Stora Vänliga Jätten; The Big Friendly Giant (2016)

 

10-åriga Sophie (Ruby Barnhill) bor på ett barnhem i London. Hon är ofta uppe på nätterna då hon inte kan sova. En sådan natt råkar hon upptäcka en jätte som smyger runt i staden. Jätten har inget val mer än att ta med henne till Jättarnas land. Väl där uppenbarar det sig ett stort problem då det visar sig att Den stora vänliga jätten (Mark Rylance) är den ända utav dem som inte äter människor och dem andra har fått upp en vittrande doft.

 

  Denna Steven Spielberg regisserade film bygger på Roald Dahls bok med samma namn. Filmen är oerhört välanimerad och en tror emellanåt att det är värkligt men så kommer det scener då en påminns om att det faktiskt är animerat. Jag gillar hur dem har fått till jättarnas utseenden och lyckats få det hela att passa in och verka halvt trovärdigt. Skönaste stämningen i filmen är när SVJ smyger runt i London i början samt att man får se hans hems uppbyggnad invändigt. Röstskådespeleriet är bra men trots detta så tröttnar jag ganska snart på SVJ:s snubblande med orden. Visst är det charmigt ibland men i längden så blir det bara rätt tröttande. Filmen känns som en riktig feelgood-film rakt igenom fast utan den där extra kryddan som gör att man bryr sig lite extra. Det känns hela tiden som att det är gjort för att det ska sluta bra. Slutet känns också så oerhört ansträngt för storyns skull men det kanske också var en nödvändig lösning. Denna film är dock inte så bra som en kan tro. Den får betyget 2/5.

 

Alla är sjuka - Jag vill stagediva! del. 45

  Det är märkligt det här med livet. Vad man kan hamna i under bara ett par veckor och det efter ett spann då det inte händer så mycket konstigt som sticker ut. Har dem senaste veckorna lyckats ha bedriften att bevittna två händelser var utav den första (som jag dessutom hamnade i) kan bli resultatet om fel personer bevittnar händelse nummer två. Vidare skriver jag detta med vetskapen om att det händer ju givetvis stora och små händelser hela tiden utav både konstig och icke-konstig karaktär men en utav dessa tillhör absolut topp 3 utav störda  saker en har varit med om. Nu till händelserna.

 

  För några helger sedan, tror att det i skrivande stund är uppe i sex, så råkade jag och en kompis utför dessa nazister, som har kommit tillbaka i större anhang dem senare åren. Det sägs att det alltid funnits nazister och rasister i vår stad i omgångar och i olika storlekar på grupper och gäng dem tillhör. Dessutom skall dem ha varit ute och festat mycket, men trots detta har en inte sätt så mycket som röken utav dem. Mina upplevelser visar dock inte så mycket på det, och då bör sägas att jag har varit ute en hel del i mina dagar i denna stad. Jag och min kompis var i alla fall på en pub i staden för att kolla på en av våra bandmedlemmars coverband när dem en lördags kväll spelade på puben. Det var en ganska bra kväll fast med en genomgående kuslig stämning. Upplevelsen var i form utav att det någonstans ligger ett hot i luften och det visade sig under kvällen att det inte bara var vi som upplevt detta. Jag och min kompis bestämde oss för att dra vid 0.00 tiden och när jag väl kommit ut så hörde jag någon som skrek: ”Sieg heil”. Ungefär 99 % av världens befolkning skulle reagera på ett sådant utskrik då det garanterat är ungefär hälften som skulle reagera på att någon skriker över huvud taget. Min kompis ville köpa en veggorulle så han bestämde sig för att gå in i pizzerian intill puben och då gick en person från sällskapet utav 3 som tillhörde ”Sieg Heils”-skriket in och frågade mig medans min kompis beställde om jag är syndikalist. Var av jag svarade direkt att jag inte är det. Han insisterade på att jag är lik en person som är det var av jag sade igen att jag inte är det. När vi går ut bestämde jag att jag och min kompis skulle göra följe ett tag eftersom det låg en hotbild i luften. Jag berättade ganska omgående för min vän vad personen hade frågat för något. Hans reaktion på det hela blev att han vände sig om och gjorde tecknet ”för vad då” med axlar och armar. Det resulterade i att dem började gå efter oss och först skrikandes bl.a.: ”Varför gör ni grimaser?” ”Ni måste ju stå upp för vad ni är eller kan ni inte argumentera för vad ni är?”. Vi fortsatte att bara gå. Enligt mig är det en taktik för att inte ge dem det dem vill ha och för att dem troligtvis tröttnar fortare då. Var utav slagsmål nog är det dem egentligen var utefter och det blir alldeles strax ännu tydligare. Efter några sneglingar över axeln när vi gått så har jag konstaterat att dem är tillräckligt nära för att bara kunna hoppa på en om dem skulle vilja det så därför valde jag att sluta att gå och vände mig om för att på något sätt få dem på en annan bana. Dem fortsatte att tjata om att vi måste stå för vad vi tycker och argumentera för vår sak samt undra varför vi gör grimaser. Jag gick igenom för dem att jag inte kunde säga att jag är syndikalist eftersom jag inte är det. Jag påpekade för fel person att det inte var jag som gjorde grimas och dem påstod det. Bygger på samma logik som att det var jag som gjorde grimas. En av dessa herrar var bara till bröstet på mig i längd men han stod nu och skrek framför mig att vi ska stå för vad vi är. Hans tröge kompis, som såg ut att kunna trilla på backen när som helst, var den som tjatat om att vi säger att vi inte är nått fast vi är det. När jag nu börjat tröttna på att förklara att vi inte är syndikalister fast jag gjorde det ändå sa han att dem är nazister. Allvarligt talat så brydde jag mig inte i det här ögonblicket men uttryckte ett ”Grattis, vill ni va det så va det” och lade till att dem ska ge sig.  Då kom det ännu en gång att vi måste stå för vad vi är. Här sa jag åter igen att vi inte kan stå för något vi inte är. Det har blivit ett litet avstånd mellan mig och den korta killen. Han säger: ”Vi är i alla fall nazister. Sieg Heil”. Nu så fick både jag och min kompis nog och sa att dem fick ta och ge sig. ”Vi vill er inget.” De började sakta gå åt det andra hållet. Murket halv-övertygade av både oss och en tjej som hängde med dem. Efter detta blev det en lång omväg hem.

