Scooby-Doo och Cyber Jakten; Scooby-Doo and the Cyber Chase (2001)

 

The Mystery Gang ska besöka deras vän Eric som har skapat ett spel baserat på dem. Väl där har det skett en olycka med en partikelomvändarmaskin som man kan stråla saker in och ut ifrån en dator och tvärtom. Ett Fantom-virus har släppts lös och det blir Mysteriegängets uppgift att fånga in det. Det ska visa sig vara betydligt svårare än vad man kan tro.

 

  För er som är bekanta med Scooby-Doo sedan tidigare så vet ni i princip vad ni kan vänta er att få i denna animerade film. Det finns en del slapstick-skämt och en del andra skämt och emellanåt baserade på att Shaggy är mesig eller att Scooby-Doo larvar sig. Jag tycker definitivt att det funkar när man är på humör för det och jag tittar nog hellre på någon utav dem animerade filmerna än spelfilmerna som kommit på 2000-talet. Storyn håller för vad det är och man vet vad man får. Ett mysterium som ska lösas från början till slut och det är ändå smått underhållande på vägen samt att det är animerat och mycket utav det som händer kan man köpa pga. det. Jag har bara tittat på den engelskspråkiga versionen och där tycker jag att röstskådisarna sköter sig bra. Rösten till Shaggy och Scooby sköts utav Scott Innes och det är väl det han här mest känd för från slutet utav 90-talet och framåt. Andra röstskådisar som är med är Joe Alaskey (Wembley), Bob Bergen (Eric Staufner), Grey Griffin (Daphne), Tom Kane (Robert Kaufman, Mikey Kelly (Bill McLemore), Gary Anthony Stugis (Fantomviruset), B.J.Ward (Velma) och Frank Welker (Fred). Av dem måste ju Frank Welker vara mest känd som rösterna till Megatron och Galvatron samt Soundwave och Shockwave så som i dem nya transformersfilmerna som den gamla från 1986 samt serien innan. De andra är med i lite andra animerade filmer samt tv-spel och tv-serier och framför allt då som röstskådespelare. Den svenska röstlistan är rätt ambitiös med bl.a. Anders Nilsson, Anna Book, Linus och Hans Wahlgren. Mark Turosz som skrivit storyn har bara skrivit till två Scooby-filmer till samt ett avsnitt till en serie och ett Tom & Jerry avsnitt till en serie från 2007. Det finns tre partier i filmen som enbart är tråkig utfyllnad och det är när montagen dyker upp och saker som dem gör upprepas fast i olika små variationer och funktionen är enkel eftersom syftet borde vara att generera skratt hos barn. Det tänker jag mig att man lätt får också bara det är lite tokiga grejer som händer.

 

  En rolig grej jag själv tycker om med denna film är vad fasligt nära 3D-skrivaren dem är i handlingen. Mycket kul att det nu går att skriva ut saker i 3d men här kan dem få ut levande ting samt stråla in levande ting i cyberspace. Rätt så intressant. Om det skulle gå så skulle det vara rätt nära en teleport som strålar en från ett ställe till ett annat. Mycket intressant att fundera kring.

 

  Överlag tycker jag den här filmen är godtyckligt underhållande och man vet vad man får utav den här typen utav film och man kollar ju bara på den för att man är sugen på just det. Den får betyget 2,5/5

 

You got a problem without knowing it - Jag vill stagediva! del. 48

  Ibland har man helt enkelt inte lust med saker eller så är det bara så att man inbillar sig det och ställer till med tankebanor i huvudet som en inte vill syssla med. En börjar tro att det är på ett visst sätt bara för att man är trött, arg och irriterad. Vi blir trångsynta och börjar få för oss grejer som inte stämmer. Tänker konstiga tankar om en person på ett negativt sätt och börjar tro att denne gör saker bara för att rädda sitt egna ego. Till viss del är det säker rätt och på ett annat eller flera också helt fel. Det finns inte en komplett sanning om skeendet oavsett om det är precis det som ter sig. Det finns flera. Om en vill försöka förstå det så har det att göra med en mängd olika sätt att tänka på. En själv är oftast så fast förankrad i sitt eget sätt att tänka och när en blir trött så blir det givetvis betydligt mer åt det hållet. När jag sedan lugnat ner mig dyker alla andra anledningar, förklaringar och scenarion upp. Så här skulle det givetvis också kunna vara och det här och det här skulle definitivt också kunna hända. I min stora ilska och trötthet så famlar jag runt och blir lätt retad på andra saker än just det som jag i grunden är irriterad och arg på. Jag letar mig runt och tar felbeslut skriver något i halvaffekt utan att tänka klart. Vips så ångrar jag mig och kommer på att det jag är arg på handlar inte om det där och det som stör mig med den grejen kan jag formulera bättre och är inte rätt fokus just nu. Det är alltid lättare att lägga rätt fokus och kritik på saker när en inte är arg, irriterad och trött. Så en rätt form utav beslut hamnar i att köra på och sedan ta upp saker vid rätt tillfälle. Jag tror på att göra saker men jag tror inte på att göra saker utan att reflektera över varför man gör dem. Det provocerar mig enormt när en del tycker att det dem gör är så självklart och att andra i princip ska tycka att det är lika självklart. Det är ungefär som om det inte skulle gå att tänka annorlunda men det går det ju givetvis. Det är som att dem knappt förstår att det går att tänka annorlunda. Mycket vanligt bland dessa är att oftast närmar dem sig andra tankesätt med att dem inte förstår sig på det här. Det tror jag är helt fel väg som inte leder någon vart. Inte till lösningar i alla fall. Jag tror definitivt att man inte kan förstå allt men om man inte ens försöker som kommer man inte alls närheten.


