dialogen för Parallax kunde man ha skippat helt och hållet särskilt om den skulle säga saker med oerhört mörk röst som: ”You are afraid. Goooood”. Det blir i mina ögon oerhört fjantigt och korkat. I övrigt bjuder inte detta fenomen på så mycket av bra dialog. Tycker ingen i denna film sticker ut särskilt mycket. Lutar åt att Mark Strong som spelar Sinestro är lite bättre än alla andra men i övrigt så gör de flesta ändå ett okej jobb. Blir lite larvigt när Hal möter upp Carrol på balkongen för att visa att: ”Hej det var faktiskt jag som räddade dig. Vad säger du nu då?” Men i övrigt funkar Ryan Reynolds som den lite uppstudsige men ändå rättvise Hal och Blake Lively som den karriärstänkande men ändå beskyddande och omtänksamma Carrol. Bör också nämna Taika Waititi som Tom Kalmaku och Peter Sarsgaard som Hector Hammond som nog också bör nämnas är närmast att vara best i filmen. Taika spelar en omtänksam polare till Hal och Peter spelar den svikne sonen som genom att få en snutt Parallax i kroppen blir som den egentliga skurken i filmen vilket han sköter på ett ganska hyfsat sätt. Dock kunde han ha fått lite bättre scener. När han flippar runt en stol med en sittande elev blir bara en riktigt korkad scen men jag antar att den ska symbolisera att han håller på att tappa det fullständigt. Notera dock att jag inte sagt att någon av skådisarna är utmärkande bra eller dåliga dem funkar helt enkelt bara. Då ska vi se vad betyget blir. Det blir 2,5/5 och det är närmare en tvåa än en 3:a. Det byggs på ovan nämnda och att filmen känns en aningens kort och vissa saker hastar dem sig förbi.

 

Rare Exports (2010)

 

Det närmar sig jul och Pietaris (Onni Tommila) far Rauno (Jorma Tommila) är ute och jagar med sitt jaktlag som vanligt. Men de upptäcker att många av renarna och de andra djuren blivit rivna av andra djur. Samtidigt så görs konstiga utgrävningar och sprängningar vid en bergstopp i närheten. Den leds av Brian Greene (Jonathan Hutchings) som tror sig hittat den riktiga Tomten. Dessutom är det juletider och man ska vara snäll som barn men Pietari har bråkat med sin far. Barn har börjat försvinna i området och Pietari tar reda på vad Tomten egentligen är för filur och vad som verkligen händer med barn som inte varit snälla. Var Tomten verkligen en så snäll varelse som man trott?

 

  Denna finska film av Jalmari Helander är först och främst oerhört snyggt filmad. Man kan knappt tro att han fått till så otroligt bra ljus filmen igenom. Allt är skarpt och tydligt. Dessutom är det oerhört bra och vackra fjällandskap som bidrar till det snygga intrycket. Filmen har en väldigt originell story vilket definitivt inte alls är fel. Man blir oerhört sugen på att dränka sig i mytologin kring Tomten. Detta helt oavsett om det finns texter som säger att det skulle vara så här eller inte. Det känns inte så troligt. Man bjuds också på spänning och underhållning samt en del humor filmen igenom. Skådisarna är dessutom bra och har egentligen alldeles för liten koll på de finska skådisarna över lag. Den ända som är oerhört överspelande är Jonathan Hutchings. Han låter ju som en som inte kan engelska fast han ska kunna engelska och dessutom vara amerikan. Eloger bör ges till Onni och Jorma Tommila för sina oerhörda bra far och son jobb. Dessutom bör Peeter Jakobi nämnas som känns oerhört obehaglig som Pietaris alv.

 

  Eftersom denna film har en stor förmåga att fängsla en, skapa stämning, bjuda på underhållning samt humor. Så tycker jag den är mer än sevärd. Dessutom med en så originell story kan det inte bli fel. Men den blir dock också filmens akilleshäl. Hur bra den nog må vara för den typen av film och hur bra den är för att vara finsk så kan den inte få mer i betyg. Även om det här är det bästa som går att göra med det här konceptet. Den får betyget: 3,5/5

 

 
 
 

The Last Legion (2007)

 

Den nye kejsaren av Rom, Romulus Augustus Ceasar (Thomas Brodie-Sangster), trivs inte med sin nya uppgift utan hänger hellre kring på gatorna. Men då Rom attackeras och besegras av goterna och hans föräldrar mördas så ändras allt. Han fängslas med sin nyvunne mystiska rådgivare och vän Ambrosinus (Ben Kingsley) av goternas ledare Odoacer (Peter Mullan). Några krigare som lyckades gömma sig medans Rom attackerades beslutar sig för att rädda kejsaren. Det blir den romerska kommendanten Aurelius (Colin Firth) uppgift att komma på en räddningsplan. Oväntad hjälp står att få i Mira (Aishwarya Rai Bachchan) som visar sig vara en mycket skicklig indisk krigarinna. Samtidigt ryktas det om ett magiskt svärd som ska ge oväntad kraft till den som bär det och att det tillhört självaste Julius Ceasar.