  Det är händelser som denna som får en att tappa förtroendet för mänskligheten. Vi är inte så smarta som vi tror. Det är rätt så intressant att vi känner oss så hotade utav varandra och det ännu mer på fyllan. Ungefär som att vår primitivaste sida växer till liv då och är en inte smart på riktigt, ja då blir det där efter.

 

  Nästa händelse är en sak som göder hatet hos personer som figurerar i händelse ett. Det vi kan dra slutsatsen av utav dessa är att vi bara är människor och vi formas där efter utav vad som händer oss o.s.v.. Nu till händelse två. Jag var och handlade på en av dem större livsmedelsbutikerna i stan och när jag väl hade kommit till kassan så fick jag bevittna något jag aldrig trodde jag skulle få bevittna. En annan har bara hört rasister berätta om sådana här händelser och då tagit dem med en nypa salt eller tänkt att det bara är dem individerna som kan klandras. Så är det fortfarande men det är ett bevis på att det finns dem som utnyttjar systemet i alla led och på olika sätt. Framför mig stod en mörkhyad herre i säkert 50 års ålder och han hade lagt upp fyra påsar potatis á 10kr/styck per medlem. Mellan varje påse låg en pinne för nästa kund. Personen ifråga tror dock att han kan köpa alla fyra påsarna men det hela gäller bara per kund. Vid det här laget kom en av hans kompisar fram till kassan när nästa påse skulle betalas. Det pratas lite. Samtidigt skjuts en korg med diverse varor i framåt lite succesivt för att passera kassan. Kassörskan poängterade att korgen ska stanna på rätt sida av bandet. Det slutas dra i korgen. Kompis nummer tre kom till kassan och betalade potatispåse nummer tre, Några ord växlades och korgen började skjutas på igen. Hon i kassan poängterade åter en gång att korgen ska stanna där. Den är dock nu på andra sidan bandet och han som stod och pratade och betalade potatispåse nummer ett plockade upp varorna på bandet på andra sidan kassan. Själv har jag mest stått och funderat på vad det är jag ser och när personen började plocka upp varorna tänkte jag att han tillslut fattat att han inte skulle få varorna. När detta skedde stod samtidigt person nummer fyra och pratade med kassörskan och förvirring rådde. Rullbandet körde ner varorna och dem stod sedan och packade ned dem i en kasse och skrattade. Kassörskan såg uppgiven ut och jag fattade inte så mycket. Jag kommenterade det inte ens till henne eftersom jag inte riktigt förstod vad jag hade sätt. ”Kunde dem? Nej, dem betalade nog inte för mjöl, socker och ägg.” Var det jag tänkte sen på parkeringen. De snodde det med hjälp av förvirring och att dem var flera. För inte kan dem ha betalat eftersom det aldrig scannades. Tänker vidare att hon kunde ju eller borde haft en knapp att trycka på för att tillkalla hjälp om hon tyckte det behövdes. Jag fattade inte vad som hände förrän när det var försent.

 

  Det här är händelser en knappt tror på förrän en får se dem och vara med om dem. Jag är ganska så övertygad om att det som hände i händelse nummer två gjorde med flit för att skapa förvirring och att på så sätt få hem en del varor ”gratis”. Det är dock bara dessa individer som kan klandras för det men klart finns det dem som utnyttjar systemet men det tragiska är att det finns det överallt och det oavsett ursprung, bakgrund, etnicitet och kön etc.. Det finns rötägg överallt. Dessvärre göder händelse två personer som händelse ett handlar om eftersom dem kan använda det som bevis. Allt har konsekvenser. Båda sorterna existerar p.g.a. att det inte kommit till rätta med att lösa vissa problem i samhället och dem flesta utav dem handlar om att det diskuteras för lite och att det saknas pengar. Om samhället hade varit mer utjämnat så skulle det finnas färre utav både ettan och tvåan. Dessvärre värkar intresset ligga på att det ska vara denna nivå just nu. Vad det beror på får jag ta i ett annat inlägg. Nu nöjer jag mig för stunden.


Moskau - Jag vill stagediva! del. 44

Tänkte egentligen kanske inte skriva om detta men det fick bli så ändå. Det jag bevittnat är att laganda slår klass. För det är just det. Det svenska landslaget är i VM pga. stort jävla jobb och lagandan att stå upp för varandra i varenda situation. Klassmässigt var vi definitivt utspelade men försvaret jobbade bra, Olsen räddade och italienarna sköt utanför. Det känns nästan som om vi har vunnit VM med tanke på den stora bragden att slå ut ett av världens fyra bästa landslag. Nu känns det som att stordåden är slut då vi slagit ut Nederländerna, vunnit en match mot Frankrike och slagit ut Italien genom att hålla nollan i två möten mot dem. Det är resultat som skulle kunnat betyda VM-guld om det redan var VM. Nu är det ju inte så utan vi tog oss dit. Vad ska nu hända? Ger mig fan på att vi möter Island i gruppspelet och förlorar. Nu kan vi inte göra det pga. seedningen inför lottningen till gruppspelet i VM men det är kul att fantisera och i detta fall negativt. Något jag blev förvånad över är att jag tydligen brydde mig om detta så mycket ändå. Jag brukar ju nästan kokettera med att nationalism ungefär är 3 % för mig. Nu kanske det hade gått upp till 10. En fundering är att känslan för sporten är större än nationskänslan samtidigt som att det kändes att det var något speciellt på gång. Vidare så är det ju kul med en underdog som slår uppåt. Ungefär som när Leicester vann Premier League. Även fast en inte höll på dem kunde en tycka att det var kul. Oavsett vad så känns det som om vad som helst kan hända med detta landslag och det hela avgörs i Ryssland. Utöver matchens alla situationer och svett som rann när man iakttog Italiens alla chanser att försöka göra 1-0 samt det enorma firandet efteråt, som inkluderade trashandet av kanal 5:s  intervjubord, så är jag intresserad utav den otroligt karismatiske domaren Antonio Mateu Lahoz samt rapporten om slagsmål på pressläktaren. Det sistnämnda nämns av kommentatorerna och nämns i princip aldrig mer. Ungefär som om det bara fick passera revy. Hittar heller inget om det när jag söker på det och inte heller någon som hittat något på det. Åter till domaren som jag tyckte hade en mycket bra nivå i matchen och då var oerhört konsekvent på ett bra sätt gällande straffsituationer m.m. dessutom hade han en karaktär med en blick som man verkligen inte lekte med. Såg han irriterad ut så var han det. Tveksammaste beslutet var när han väl varnade Olsen. Det skulle han ha gjort tidigare. Fanns bättre situationer som var klarare för ändamålet maskning. Nedhoppningen ser det ändå ut som om han är tvungen att göra för att han är i moment att göra ett eventuellt annat ingripande.