Ensam kvar! - Jag vill stagediva! del. 47

Det är många som är förvirrade i denna tid med information som är lättillgängligare än någonsin och samtidigt finns det också betydligt mycket mer information att tillgå än någonsin. I dessa tider anser jag att det är betydligt viktigare att försöka sätta sig in i saker och försöka förstå än tvärtom för det handlar i min logik om att om en inte försöker förstå så kan en inte veta. I min mening låter det mycket rimligt. Om det är rätt eller inte kan jag inte säga det låter bara, i min värld, oerhört logiskt. Vidare anser jag det också logiskt att blanda information en tar in så att en inte bara bejakar saker som bekräftar ens egna teser eller bara tar in saker som en gillar för då kan en heller inte utvecklas och förstå om det nu är utvecklas man vill? Många går ju runt med idéen att man är på ett visst sätt och då är dömd att vara så vilket inte riktigt är sant. Vi utvecklas och lär oss saker hela tiden och blir på så vis versioner utav oss själva. En viktig sak i detta med att ta in information och massor utav sådan är samtidigt att ifrågasätta och ställa frågor istället för att bara köpa saker för sanningar i rädslan för att sticka ut. I och med att ställa frågor så utvecklas du och hittar nya svar och kommer till nya slutsatser. Självklarheter är farliga saker och leder oftast till att vi inte ser oss själva om hur vi är. Det gällande vilken åskådning du en har eller ser dig tillhöra.

 

  I och med denna introduktion så går jag vidare till det jag tycker är intressant men samtidigt skrämmande gällande den stora tillgången till information i dagens samhälle. Jag tänker naturligtvis på dem som tagit vägen att bli nazister och gått med i NMR plus Nordfront. Dessa rörelser och människorna i dem är inte intresserade utav någon annan information än den dem själva sprider. Alla andra nyheter är lögn och deras sanning är den ända rätta. En hel del utav dem är förintelseförnekare och hur man kan vara det är ganska obegripligt med tanke på hur mycket information som finns om det motsatta och även att det finns en stor mängd personer som överlevt förintelsen. Det hela är som en motrevolution till informationssamhället samt en hjärntvättad kamp mot en vision dem ”tror” övertygat på. Mycket av anledningen till att dem som hamnar här gör det bygger på vilsenhet och utanförskap och sökandet efter en gemenskap. Finns det då också för mycket information i samhället blir det tacknämligt när någon säger att det mesta är lögn och att dem sitter på sanningen. Vi människor har fostrats till att i grunden vara lata och nöja oss med att bli lotsade framåt oavsett om det är samhället med det rådande styret eller om det är enkla uppgifter på ett jobb. Därför kan det bli lätt att haka på vad som helst för dem som inte har nått sammanhang och känner sig vilsna. Dock blir vi också stimulerade utav när vi utfört något och där kan enkelheten hjälpa oss då vi blir nyttan i ett system och inte enkelt tränat för våran egen hälsas skull eller tvingat oss till ett mål.

 

  Det rådande samhällsklimatet har dock bidragit till att jag nog tycker det är lättare än någonsin att utreda frågan om vilka som är rasister/nazister eller inte? I och med NMR och Nordfront så står det klart att dem är nazister och rasister för att dem vill ju rensa ut hela Sverige på invandrare i alla led. Ingen får tillslut vara kvar då det ska gå i processer i olika led. Det är oerhört tydligt vad deras agenda är och ingen tveksamhet i hur lite vissa människor är värda i deras anseenden. Har också svårt att tänka mig att dem skulle kunna växa mer än dem gjort. Det beror på hur många vilsna ungdomar dem kan lyckas värva för vanliga människor ogillar ändå nazism så mycket att dem inte kommer att ansluta sig till någon sådan rörelse. Men oavsett vad så är det här det största nazist/rasist tillhållet. Vad det sedan gäller vårt främlingsfientliga parti i riksdagen som heter SD så råder det lite olika delade meningar. Själv så tänker jag att en rimlig siffra utav rasister i detta parti är någonstans mellan 30-40%. Allt handlar egentligen om vad vi definierar vad en rasist är. Enligt mig är det en person som innerligt hatar alternativt ogillar människor från andra länder och det särskilt om deras hudfärg och kulturella inslag sticker ut alldeles för mycket från en infödd svensk. Dessutom praktiserar det öppet och allt som sägs angående invandrare etc. enbart är nedlåtande och uppsåten är negativt menad. Det som senare ännu mera skulle definiera en rasist är hur en person skulle agera om det låg en person skadad på backen från ett annat land eller ursprung och inte stämma överens med ditt men i behov utav akuthjälp och du då inte skulle hjälpa den men du skulle det om det var en som stämde överens med ditt ursprung och land. Då skulle jag säga att du definitiv skulle vara en riktig rasist. Jag är dock övertygad om att en överväldigad majoritet utav befolkningen skulle hjälpa denna person om nöden krävde det. Egentligen skulle jag vilja prata om fördomar istället för rasism eftersom det finns många som blir för tidigt stämplade som rasister utan att på riktigt vara det. Jag menar att stämpeln inte öppnar för dialog utan mer eller mindre exkluderar och säger att vi inte har något att prata om fast det egentligen är helt tvärtom. Jag anser detta förhållningssätt är mer humant eftersom alla ska prata och diskutera och det om allt. Att inte våga säga och uttrycka är på ett sätt en viss diskriminering och exkluderar människor. Man är inte rasist om man tar upp problem som har att göra med invandring och man är heller inte islamofob så fort man kritiserar något som har med islam att göra. Är man kristendomofob om man kritiserar kristendomen? Så fort man gör tabu om att prata om saker eller läser in vad en annan människa skulle ta illa av att höra är man nog lite mer den som sitter på fördomarna och inte riktigt fungerar socialt. För allas skull ser jag det mest bäst om vi inte stämplar rasist i ansiktet på människor. För i och med mitt exempel på riktig rasism här ovanför så blir det nog tillslut några få rasister och nazisterna som står ensamma kvar