Den här filmen som är regisserad av Dough Leffler (Oz and the great Powerful, Army of Darkness; Evil Dead III, The little Mermaid) är inte så mycket att ha. Det ända som väcker intresse är en del av humorn som infinner sig. I övrigt har den mycket att lära. Storyn är tafflig även om den skulle kunna göras bättre med annan regissör och budget. Här lyckas dem inte trots dålig budget och små medel. Bakgrunder och ljusbilder är emellanåt animerade och ser oerhört dumt ut. Ett exempel på detta är när Romulus sitter upp på en staty i början av filmen. Det hela ser ut som kulisser och det genomskär bilden lätt. Skådespeleriet är inte att räkna med i denna film. De som kommer undan med hyfsat sådant är Ben Kingsley (Schindler´s List, Shutter Island, Ghandi) som den oerhört charmige och mystiske Ambrosinus samt Aishwarya Rai Bachchan (Kärlek & Fördom) som den karismatiske och oerhört skicklige krigarinnan Mira. Men hon är nästan för löjligt överlägsen ibland. Peter Mullan (War Horse, Trainspotting, Tyrannosaur) är bedrövlig som Odoacer. Levererar repliker utan känsla och det är många utöver honom som heller inte kan skådespela. Thomas Brodie-Sangster är as jobbig som Romulus Augustus och gnäller mest. Kärlekshistorien som knappt finns och byggs upp av ingenting mellan Mira och Aurelius är ju hur löjlig som helst. Ungefär så här: “Bara för att hon är kvinna och kan slåss så ska jag bli kär i henne.” Att filmens handling ska vara som någon slags förhistoria till varför Kung Arthurs svärd satt i en sten känns också långsökt och blir där med larvig. Filmens behållningar blir bristen på bra repliker som gör det hela komiskt samt några scener med Ambrosinus då han läxar upp lite personer här och var.


I sin helhet så kan man helst undvika denna film då den egentligen inte ger något av värde. Men om du ändå är nyfiken så kanske du får några bra idéer på hur du inte ska göra eller lite konstig underhållning. Vill du dock inte se en dålig film så ska du inte se denna film. Dessutom blir det inte ett dugg spännande för att filmen är helt värdelös på att bygga upp en spänning. Den har hela tiden den där “det var det de”-känslan vilket förstör det mesta. Denna film får p.g.a. allt detta betyget: 2/5

 

Apan (2009)

 

När Krister (Olle Sarri) vaknar upp hemma känner han att något är på tok. Han kan inte riktigt komma på vad det är men något är förbannat fel. Han fräschar upp sig snabbt och eftersom tiden är knapp skyndar han till jobbet och under dagen märker han att han verkligen inte mår bra. Varför var han blodig när han vaknade? Vad har hänt?


Denna psykologiska thriller av Jesper Ganslandt (Farväl Falkenberg och Blondie) griper tag i en på direkten. Man kastas in i handlingen och successivt får man följa med den oerhört nedbrutne Krister i sina samvetskval. Den får en att bli oerhört meddragen i Kristers dilemma. Fylld av ångest tvingar den en att fundera över vad man skulle göra i samma situation som Krister. Olle Sarri gör ett oerhört bra jobb som skådis och får en att fundera över varför han inte fått fler stora jobb istället för att vara med i småproduktioner som denna. Tågscenen är tillsammans med utbrottsscenerna är dem starkaste. Gillar att filmen har en svart och grå ton vilket fram ger filmen dess oerhörda mörker ännu mer karaktär. Mycket bra ljus och ljud. Miljöerna känns också bra för ända målet. Villaområde i förorterna till storstaden kan ju inte bli fel. Att filmen talar om att vad som helst kan drabba vem som helst gör den bara mer trovärdig men samtidigt mycket läskigare.


Oavsett om jag kanske tycker att det här är det bästa en film i den här stilen kan bli så blir det svårt att betygsätta den. För jag har svårt att tänka mig att det går att skildra detta bättre. Men det går säkert? Det är ingen film man bara sätter på för att ha en mysig filmstund. Den ses mer som någon sorts mellanting mellan psykologisk thriller och dokumentär. På grund av detta så tror jag att den inte kan få mer än betyget 3,5/5

 

Garden State (2004)

 

Den halvt medelmottiga skådisen Andrew Largeman (Zach Braff) återvänder till sin hemstad för sin mors begravning. Han upptäcker att det inte är så mycket som hänt sedan han flyttade för att han ansågs farlig för att det sades att han var anledningen till att hans mor hamnade i rullstol. Bland sina vänner är han dock den stora hjälten p.g.a. sin skådespelar karriär och blir genast meddragen på en fest där det inte hymlas med något. Han blir också påmind om sitt dåliga förhållande med sin far. Men saker börjar hända då han träffar den nyfikne tjejen Sam (Natalie Portman) i väntrummet till psyket. De börjar sakteliga fatta tycke för varandra och Andrew börjar upptäcka fler sidor av sig själv då han slutar med sin medicin.


Denna film regisserad och producerad av huvudrollsinnehavaren själv är en riktig “Feel Good”-film som man mår lite extra bra av att titta på. Det är nästan bara mysstämning i den. Kan det ha med det avskalade tempot eller dialogen som emellanåt är på halvfart. I vilket fall som helst är den oerhört snygg med bra ljus som funkar utmärkt till handlingen. Skådespelarinsatserna är bra och Natalie Portman är en sådan där härlig mystjej som man bara inte kan motstå att bli nyfiken utav. Zach Braff gör inga misstag han heller som halvparalyserad och frånvarande återvändare. Alla andra insatser är stabila. Det filmen vill säga är att om man lämnar ett ställe och lyckas få ett något så när bra liv så behöver inte det betyda att man är lycklig ändå och man kanske inte får reda på vad man egentligen saknar förrän man återvänder hem. Den väcker också tanken om allt verkligen blir bättre om man har ett förhållande. Men vem vill vara själv?


Nå vad ska det då bli för betyg på denna film då. Jag tror att avsaknaden av att man knappt blir negativt berörd av denna film förutom litegrann och att hela filmen genomsyrar mys bidrar till att jag inte kan ge den max även fast det är en mycket bra film. Har många bra dialoger med många små frågeställningar som dyker upp. Trots så mycket bra blir betyget bara: 4/5

 

 

Eternal Sunshine of the spotless mind (2004)

 

Joel Barish (Jim Carrey) och Clementine Kruczynski (Kate Winslet) träffas på en fest men inget händer. Senare lyckas dem åter igen träffa varandra då de som av en händelse råkar vara på väg till samma plats. Den introverte och själv upptagna Joel och den spralliga och äventyrslystna, hårfärgande Clementine faller på något konstig vis för varandra och inleder ett förhållande. Kärleken sprudlar. Men en dag tar det slut på grund av ett gräl om bagatellartade saker och Clementine bestämmer sig för att radera hela sitt minne av Joel på en specialklinik. När Joel får reda på detta så bestämmer han sig för att göra likadant om henne. Men det kanske trots allt inte är en så bra idé?