 

  Hur ser jag då på att fotbolls-VM ska gå i Ryssland? Jag är faktiskt positivt inställd till detta. Även fast jag tycker att Ryssland i sig är en oerhört tveksam nation med många olika former av diskrimineringsnormer, maktdemonstrationer, marionetstyre en befolkning som succesivt fått det bättre och ändå stora klyftor, där majoriteten ändå har det dåligt ställt, så kommer detta betyda oerhört mycket för den ryska befolkningen och det särskilt om det blir framgångar för hemmanationen. I ett land så stort att det blir näst intill omöjligt att styra det så är Moskva huvudstaden där det tillslut avgörs. I staden som är omöjlig att inta och besegra som en symbol för det ryska imperiet. Det kommer bli andra bullar med bollen på gräset som det avgörande vapnet. Må bästa land vinna och en sak är säker det är inte Ryssland. 


Outside the law; Hors la loi (2010)

 

De tre bröderna Saïd, Massoud och Abdelkader hamnar, efter ett självständighetsuppror för Algeriet, i olika öden i Frankrike men efter en tid så sammansluts dem igen. Nu börjar ett liv där vägen att nå självständighet för Algeriet tar nya vägar. Brödernas olika egenskaper kan komma väl till pass men twister uppstår då det visar sig att bara en utav dem enbart vill försörja sig.

 

  Denna Rachid Bouchareb regisserade film berör så många ämnen på ett mycket bra sätt och den blandar in dem så att allt får plats under samma tak utan att det inte blir tradigt och en får tänka till och bli berörd utav det i nästan lika stora delar. Ämnena som berörs är bl.a. nationalism, hur en kamp för självständighet ska föras, krig och terrorism, drömjobbet (hur försörjer man sig i ett nytt land), brödraskap, svek, kärlek och lite religion. Den lämnar en med rätt mycket att tänka kring och om man är som jag som bokstavligt älskar att tänka mycket så är det en fest för hjärnan. När filmen är levererad på ett oerhört bra sätt också som gör att men sitter och följs med utav handlingen gör det inte saken sämre. Vi bjuds på snygga miljöer och kameravinklar med bra ljussättningar. Hängningsscenen är ett bra exempel på detta och många av miljöer från tunnelbanan till landskapen i Algeriet lika så. Vi bjuds på bra skådespeleri utav i stort sätt samtliga skådisar. Jamel Debbouze (Saïd), Roschdy Zem (Massoud), Sami Bouajila (Abdelkader) leverar sina roller övertygande. Sami som den övertygande och smarte strategen Abdelkader, Roschdy som den mer familjetänkande och varma och socialsmarte Massoud samt Jamel som den lite mer hale men ändå trogne Saïd. Bernard Blancan och Sabrina Seyvecou som underrättelse chefen Faivre samt Hélène. Det som nog berör mig mest i filmen utöver dem brutala morden i början så är det nog den växande stämningen mellan Abdelkader och Hélène men även Massouds uppläxning utav Abdelkader vid ett tillfälle är starkt och gripande. Något som filmen fått mig att tänka på är om kampen verkligen var så rå som det skildras men det kan det säkerligen ha varit med tanke på att om man ser det som att man är i krig så finns det direkt inga regler eftersom dem sätt utav aktörerna. Det blir ju i sig också tolkningar fram och tillbaka.

 

  Vad vill jag då ge denna film för betyg? Jag tror att betyget blir: 4,5/5.

 

Immortals (2011)

 

Theseus bor fridfullt med sin mor någonstans i Grekland. Krig står dock i faggorna då Hyperion och hans legioner närmar sig med stormsteg. Theseus sägs vara den utnämnde utav att för en gång stoppa Hyperion och återigen sprida frid bland Atenarna. Samtidigt råder en tvist bland gudarna om hur mycket inflytande dem ska ha på människornas liv. Hyperion är dessutom ute efter Epirusbåge för att kunna frigöra Titanerna och vara säker på att en gång för alla få ett slut på allt motstånd för gott.