The Kyckling Song - Jag vill Stagediva! - del. 46

  Hur upplever man det så här efter påskafton? Var det som väntat eller var det bättre? Fyller påsken sin funktion fortfarande? Det här är frågor jag ställer mig på påskdagen. Anledningen till det är att jag väldigt länge tycker att påsken har varit en blek kopia utav julen. Ägg istället för julklappar. Nästan samma sak fast med lite färre rätter till maten alternativt sämre alternativ av rätter även fast kanske just ägg är ett oerhört bättre alternativ för Janson eller ”dopp i grytan”. Stämningen inför påsken är aldrig heller den samma som inför julen. Julens stämning byggs upp mer i förväg och jag tror att vi längtar efter den mer i mörkret då vi ser ett fint tillfälle att samla släkt och vänner till middag samt glädje och allmän trivsel. Påsken får nog inte samma status just pga. att vårkänslor har tagit över, det är ljusare ute och att det just är en B-sida utav julen. Nog för att det är oerhört fint med påskris med gula och röda fjädrar i så hjälper det inte till med att bygga upp det hela. Det är dock ett skönt avbräck för att få lite extra ledigt vilket en kan behöva ibland. Högtiderna är också väldigt anpassade till just barnen så att dem antingen får julklappar till jul eller påskägg med godis i vid påsken. Visst är det då något roligare att få en massa olika julklappar än ett ägg med godis i? Inte vet jag men känslan är att det kapitala i första exemplet väger tyngre än godis. Årets påskafton upplevde jag ändå något bättre än på länge. Vet ej om det har att göra med att jag själv dragit ned förväntningarna på det avsevärt eller om det var för att vi var betydligt färre som var med och firade den ute hos mina föräldrar. Det var vi och bror med familj. Mycket trevlig avskalat och skoj. Pratandes om det senaste och bygga med kapplastavar med mina brorssöner. Funktionen som dem flesta högtider finner i vårat lite mer moderna samhälle till skillnaden från förr är att den religiösa aspekten i det hela har försvunnit mer i dagens mening och fokuset ligger på att vi samlas och har trevligt ihop med en doft av något gammalt i bakgrunden. Visst så kan en se att det blir någon annan form utav religiös innebörd. Det blir något sorts bevarande utav något gammalt med kulturfärgande innebörd som om måltiden och träffarna måste ha något tema fast det egentligen inte behövs. För mig inger just temana en viss mysfaktor och det beror nog mest på att en har växt upp med det. Förhoppningarna en haft i sin uppväxt och känslorna kring det är det som gör att en ändå känner lite mer och kan uppskatta det rätt mycket ändå även fast det egentligen bara är en grej som man firar för att det är mysigt. I år tyckte jag att det var en bra påsk och en bidragande orsak till det var omständigheterna runt omkring samt det oerhört avskalade i det. Även fast det är kul att träffa hela familjen så blev denna ändå bra på något sätt. Påsken kanske behövs just för det mysiga runt omkring. I övrigt är det nästan som en variant utav The Kyckling Song.


The Bank Job (2008)

 

Terry Leather (Jason Statham) äger en bilfirma som det går ganska knackigt för. En dag blir han erbjuden en bombsäker bankstöt på Baker Street utav sin fördetta kärlek Martine Lowe (Saffron Burrows). Han samlar ihop ett team av gamla vänner för att utföra den. Det han inte vet är att det i sin tur är för att komma åt innehållet i ett speciellt bankfack. Vad mer döljer sig i denna högt använda bank bland så väl politiker som skurkar?

 

  Denna Roger Donaldson regisserade film är baserad på verkliga händelser i England på 1970-talet med korrumperade poliser, sexskandaler bland politiker och kungahus samt frihetskämpande terrorister. Det här är en av Jason Stathams bästa filmer skådespelarmässigt då han inte känns överdriven, malplacerad eller att dialogen känns onaturlig. Han kommer lätt till sin rätta i en, som det känns för honom, naturlig miljö. Saffron Burrows känns också väldigt naturlig i sin roll och med sitt dubbelspel och hennes och Jasons karaktärs förflutna så blir det inte konfliktlöst vilket vävs bra in i handlingen. Övriga roller görs också med väldigt bra insatser fast med skådisar som jag bara känner till lite så där. James Faulkner är nog den jag känner till mest utav dessa och som dem andra så gör även han en stabil insats. Storyn är noga ihop vävd och som sagt tidigare så bygger den på värkliga händelser. Vet inte hur mycket som är gjort för att fungera som en film men det är ju möjligt att en del utav utspelet efter stöten och hur dem fick jobbet och vilka som utförde det kan ha varit något annorlunda. Miljöerna känns trovärdiga och en annan får en känsla i kroppen att jag skulle vilja varit med på 70-talet. Snygga kamerasättningar med fina vinklar och ljus får den där lite skitiga stämningen som det oftast målas upp i brittiska filmer. En del får en viss Snatch och Lock Stock-känsla över denna film och även fast det inte är en renodlad sådan film så kan jag verkligen förstå att man kan få det utav den. De filmerna bygger ju på att det är många som är inblandade och att handlingarna får oväntade och tragikomiska vändningar. Vilket kan kännas igen även i denna film fast långt ifrån så skruvade och halvt överdrivna som i nämnda filmer. Är det då värt att se denna film? Ja det tycker jag absolut att det är. Den bjuder på spänning, humor bra skådespeleri och lite action. Klart sevärd och den får betyget. 4/5

 

Jumanji (1995)

Alan Parrish (Robin Williams) hittar ett gammalt brädspel vid en byggarbetsplats. Senare samma kväll börjar han spela det med sin vän Sarah Whittle (Bonnie Hunt). Av ett mystiskt meddelande blir Alan fånge i spelet i 26 år tills någon spelar ut honom. Nu måste han slutföra det påbörjade spelet med alla inblandade.