Denna romantiska komedi regisserad av Michael Gondry (Be Kind Rewind, The Science of Sleep, Green Hornet) bjuder på en resa av fantastiskt fina och tråkiga minnen ett förhållande innehåller. Man grips av hur värdelöst det skulle vara att radera sina egna minnen och vad skräckslagen man skulle bli om man gjorde det. Det bjuds på middagar, fina säng minnen och värdelös tristess men ändå står man ut för att man är driven av kärlek. Dessutom bjuds vi på det bästa skådespeleriet som Jim Carrey lyckats med och han visar här som i Truman Show att han kan betydligt mer än bara komedier. Kate Winslet gör också en strålande insats och man slår sig av att vem skulle inte vilja ha en tjej som Clementine? En film driven av kärleken då dessa två individer är så olika men ändå älskar varandra och det är den kraften som Joel vill ska segra när han börjar ångra sitt val. Övrigt skådespeleri är också bra men sticker inte nämnvärt ut. Nämnas bör att Elijah Wood (Patrick) och Kirsten Dust (Mary) är med. Det är oerhört gripande och rörande hur bra minnen han successivt raderar och eftersom man blir mer sentimentalare med åren så kommer tårarna emellanåt. Givetvis så innehåller filmen en tvist också och den funkar verkligen. Snygga ljus och bilder samt miljöer existerar också. När man får se Joels gamla hus där han växta upp når väll filmen sin snyggaste stund. Effekterna fungerar också bra och illustrerar snyggt hur något försvinner ur ens skalle.


Detta är verkligen en film för dig som tror på kärleken och jag är ju en av dem. Fast även om du inte är det tycker jag att detta är en film du inte får missa. Om inte för att du kanske vill se en av Jim Carreys absolut bästa filmer. Den förtjänar lätt betyget 4,5/5.


Den som frykter ulven; Den som fruktar vargen (2004)

 

Mentalpatienten Erkki (Kristoffer Joner) rymmer och strax därefter sker ett mord på en gammal kvinna vid sin stuga. Dagen efter rånas också en bank av Morgan (Stig Henrik Hoff) som planerat detta noga. Missen verkar bli att den gisslan han råkat ta med sig är ingen mindre än Erkki. Det blir upp till den opopuläre och bryske danske polisen Karten Skov (Lars Blom) att lösa mordet och det bara några dagar innan han ska sluta och flytta hem till Danmark. Det visar sig bara finnas ett vittne till mordet i form av ungen Kannick (Harald William Borg Weedon) som säger sig sätt Erkki på platsen. Men Erkkis psykolog Sara Rask (Laila Goody) hävdar tvärsäkert att det inte kan vara han som begått mordet. Allt kör ihop sig. Något stämmer inte.


Denna norska kriminalthriller regisserad av Erich Hörtnagl (Pegas o Tartort) är baserad på en roman av Karin Fossum som jag dock inte har läst. Det behövs dock inte då filmen är oerhört bra ändå och har väldigt bra skådespeleri. Handlingen är oerhört bra och spänningen stiger ju mer den går. Gillar bandet som blir mellan rånaren och gisslan. Miljöerna är snygga och skogen är väldigt bra fångad med bra ljus och bild. Skådisarna är proffsiga. Stig Henrik är oerhört trovärdig som människan som givit upp vanligt liv och enbart ser en lösningen i ett bankrån och vars humör är oerhört svängande. Kristoffer Joner sköter jobbet oerhört skickligt som den emellanåt mentalt starke och emellanåt oerhört mentalt svage Erkki vars anfall kan få en att undra vad som ska hända här näst. Lars Blom sköter jobbet som hård och oerhört känslofull polis på ett utmärkt sätt. Laila Goody gör också ett bra jobb som den känslosamma och omtänksamma psykologen Sara Rask. Resten gör också ett stabilt jobb. Handlingen styrs upp av oerhört bra scener och ingen känns överflödig och spänning garanteras in i det sista. Denna film slår också många svenska kriminalfilmer på fingrarna.


En mycket bra film som bjuder på mycket spänning och underhållning. Rekommenderas starkt även till folk som inte gillar kriminalfilmer. Jag är inget fan av genren och därför når filmen inte till högsta betyg. För det krävs ett snäpp till. Men den är väl värd betyget: 4/5

 

Eldorado: City of Gold (2010)

 

Jack Wilder (Shane West) är på jakt efter att hitta den legendariska guldstaden Eldorado och han sköter sökandet ihop med sin partner Maria Martinez (Natalie Martinez) som har en hel del kontakter i Peru som underlättar sökandet. Men det finns andra som behöver hitta staden bl.a. Sam Grimsson (Luke Gross) som jobbar för den amerikanska staten, den undre världens boss Quinteros (Giovanni Ciccia) och General Mata (Julio Oscar Mechoso) som jobbar för den peruanska armen. Ju närmre spåret Jack kommer så blir läget mer kritiskt.

 


Denna “film” är egentligen ett miniserie avsnitt som är som en film. Den ingår i en serie av två avsnitt som är relativt fristående från varandra men ändå har en sammanvävd handling. Det var dock inga problem att hänga med i denna del som då är det andra avsnittet. Det ska dem ha en eloge för. Den är regisserad av Terry Cunningham som regisserat några filmer och serier bl.a. Desirée (2006) och Wicked Wicked Games (2006). Den största behållningen i denna historia är ljuset dem fångat i miljöerna i Peru vilka är oerhört snygga. Bra ljus och bild helt enkelt. Skådespeleriet är inget överdrivet bra men det fungerar ändå på sina ställen. Shane West, Natalie Martinez och Giovanni Ciccie funkar i sina roller däremot är Julio Oscar Mecheso samt Luke Gross något överdrivna och överspelade på sina håll. Handlingen funkar till en del men ibland känns det som den hoppar konstigt. Det är sjukt mycket action som får ta överhand när en del av sökningsarbetet får ta stryk av att det hoppas över lite för snabbt. Vi ska också komma till de effekter som används i denna miniseriefilm vilka är bedrövliga för sin tid. Jag menar den gjordes 2010 men ändå använda askassa animationer. Man kan ha fått bättre sådana om man nu skulle använda sig av det för samma summa som dessa. Det tror jag inte alls skulle varit en omöjlighet.