 

  Vet ej vad jag egentligen ska tycka om denna mytologiska äventyrsfilm? Har insätt att den har sin charm på något sätt trots att den innehåller dåliga effekter på rätt så många ställen. Ett exempel på det är den svarta vattenoljan som rymningsgruppen får på sig vid ett tillfälle och ett annat är dem animerade miljöerna som inte alls ser verkliga ut samt när pilbågen används blir det ett konstigt grönt sken. Skådespelarna blandar och ger men bäst är John Hunt som en gammal gubbe som är som en slags rådgivare åt Theseus som spelas utav Henry Cavill och är helt ok i den rollen. Dessutom övertygande när han ska övertyga soldaterna att slåss. Freida Pinto är också bra som Phaedra och ger ett lugnt och klokt intryck som det känns som om oraklet ska ha. Mickey Rourke är brutalt ond som King Hyperion och visar nog tecken på att spela sjukt övertygande brutal i den rollen. Många andra roller är tyvärr överspelade och det speciellt bland dem som spelar gudarna. Godkänt får nog bara Luke Evans som spelar Zeus annars lämnar resten mer att önska. I övrigt så kommer man garanterat att bjudas på en hel del underhållning samt en relativt schysst story som jag gissar att Tarsem Singh försökt att göra så gott han kunnat med. Det är heller inte någon brist på action i denna film om man vill ha det?

 

 Summa summarum ger jag denna film dock bara 2,5/5 i betyg. Den räcker inte för mer. 

 

Kenny Starfighter; Kenny Begins (2009)

 

  Kenny Starfighter (Johan Rheborg) är ”Galax-elev” (-hjälte) som aldrig lyckas ta sin examen fullt ut. I rädslan av att bli frisör som sin bror Lenny (Björn Gustafsson) så försöker han år efter år utan att lyckas. Kanske kommer lyckan detta år då kejsare Zings (Per Ragnar) kraftkristall har hittats av en tonåring vid namn Pontus (Bill Skarsgård) på planeten jorden. Kraftkristallen är Clown-glass företagets ägare Rutger Oversmart (Jan Mybrand) ute efter för att få en hel och fin kropp igen så att han kan bli en stark ledare och kandidat i valet till Borgmästare. Kenny hamnar av en slump på Jorden och blir på så vis hoppet för att föra kristallen till säkerhet.

 

  Kenny Begins är filmen baserad på tv-serien Kenny Starfighter som kom 1997 så det skiljer alltså hela 12 år mellan serie och film. Det långa spannet mellan serie och film märks väldigt mycket. Då jag tycker att serien är genial och känns genuin och sammanhängande bra samt ärlig så är filmen mycket mera ansträngd. Det märks om inte på hela handlingen och en viss form utav stämning som smittar av sig bland skådisarna. Jag vill nog säga att den känns uppgiven på förhand och i det så är det bara vissa utav skådisarna som håller upp den. Bland dem är det emellanåt Johan Rheborg, Björn Gustafsson, Jan Mybrand, Carla Abrahamsen och Johan Glans som fixar det. De andra skådisarna känns antingen uppgivna eller bara trötta som om de har tvingats att göra en film som dem inte trodde skulle bli av. Detta märks mest på Brasse Brännström som verkar vara övertrött. Vidare så är skämten och handlingen svagare än i tv-serien. Tanken är nog att man ska se filmen helt fristående från serien men det hela blir svårt då det är Rheborg som spelar i båda. Storyn funkar varken som föregångare som efterföljare utav serien och det hela grundar sig i att Kenny redan är riktig galax-hjälte i tv-serien men inte i filmen. Det ligger dock mest logiskt i att den skulle vara en föregångare eftersom det går att använda delar av det som händer i slutet att han kan ha blivit smartare senare. I det jag nyss skrev ligger en riktigt stor skillnad från serien till filmen och det är att jag tycker att Kenny är betydligt smartare i serien än i filmen och kan då säga att han knappast är jätte smart i serien men han är några nivåer mer korkad i filmen. Angående skämten så är mobbarna inte ett dugg roliga i filmen men i serien så är det ett gäng hårdrockare som råkar ut för diverse saker som bara blir mer skruvade under seriens gång. Underhållning på hög nivå bjuds det på där. Effekter och dylika saker får anses vara bra för sin tid med svenskfilms ögons mätt. Överlag så tycker jag att du ändå ska se filmen om du är nyfiken eftersom den ändå innehåller en del tillfällen till skratt. Det är dock längt ifrån ett mästerverk. Den får betyget: 2/5

 

Öppna dörrar och gästfrihet - Jag vill stagediva del. 43

  Det finns tider och det finns tillfällen i livet då det känns som om allt bara existerar för att bevisa att människan är ond alternativt bara existerar för att göra mindre goda saker. Ändå agerar dem flesta utefter att dem tror dem gör något gott. Jag tror ju inte direkt på att man agerar ont eller gott med flit utan att en agerar utöver vad en tycker verkar rimligt och efter dem erfarenheter en har. Det som då verkar svårt att förstå i mina ögon är att man tycks ha en förkärlek till att hellre bara bry sig om sig själv istället för att försöka hjälpa någon med problem. Ändå vet jag med säkerhet att när det väl kommer till krisläge så vill människan för det mesta hjälpa. Detta blir dock svårare och svårare att se eftersom samhällsklimatet på något sätt är hårdare och små samt stora saker som sker av dålig karaktär blir till bränsle för dem som vill sprida propaganda och fördomar över det dem inte gillar. Rasister och nazister är experter på att utnyttja dessa tillfällen. Dessa tankar far över mig en dag som denna då det är nationaldag och man ska fira nationen man är uppväxt i och råkat ha fötts i. Detta sker i en tid då människor har börjat sluta sig ännu mer till att identifiera sig med sin nationalitet och det sker för att tiderna är ännu mer oroliga och man behöver något att luta sig till och känna gemenskap i. För mig förstår jag det samtidigt som jag inte gör det. Jag menar att det allt som oftast skapar segregation och det är ännu mer tydligt i osäkra tider. Vi gör skillnad på oss istället för att se oss enbart som människor. Vet ej om det gör det rörigt för människor? Något sådant måste det vara. Men jag tycker det är tämligen enkelt att bara identifiera sig med att vara människa. Det borde kunna vara det. När det dock föds fördomar hela tiden och att dem sprids för att stärkas blir jag orolig. Alla har fördomar men en behöver inte ge efter för att bejaka dem utan jobba för det andra och det är precis som med ”ha begäret”. Det andra som göder fördomarna är egoismen och ”ha begäret” som ger oss rädslan att förlora något. Trots att vi skapar naturliga band emellan oss så borde det väl ändå vara mest tragiskt att förlora en potentiell vän. Detta oavsett vetskapen att alla inte kan älska alla åtminstone i förhållande till den värld vi har skapat hittills. Vi behöver ju i alla fall inte gå runt och hata varandra oavsett identifikation och identitet. Hoppas du har firat nationaldagen som du vill. Jag själv har avstått eftersom jag vill vara en människa med öppna armar.