 

  Denna film regisserad utav Joe Johnston baserad på en bok utav Chris van Allsburg handlar om ett galet, skruvat, farligt samt spännande brädspel som utsätter spelarna för dem mest märkliga saker man kan tänka sig och på så sätt också försvårar för spelarna att slutföra spelet. Filmen flöt också på vågen utöver succén med Jurassic Park och använde sig av kunskaper i effekterna från den filmen till att inspirera effekterna i Jumanji. Det lyckas dock inte helt och hållet då särskilt effekterna för aporna är rätt dåliga även om det säkert var det bästa dem kunde uppnå med den tidens effekter. Dock känns det tvivelaktigt då några utav dem andra effekterna i filmen är bättre men inte särskilt mycket. Blomman är exceptionellt dålig. Tänker mig dock att 1995 så gjorde man väl så gott man kunde och jag tror att det är nedlagt hjärta och själ i detta. Filmens behållning är dock den skruvade handlingen med ett intressant koncept. Undrar om en skulle våga spela spelet? Robin Williams är också en av filmens behållningar och då han efter 26 år kommer ut ur spelet springer han runt som en liten pojke i en vuxens kropp. Det finns dock en del scener då detta glöms bort litegrann och det delvis i romansen mellan hann och Sarah Whittle i vuxen ålder. Jägaren som kommer ut ur spelet är också en favoritidé då den ska få Alan att känna sig som en jagad trofé. Jägaren spelad utav en fantastisk Jonathan Hyde och som också spelar Alans far. Vidare bör också David Alan Grier som Carl Bentley som gör ett utmärkt jobb som oerhört förvirrad polis som råkar ut för dem allt märkligaste saker tagna helt från sin kontext vilket måste göra det hela ännu märkligare. En annan sak värt att nämna är att Kirsten Dunst är med i en tidig roll som Judy Shepard som är en utav ungarna som spelar spelet och får ut Alan. Filmen har ett stort underhållningsvärde med en hel del komiska aspekter och ett intressant koncept som tema. Det hjälper dock inte för att lyfta upp det. Robin Williams och den bitvis skruvade humorn är filmens behållning. Ett litet extra plus för slutet som ger det hela en extra krydda. Betyget får bli 3/5.

 

Stora Vänliga Jätten; The Big Friendly Giant (2016)

 

10-åriga Sophie (Ruby Barnhill) bor på ett barnhem i London. Hon är ofta uppe på nätterna då hon inte kan sova. En sådan natt råkar hon upptäcka en jätte som smyger runt i staden. Jätten har inget val mer än att ta med henne till Jättarnas land. Väl där uppenbarar det sig ett stort problem då det visar sig att Den stora vänliga jätten (Mark Rylance) är den ända utav dem som inte äter människor och dem andra har fått upp en vittrande doft.

 

  Denna Steven Spielberg regisserade film bygger på Roald Dahls bok med samma namn. Filmen är oerhört välanimerad och en tror emellanåt att det är värkligt men så kommer det scener då en påminns om att det faktiskt är animerat. Jag gillar hur dem har fått till jättarnas utseenden och lyckats få det hela att passa in och verka halvt trovärdigt. Skönaste stämningen i filmen är när SVJ smyger runt i London i början samt att man får se hans hems uppbyggnad invändigt. Röstskådespeleriet är bra men trots detta så tröttnar jag ganska snart på SVJ:s snubblande med orden. Visst är det charmigt ibland men i längden så blir det bara rätt tröttande. Filmen känns som en riktig feelgood-film rakt igenom fast utan den där extra kryddan som gör att man bryr sig lite extra. Det känns hela tiden som att det är gjort för att det ska sluta bra. Slutet känns också så oerhört ansträngt för storyns skull men det kanske också var en nödvändig lösning. Denna film är dock inte så bra som en kan tro. Den får betyget 2/5.

 

Alla är sjuka - Jag vill stagediva! del. 45

  Det är märkligt det här med livet. Vad man kan hamna i under bara ett par veckor och det efter ett spann då det inte händer så mycket konstigt som sticker ut. Har dem senaste veckorna lyckats ha bedriften att bevittna två händelser var utav den första (som jag dessutom hamnade i) kan bli resultatet om fel personer bevittnar händelse nummer två. Vidare skriver jag detta med vetskapen om att det händer ju givetvis stora och små händelser hela tiden utav både konstig och icke-konstig karaktär men en utav dessa tillhör absolut topp 3 utav störda  saker en har varit med om. Nu till händelserna.

 

  För några helger sedan, tror att det i skrivande stund är uppe i sex, så råkade jag och en kompis utför dessa nazister, som har kommit tillbaka i större anhang dem senare åren. Det sägs att det alltid funnits nazister och rasister i vår stad i omgångar och i olika storlekar på grupper och gäng dem tillhör. Dessutom skall dem ha varit ute och festat mycket, men trots detta har en inte sätt så mycket som röken utav dem. Mina upplevelser visar dock inte så mycket på det, och då bör sägas att jag har varit ute en hel del i mina dagar i denna stad. Jag och min kompis var i alla fall på en pub i staden för att kolla på en av våra bandmedlemmars coverband när dem en lördags kväll spelade på puben. Det var en ganska bra kväll fast med en genomgående kuslig stämning. Upplevelsen var i form utav att det någonstans ligger ett hot i luften och det visade sig under kvällen att det inte bara var vi som upplevt detta. Jag och min kompis bestämde oss för att dra vid 0.00 tiden och när jag väl kommit ut så hörde jag någon som skrek: ”Sieg heil”. Ungefär 99 % av världens befolkning skulle reagera på ett sådant utskrik då det garanterat är ungefär hälften som skulle reagera på att någon skriker över huvud taget. Min kompis ville köpa en veggorulle så han bestämde sig för att gå in i pizzerian intill puben och då gick en person från sällskapet utav 3 som tillhörde ”Sieg Heils”-skriket in och frågade mig medans min kompis beställde om jag är syndikalist. Var av jag svarade direkt att jag inte är det. Han insisterade på att jag är lik en person som är det var av jag sade igen att jag inte är det. När vi går ut bestämde jag att jag och min kompis skulle göra följe ett tag eftersom det låg en hotbild i luften. Jag berättade ganska omgående för min vän vad personen hade frågat för något. Hans reaktion på det hela blev att han vände sig om och gjorde tecknet ”för vad då” med axlar och armar. Det resulterade i att dem började gå efter oss och först skrikandes bl.a.: ”Varför gör ni grimaser?” ”Ni måste ju stå upp för vad ni är eller kan ni inte argumentera för vad ni är?”. Vi fortsatte att bara gå. Enligt mig är det en taktik för att inte ge dem det dem vill ha och för att dem troligtvis tröttnar fortare då. Var utav slagsmål nog är det dem egentligen var utefter och det blir alldeles strax ännu tydligare. Efter några sneglingar över axeln när vi gått så har jag konstaterat att dem är tillräckligt nära för att bara kunna hoppa på en om dem skulle vilja det så därför valde jag att sluta att gå och vände mig om för att på något sätt få dem på en annan bana. Dem fortsatte att tjata om att vi måste stå för vad vi tycker och argumentera för vår sak samt undra varför vi gör grimaser. Jag gick igenom för dem att jag inte kunde säga att jag är syndikalist eftersom jag inte är det. Jag påpekade för fel person att det inte var jag som gjorde grimas och dem påstod det. Bygger på samma logik som att det var jag som gjorde grimas. En av dessa herrar var bara till bröstet på mig i längd men han stod nu och skrek framför mig att vi ska stå för vad vi är. Hans tröge kompis, som såg ut att kunna trilla på backen när som helst, var den som tjatat om att vi säger att vi inte är nått fast vi är det. När jag nu börjat tröttna på att förklara att vi inte är syndikalister fast jag gjorde det ändå sa han att dem är nazister. Allvarligt talat så brydde jag mig inte i det här ögonblicket men uttryckte ett ”Grattis, vill ni va det så va det” och lade till att dem ska ge sig.  Då kom det ännu en gång att vi måste stå för vad vi är. Här sa jag åter igen att vi inte kan stå för något vi inte är. Det har blivit ett litet avstånd mellan mig och den korta killen. Han säger: ”Vi är i alla fall nazister. Sieg Heil”. Nu så fick både jag och min kompis nog och sa att dem fick ta och ge sig. ”Vi vill er inget.” De började sakta gå åt det andra hållet. Murket halv-övertygade av både oss och en tjej som hängde med dem. Efter detta blev det en lång omväg hem.