 


Vad ska man då sammanfatta det hela med. Dags för något betyg. Eftersom den lider av ovanstående krämpor det vill säga inget märkvärdigt skådespeleri, kassa effekter, hoppande och springande handling är det bara ljuset och bilden samt att den funkar som en fristående historia som väger upp det hela till betyget: 2/5

 

Ghost Rider: Spirit of vengeance (2011)

 

Johnny Blaze (Nicolas Cage) har flytt USA för Frankrike för att försöka skydda sig själv och andra från sin förbannelse som Ghost Rider. Väl i Frankrike så finns ett eftersökt barn vid namn Danny (Fergus Riordan) som många är efter där ibland Roarke (Ciarán Hinds) vars underhuggare Ray Cardigan (Johnny Whitworth) är hack i hälarna. Danny skyddas av sin mor Nadya (Violante Placido) och där emellan Moreau (Idris Elba) som anar det värsta om Danny hamnar i händerna på Roarke. Därför vänder han sig till Johnny för att se om Ridern kan hjälpa till med att skydda ungen.

 

Denna film är regisserad av Mark Neveldine och Brain Taylor som givit oss filmer som Crank och Crank 2 samt Gamer kan ses som en uppföljare på första filmen som var regisserad av Mark Steven Johnson som även gjorde Daredevil och senast regisserat Killing Season (2013). Denna film kommer dock inte helt upp i samma klass som första filmen och det är inte för att skådespeleriet är dåligt eller att handlingen inte är bra. För så är inte fallet. Tycker Nicolas Cage levererar minst lika bra som i första filmen. Idris Elba är bara störtskön som den vinälskande, naive men ändå pådrivande Moreau. Levereras med finnes och jag skulle vilja ha egna filmer med den karaktären. Ciarán Hinds är stabil men känns ändå som en rätt trött skurk. Inte lika bra som Fonda i första filmen. Resten gör okej insatser men extra plus till Fergus Riordan och Violante Placido som sticker ut lite mer. Nu till dem saker som inte funkar i den här filmen som för övrigt bjuder på snyggt foto och bild samt snygga miljöer. Det är en del saker som har med effekter och scener som jag inte är så förtjust i. För det första känns seriestripssekvenserna helt onödiga nog för att det är ett coolt grepp att använda för att snabba på lite storytelling. En anna grej är de där slowmotionscenerna då kameran också stannar så att det blir någon form av stillbildseffekt. Ett exempel på det är när Moreau flyger ut över ett stup men fortsätter att skjuta och där ingriper denna metod just för den eventuella coola effekten det ska ha. Men ja det funkar inte riktigt. Känns bara larvigt. Ett annat exempel är när Johnny ligger i ett rum och ska behandlas så försvinner bara all bakgrund och detta händer också en gång som Ridern att allt bara försvinner i bakgrunden. Känns oerhört störigt. Ett plus i denna film är dock att Ghost Rider ser oerhört coolare ut än i första filmen. Nog för att han såg cool ut i första så är det snäppet vassare här. Mer äkta benighet har en del i det hela att göra samt att det ser ut som han brinner på riktigt. Det negativa är att det hela tiden kommer något konstigt ljud då han är på väg att dyka upp och det är inte motorljudet jag menar. Förstår mig inte på det. Låter mer som ljuden som kommer från robotarna i Transformersfilmerna och han är ju ingen robot direkt. Dessutom pratar Ghost Rider för lite i denna film och när han väl gör det låter han inte ens hälften så nära till så grymt som han gjorde i första filmen. När han sedan gör den stirrande blicken för att straffa dem som spillt oskyldigt blod så ska han ju säga frasen han har och inte bara stirra och låta. Stör mig också på att nästan alla han slåss med löses upp i beståndsdelar av den brinnande kedjan. Jag vill mer se att han slåss lite mer med den utan att den brinner. Annars tycker jag det är coolt att han gör ett annat fordon till sitt och låter det få sin lilla Ghost Rider touch. I övrigt gillar jag storyn med de olika religiösa samfunden. Det funkar mycket bra.

 

Vad ska det då bli för dom på denna film. Eftersom den ändå saknar än del av de element som gjorde den första bra. De störda stillbildseffekterna drar också ner betyget. Men eftersom handlingen är bra och det handlar om Ghost Rider och det är god underhållning dessutom med en del humor så får filmen betyget: 3,5/5

 

Ghost Rider (2007)

 

Johnny (spelad som ung av Matt Long och som äldre av Nicolas Cage) och Barton Blaze (Brett Cullen) jobbar med att göra stunttrick på motorcyklar åt en kringåkande cirkus och festival. Barton Blaze är svårt sjuk i cancer vilken bara tycks bli värre och värre med åren. Men en lösning tycks finnas i ett ofrivilligt kontrakt med djävulen själv, Mephisto (Peter Fonda), som Johnny råkar teckna. Det innebär att när det väl kommer behövas ska han jobba för honom. Hans far blir frisk men samma dag som Johnny ska rymma med sin älskade ungdomskärlek Roxanne Simpson (spelad som ung av (Raquel Alessi och som vuxen av Eva Mendes) så dör hans far i en tragisk olycka. Nu drar Johnny från allt och i flykten av sin fars död gör han vansinnesstunt allt i hedern av sin far och för att glömma vad som hänt. Men det förflutna ska snart bli varse då Mephistos ställning på jorden hotas av den genom onde Blackheart (Wes Bentley) och Ghost Rider behövs i striden mot detta.