Henrik Berggren 24/5 Gröna Lund

Jag har länge varit förbryllad över att man försöker skriva konsertrecensioner. Mitt förbryllande bero på att jag anser att det inte går eftersom en konsert är så mycket där och då och det är så mycket som kan påverka konserten i sig och att det är så oerhört mycket som gör det själva tillfället unikt i sig så som publik, lokal, ljud, belysning, form etc.. Listan kan bli oerhört lång. Den ända gången det har en chans att lyckas är jämförelsen med konserterna för ett band eller artist sinsemellan. Det är med anledning till detta jag tänker börja skriva något som heter konsertreflektioner. Först ut blir Henrik Berggren på Gröna Lund 24/5 2017.

 

  Vi kommer till Gröna Lund i mitt tycke försent för att få bra platser. Det blir ofta så när man jobbar och slutar sent men det ska visa sig att 18:30 var en oerhört bra tid att komma till Gröna Lund på och ändå få en mycket bra plats om man ville. Detta får mig att tro att man nästan alltid kan hoppa in och få en bra plats en kvart innan konserterna börjar på Gröna Lund. Även fast Henrik Berggren är ett stort namn i sin krets utav musik så kanske hann inte i huvudsak är den som lockar den genomsnittlige Gröna Lund besökaren. Det blev dock fullt på konsertområdet och en bra bit ifrån det hela men det tror jag det alltid blir när det är konserter på stora scen eftersom att det händer något lockar folk. Vidare reflektion utav publiken är att den inte riktigt verkade leva sig in i musiken. Det var en del av den som levde sig in och var i det hela men någonstans flög det inte alls. Kan tänkas mycket troligt att det berodde på att den inte tilltalade majoriteten av besökarna men ändå så borde man känna av en viss fanskara utav dem som är närmast scen och en bit bakåt. Själv har jag inte heller så stor relation till Henrik Berggren men jag har börjat uppskatta en del Broder Daniel-låtar som dyker upp i mp3-spelaren (uråldrig), då jag lagt in några skivor som jag fått utav en polare. Gillar att dem höll på att fresta med öppningsackordet till Shorline under dem fyra första låtarna. Shorline som i sig nog är Broder Daniels mest kända låt. Hade velat höra mer av publiken då. Konsertens bästa del var helt klart andra halvan som var mer tight och sammanhängande med fler låtar som man kände igen. Det är dock aldrig fel att spela nytt men ibland brukar det ha en tendens att inte flyga lika mycket. Henrik Berggrens kroniska trötthets syndrom syntes klart och tydligt då han satt och vilade mellan låtarna och när det kom ett långt solo i slutet av ”första akten” så gick han av scen. Känns självklart att man tar sina tillfällen att vila. Kanske detta var en anledning till att det inte flög helt och hållet men det tror jag inte eftersom det kändes som han gav järnet och hälsade sina barn välkomna. Upptäckte också att Broder Daniels låtar gör sig bäst live. Så är det dock med mycket musik men det blev mycket tydligt här. Tror jag mest tar med mig energin och glädjen i andra halvan av konserten men fram för allt från mina två vänner som gjorde sällskap under konserten. De är två inbitna fans och verkade klart upprymda. Det unnar jag dem och det gillar jag mycket. Klart värt att uppleva ofta.

 

PS Saknade en massa pandor DS.


Zootropolis; Zootopia (2016)

 

Judy Hopps (Jennifer Goodwin) vill följa sina drömmar och bli det hon alltid velat nämligen polis. Möjligheterna finns i staden Zootropolis där bara en själv sätter sina egna gränser. När hon väl har nått sin dröm sätts hon på trafikkontroll och samtidigt så försvinner en massa djur av mystiska omständigheter. När Hopps stöter ihop med räven Nick Wilde (Jason Bateman) uppdagas nya möjligheter.

 

  Denna Disney-film handlar i undertonerna bl.a. om rasism och om hur man kan lära sig att inte behöva äta t.ex. kött. Det är en oerhört rolig animerad film och höjdpunkterna är Nick och sengångarna på trafikverket. Filmen kantas av mycket goda animationer och man fängslas av dem olika miljöerna runt omkring Zootropolis i allt från ministaden i staden till dem tropiska områdena i utkanterna av staden. Röstsättningarna är också klockrena. Det är så att man tror att dem nästan är karaktärerna på riktigt. Parodin på Gudfadern är också mycket fint inlindad. Karaktärerna är roligt trovärdiga och skönt framförda allt från Buffel-polischefen, lejonborgmästaren till tigern i receptionen. Filmen har en bra handling och hela storyn knyts ihop utan att bli ansträngd. Du bjuds dessutom på en spännande deckar-historia som inte är helt given hur den ska sluta. Mycket trevlig underhållning väntas. Om det är något man kan klaga på så är det väl att det nog inte tilltalar dem allra minsta barnen men det är ju ett faktum att allt inte kan vara för alla och det kan ju vara lite fräscht att Disney vänder sig till dem något äldre barnen.