  Det är händelser som denna som får en att tappa förtroendet för mänskligheten. Vi är inte så smarta som vi tror. Det är rätt så intressant att vi känner oss så hotade utav varandra och det ännu mer på fyllan. Ungefär som att vår primitivaste sida växer till liv då och är en inte smart på riktigt, ja då blir det där efter.

 

  Nästa händelse är en sak som göder hatet hos personer som figurerar i händelse ett. Det vi kan dra slutsatsen av utav dessa är att vi bara är människor och vi formas där efter utav vad som händer oss o.s.v.. Nu till händelse två. Jag var och handlade på en av dem större livsmedelsbutikerna i stan och när jag väl hade kommit till kassan så fick jag bevittna något jag aldrig trodde jag skulle få bevittna. En annan har bara hört rasister berätta om sådana här händelser och då tagit dem med en nypa salt eller tänkt att det bara är dem individerna som kan klandras. Så är det fortfarande men det är ett bevis på att det finns dem som utnyttjar systemet i alla led och på olika sätt. Framför mig stod en mörkhyad herre i säkert 50 års ålder och han hade lagt upp fyra påsar potatis á 10kr/styck per medlem. Mellan varje påse låg en pinne för nästa kund. Personen ifråga tror dock att han kan köpa alla fyra påsarna men det hela gäller bara per kund. Vid det här laget kom en av hans kompisar fram till kassan när nästa påse skulle betalas. Det pratas lite. Samtidigt skjuts en korg med diverse varor i framåt lite succesivt för att passera kassan. Kassörskan poängterade att korgen ska stanna på rätt sida av bandet. Det slutas dra i korgen. Kompis nummer tre kom till kassan och betalade potatispåse nummer tre, Några ord växlades och korgen började skjutas på igen. Hon i kassan poängterade åter en gång att korgen ska stanna där. Den är dock nu på andra sidan bandet och han som stod och pratade och betalade potatispåse nummer ett plockade upp varorna på bandet på andra sidan kassan. Själv har jag mest stått och funderat på vad det är jag ser och när personen började plocka upp varorna tänkte jag att han tillslut fattat att han inte skulle få varorna. När detta skedde stod samtidigt person nummer fyra och pratade med kassörskan och förvirring rådde. Rullbandet körde ner varorna och dem stod sedan och packade ned dem i en kasse och skrattade. Kassörskan såg uppgiven ut och jag fattade inte så mycket. Jag kommenterade det inte ens till henne eftersom jag inte riktigt förstod vad jag hade sätt. ”Kunde dem? Nej, dem betalade nog inte för mjöl, socker och ägg.” Var det jag tänkte sen på parkeringen. De snodde det med hjälp av förvirring och att dem var flera. För inte kan dem ha betalat eftersom det aldrig scannades. Tänker vidare att hon kunde ju eller borde haft en knapp att trycka på för att tillkalla hjälp om hon tyckte det behövdes. Jag fattade inte vad som hände förrän när det var försent.

 

  Det här är händelser en knappt tror på förrän en får se dem och vara med om dem. Jag är ganska så övertygad om att det som hände i händelse nummer två gjorde med flit för att skapa förvirring och att på så sätt få hem en del varor ”gratis”. Det är dock bara dessa individer som kan klandras för det men klart finns det dem som utnyttjar systemet men det tragiska är att det finns det överallt och det oavsett ursprung, bakgrund, etnicitet och kön etc.. Det finns rötägg överallt. Dessvärre göder händelse två personer som händelse ett handlar om eftersom dem kan använda det som bevis. Allt har konsekvenser. Båda sorterna existerar p.g.a. att det inte kommit till rätta med att lösa vissa problem i samhället och dem flesta utav dem handlar om att det diskuteras för lite och att det saknas pengar. Om samhället hade varit mer utjämnat så skulle det finnas färre utav både ettan och tvåan. Dessvärre värkar intresset ligga på att det ska vara denna nivå just nu. Vad det beror på får jag ta i ett annat inlägg. Nu nöjer jag mig för stunden.