Denna film bygger på serietidningen Ghost Rider som ges ut av Marvel Comics eller Marvel Universe är mer korrekt. Jag har läst en del av serien och gillar den skarpt. Faktiskt en av mina favorit bland hjältar eller anti-hjältar dock oerhört svårt att definiera Ghost Rider i något av dem facken. Det är dessutom en annan diskussion. Nu till filmen. Tycker att filmen har anpassats bra efter serien och att de förvaltat storyn bra. Den har tagit med dem viktigaste elementen så som bakgrundsstoryn och bördan som det innebär att vara ett fenomen man knappt begriper sig på. Tycker Nicolas Cage gör rollen som Johnny Blaze utmärkt. Han fångar verkligen en vuxen människa som fortfarande är barn som hamnat i ett läge då han måste tampas med saker han inte begriper sig på och måste leva med det. Bäst tycker jag dock att Peter Fonda är som Mephisto som bara är helgjuten för rollen. Älskar öppningsscenen med honom då han promenerar till tältet där Johnny meckar med sin hoj och medans han går dit sprängs en massa lampor och han stannar upp och utbrister: “Par out” klockrent. Mästerligt klurig och listig. Oerhört bra är också Sam Elliot som den mystiske dödgrävaren som Johnny kommer till första gången han förvandlas tillbaka från Ghost Rider till människa. Don Lague är stabil som Johnnys trogne och lojale vän Mack som stöttar honom i hans flesta företeelser. Wes Bentley funkar men känns ändå rätt vilsen emellanåt som Blackheart. Men det är inget mot de som spelar hans hejdukar. De känns inte alls för bra och kunde kanske skippas men vad gör man inte för mer film. De besegras också allt för lätt av Ghost Rider. David Roberts och Arthur Angel bör också nämnas som de vresiga och tjuriga snutarna Dolan och Edwards som utreder de omständiga händelserna kring en persons död. Dessa spelar dem mycket bra. Eva Mendes insatts är okej. Inget överdrivet bra och inget utomordentligt dåligt. Funkar helt enkelt.


Kan tycka att effekterna kring när Johnny förvandlas till Ghost Rider kunde göras bättre och det även 2007 så det blir lite minus på det men det känns ändå rätt coolt att få se det skildras i en film. Ghost Riders röst är dock störtgrym och låter ihålig, raspig, iskall och dömande på samma gång. Bara plus på den. Kan tycka att kärlekshistorien är något fånig men vem vill inte att det ska vara så där på riktigt så för den delens skull så tycker jag att den ändå att den funkar.

 

Vad räcker då allt detta till för betyg? Ja med överseende för en del av skådisarna och några av effekterna så kan jag ändå höja betyget upp till en 4/5. Det är ju Ghost Rider för fasiken. En av mina favoriter och man ska klanta sig totalt om man ska sabba det. Tycker du annorlunda så säger jag bara. “Your blood is stained by the blood of the innocent! Feel their pain!”

 
 

Vice (2008)

 

Efter ett tillslag lätt av infiltrerade poliserna Walker (Michel Madsen) och Sampson (Mykelti Williamson) så fattas 40 kilo heroin. När sedan poliser börjas avrättas en efter en som en hämnd på Darius (Emy Aneke) död och allt mer tyder på en korrumperad snut hettar det till rejält. Vem skyddar vems rygg eller handlar det bara om djungelns lag att det gäller att skydda sig själv?


Den här lågbudgetsfilm är välgjord och regisserad och skriven av Raul Inglis. Med mycket bra manus flyter filmen på i rätt bra takt och man får se en del av karaktärernas svarta baksidor osv.. Filmen känns en aningens plastig och det har nog med ljuset att göra i vissa lägen samt att filmen saknar musik på en hel del sak. Även fast det inte behöver vara en dålig sak men ibland får det fel effekter och jag tror att ihop med ljuset som ser halvkornigt ut i emellanåt, som om det stod en ångpanna på som gjorde att hettan svävade på ytan, bidrar det till att stämningen blir aningen plastig. Skådisarna är bra överlag men bäst är Michel Madsen som stenhård snut och Nicholas Lea som skitstövel till polischef vid namn Jenkins. De som inte håller mottet är den grymt överansträngda Daryl Hannah i rollen som den diskriminerade och vilsne kvinnopolisen Salt och sen John Cassini som gör en ansträngd roll som den oerhört egoistiske Travelino.


Med större budget skulle denna film kunna nå ett något större betyg även fast den nu ändå håller ganska hög klass trots det dåliga. Håller Walkers filosofiska tankegångar, som man får följa ibland, som några av filmens största behållningar. I övrigt är den mycket spännande och har ett stort underhållningsvärde. Den får betyget: 3,5/5

 


The Wild Bunch; Det vilda gänget (1969)

 

Efter en bankstöt utklädda till soldater som kammat noll i stålars inser rånarna ledda av Pike Biskop (William Holden) och Freddie Sykes (Edmond O’Brien) att det ända som finns kvar att göra är att fly. Efter dem är den före detta medlemmen i ligan Deke Thornton (Robert Ryan) som dessvärre tvingas jobba med et gäng klantskallar. Flykten och jakten bär iväg mot Mexico och när de träffar General Mapache (Emilio Fernández) finns det kanske pengar att hämta.