 

  Jag vill ge denna film betyget 4/5

 

 

Att älska kärleken, Online - Jag vill stagediva! del. 42

Det finns många sidor utav kärlek. Vissa är så desperata att dem gör vad som helst för att bli älskade eller hitta den rätta. Andra letar och letar men hittar inget. Många gör det till en matematisk grej. Det dem gör då är att dem försöker räkna ut eller försöker föreställa sig hur deras partner ska se ut och vad den ska göra för något. Det hela blir utstuderat och utifrån kan en bara tänka och undra om det verkligen handlar om kärlek på riktigt eller om det handlar om att stå ut för att det kunde vara värre. Detta ska dock inte handla om dem utan det ska handla om dem desperata som gör vad som helst nästan när som helst för att bara bli lite älskad och baksidorna om vad som kan hända i sådana situationer eller livsscenarion.

 

  Det kan verka oerhört naivt men hur vet man hur man själv skulle göra i en liknande situation eller med samma livsöde som denna person? Tänk er en person som vars ända relation tidigare var ett chattförhållande med en person i en annan stad som ansåg att dem var ihop fast dem träffades typ max en gång per år. En troligtvis oskuld som inget annat gjort än suttit vid datorn och längtat. Växlat mellan det, käka skräp mat och jobba. Inser att den där 3-4 års relation mindre och mindre känns på riktigt så personen börjar chatta och maila med personer utomlands som han aldrig får träffa förrän det väl blir dags att komma till Sverige och till resan hit behövs det pengar. Föreställ er då att denna desperata person eller naiva med sitt någon tragiska eller rättare sagt sorgliga liv börjar skicka pengar. Ingen kommer och mer och mer pengar skickas och vilken människa som helst borde genomskådat det hela redan. Dock ringer inte klockan förrän över 400000 kronor är slösade. (Kan vara mer också). Nu vill en ju bara tänka att personen som lurat denna person på en massa pengar bara är ett as och dem flesta vet ju att det långt ifrån alltid är så lätt. Särskilt när det gäller en sådan grej som kärlek då jag unnar alla människor i världen att hitta sin lyckliga kärlekar. Dock är det ju få förhållanden som byggs på genuin långvarig kärlek. I vilket fall som helst så kan det ju vara så att denna person som lurar andra på detta sätt kommer från ett så fattigt land så att för att överleva så är det att suga pengar ur kärlekstorskar och längtande människor. Jag är dock utav åsikten att människor inte ska ge sig på varandra men livet är svårt för alla så det är ju inte så lätt. Dessvärre är ju detta ett stort arv utav västvärldens historia utav att sko sig på andra istället för att dela med sig. Förvärvshistora när den är som bäst. De små människorna tar utav varandra och för att dem välställda ska komma ihåg att kärlek finns så firar man ”Alla hjärtans dag”. Det hela är oavsett en oerhört tragisk historia på många olika sätt. Även bilden av den som måste luras för att överleva är smutsig och tragisk. Den oerhörda längtan att man nu äntligen ska få det man väntat på hela livet. Träffa den rätta som man insätt att det är efter långvarig kontakt över nätet gör att man inte kan begripa besvikelsen personen måste känna. Samhället är ju så fixerat i bilden att man ska hitta en partner och att kärleken ska finnas runt hörnet. Den rätta? Det kapitaliseras mer och mer runt det via dejtingsidor osv. Riktiga kärleken finns där om du bara letar fast den blir mer och mer uträknad, kalkylerad och ytlig. Tänker bara på hur många par som det finns och som är det bara för att det bara kunde vara lite sämre och inte vågar sikta på bättre eller ja genuin äkta kärlek. Oavsett vad så lyser hela vår demokratiska och kapitalbaserade västvärlds förmåga att bygga skydd och att inte lösa problem igenom. Särskilt i historien ovan. Men kom så möts vi på nätet så kan någon bli rik inom en snar framtid. Allt i kärlekens namn. Det ända jag vet säkert att riktig kärlek existerar men att få och hitta den är långt borta. När man hittar den måste man försöka fånga den. För det kan vara underbart. Låt dig dock inte luras.