Moskau - Jag vill stagediva! del. 44

Tänkte egentligen kanske inte skriva om detta men det fick bli så ändå. Det jag bevittnat är att laganda slår klass. För det är just det. Det svenska landslaget är i VM pga. stort jävla jobb och lagandan att stå upp för varandra i varenda situation. Klassmässigt var vi definitivt utspelade men försvaret jobbade bra, Olsen räddade och italienarna sköt utanför. Det känns nästan som om vi har vunnit VM med tanke på den stora bragden att slå ut ett av världens fyra bästa landslag. Nu känns det som att stordåden är slut då vi slagit ut Nederländerna, vunnit en match mot Frankrike och slagit ut Italien genom att hålla nollan i två möten mot dem. Det är resultat som skulle kunnat betyda VM-guld om det redan var VM. Nu är det ju inte så utan vi tog oss dit. Vad ska nu hända? Ger mig fan på att vi möter Island i gruppspelet och förlorar. Nu kan vi inte göra det pga. seedningen inför lottningen till gruppspelet i VM men det är kul att fantisera och i detta fall negativt. Något jag blev förvånad över är att jag tydligen brydde mig om detta så mycket ändå. Jag brukar ju nästan kokettera med att nationalism ungefär är 3 % för mig. Nu kanske det hade gått upp till 10. En fundering är att känslan för sporten är större än nationskänslan samtidigt som att det kändes att det var något speciellt på gång. Vidare så är det ju kul med en underdog som slår uppåt. Ungefär som när Leicester vann Premier League. Även fast en inte höll på dem kunde en tycka att det var kul. Oavsett vad så känns det som om vad som helst kan hända med detta landslag och det hela avgörs i Ryssland. Utöver matchens alla situationer och svett som rann när man iakttog Italiens alla chanser att försöka göra 1-0 samt det enorma firandet efteråt, som inkluderade trashandet av kanal 5:s  intervjubord, så är jag intresserad utav den otroligt karismatiske domaren Antonio Mateu Lahoz samt rapporten om slagsmål på pressläktaren. Det sistnämnda nämns av kommentatorerna och nämns i princip aldrig mer. Ungefär som om det bara fick passera revy. Hittar heller inget om det när jag söker på det och inte heller någon som hittat något på det. Åter till domaren som jag tyckte hade en mycket bra nivå i matchen och då var oerhört konsekvent på ett bra sätt gällande straffsituationer m.m. dessutom hade han en karaktär med en blick som man verkligen inte lekte med. Såg han irriterad ut så var han det. Tveksammaste beslutet var när han väl varnade Olsen. Det skulle han ha gjort tidigare. Fanns bättre situationer som var klarare för ändamålet maskning. Nedhoppningen ser det ändå ut som om han är tvungen att göra för att han är i moment att göra ett eventuellt annat ingripande.

 

  Hur ser jag då på att fotbolls-VM ska gå i Ryssland? Jag är faktiskt positivt inställd till detta. Även fast jag tycker att Ryssland i sig är en oerhört tveksam nation med många olika former av diskrimineringsnormer, maktdemonstrationer, marionetstyre en befolkning som succesivt fått det bättre och ändå stora klyftor, där majoriteten ändå har det dåligt ställt, så kommer detta betyda oerhört mycket för den ryska befolkningen och det särskilt om det blir framgångar för hemmanationen. I ett land så stort att det blir näst intill omöjligt att styra det så är Moskva huvudstaden där det tillslut avgörs. I staden som är omöjlig att inta och besegra som en symbol för det ryska imperiet. Det kommer bli andra bullar med bollen på gräset som det avgörande vapnet. Må bästa land vinna och en sak är säker det är inte Ryssland. 


Outside the law; Hors la loi (2010)

 

De tre bröderna Saïd, Massoud och Abdelkader hamnar, efter ett självständighetsuppror för Algeriet, i olika öden i Frankrike men efter en tid så sammansluts dem igen. Nu börjar ett liv där vägen att nå självständighet för Algeriet tar nya vägar. Brödernas olika egenskaper kan komma väl till pass men twister uppstår då det visar sig att bara en utav dem enbart vill försörja sig.

 

  Denna Rachid Bouchareb regisserade film berör så många ämnen på ett mycket bra sätt och den blandar in dem så att allt får plats under samma tak utan att det inte blir tradigt och en får tänka till och bli berörd utav det i nästan lika stora delar. Ämnena som berörs är bl.a. nationalism, hur en kamp för självständighet ska föras, krig och terrorism, drömjobbet (hur försörjer man sig i ett nytt land), brödraskap, svek, kärlek och lite religion. Den lämnar en med rätt mycket att tänka kring och om man är som jag som bokstavligt älskar att tänka mycket så är det en fest för hjärnan. När filmen är levererad på ett oerhört bra sätt också som gör att men sitter och följs med utav handlingen gör det inte saken sämre. Vi bjuds på snygga miljöer och kameravinklar med bra ljussättningar. Hängningsscenen är ett bra exempel på detta och många av miljöer från tunnelbanan till landskapen i Algeriet lika så. Vi bjuds på bra skådespeleri utav i stort sätt samtliga skådisar. Jamel Debbouze (Saïd), Roschdy Zem (Massoud), Sami Bouajila (Abdelkader) leverar sina roller övertygande. Sami som den övertygande och smarte strategen Abdelkader, Roschdy som den mer familjetänkande och varma och socialsmarte Massoud samt Jamel som den lite mer hale men ändå trogne Saïd. Bernard Blancan och Sabrina Seyvecou som underrättelse chefen Faivre samt Hélène. Det som nog berör mig mest i filmen utöver dem brutala morden i början så är det nog den växande stämningen mellan Abdelkader och Hélène men även Massouds uppläxning utav Abdelkader vid ett tillfälle är starkt och gripande. Något som filmen fått mig att tänka på är om kampen verkligen var så rå som det skildras men det kan det säkerligen ha varit med tanke på att om man ser det som att man är i krig så finns det direkt inga regler eftersom dem sätt utav aktörerna. Det blir ju i sig också tolkningar fram och tillbaka.

 

  Vad vill jag då ge denna film för betyg? Jag tror att betyget blir: 4,5/5.

 

Immortals (2011)

 

Theseus bor fridfullt med sin mor någonstans i Grekland. Krig står dock i faggorna då Hyperion och hans legioner närmar sig med stormsteg. Theseus sägs vara den utnämnde utav att för en gång stoppa Hyperion och återigen sprida frid bland Atenarna. Samtidigt råder en tvist bland gudarna om hur mycket inflytande dem ska ha på människornas liv. Hyperion är dessutom ute efter Epirusbåge för att kunna frigöra Titanerna och vara säker på att en gång för alla få ett slut på allt motstånd för gott.