Denna western regisserad av Sam Peckinpah är oerhört stjärnspäckad för sin tid och mycket välspelad med skickliga insatser och det vore väll konstigt annars. Fast det kan ju faktiskt bli så att stjärnornas egon genomsyrar då stjärnorna är för många men dock inte i detta fallet. Förutom nämnda William Holden (The Towering Inferno, Bron över floden Kwai), Edmond O´Brien och Robert Ryan (Lawman, The Dirty Dozen) figurerar även här Warren Oates (Badlands, Stripes) som Lyle Gorch, Ernest Borgnine (The Dirty Dozen, Escape from New York) som Dutch Engstrom och Ben Johnson (Getway, Red Dawn) som Tector Gorch och vars samtliga insatser är mer än stabila. Värd att nämna är också Jaime Sánchez som spelar Angel och gör en bra tolkning av en person som tappar förståndet när hans fru har lämnat honom för någon annan. Filmen är snygg för sin tid och innehåller intressanta miljöer. Den skildrar också Vilda Västern när den är på väg mot sin upplösningstid vilket inte är så vanligt förekommande i dessa filmer. Skildringen av ett rånarband som tror de är på väg att tappa stinget men sedan får chansen att försöka visa att de verkligen kan det de pysslar med känns också skickligt skildrad. Det läggs in vanliga tvivel på vad som då ska ske och så vidare. Mycket skön kompisstämning bjuds det också på samt samvetskval.


Denna film ska man se om man vill ha en del humor med skön stämning och action och framför allt vill se skickligt skådespeleri. Tveka inte om du får chansen att se denna film. Den får betyget: 4/5


I Sell the Dead (2008)

 

Arthur Blake (Dominic Monaghan) och Willy Grimes (Larry Fessenden) är dödgrävare som livnär sig på att gräva upp och sälja lik. Men det är inte en så berikande bransch om man nu inte är beredd att vidga sina uppdrag. Pengarna börjar dock strömma in när de börjar ta specialuppdrag helt på egen risk då liken med största sannolikhet inte är av den stilla sorten. Den nya inriktningen gillas inte helt då det finns farlig konkurens i form av The Murphys som är dem ständigt i hågen.


Denna film regisserad och skriven av Glenn McQuaid är en skön skräckkomedi fast mest inriktad på humor. Den är välskriven och skickligt upplagd i en återberättande tappning. Den är snyggt filmad och med en del skickligt utnyttjade av billiga effekter särskilt i scenerna då det filmas framifrån med dimma runt omkring plus mörker och månljus och en grav. Smart gjort och man ser att det inte är på riktigt men ändå skickligt använt av rekvisita så det blir så nära verkligt man kan komma. Gillar också hur filmen är upplagd med en del serietidningssekvenser som bidrar till den komiska och halvseriösa stämningen i filmen. Det är dessutom härligt att filmen har en viss irländsk och piratig stämning. Sminkningen på zombies och de i övrigt levande döda är mycket snygg och ser verkligt äckliga ut. Men filmens största behållning är samarbetet mellan filmens radarpar Dominic Monaghan och Larry Fessenden som kompletterar varandra på bästa sätt. Den yngligt entusiastiske Arthur och den surmulne Willy muntuggar hårt med varandra men ändå klarar dem sig inte utan den andre. Det är också kul att Ron Perlman (Hellboy) gör en skicklig roll som Fader Duffy. John Speredakos är också väldigt skön som den elake Cornelius Murphy med cowboy attityd. Övriga skådespelare gör också helt ok insatser vilket så klart bidrar till att filmen fungerar ännu mer som helhet.


Denna film ska du se om du gillar skräck och humor och dessutom vill se det med sköna karaktärer och ett gediget arbete med billig rekvisita och dessutom med bra skådespelarinsatser. Det är definitivt en mycket skön film och är god nog för betyget: 4/5.

 


The Phantom; Fantomen (1996)



Ett gäng skurkar är på jakt efter tre stycken dödskallar av olika material för att det sägs att otroliga krafter tillkommer om man har alla tre tillsammans. När det visar sig att den första dödskallen finns i den Bengaliska-djungeln är det ingen annans uppgift än Fantomens (Billy Zane) att sätta stopp för det hela. Då finansmannen och skurken Xander Drax (Treat Williams) lyckats kidnappa Fantomens gamla kärlek Diana Palmer (Kristy Swanson) leder jakten till andra delar av världen.

Den här filmen regisserad av Simon Wincer om den legendariska serietidningen och karaktären Fantomen är gjord oerhört mycket med glimten i ögat. Man märker att såväl skådisar samt folk runt omkring har haft kul under filminspelningen. Man får den där känslan som infinner sig när man ser 60-talserien Batman när man ser hur alla kulisser är uppbyggda samt på skådisarnas agerande. Rekvisitan lämnar en del att önska för så väl Fantomendräkten samt dödskallarna är några saker man kunnat göra betydligt bättre även på en sådan här låg nivå. Dödskallarna tillhör nog bland det sämsta jag sätt i en film och ser mer än plastiga ut. Djungelscenerna är snyggt filmade dock. Känns som glimten i ögat stämningen passar alla skådisar i filmen rätt bra men den super överspelande Treat Williams är så dålig så att det bara blir komiskt. Billy Zane som Fantomen känns helt okej även om han också tar sin roll med glimten i ögat men då han gör det på ett så pass skönt sätt spelar det inte så stor roll. Han kan dock kännas en aningens stel då man tänker sig att Fantomen är en ganska vig person. Fantomen står nog för en av de stördaste val av attacker som jag sätt i en film. Jagad och gömd i ett maskinrum kommer en framåt attack med båda bena på varsin sida om skurkarnas huven. Jag menar bara: “Vad liksom?” Slå ihop skallarna med händerna eller bara slå ner dem hade ju varit de självklaraste valen. Den absolut sämsta men ack så komiska scenen i filmen utspelar sig dock på museet där en av dödskallarna finns. Först krossar Kit Walker glaset på en monter vilket jag tycker är jävligt coolt av en hjälte att bara göra så där när det finns människor runtomkring så att det hela långt ifrån blir diskret. Efter det kommer skurkarna in och då börjar Xander Drax maktfullkomlighet spåra ur då dödskallarna visar sin kraft då de ska visa var tredje dödskallen finns. En annan störd scen är när en medlem av hans brottsyndikat vill lämna gruppen och ska gå ut genom dörren då Xander helt sonika tar upp ett spjut och kastar det i dennes rygg. Åter igen: “Varför?”