Master of Puppets; Tro på mig - Jag vill stagediva del. 41

Jag har nog aldrig lyssnat på Metallica enbart för trummornas skull och nu när jag lyssnat på albumet Ride the Lightning från 1984 så kan jag konstatera att trummorna är precis lika tråkiga som Lars Ulrich görs tillkänna som en dålig trummis. (Dock tror jag inte det är så enkelt utan tycker nog snarare att han är lat om det nu är så också. Tänker han gör det som krävs för låten). Det är nog snarare helheten som har lockat mig i anseende av Metallica. Öset, drivet och James Hetfields röst som av vissa anses vara själlös men som jag finner ett djup i och någon slags skörhet i det som till ytan ska låta hårt. Känslan är i alla fall så i förhållande till hur den låter nuförtiden till den unga lite mer ihåligt skrikiga som han hade på 80-talet. Många tror att hans röst är tillgjord men min känsla är att han verkligen låter så när han sjunger. Det låter säkert tillgjort också och troligtvis när han tar i mer och lägger till med något extra ”yeaheea” här och var men har svårt att tänka mig att James skulle orka vara en person som ägnar sig åt scenteater. Nog för att det finns akter som mer eller mindre bygger sin scenkonst och sitt framträdande på teater men det är ju en annan sak. Dessutom tror jag det är svårt att inte drabbas av att få någon form av ändrad personlighet på scen eller snarare en av sina personligheter kommer fram. Det drabbas vi nog alla utav. Nu skulle ju detta inte handla direkt om Metallica som band utan snarare om vad synpunkter och dylikt kan ha för effekter vidare kontra elitism etc.. Vi människor uppfattar ju så mycket saker så olika men en sak är säker att om någon kommenterar din favorit musik eller musik som du har en speciell relation till så finns det inget som en tar så personligt som just det eftersom det säkert har betytt så mycket för en i sitt liv osv.. Nu kommer vi in på vad detta ska handla om och det är att istället för att känna ett begär att klanka ner på andras musik eller vad det nu kan vara försöka att ha en förståelse för att andra tycker annorlunda och känner helt annorlunda inför det. Vi vill alla vara gudar ibland men faller rätt ofta platt ner i bassängen utan vatten. Många vill dessutom ha en åsikt om saker utan, vad det känns som och förmodligen är det så, att dem inte satt sig in i det tillräckligt mycket. När jag får sådana här hugg emot mig om något så hugger jag per automatik tillbaka eftersom man vill förvara sin sak men oftast leder det till att man tar det på ytan och så blir det ingen diskussion. Det är ungefär som att se en debatt nuförtiden då man skriker om att detta är bättre än det andra och ingen politiker vill diskutera och försöka lösa problemen tillsammans eftersom man istället för det har en politisk programidé som man ska stå bakom snarare än att istället försöka tänka rimligt kring sakerna. Vi vill skrapa på ytan och klassificera istället för att gå in på djupet. Varför? Jo ett svar är enkelt och det är för att vi vill ha det enkelt. Vi vill gå och slippa gå in på djupet för att livet kräver så mycket av oss i övrigt med relationer till andra människor etc. att vi inte orkar reflektera djupare på andra saker och kanske förstå att saker och ting hör ihop på ett djupare plan. Vi vill ju hellre rätta oss i ett led snarare än att sticka ut. Det är bl.a. därför det är lättare att klassificera en person som Quentin Tarantino eller personen/erna som gör Saw-filmerna som psykopater eller oerhört störda istället för att sätta sig in i varför dessa filmer görs. Man vill rätta till människor för att man tycker dessa människor är störda. Istället kan man undra om det är sunt att följa en massa. Med det tänket kan man ju kuva under nazism om det skulle bli norm. Bara en själv inte åker dit liksom. På tal om nazism så finns det många som tror att blackmetal har mycket med sådant att göra och det pga att de glorifierar ”ondska”. Jag är snarare mer genuint rädd för dem som måste påpeka för alla hur goda dem är. Där har vi något som inte stämmer. Vad nu riktig godhet är? Jag tänker att alla tror dem agerar gott utefter sina erfarenheter men att det sedan finns saker som är mer rimligt och humant än andra är en annan sak. Dessvärre har vi lättare för att påpeka att någon är dum i huvudet när personen sticker ut och är udda istället för att försöka förstå och lära känna personen. Så blir det dock när samhället är oerhört exkluderande och man vill kategorisera men sedan exkludera och ändå snacka om jämställdhet. Vi blir offer av kapitalismen som växer och på det sättet är det kapitalistiska samhällets gunstling demokratin som vi så mycket vill försvara. Inget fel i det men vi tror så ofta att den är så bra som möjligt fast den kan förbättras avsevärt och däribland ligger samhällsklyftorna och att alla borde respektera varandra men dessvärre blir det tvärtom om den blinda kapitalismen ökar. Ska det fortsätta så här så måste vi åtminstone börja sätta oss in i saker och försöka förstå vad saker beror på. Om vi inte gör det så kan jag garantera att vi är på väg in i en oerhört äcklig elitism som har vaggats in av kapitalet och ”demokratin”. Rätta dig in i det normala ledet där ingen tänker själv. Stick för fan inte ut i samhällets armé. 


Mitt namn är Nobody; My name is Nobody (1973)

 

  Jack Beauregard (Henry Fonda, 12 edsvurna män) är en legendarisk revolverman som gjort mycket för rättvisan i Western. Nu har han dock tänkt att dra sig tillbaka då det p.g.a. hans ryckte har gjort så att många skurkar vill hämnas honom. Det är dock inte bara skurkar som är efter honom utan han stalkas också av den äventyrslystne snabba revolvermannen Nobody (Terence Hill). Nobody menar att om Jack vill bli legendarisk så måste han sluta med stil och ta hand om något oövervinnerligt som t.ex. The Wild Bunch. Innan Jack kan dra sig tillbaka finns det några som mer en gärna ser att Jack får sitt ”rättmätige” öde i form utav en gravsten.

 

  Det här är en sådan där film som man njuter utav från början till slut. Om det inte är för den underhållande och välskrivna handlingen eller stämningen så är det också utav soundtracket som är fenomenalt och bidrar absolut till att det blir en bra upplevelse. Filmen är regisserad utav Tonino Valerii och skriven utav Fulvio Morsella och Ernesto Gastaldi på en idé från Sergio Leone. Det finns nästan ingenting att klaga på i denna film. Skådespeleriet är bra. Henry Fonda känns oerhört självklar som den blygsamt tröttsamma och rättfärdige Jack. Terence är som vanligt bra på att spela nyckfull och ivrig till gränsen på arrogant men fullt sprallig vilket Nobody är. Jean Martin och R.G. Armstrong som Sullivan respektive Honest John är också dem trovärdiga med respekt då den lite mer hale och förhandlingsbenägne Sullivan är rädd för den mer raka Honest John. Soundtracket består egentligen bara utav två låtar och dem har en positiv uppåt anda som sätter sig på huvudet. Den ena är ledmotivet med visslingar och den andra låten används lite mer när det blir skarpt läge och vi får tacka Ennio Morricone för dem känslorna i skapandet. Filmen har överlag en väldigt positiv ton även fast den handlar om rätt så allvarliga saker. Symbolen för Nobody skulle kunna tolkas som att när en gjorts sig redo för att duellera med någon så reduceras den man står inför till en intet. Eftersom den troligtvis kommer att sluta existera. Filmen handlar också om att skapandet utav legender och fanatism. Blir man verkligen först en legend när man dör? Vad ska man se upp till? Utöver detta bjuder denna film på mycket underhållning och en hel del roliga scener. Hela följetongen med korgen samt en av dem bästa comebackerna på ren rasism jag sätt tillhör dem roligare. Barduellen och filmens episka stund är också sköna scener.

 

  Det är överlag en mycket snygg, trevlig, rolig och underhållande film med bra musik och handling. Den tåls att ses om och om igen. Den får betyget: 4,5/5.