 

  Vet ej vad jag egentligen ska tycka om denna mytologiska äventyrsfilm? Har insätt att den har sin charm på något sätt trots att den innehåller dåliga effekter på rätt så många ställen. Ett exempel på det är den svarta vattenoljan som rymningsgruppen får på sig vid ett tillfälle och ett annat är dem animerade miljöerna som inte alls ser verkliga ut samt när pilbågen används blir det ett konstigt grönt sken. Skådespelarna blandar och ger men bäst är John Hunt som en gammal gubbe som är som en slags rådgivare åt Theseus som spelas utav Henry Cavill och är helt ok i den rollen. Dessutom övertygande när han ska övertyga soldaterna att slåss. Freida Pinto är också bra som Phaedra och ger ett lugnt och klokt intryck som det känns som om oraklet ska ha. Mickey Rourke är brutalt ond som King Hyperion och visar nog tecken på att spela sjukt övertygande brutal i den rollen. Många andra roller är tyvärr överspelade och det speciellt bland dem som spelar gudarna. Godkänt får nog bara Luke Evans som spelar Zeus annars lämnar resten mer att önska. I övrigt så kommer man garanterat att bjudas på en hel del underhållning samt en relativt schysst story som jag gissar att Tarsem Singh försökt att göra så gott han kunnat med. Det är heller inte någon brist på action i denna film om man vill ha det?

 

 Summa summarum ger jag denna film dock bara 2,5/5 i betyg. Den räcker inte för mer. 

 

Kenny Starfighter; Kenny Begins (2009)

 

  Kenny Starfighter (Johan Rheborg) är ”Galax-elev” (-hjälte) som aldrig lyckas ta sin examen fullt ut. I rädslan av att bli frisör som sin bror Lenny (Björn Gustafsson) så försöker han år efter år utan att lyckas. Kanske kommer lyckan detta år då kejsare Zings (Per Ragnar) kraftkristall har hittats av en tonåring vid namn Pontus (Bill Skarsgård) på planeten jorden. Kraftkristallen är Clown-glass företagets ägare Rutger Oversmart (Jan Mybrand) ute efter för att få en hel och fin kropp igen så att han kan bli en stark ledare och kandidat i valet till Borgmästare. Kenny hamnar av en slump på Jorden och blir på så vis hoppet för att föra kristallen till säkerhet.

 

  Kenny Begins är filmen baserad på tv-serien Kenny Starfighter som kom 1997 så det skiljer alltså hela 12 år mellan serie och film. Det långa spannet mellan serie och film märks väldigt mycket. Då jag tycker att serien är genial och känns genuin och sammanhängande bra samt ärlig så är filmen mycket mera ansträngd. Det märks om inte på hela handlingen och en viss form utav stämning som smittar av sig bland skådisarna. Jag vill nog säga att den känns uppgiven på förhand och i det så är det bara vissa utav skådisarna som håller upp den. Bland dem är det emellanåt Johan Rheborg, Björn Gustafsson, Jan Mybrand, Carla Abrahamsen och Johan Glans som fixar det. De andra skådisarna känns antingen uppgivna eller bara trötta som om de har tvingats att göra en film som dem inte trodde skulle bli av. Detta märks mest på Brasse Brännström som verkar vara övertrött. Vidare så är skämten och handlingen svagare än i tv-serien. Tanken är nog att man ska se filmen helt fristående från serien men det hela blir svårt då det är Rheborg som spelar i båda. Storyn funkar varken som föregångare som efterföljare utav serien och det hela grundar sig i att Kenny redan är riktig galax-hjälte i tv-serien men inte i filmen. Det ligger dock mest logiskt i att den skulle vara en föregångare eftersom det går att använda delar av det som händer i slutet att han kan ha blivit smartare senare. I det jag nyss skrev ligger en riktigt stor skillnad från serien till filmen och det är att jag tycker att Kenny är betydligt smartare i serien än i filmen och kan då säga att han knappast är jätte smart i serien men han är några nivåer mer korkad i filmen. Angående skämten så är mobbarna inte ett dugg roliga i filmen men i serien så är det ett gäng hårdrockare som råkar ut för diverse saker som bara blir mer skruvade under seriens gång. Underhållning på hög nivå bjuds det på där. Effekter och dylika saker får anses vara bra för sin tid med svenskfilms ögons mätt. Överlag så tycker jag att du ändå ska se filmen om du är nyfiken eftersom den ändå innehåller en del tillfällen till skratt. Det är dock längt ifrån ett mästerverk. Den får betyget: 2/5

 

Öppna dörrar och gästfrihet - Jag vill stagediva del. 43

  Det finns tider och det finns tillfällen i livet då det känns som om allt bara existerar för att bevisa att människan är ond alternativt bara existerar för att göra mindre goda saker. Ändå agerar dem flesta utefter att dem tror dem gör något gott. Jag tror ju inte direkt på att man agerar ont eller gott med flit utan att en agerar utöver vad en tycker verkar rimligt och efter dem erfarenheter en har. Det som då verkar svårt att förstå i mina ögon är att man tycks ha en förkärlek till att hellre bara bry sig om sig själv istället för att försöka hjälpa någon med problem. Ändå vet jag med säkerhet att när det väl kommer till krisläge så vill människan för det mesta hjälpa. Detta blir dock svårare och svårare att se eftersom samhällsklimatet på något sätt är hårdare och små samt stora saker som sker av dålig karaktär blir till bränsle för dem som vill sprida propaganda och fördomar över det dem inte gillar. Rasister och nazister är experter på att utnyttja dessa tillfällen. Dessa tankar far över mig en dag som denna då det är nationaldag och man ska fira nationen man är uppväxt i och råkat ha fötts i. Detta sker i en tid då människor har börjat sluta sig ännu mer till att identifiera sig med sin nationalitet och det sker för att tiderna är ännu mer oroliga och man behöver något att luta sig till och känna gemenskap i. För mig förstår jag det samtidigt som jag inte gör det. Jag menar att det allt som oftast skapar segregation och det är ännu mer tydligt i osäkra tider. Vi gör skillnad på oss istället för att se oss enbart som människor. Vet ej om det gör det rörigt för människor? Något sådant måste det vara. Men jag tycker det är tämligen enkelt att bara identifiera sig med att vara människa. Det borde kunna vara det. När det dock föds fördomar hela tiden och att dem sprids för att stärkas blir jag orolig. Alla har fördomar men en behöver inte ge efter för att bejaka dem utan jobba för det andra och det är precis som med ”ha begäret”. Det andra som göder fördomarna är egoismen och ”ha begäret” som ger oss rädslan att förlora något. Trots att vi skapar naturliga band emellan oss så borde det väl ändå vara mest tragiskt att förlora en potentiell vän. Detta oavsett vetskapen att alla inte kan älska alla åtminstone i förhållande till den värld vi har skapat hittills. Vi behöver ju i alla fall inte gå runt och hata varandra oavsett identifikation och identitet. Hoppas du har firat nationaldagen som du vill. Jag själv har avstått eftersom jag vill vara en människa med öppna armar.