Ja kontenta på detta då. Man får helt klart god underhållning även fast det är rätt dåligt ibland. Men eftersom det är gjort med glimten i ögat så känns det ju helt okej för att vara en film om Fantomen även fast jag kan tycka att den långt ifrån ger serien sin rättvisa den förtjänar. Eftersom den ger känslan av 60-talserien med Batman så kan bara betyget bli över medel. Den får faktiskt betyget: 3/5 och det allt för glimten i ögat.



PS. Gillar det otroligt dåliga omslaget på DVD:n med den otroligt dåliga taglinen: "Krossa ondskan" DS

Today we kill, tomorrow we die; Oggi a me… domani a te!; Fem red ut (1968)



Bill Kiowa (Brett Hasley) har suttit i fängelse i fem år för pengastöld samt mordet på sin blivande fru. Där har han tränat och ruvat på hämnd för när han väl får komma ut samlar han ihop ett gäng revolvermän bestående utav den store och starke O´Bannion (Budd Spencer), den ökände sheriffen Jeff Milton (Wayde Preston), den unge tjejtjusaren Bunny Fox (Franco Borelli) samt kortspelande skojaren Francis Colt Moran (William Berger) för att sätta efter de riktiga skurkarna Moreno (Jeff Cameron) och James Elfego (Tatsuya Nakadai) som nu driver rövarband i södern.

Den här Tonino Cervi regisserade filmen är ju hur cool som helst. Upplägget är en enkel och tydlig Westernhämnd-film, skådisarna sköter sig utmärkt i sina olika roller som dessutom passar dem utmärkt och ur snygga miljöer bjuds det på och att de fått till ljuset bra. Gillar speciellt hur dem fått till hämnd lustan och hatrelationen mellan Bill och James samt att James trots att han är en så elak person ändå verkar vara en väldigt besvärad själ som också är rädd för att dö. Budd Spencer är ju alltid skön att skåda och har en oerhört passande roll som stark och bufflig revolver man. Wayde Preston är också störtskön som den iskalle Jeff Milton om man nu bör nämna någon utöver Budd. Det bjuds på mycket underhållande action och en skön scen är när O´Bannion krossar ett glas i en annan persons hand. Varför inte nämna den sköna scenen då de ska hämta Francis Colt Moran i baren där han spelar kort. Rafflande och underhållande. Sedan är det ju bara coolt att se de fem revolvermännen komma ridande mot kameran.

Denna film ska framförallt ses för att den är oerhört cool och tuff för sitt enkla upplägg. Man ska också se den för dess utmärkta skådespeleri och den oerhörda underhållning den bjuder på. Den får dessutom en halv extra poäng i betyg bara p.g.a. att det är så coolt att just se dem komma ridande mot kameran. Betyget blir då: 4,5/5


Wanted (2008)



Wesley (James McAvoy) är son till en lönnmördare men det vet han knappast om. Utan det är först när en person som påstås vara hans far blir mördad som hans allt för oordnade rutinmässiga liv förändras. Då en lönnmördare vid namn Fox (Angelina Jolie) kommer för att skydda honom då hans fars mördare Cross (Thomas Kretschmann) är efter Wesley. Han kommer till en gammal kult av lönnmördare styrt av den oerhört karismatiske Sloan (Morgan Freeman). Snart tränas han för att så småningom kunna hämnas sin fars mördare. Men vad är det egentligen som inte stämmer?

Den här Timur Bekmambetov regisserade films största problem är alla slowmotioneffekter. Det känns som de definitivt är alldeles för många och ibland på helt onödiga ställen som t.ex. när det bara gäller en enkel dialog. Men antagligen är det för att försöka betona någonting. De sämsta effekterna i filmen är dock de som är förknippade till biljakterna och tågscenerna. De känns så billiga och slappt gjorda i data att man blir mörkrädd. Plastigt är ordet jag söker. Jag får helt enkelt inte ihop att alla effekter kan vara så dåliga. Men man kanske ville testa nya metoder eller så var man bara lata och ville få ihop filmen snabbare? Tyvärr drar effekterna ner en film som annars har rätt hyfsad story, skådespeleriet går inte att klaga på i alla fall inte McAvoys eller Freemans även fast det långt ifrån är en av Freemans bästa roller. Fan kan inte alla ljudböcker på engelska vara inlästa av honom? Då skulle man ju vilja lyssna på precis varenda en. Även fast filmen förstörs av alla effekter så innehåller den dock en hel del underhållningsvärde. För det bjuds ju på en hel del action och det är ju inte fel i en sådan här film. Humor finns det också. Vem kan inte älska scenen då han Wesley gör revolution på jobbet? Dessutom är soundtracket grymt bra. Om filmen kunde vara lika bra som titelspåret, ja, då jävlar.

Sätt till helheten så blir denna film alldeles förstörd av alla effekter för att jag ska kunna ge ett bra betyg. Det blir liksom för tråkigt tillslut. I övrigt så är det god underhållning. Men det hjälper inte filmen från att bara få betyget: 2,5/5


Vigilante; Street Gang (1983)



I Waterloo är brottsligheten skyhög och människor är rädda för att gå ut på gatan för polisen kan inget göra mot den ökade gängbrutaliteten. Tur då att Nick (Fred Williamson) driver en grupp som tar lagen i egna händer och bekämpar avskummen. När Nicks arbetskollega Eddie Morino (Robert Forster) får sin fru brutalt misshandlad samt sitt barn avrättat så blir det rättegång mot den troliga mördaren Rico (Willie Collon). Då rättegången inte går som önskat och Eddie också hamnar i fängelse i 30 dagar så tycks bara finnas en till väg att gå.