 
 

Meningen med Hugo (2012)

 

  Hugo är en väldigt grubblig person och för att lindra sina tankar så gör han alla knäppa saker han kommer på att göra. Det hela sätts ännu mera på sin spets när kärleken kommer in i Hugos liv och det finns mycket mer än bara livet i sig att fly ifrån. Vad ska han nu ta sig till?

 

  Denna komedi, som är regisserad utav Björn Engström och skriven utav Henrik Elmér som spelar Hugo, handlar om att fly från vardagen och vad det egentligen är som klassas som normalt. Det är t.ex. roligare att tänka sig en betydligt mer skruvad tillvaro än vad den verkligen ger känna till. Vem sätter reglerna och vem har rätt att döma vad som är normalt? Detta skildras väldigt bra i filmen som får en sammansatt historia ihop med delar utav Henrik Elmérs stand-up material i filmsketch-form. Henrik spelar rollen som Hugo bra och Nathalie Söderqvist som Helén är också mycket bra. Dem känns naturligt trovärdiga i rollerna och en gissning ligger i att Hugo är väldigt nära Henrik själv som karaktär. Alla andra roller görs kompetent. En av favoritscenerna är när Hugo leker önskefisk och en annan är simpel med sång på buss. Tycker filmen har mycket att säga och det finns en hel del saker som vi kanske inte borde ta så allvarligt som vi gör och framför allt akta oss för att stöta ut människor. Filmen har fått ett snyggt djup och ljussättningen funkar allt som ofta. Ibland får en känslan av sent 90-tal eller tidigt in på 2000. Min gissning är dock att det bara är en känsla en ett riktigt faktum. Det kan dock ha varit något som medvetet eftersträvades.

 

  Det är en trevlig film med mycket skratt och allvar och med en fin kärlekshistoria inbakad i det hela. Betyget blir: 4/5

 

1.3 Volcano

  Vad ska man då säga av avsnitt tre utav South Park säsong 1? Vi får följa våra vänner på jakt med farbror Jimbo och hans vän Ned som har en voicebox. Detta avsnitt driver med jakt, krigsveteraner, vapen- och skjutgalna amerikaner i stort, status i att jaga, att kringgå lagar, konstiga skräckhistorier, filmen Vulcano och dumma instruktionsfilmer osv. Det finns att ta på med andra ord. Ta bara att det förväntas från Jimbo och Ned att Stan ska kunna skjuta djur för att det är det som förväntas av en kille eftersom man annars inte är en man enligt dem. Det är en stor drift med macho-kulturen där det per definition ska vara häftigt att jaga. Det visas att man också kringgår lagar genom att skrika en fras om att de blir attackerade av ett djur så kan dem skjuta det. Illustreras bra när helt ofarliga djur dödas genom detta trick. Överdrivna skjutvapen som raket gevär och bazooka är också ett sätt att påvisa vapengalna och en macho-kultur kring vapen och vapenlagar. Riktiga män ska också dricka alkohol vilket påvisas i att Jimbo och Ned inte fattar att smågrabbar troligtvis inte dricker. Scuzzlebutt illustrerar det knäppa med spökhistorier eller mer riktigt historier om sådana som bigfoot osv. Det blir tydligt när han faktiskt tycks existera. Skyddsvideon för lava illustrerar dumma amerikaner som går på att om man visar något dumt så gör man likadant utan att tänka om det funkar. Påvisar nog snarare dumma människor men i alla fall ett rätt roligt sätt att påvisa det på. Staten läxar upp och så gör man så och det skiter sig. ”Duck and cover”. Förvirringen som det inger att skjuta ofarliga djur tar sig tillslut känna i slutet men så går det när man vill skjuta på precis allt. ”it’s coming right for us”


1.2 Weight gain 4000

  I det andra avsnittet så bearbetas ämnen som hur hysterin kan vara över att det kommer en kändis till en liten stad. Kathie Lee Gifford kommer nämligen till South Park p.g.a. att Eric Cartman vunnit en uppsatstävling där man skulle skriva om hur man skulle rädda världen. Hela staden blir i alla fall uppspelt över detta och borgmästaren ser sin chans till att fixa något mycket bra för sin framtid. Cartman blir beordrad att komma i form till prisutdelningen eftersom han är lite överviktig. Prisutdelningen ska ju skötas utav Kathie och sändas i TV så det är ju bra om det ser bra ut. Eric Cartman äter sedan Weight gain 4000 för att komma i form och som en hel del andra människor så tror då Cartman att det räcker med att bara äta det utan att träna. Det hela speglar på en hel del människors oförstående och emellanåt lathet till att komma i form och tror att det hjälper med enkla medel då det i själva verket gäller att jobba för det. Andrahands handlingen i detta avsnitt då Mr. Garrison har en hämnd att utkräva på Kathie Lee som tillslut handlar om att han vill döda henne är ett utmärkt sätt att introducera Garrisons schizofrena förhållande med Mr. Hat (han själv). Det är så smart gjort emellanåt att man blir stum av beundran. Det dyker även upp en massa små filmreferenser och citat här och var som jag egentligen inte kan sätta finger på vilka filmer det är men ändå funkar det. Drivandet med att borgmästaren bara vill att Chef ska sjunga för Kathie är att det kan vara bra att en mörkhyad sjunger det så får hon pluspoäng för det. I övrigt är handlingen rasistisk men driver ju med sådana företeelser och att det är så många toppar tänker att det ska se bra ut utåt sätt. Poliser som är tröga och har dåligt minne drivs det också med rätt kraftigt då officer Barbrady är en sådan. Han kan inte själv komma ihåg vad han tipsar om. Att Mr. Garrison får beröm samt testar olika utseenden på ett gevär är i sig en drift kring Amerikas fixering vid vapen och att det gäller inte bara att ha ett utan det ska se coolt ut också. Detta var lite om avsnitt nummer två. Det finns säkert betydligt mer att fragmentera och eventuellt diskutera i alla avsnitt. Kan ju vara bra om jag låter er slippa att läsa långa uppsatser utav detta. 


RSS 2.0