Henrik Berggren 24/5 Gröna Lund

Jag har länge varit förbryllad över att man försöker skriva konsertrecensioner. Mitt förbryllande bero på att jag anser att det inte går eftersom en konsert är så mycket där och då och det är så mycket som kan påverka konserten i sig och att det är så oerhört mycket som gör det själva tillfället unikt i sig så som publik, lokal, ljud, belysning, form etc.. Listan kan bli oerhört lång. Den ända gången det har en chans att lyckas är jämförelsen med konserterna för ett band eller artist sinsemellan. Det är med anledning till detta jag tänker börja skriva något som heter konsertreflektioner. Först ut blir Henrik Berggren på Gröna Lund 24/5 2017.

 

  Vi kommer till Gröna Lund i mitt tycke försent för att få bra platser. Det blir ofta så när man jobbar och slutar sent men det ska visa sig att 18:30 var en oerhört bra tid att komma till Gröna Lund på och ändå få en mycket bra plats om man ville. Detta får mig att tro att man nästan alltid kan hoppa in och få en bra plats en kvart innan konserterna börjar på Gröna Lund. Även fast Henrik Berggren är ett stort namn i sin krets utav musik så kanske hann inte i huvudsak är den som lockar den genomsnittlige Gröna Lund besökaren. Det blev dock fullt på konsertområdet och en bra bit ifrån det hela men det tror jag det alltid blir när det är konserter på stora scen eftersom att det händer något lockar folk. Vidare reflektion utav publiken är att den inte riktigt verkade leva sig in i musiken. Det var en del av den som levde sig in och var i det hela men någonstans flög det inte alls. Kan tänkas mycket troligt att det berodde på att den inte tilltalade majoriteten av besökarna men ändå så borde man känna av en viss fanskara utav dem som är närmast scen och en bit bakåt. Själv har jag inte heller så stor relation till Henrik Berggren men jag har börjat uppskatta en del Broder Daniel-låtar som dyker upp i mp3-spelaren (uråldrig), då jag lagt in några skivor som jag fått utav en polare. Gillar att dem höll på att fresta med öppningsackordet till Shorline under dem fyra första låtarna. Shorline som i sig nog är Broder Daniels mest kända låt. Hade velat höra mer av publiken då. Konsertens bästa del var helt klart andra halvan som var mer tight och sammanhängande med fler låtar som man kände igen. Det är dock aldrig fel att spela nytt men ibland brukar det ha en tendens att inte flyga lika mycket. Henrik Berggrens kroniska trötthets syndrom syntes klart och tydligt då han satt och vilade mellan låtarna och när det kom ett långt solo i slutet av ”första akten” så gick han av scen. Känns självklart att man tar sina tillfällen att vila. Kanske detta var en anledning till att det inte flög helt och hållet men det tror jag inte eftersom det kändes som han gav järnet och hälsade sina barn välkomna. Upptäckte också att Broder Daniels låtar gör sig bäst live. Så är det dock med mycket musik men det blev mycket tydligt här. Tror jag mest tar med mig energin och glädjen i andra halvan av konserten men fram för allt från mina två vänner som gjorde sällskap under konserten. De är två inbitna fans och verkade klart upprymda. Det unnar jag dem och det gillar jag mycket. Klart värt att uppleva ofta.

 

PS Saknade en massa pandor DS.


Zootropolis; Zootopia (2016)

 

Judy Hopps (Jennifer Goodwin) vill följa sina drömmar och bli det hon alltid velat nämligen polis. Möjligheterna finns i staden Zootropolis där bara en själv sätter sina egna gränser. När hon väl har nått sin dröm sätts hon på trafikkontroll och samtidigt så försvinner en massa djur av mystiska omständigheter. När Hopps stöter ihop med räven Nick Wilde (Jason Bateman) uppdagas nya möjligheter.

 

  Denna Disney-film handlar i undertonerna bl.a. om rasism och om hur man kan lära sig att inte behöva äta t.ex. kött. Det är en oerhört rolig animerad film och höjdpunkterna är Nick och sengångarna på trafikverket. Filmen kantas av mycket goda animationer och man fängslas av dem olika miljöerna runt omkring Zootropolis i allt från ministaden i staden till dem tropiska områdena i utkanterna av staden. Röstsättningarna är också klockrena. Det är så att man tror att dem nästan är karaktärerna på riktigt. Parodin på Gudfadern är också mycket fint inlindad. Karaktärerna är roligt trovärdiga och skönt framförda allt från Buffel-polischefen, lejonborgmästaren till tigern i receptionen. Filmen har en bra handling och hela storyn knyts ihop utan att bli ansträngd. Du bjuds dessutom på en spännande deckar-historia som inte är helt given hur den ska sluta. Mycket trevlig underhållning väntas. Om det är något man kan klaga på så är det väl att det nog inte tilltalar dem allra minsta barnen men det är ju ett faktum att allt inte kan vara för alla och det kan ju vara lite fräscht att Disney vänder sig till dem något äldre barnen.

 

  Jag vill ge denna film betyget 4/5

 

 

RSS 2.0