Denna William Lustig regisserade film är framför allt väldigt snygg. Med många snyggt filmade miljöer samt ljus och perspektiv. Gillar också en hel del av actionscenerna som är många och slowmotion-effekterna är coola för sin tid. Biljaktsscenen är också rätt cool. En av scenerna är rätt rå då man ser Eddies son bli skjuten. Kan tyckas vara i råaste slaget. Men det gör i sin tur att man får mer hat till de elaka busarna och känner med pappan. Skådespelar insatserna är helt ok men de som utmärks mest är så klart Fred Williamsons som stenhård Vigilante-gruppledare och Robert Forster som lite mer tvivlande far som har svårt att bestämma sig för vad som är rätt eller fel väg att gå. Övrigt att nämna är han som spelar sondräparen Prago (Don Blakely) som också gör ett gediget jobb. Filmen kryddas hela tiden av oerhört psykedeliskmusik som skapar en väldigt mörk ton och det är ju definitivt inte till någon nackdel i en sådan här mörk film. Det är dock nått med denna film som gör att jag måste hålla inne med betyget. Om det är för att det just inte kan bli så här mycket bättre i en film om brottsbekämpande hämnare eller om det är för att den berör ett svårt ämne i ett försök att få det på ett något djupare perspektiv än vanligt och att det då är svårt att få det att bli väldigt bra.

För att få ett perspektiv på det hela så bjuder denna film i alla fall på underhållning och action och samtidigt snygg och innehåller en mörk och djup yta. Klart se värd. Betyget får bli: 3,5/5


Smugglarkungen (1985)



Albert Jansson (Janne “Loffe” Carlsson) livnärar sig på att sälja fisk i Strömsvik men det går knappast något vidare för det räcker knappt ihop till mat för dagen. En dag då han får ta del av att leverera en spritsmugglarkärra upptäcker han att den branschen inte är allt för ren men det går att tjäna pengar på den men bara om man kan slå storsmugglaren Strauss (Ernst Günther Jr.) på fingrarna. Han bestämmer sig för att det är denna bransch han vill syssla med men när tullverket ledda av Axel Winkel (Björn Skifs)  är dem i hälarna kanske det inte är allt för lätt hela tiden.

Denna film regisserad av Sune Lundh-Sörensen samt manus av Åke Kato och Jan Richter är skapligt underhållande för vad det är. En ganska skön smygande komedi om smuggling och det smygande tempot hjälper till betydligt för att bygga på stämningen då den stiger successivt för att kulminera mot slutet. Det är alltid lika kul att se Björn Skifs agera och här som en något förvirrad tullverksgeneral gör han ju inte bort sig. Janne “Loffe” Karlsson är också skön att skåda särskilt i sådana här roller då han inte kan vara annat än folklig och din bästa polare. Om du är vän med honom är han vän med dig. Kul att se Sanne Salomonson i en roll också. Här som kvinnan som får Albert på ordentliga fötter. Att Pierre Lindstedt är med som den mesige och lydige underhuggaren Edvard är också rätt kul. Deras insatser är stabila liksom resten av stabben utan att vara märkvärdiga. Finns inte så mycket att invända på förutom att den inte är superkul hela tiden men det är nog inte meningen att den ska vara det. Men en del roliga scener bjuds det ju alltid på bl.a. den då Albert anländer i toga från att ha försvunnit då han går igenom Strömsvik likt Jesus eller när Axel ska leta igenom deras båt men inte hittar något. I övrigt tåls att säga att Pierre Lindstedt klart har filmens bästa replik: “Gunilla Jönsson, det finns ögonblick i en mans liv då en man måste göra det han måste”. Klockrent.

Detta är en skön, smårolig film som också bjuder på en del stämning men det är också just något i det som gör att den inte får topp betyg. Det känns som den bygger för mycket på “Loffe” Karlsson och Björn Skifs inte för att det är något dåligt i sig men den kunde säkert lyft med lite extra krydda här och där. Den är ändå god nog för betyget 3,5/5


Här kommer bärsärkarna (1965)



Vikingahövdingen Hjorvard (Åke Söderblom) är svag för guld och silver, kvinnor och makt. Han har dessutom två korkade bärsärkar till söner i form av Garm (Dirch Passer) och Glum (Carl-Gustaf Lindstedt) som inte allt för ofta gör sin far glad. Då hårda tider närmar sig och Hjorvard inte alls har lust att betala skatt till Olav (Karl-Arne Holmsten) får han plötsligt chansen att tjäna en hacka. En främling, Pollo (Walter Chiari), har nämligen anlänt till byn för att leta efter kämpar som kan komma till nytta i spelen i Rom. Hjorvard ser här ett ypperligt tillfälle att sälja sina söner till Pollo och samt tjäna ännu mer på den dealen.

He he denna film av Arne Mattson är ju en väldigt speciell historia. Varken välspelad, snygg eller bra. Men den har sin charm ändå och är oerhört underhållande på sina ställen. Dock nästan aldrig i scenerna med Garm och Glum som ska vara filmens största nöje. Förutom när de går loss på att visa vem som är starkast. Det är faktiskt Åke Söderblom som snor showen totalt. Inte p.g.a. bra insatser utan för hans dialoger är så störda emellanåt bl.a. en då Pollo nyss har anlänt och han börjar gå runt och lala ett tag och sedan frågar: “Vad önskas herr främling?” Eller varför inte snacka om alla “aah” han lägger in efter många av dem saker han säger. Finns dessutom en hel del konstiga klippningar i filmen. Särskilt i scenerna i Rom där de helt plötsligt avbryts nästan mitt i en scen och sedan kastas direkt ut till fältet där det står samlade soldater. Gillar flykten i vagnscenen också då man klart och tydligt ser att det är en gammal lastbil dold men ändå synlig och att framhjulen styrs.

Denna film är ju egentligen inte bra men p.g.a. allt som känns som hellre än bra och all charm i allt det konstiga den erbjuder så tycker jag du ska se den. Den bjuder på en udda form av underhållning och är god nog för betyget: 2/5


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0